Passion i politiken, var finns det?

Den som hoppas att detta handlar om erotik i politiken, eller om politikers sexliv, den blir besviken. Det är ämnen som andra får avhandla. Kvällspressen t ex.

Med passion avser jag i detta sammanhang engagemang, starkt känsloengagemang, en tro på det man säger och säger sig vilja, en vilja att övertyga andra om sina ideal. Att visa passion i politiken innebär att målet är så viktigt att övertyga andra om att man vågar utmana väljarna!

Politiska kommentatorer säger att årets val är sällsynt spännande. Det väger ju så jämnt mellan blocken. De kommenterar alltså maktspelet. Andra, t ex piratpartiet och dess sympatisörer, ser spänningen bestå i vilka frågor som är viktiga - eller inte viktiga.

De rödgröna sackar i opinionen. Därför letar man syndabockar, och det är Mona Sahlin som får kritik. Är det berättigat? Ja, det anser jag. Men då inte i första hand för den politik hon förespråkar, den har både plus och minus. Som i mina ögon tar ut varandra. Men Mona Sahlin är för lugn och temperamentslös när hon svarar eller diskuterar. Hon visar ingen passion. Framför allt inte i utfrågningar och debatter. I egna framträdanden kan det vara en aning bättre, men de lockar ju bara de redan trogna.

Alliansen har sakta segat sig upp och leder i dagsläget en aning enl dessa osäkra opinionsundersökningar. Är det välförtjänt? Nej, det anser jag att det inte är. Alliansens ledare är Fredrik Reinfeld, de övriga är helt i skymundan. Reinfeldt är en herre som inte visar engagemang, tvärtom. Han söker framställa sin politik som ofarlig, som passar alla, vill inte utmana. Ingen passion, annat än för makten i sig. Det är en viktig orsak till att jag reagerade negativt på utfrågningen av honom. (Liksom för en del av hans hejaklack, som hellre vill flytta fokus till icke-frågor än till principfrågor som kan skilja mellan blocken.) Inte ens i grundfrågor som rör mänskliga rättigheter (som romernas ställning) höjer han rösten till försvar, tvärtom.

Liksom Belzebjörn ser jag ett samband mellan Reinfeldts ljumma, för att inte säga kalla, inställning till romernas villkor och hans bristande intresse för frågor som personlig integritet och rättssäkerhet. Han verkar kunna sälja vilka demokratiska värden som helst för att behålla makten. Vilket ju innebär att den enskilde medborgaren kommer i kläm i samma grad.
Vad gäller romerna inom EU, läs gärna Thomas Hammarberg och Anders Wejrud på DN-debatt idag. Thomas mötte jag i mitten av 60-talet, och han har alltid ställt upp för viktiga humanitära och demokratiska värden.

"Ett spännande val", men ändå är många väljare så uttråkade och/eller så osäkra.
Kan det bero på att partiledningarna blir så osäkra av dessa ständiga gallups att de inte vågar satsa något i engagemang? Att de glömmer eller förtränger vad de står för? Eller står de inte för annat än strävan efter makt?

Och att de därför inte vill oroa väljarna med andra frågor än om skatten ska upp eller ner och de andra plånboksfrågorna. Att de därför vägrar ta upp frågor som integritet och rättssäkerhet? Om vad demokrati innebär. Eftersom de inte vet vart det skulle ta vägen om andra partier kom in i debatten.