Reinfeldt och bidragen

Bloggen "Ett hjärta rött" finns på min blogglista. Inte för att jag är socialist, utan för att jag gillar debatt, och blir hjärtligt trött på enkelspårig propaganda. OK, visst förekommer sådant på den bloggen - också. Men då och då tas upp frågor som analyseras bra, sedan kan man förstås inte alltid hålla med om slutsatserna. Men det är en annan sak.
Nu senast hittar vi där ett inlägg om bidragspolitiken med rubriken: Bidrag och nådegåvor ersätter socialförsäkringarna.
Läsvärt, anser jag. Och skrev en kommentar i stort enl följande.

Bidrag och allmosor. Tja, det är ju den gamla patronens syn på samhället. Välvillig men otillräcklig. Och en attityd som är förnedrande. Jag menar att det är precis samma attityd som moderaterna har numera som sossarna hade under de senaste tio åren. Det brukar betecknas som socialkonservatism. Om sedan "patron" heter F Reinfeldt eller G Persson har ingen betydelse.

Den politiska klassen har kommit så långt från vanligt folks vardag att de inte har inlevelseförmåga.

Självklart ska det inte fuskas, men i ivern att komma åt fusket har man stegvis skapat ett samhälle där syftet snarast verkar vara att komma åt (de verkligt) sjuka och arbetslösa, så att de förblir i den situationen, men med lägre ersättningar.

Varför tala om bidrag föresten? När blev sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen bidrag? De är ju försäkringar.
Jag är sannerligen inte socialist. Men jag ogillar i högsta grad denna politik vars syfte verkar vara att skapa skarpa klyftor mellan de som har jobb o är friska och de andra.

Att skapa en stor förödmjukad "underklass" kan inte föra något gott med sig. Varken för den enskilde eller samhället.
---
Reinfeldt har ju ambitionen att bli landsfader. Det blir man inte genom att vara "patron". Inte heller genom att alltid övervaka varje människas steg, som med FRA-lagen. Men kanske han och andra politikertoppar känner att det behövs på grund av den oro deras politik skapar?

Sverige är så litet...

Sverige är så litet. Har t ex bara runt en promille av jordens befolkning. Visst, vi ska vara stolta över vad vi har och har åstadkommit. Men samtidigt vara ödmjuka och inse att vi inte är världens centrum. Liksom att det välstånd vi uppnått i hög grad beror på de som invandrat till Sverige. Samt att i Sverige funnits ett tillåtande klimat för uppfinnare och innovatörer.

Intill nu. Sveriges alltmer hårdnande attityd till flyktingar och invandrare är ett hot emot välfärden. Låser vi in oss lär utvecklingen framåt stanna av. Inte heller är ex-vis sådant som FRA-lagen och IPRED-lagen saker som precis främjar det fria tänkandet och utvecklingen.

Här väljer jag att citera lite ur Olle Wästbergs nyhetsbrev av idag (30 nov). Wästberg är f.n. vd för Svenska institutet, är bl a f.d. riksdagsman (fp) och är ingen vän av vare sig FRA-lagen eller IPRED.
Han skriver bl a: Sverige har nackdelen att 98,9 promille av världens befolkning inte bor här. Antalet svenskar är en så försvinnande liten del av världsbefolkningen – det är därför vi måste vända oss utåt och ta till oss globaliseringen.
Välfärd är inget för evigt givet, utan handlar om hur vi klarar den internationella konkurrensen om att vara bäst utbildade, mest innovativa, mest attraktiva för nyckelinvandring och mycket annat. En bra erinran om detta gav Dagens Nyheters Natan Sachar i en läsvärd krönika i somras. ”För 85 år sedan var argentinska arbetare bättre klädda och åt bättre än sina svenska kolleger. Sedan började Argentina göra saker fel medan Sverige gjorde saker rätt”:http://www.dn.se/nyheter/varlden/ingen-abonnerar-pa-goda-tider-1.895785

Han påpekar också att: Kulturpersoner centrala för bilden av Sverige.
Elisabeth Söderström, svensk operasångerska, avled för några dagar sedan. Det satte New York Times på sin förstasida och hon gavs mer uppmärksamhet än i de flesta svenska tidningar. Vi fattar ofta inte i Sverige vad stora kulturpersoner betyder för bilden av vårt land i andra länder.<http://www.nytimes.com/2009/11/22/arts/music/22soderstrom.html?_r=1&scp=1&sq=soderstrom&st=cse>

Som sagt Sverige är litet. Men en del svenskar är större utomlands än vad vi förstår i Sverige.
Det är ännu en anledning till att vi inte ska stänga in oss.

En vidsyntare inställning, öppenhet och generositet - det är viktiga faktorer för utveckling!

Massmord på journalister och djurplågeri

Ibland känns det inte helt angeläget att skriva av sig alla tankar man har i nya bloggposter. Det kan vara lika bra att bara kommentera på andras bloggar.

Den senaste tiden har djurplågeriet (vanskötseln av grisar), med rätta, upprört många bloggare.

Vikten att bekämpa sverigedemokraterna (och deras idéer) har också, glädjande nog, fått allt bredare anslutning. Och Sveriges kristna protesterar helt rätt i den inkränkta syn som MIV (och andra svenska myndigheter) har på vilken roll religionen har i andra länder.

Folkpartiets landsmöte föredrar jag att inte ytterligare kommentera, det skulle bara göra mig deprimerad (trots enstaka ljuspunkter).

Situationen för SAAB och Vattenfall (såväl bolagets som regeringens och tidigare regerings (van-)skötsel upprör många bloggare och kommentatorer i gammelmedia.

Lite vid sidan av detta kan ett par andra inlägg ses. Ex-vis Sagor från livbåten, som väcker frågan om bekantskapstest, med en ironisk släng. Vilket får mig att tänka på Sociogram...

Och en av piratpartiets förträffliga riksdagskandidater, Olof Bjarnason, har en intressant bloggpost om det enkla och komplicerade, vilken rekommenderas till läsning inklusive den livliga kommentarsdebatten!

Allt detta är viktiga saker, men förefaller dock som något småttigt när man tar del av nyheterna från Filippinerna, om det makabra massmord som skedde där häromdagen. Dvs där ett femtiotal människor grymt mördades i en massaker när hustrun till en kandidat var på väg att registrera maken till nästa års val (enl uppgift för det liberala partiet) ledsagad av bl a ett stort uppbåd journalister. De flesta dödade var journalister. Det förefaller uppenbart att de skyldiga var hejdukar till den lokale politikerpampen, lierad med president Gloria M Arroyo, som inte vill ha konkurrens om sin position. Om den filippinska reaktionen kan t ex läsas här. Till och med svensk press reagerade! T ex här och här.

Politiska mord är vanliga i Filippinerna, men detta var en ovanligt grov och omfattande kränkning av den sköra filippinska demokratin. Antalet offer är ovanligt stort, det förefaller planerat och genomfört av framstående lokala politiker som har (haft) stöd på det nationella planet. Massakern var förberedd, med gravar grävda i förväg, först skedde en kidnappning och sedan avrättning.
Att vara politiker, speciellt då i opposition, är farligt i Filippinerna. Samtidigt kan konstateras att landet är ett av de absolut mest farliga för journalister! Formellt är pressen mycket fri i landet, men de överhängande hoten om att mördas är en stark anledning till självcensur.

Ett hot mot rättssäkerheten är givetvis att i kampen mot terrorister (som muslims gerilla) så har lokala politiker privata arméer (milis), vars främsta syfte verkar vara att säkra makten för politikern och dennes klan. Nu har president Gloria förklarat undantagstillstånd och sagt att de skyldiga ska straffas, vilka de än är.

Nu är det upp till bevis för presidenten.

Folkpartiet, ett parti man älskar att hata?

När jag kollar runt en aning på bloggarna så finner jag att intresset för folkpartiets landsmöte är förvånansvärt stort, i synnerhet bland s-märkta bloggar. Förvånansvärt, eftersom jag för min del i stort sett förlorat hoppet om att fp ska återvända till den socialliberala kurs, som länge, länge var folkpartiets. I vart fall inom överskådlig tid.

Förvånansvärt även eftersom fp numera är ett litet parti, som knappt ens minns att det en gång hade ca 20-25% av väljarna bakom sig. Men det var förstås på Bertil Ohlins tid.
Förvånansvärt också att så många sosse-bloggare visar sig ha, eller rättare sagt har haft, vissa sympatier för fp (i socialliberal tappning), men då min erfarenhet av många decenniers aktivt partiarbete är att socialdemokratin ständigt sett folkpartiet som sin huvudfiende. Åtminstone den socialdemokrati som befinner sig i områden med egen styrka och utanför storstäderna.

Nu tycks nuvarande fp-ledaren Jan Björklunds tal på landsmötet ha retat upp en del socialliberaler, som visserligen inte är folkpartister, men som ändå intill nu hoppats... Exempelvis Johan Westerholm, som kallar sig socialliberal socialdemokrat. Läser man referatet i SvD så domineras det av Björklunds kraftfulla försvar för att Sverige ska ta emot ensamma flyktingbarn, i polemik emot Vellinge (och sd). Att han klantade till det betr Zlatans ursprung måste rimligen ändå ses som att han försvarar ett mångfaldens samhälle, att invandring berikar Sverige! Nej, det man reagerar emot är att Björklund, i sann Johan Batong Phersson-anda, säger att samhällets ordningsmakt måste vara beredd att ingripa och ytterst vara beredd att agera kompromisslöst. Detta som en kommentar till oroligheterna i Rosengård.

Visst är kompromisslöst ett starkt ord. Men det förvånar inte, Björklund brukar använda ord som visar handlingskraft, som pekar med hela handen, men som inte alltid har täckning bakåt i det han reellt föreslår. Nu försvarar jag inte Björklund, de som läser min blogg vet att han inte är min favorit, men jag försöker förklara varför jag inte reagerar lika starkt på just detta, som andra gör. Jag är luttrad.

Med några smärre undantag verkar också landsmötet innebära ännu ett steg bort från den socialliberala linjen. Däremot är det tveksamt om man kan säga att steget är i neoliberal riktning. Jag ser det lika mycket som ett fiskande i vad man tror är populära ståndpunkter för dagen, utan speciell ideologisk grund. Ett fiskande som de flesta partier idag håller på med. Ett fiskande som både kan ses som en smula i grumliga vatten och som appellerande till de stora väljargrupperna (varvid mindre, ofta av politiken drabbade, grupper "glöms" bort), och som man hoppas ska leda till fortsatt resp återtaget maktinnehav.

För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp.

VABBA eller inte VABBA

Möjligheterna att stanna hemma från sitt arbete utan större inkomstförlust när ens barn är sjukt är något som först (?) fanns för statligt anställda, men som succesivt byggdes ut för alla anställda. Det torde vara naturligt och bra om en förälder kan vara hemma för att ta hand om ett sjukt barn. Med tiden uppstod, ansågs det, ett visst missbruk av denna möjlighet. Det lär ha varit så att under älgjakten var det anmärkningsvärt många sjuka barn. Dvs många VABBande föräldrar. En möjlig förklaring kan också vara att under hösten drabbas många, barn som föräldrar av en förkylning eller influensa. Även före svininfluensans tid.

Så införde regeringen krav om att förskola och dagis skulle skriva ut intyg att barnen varit hemma och inte på förskolan, för att föräldern skulle få rätt att ta ut VAB-ledighet, dvs ersättning från försäkringskassan. Ett beslut som mötte stark opposition främst från de anställda i förskolan, som skulle tvingar bli kontrollanter av föräldrarna samtidigt som det skapade en administrativ apparat som kändes främmande för berörd personal. Och som tar tid.

Nu visar det sig att kraven på VAB-ersättning sjunkit kraftigt. Ministern säger att det torde bero på de nya intygsreglerna. Och det är ju rimligt att anta att det är en faktor. När hon dock formulerar sig som att det skulle bero på att det tidigare fuskats men att fusket nu minskat radikalt, då är hon för snabb att dra slutsatser.

Till och med Fk säger att sjukdomsläget ofta varierar av naturliga orsaker mellan åren. Självfallet ska det inte fuskas, men frågan är om ett krångligt och tidskrävande intygssystem är det rationella sättet att komma åt eventuellt fusk. Information och enklare regler borde nog räcka en bra bit.

Däremot innebär det givetvis, vilket också omvittnats, ett sjunkande utnyttjande av VAB-dagar. Av det enkla skälet att det upplevs som väldigt krångligt med intygen, krångligt både för föräldrarna och personalen - och Fk. Barnen är nog sjuka, men systemet har krånglats till så att många föräldrar inte orkar att använda det som det ursprungligen var avsett. Därmed har familjer med sjuka barn fått det sämre. Och - indirekt - familjer med friska barn (och arbetande föräldrar) fått det bättre, relativt sett.

Den viktigaste frågan

Vilken är dagens viktigaste (politiska) (framtids-)fråga? Är det jobben? Nej, viktig, men sysselsättningen varierar med konjunkturer som marginellt kan påverkas politikerna. Delad föräldraledighet? Knappast, närmast ett lyxproblem. Är det några hack upp eller ner i trygghetssystemen i Sverige? Nja, inte det heller. Viktigt för de (oss) närmast berörda, men inte viktigast. Skatter etc då. Knappast. De kan skapa förutsättningar för välfärd, trygghet eller för klyftor i samhället, visst.. men... Friheten då? Kanske det, eftersom då kommer vi in på en demokratifråga. Utan sådant som frihet, integritet, rättssäkerhet etc har vi ingen demokrati, som vi ser den.

Men hur uppstår demokratiskt tänkande? Är inte det den viktigaste frågan? Demokratiska tankar uppkommer när vi respekterar varandra. När vi respekterar varandras integritet, när vi respekterar olikheter, när vi vill ha likhet inför lagen, när vi inser att hur "heliga" mål vi än kan ha så rättfärdigar de inte alltid medlen. Odemokratiska medel, tvång (proletariatets diktatur etc), kollektiva bestraffningar, när de styrande anser sig behöva övervaka medborgarnas tankar och yttranden - och inte bara brottsliga gärningar, fängslande, utvisande och dödande, då är vi inne på medel som är odemokratiska och leder oss i utförsbacken. Demokrati förutsätter respekt, inte att en knapp majoritet sätter sig på en minoritet, eller på flera minoriteter. Verklig demokrati förutsätter samarbete, inte att grupper utesluter andra från samhället.

Det demokratiska samtalet är öppet och diskuterande. Det är bra, kanske nödvändigt, att ideologierna visas öppet, att de får ifrågasättas, brytas och vägas emot varandra. Men i respekt. Och i vilja till att göra ett samhälle som är bra för alla. Inte bara för en del, inte bara för de som tycker som vi, inte ens bara för en majoritet. Utan för alla. Vägarna att nå dit må vi tycka olika om, men som jag ser det, bygger demokrati i grunden på det gemensamma målet om mänskligt samhälle för alla.

Alltså; medmänsklighet, respekt. Därför blir jag så bekymrad när jag ser hur sd får ökade opinionssiffror och erfar hur sverigedemokraternas sympatisörer resonerar och argumenterar. Oftast är de anomyma, när de kommenterar debattinlägg på internet. Någon enstaka försöker hålla en anständig ton, men oftast är det osammanhängande hopkok av fördomar och rädslor för det som är annorlunda. Rädslor som gör att man inte respekterar de som avviker ens en aning från hur man är själv.

Vad jag nu förstått har sd-sympatisörerna ett väl utvecklat nätverk, och de är snabba att kommentera bloggar med för dem olämpligt innehåll. Det är därför omöjligt att kommentera och bemöta ens en bråkdel av det som skrivs av dem.

Att orostider föder och göder extrema rörelser är möjligen riktigt, men som regel, har jag för mig, söker sig de flesta ändå till trygga, säkra partier. Eller har gjort. En orsak till att så inte sker idag kan möjligen bero på att de gamla partierna verkar ideologilösa, de strävar efter makt. OK, i valtider kan de klistra på sig de gamla ideologierna, men de sitter skevt och snett, om de sitter där alls.
Det kan vara en anledning till sd´s framgångar. Många sd-anhängare följer dock inte alls den officiella partilinjen utan vräker ur sig allehanda fördomar och motsägande påståenden om allt de inte gillar, dvs främst flyktingar och invandrare. Ett utmärkande drag är att man friskt blandar ihop dessa begrepp. En flykting flyr från något slags förtryck i sitt hemland. Oftast hamnar han i ett grannland. En invandrare söker sig till ett annat land för att hitta ett arbete, eller p g a att han/hon har en anknytning där - t ex en blivande make-make.

Ett annat argument bygger på att man ser alla som kollektiv. Man förutsätter, eller vill måla upp det så som att alla som kommer till Sverige är likadana, och dåliga. Men det finns både goda och dåliga individer i alla grupper, till och med bland svenskar. Alla är vi individer, och ska bedömas utifrån vad vi är. Inte utifrån en påklistrad etikett.

En tredje sak är att visst förekommer en ofta intensiv debatt om "invandringspolitiken", även bland de etablerade partierna, men sd upprepar ständigt att de är de enda som vågar prata om det. De frammanar att de är så oerhört modiga. Sanningen är en annan. Däremot tar sd-anhängare alltid upp endast upp sådant som kan ses som negativt och blåser under fördomar och främlingsrädsla.
Humanitet, respekt och medmänsklighet finns inte i begreppsvärlden när de propagerar (för som regel diskuterar de inte, de för bara ut sina åsikter). Man för fram ekonomiskt-egoistiska motiv för sin negativism. Eller som just nu, rädslan för islam.

En reflexion. Hur skulle världen se ut utan de ständiga folkvandringarna? Endast samer skulle ha bott i Sverige. Hur många stora folkomflyttningar har inte världen varit med om, allt sedan de första människorna föddes? Ja, faktiskt genom hela historien! Vad skulle Sverige ha varit utan finnar och valloner. Ryssland utan vikingarna. Etc.
Tänk till lite; och gå till tiden för 100-150 år sedan, svenskarna skulle inte fått utvandra till USA och Canada (= Sverige skulle varit överbefolkat och fattigt och USA utan den viktiga stimulans som svenskinvandringen var) etc etc.
Ett hopp in i framtiden. Med klimatförändringarna som kommer (och inte är ngt nytt, de är orsak till massor av folkomflyttningar) vart skall folk från översvämmade områden ta vägen? Ska de få drunkna?
Allt medan en krympande och åldrande folkspillra här uppe i norr ska sitta i ett lyxigt äldreboende. Utan någon vårdpersonal. Men med höga murar. Övervakade av FRA.

Alla folkomflyttningar har inte skett utan friktioner. Och resultaten har varit skiftande. De har skapat den värld vi idag känner.

Men är det inte rimligt att vi visar respekt och medmänsklighet? Det skulle göra tillvaron bättre för oss alla.
Och förhindra annars oundvikliga katastrofer.

FRA breder ut sig

FRA-lagen(-arna) verkar ha satt igång en lavin. Inte på något sätt oväntat, men lika ovälkommet för det.

Det handlar alltså om att FRA kan få nya uppgifter, shoppen får större sortiment. Om detta skrivet bl a Hax och Daniel Gustafsson på resp bloggar. Nyheten presenterades också i går kväll i Rapport.

Det handlar om två oansenliga men viktiga avdelningar på två svenska myndigheter; Sitic, som är en del av Post och Telestyrelsen och CSEC, som hör hemma på Försvarets Materielverk.. Enheterna sysslar med att upptäcka och varna för säkerhetsproblem i samhällets datasystem och datautrustning.
Enligt vad Rapport erfar vill regeringen flytta de här enheterna till Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap eller FRA. Detta ska nu utredas.

Jag ser det som en sammanblandning av uppgifter, en målkonflikt av farligt slag om man värnar integritet och rättssäkerhet. Men en full logisk tanke från de som manövrerat fram och trumfat igenom FRA-lagen. Integritet och rättssäkerhet är ju knappast något som de prioriterar.

Utförsbacken blir allt mera brant. När ska ansvariga politiker inse att det faktiskt bär utför?

Är mjölkpriset viktigt?

Så blev det klarlagt. När bönderna får mera för mjölken de levererar, då blir priset i handeln högre. Men när bönderna får mindre, då sjunker inte mjölkpriset. Då ringer folk till radions telefonprgram och säger att inte missunnar de bönderna betalt. Men det var ju inte det det var frågan om.
Frågan, som är svaret, är att det är mellanhänderna som alltid tar för sig. Sedan kan man tvista om, om det är handlarna eller mejeristorbolagen.
Och, ja, mjölkpriset är viktigt. I sig, eftersom det är en vara som många är storkonsumenter av, men också då den är något som symboliserar hur den allmänna prisnivån utvecklas. Ingen bra mätare, men ändå...

Två plus idag.

Ett par positiva nyheter idag. Förutom att Cecilia Malmström blir EU-kommissionär då.

Ett, en opinionsmätning visar att Vellingeborna inte alls är så negativa till transitboende för flyktingbarn som deras m-kommunalråd sagt. Över 60 % är positiva! Uppenbarligen är det de negativa som hittills varit mest högljudda. Hela 63% positiva, bara 18% emot.
Dags för kommunens moderater att tänka om alltså.

Två, regeringen ska, enl radio, föreslå de ändringar i grundlagen som en utredning tidigare föreslagit betr större genomslag för personval. Ett litet steg, men i rätt riktning.

Ny kommissionär, Cecilia M

Att utse Cecilia Malmström, nu EU-minister (fp), till Sveriges nya kommissionär är ett bra val. Hon kommer säkert att göra bra ifrån sig. Det brukar hon göra. Jag skulle gissa att hon blir klart effektivare än Margot Wallström.

Dock innebär det en försvagning av regeringen, trots att hon gentemot allmänheten trots allt är lite okänd, och i skuggan av Carl Bildt.

Även för fp är det en förlust. Hon är en av de som mer än väl skulle kunna ersätta Jan Björklund som partiledare. Nu placeras hon bort en bit från den svenska politiken. Även som folkpartist arbetar hon lite i skymundan, men skulle nog kunna växa som partiledare. Dessutom är hon faktiskt lite mera liberal, ja till och med socialliberala tendenser, än vad Jan Björklund är. Jag tror inte hon skulle kunna bli den som fick fp att återvända till liberalismen, men en bit på väg skulle hon nog orka med. Och kanske, med lite tydligare liberala signaler skulle måhända en del nedtryckta eller avsomnade liberaler inom fp vädra morgonluft.

Nu blir det inte så. Det blir i stället EU som får Cecilia. Frågan nu är vilken post hon får ta hand om.

Att tycka annorlunda

Hörde häromdagen något som bet sig fast i minnet.
Det var hur Stasi-chefen i dåvarande DDR (Östtyskland) uttryckte sig när han definierat vilka som var statens/kommunismens fiender.

"Det är de som tycker annorlunda än vi."

Dessa skulle alltså registreras, kartläggas, trakasseras och förföljas, ja, till och med dödas.

Jag får rysningar när jag ser dagens vilja hos politiker, och även deras byråkrater, att just registrera och övervaka oss vanliga medborgare. Eftersom det kan tänkas finnas någon som har andra åsikter än de makthavande.

För övrigt anser jag att FRA-lagen ska rivas upp!

Sverigedemokraterna mm

Det har varit visst rabalder på senare tid om Vellingemoderaternas ohöljda fiskande i rasismens grumliga vatten. Och som lök på laxen nu då de senaste opinonssiffrorna som ger sverigedemokraterna (sd) mycket höga siffror.

Det finns mycket att säga om detta. Men jag har avstått främst pga krångel med dator och/eller internet (mycket irriterande), hoppas detta går in i alla fall.

Dock har HAX skrivit en text som i hög grad belyser även min inställning, jag hoppas att alla intresserade läst den. Om inte, så får ni här länken. Jag är, som bekant, inte nöjd med riksdagen och riksdagspartierna idag, men som Hax menar, Sd skulle göra saken än värre.

Vill, just nu, bara tillägga eller snarare stryka under detta att sd, vellingemoderater och liknande, de ser kollektivet, inte individerna. Och drar därav förhastade och farliga slutsatser.

Jag vill gärna tro att många av sd-sympatisörerna är ganska hyggliga människor. Men, de är så rädda för det nya, de känner förmodligen ingen eller ytterst få flyktingar eller invandrare och de blir helskärrade av hur media beskriver verkligheten. Nå, inte bara media då, även de politiska partierna har en olycklig tendens att tala om grupper och kollektiv på ett sätt som gör att den enskilda individen inte syns. Det finns både enstaka skurkar och mängder goda människor i alla kollektiv.

Därför behöver vi alla lära känna, på ett mera personligt plan, några personer med bakgrund i annat land och med annan kultur. Det skulle kunna förändra mycket.
Rädslan skulle försvinna i hög grad.

De enda förlorarna vore sd och de andra krafter som spelar på främlingsrädslan.

Uppdatering 18/11. Pga en kommentar från en sverigedemokrat har jag förtydligat och motiverat mitt resonemang mera i kommentarsfältet. Och jag noterar än en ggn att inte ens i Vellinge är främlingsrädslan så stor som media och den lokala m-ledningen sökt visa. 63% välkomnar flyktingungdomarna i Vellinge.

Murens fall, en symbol för folkets frihetslängtan.

För i dagarna tjugo år sedan revs Berlinmuren. Symbolen för Tysklands delning och det kommunistiska diktatursystemet. Ett system som redan börjat krakelera i ex-vis Polen och Tjeckoslovakien och i någon mån även i självaste Sovjetunionen.
De östeuropeiska staternas folk orkade inte längre med det kontrollsamhälle som kommunismen innebar – och innebär.

Murens fall är en symbol för att folk kräver frihet, att både få tänka och yttra sig fritt, att få resa och röra sig fritt, att inte i allt vara registrerade och kontrollerade. Att folk inte i längden finner sig i att vara satta under förmyndare av en självutnämnd ”elit”.

Vad gäller Tyskland hade ju folket redan plågats av nazismens förtryck. Det tragiska var att när segrarmakterna i andra världskriget gjorde upp, så försvann östra Tyskland in under ett nytt och än blodigare förtryck, kommunismen.
Det lyckliga var att återföreningen efter murens fall skedde utan blodsspillan, i motsats till förtrycket, och skett tämligen smärtfritt även om det forna Östtyskland ännu inte riktigt återhämtat sig och kommit ikapp den västra delen.

För övriga fd Sovjetiska lydstater har det varit en lite blandad utveckling, en del har kommit nära västlig standard medan andra släpar efter och där har stundtals funnits ett slags rosafärgad kommunistisk nostalgi, som dock inte lett till att de vill in under en kommunistisk diktatur igen.

Sovjet tog två år senare, under Jeltsins ledning, steget från kommunism till demokrati. En mödosam resa, som verkar ha avstannat med Putin och där finns en risk för något slags återgång till ett totalitärt system, nu med nationalistiska förtecken. Men inte ens Rysslands folk torde, trots avsaknaden av demokratisk tradition, acceptera att hamna under ofrihet och förtryck någon längre tid.

Murens fall i Berlin är ett bevis på att en stats ledare, kommunistiska eller ej, inte i längden kan undertrycka frihetslängtan, att det inte går att i längden regera genom övervakning och kontroll. Oavsett vilket syfte man säger sig vilja ha. Kommunistledarna sade sig ju vilja folkets bästa. Men de frågade aldrig folket.

Jag hoppas att detta är ett memento även för dagens ledare – i alla länder. De ”ledare” som inte litar på folket utan vill kontrollera det, de förlorar folkets förtroende. Det måste finnas ett ömsesidigt förtroende.

Ledare som inför lagar som FRA-lagen och liknande lagar, de litar inte på folket. När folket upptäcker det så litar de inte på ledarna. FRA-lagen kan bli en Berlinmur, en mur som rivs av folkviljan.

Sverigedemokraterna oroar... valfebern stiger

Sverigedemokraternas opinionsframgångar oroar alltmer riksdagspartierna. Det är naturligt, det är ju de senares maktmonopol som hotas. Riksdagen är ju delad i två samarbetsblock, där skillnaderna inom blocken liksom mellan blocken alltmer arbetas bort.

Det som stör mig är att blockledarnas kommentarer lika mycket går ut på att ifrågasätta den andres uppriktighet i avståndstagande från sd, som att de förklarar och motiverar varför sd inte är lämpliga samarbetspartner. Därmed är det risk för att sd faktiskt vinner sympatisörer.

Huvudfrågan kommer bort, och väljarna ser bara att Reinfeldt och Sahlin träter om vem som är mest emot sd. Varvid sd framstår som det enda alternativet till dagens politik. Och det är en situation som sd älskar.
Och det andra alternativet utanför riksdagen, piratpartiet, hamnar i bakvatten.

På Marys blogg är det en debatt om detta, delvis föranledd av några frågor från Johan Westerholm, med anledning av den skånske m-riksdagsmannens utspel, som tolkats som en vilja att samarbeta med sd. Mary och Johan är två bloggare av olika färg, som kan debattera med respekt för den andres åsikter (vilka då och då inte är så olika, trots olika partival), något som jag uppskattar.

Att ta avstånd från sd borde givetvis vara självklart för alla partier som bryr sig om mänskliga rättigheter, människors lika värde och humanitet, grundvalarna för demokratin.

Men det räcker inte med att säga det, det kräver handling! Inte heller räcker det med att bemöta hotet från sd genom att gå dem tillmötes i deras profilfråga flyktingpolitiken.
Det är en motoffensiv som behövs, för att ta bort rädslan för det nya eller okända! I stället för att spela på den. Jag tycker det är ngt att tänka på vare sig det gäller flyktingpolitik eller internet (FRA-lagen mm).

Uppriktigt sagt har jag svårt att förstå riksdagspartiernas oförmåga både att gemensamt ta ställning för en mera humanitär flyktingpolitik liksom oförmåga, ja ovilja att verka för en politik för integritet och emot övervakning på internet och i andra sammanhang av gemene man.

Vad betr flyktingfrågan spelar de sverigedemokraterna i händerna. Vad gäller integritet och rättssäkerhet spelar de piratpartiet i händerna.

Ett vägval: Vart går vi?

Egentligen visar många av de dagsaktuella diskussionsämnena att vi står inför ett vägval betr vårt samhälles utveckling.
Ska vi utvecklas i demokratisk riktning, med deltagande, humanitet och medkänsla, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet och frihet. Eller dess motsats: övervakning, kontroll, avlyssning, stängda gränser, en liten härskande klick och en allmänhet utan inflytande.

Om jag ser tillbaka sådär ett tiotal år, och speciellt då de senaste 4-5 åren så har jag svårt att blunda för att de negativa tendenserna överväger. Makten koncentreras till en "elit" som inte släpper in nya och framför allt inte personer med nya idéer. Makten spelar på folks rädsla för terrorism och för det okända, spelar sverigedemokraterna i händerna. Det stiftas lagar som registrerar och övervakar oss, ofta med stora brister vad gäller rättssäkerhet, integriteten kränks. Jag kan nämna många exempel, men det räcker att nämna FRA-lagen, IPRED, utökad kamera- och annan allmän övervakning i st för inriktning på brottslighet. I makten ögon är vi alla presumtiva brottslingar.

Jag ser då två möjliga scenarios. Det ena är att den allmänna opinionen vaknar i tid, inser hur demokratin urvattnas och glider oss ur händerna och att vi röstar bort dagens makthavare, dvs inte bara regeringen utan de ledande i alla riksdagspartier och ersätter dem med nya, som återställer den ideologiska, demokratiska inriktningen, inklusive att nya partier med demokratiska rättigheter som frihet, integritet och medborgarinflytande kommer in i riksdagen.
Då blir det en normal demokratisk förnyelse.

Det andra alternativet är att opinionen vaknar för sent. Partierna styr Sverige än längre bort från demokratin, genom än mera övervakning, kontroll etc ända till den punkt då det inte längre går att med demokratiska medel återvinna demokratin. Åsikts- och yttrandefrihet har beskurits så att få vågar öppet vad de anser. Detta pågår tills dess det jäser så till den grad att friheten måste tas tillbaka. I värsta fall kan det då inte ske utan våld.

Jag hoppas verkligen att allmänna opinionen vaknar i tid.

För vem är föräldraledigheten till?

Sossarna föreslår en till pappamånad i föräldraledigheten. Inom fp är det skilda meningar, där en grupp vill ha en 3-delad ledighet, fördelat med obligatorisk tredjedel för fader och moder och en tredjedel som de kan resonera om.
Jag har också sett ett betydligt radikalare förslag, att föräldrarna delar lika, 50-50.

Nu tror jag att det inte har så stor betydelse för barnet om den ene eller andre av föräldrarna är hemma med det lite mer än den andre. Så i denna diskussion har man "glömt" barnen. Ytterst få torde ju mena att det vore bra om endera föräldern ska ta ut hela ledigheten.

Alltså. Ur liberal synpunkt borde faktiskt föräldrarna få dela ledigheten efter vad de finner lämpligt. Ytterst få skulle välja "fel". Och vore det så förskräckligt i så fall?

Ur jämställdhetssynpunkt kanske en tudelning vore det bästa. En tredelning verkar mera vara ett slags kompromiss med liberala ideal, att ge lite valfrihet i alla fall...

Eftersom det inte är fråga om barnet bästa, utan om valfrihet contra jämställdhet, så vill jag tillföra ytterligare en aspekt. Om man kvoterar utan möjlighet till att föra över den ena förälderns dagar till den andre, då riskerar vissa att förlora dagar (= färre föräldradagar med barnet och/eller sämre ekonomi). Föräldrar har ibland extremt olika inkomst. Och det finns faktiskt fäder som inte kan få föräldrapeng i "normalnivå" då de är pensionärer (sjuk- el ålders). I de fallen är det givetvis fördelaktigt om de kan lämna sina dagar till modern. Fadern torde ju då vara hemma ändå och delta i barnets skötsel och fostran.

Göm gärna flyktingar, men det borde inte behövas

Jag har länge hyst stark beundran för de personer med hjärtat på rätt ställe som ställer upp och gömmer flyktingar, som hotas av utvisning. Denna sunda och mänskliga attityd verkar i hög grad finnas hos äldre damer ("tanter") som annars inte är speciellt politiskt aktiva.

Flykting är den som flytt undan hot i sitt hemland. Att utvisa sådana som riskerar liv och lem vid ett återvändande är emot alla humanitära principer. Att det finns lagar som gör det möjligt (och vanligt!) att tolka detta så att de strider mot internationella konventioner (som t ex Barnkonventionen) som Sverige undertecknat är horribelt!

Det politiska klimatet har succesivt hårdnat under flera år nu, riksdag och regeringar har ansvaret för att de gett MIV-byråkrater och domstolar i uppdrag att t ex utvisa apatiska barn.

Jag är rädd att i många fall har denna hårdnande attityd emot flyktingar varit ett försök att blidka de personer som attraheras av sverigedemokraternas politik. Men att ge efter på det sättet gör bara ont värre, och visar också att det är alltför lätt för många att tumma på grundläggande mänskliga rättigheter när maktinnehavet kan råka i fara.

Jag menar att det enda riktiga och rätta vore att göra tvärtom. Att klart och tydligt och pedagogiskt deklarera att nu är det dags för en mera human attityd till flyktingar! Att det är inhumant att utvisa apatiska barn. Att flyktingar har rätt att leva. Att de inte ska behöva gömma sig. Att tala om att världen blir bättre genom att visa medmänsklighet rättfärdighet.

Det borde verkligen inte behövas att folk ska låta flyktingar gömma sig hos dem.

Mera övervakning, nej tack

Så har en utredare (med bakgrund i fp om jag fattade namnet rätt) föreslagit att övervakningskameror ska få sättas upp i butiker utan att det begärs tillstånd för det. Ännu ett steg in i övervakningssamhället. Ännu ett brott mot integriteten.

Jag menar nog att visst kan det vara befogat med övervakningskameror i vissa lägen, sparsamt använt, och inte uppsatta hur som helst. Frågan är om det inte redan gått för långt. Detta utredningsförslag verkar inte genomtänkt. Inte vad gäller integriteten i alla fall.

Sossekongressen

Jag ska erkänna att jag inte precis lusläst allt om sossekongressen. Min tilltro till sossarna är lika låg som till allianspartierna. Och det jag hört och läst har inte precis stärkt min tilltro.
Dock var ett par frågor av intresse uppe för den som utöver den dagliga grötpolitiken även är intresserad för principiella frågor med ideologisk infallsvinkel. Jag tänker givetvis på FRA-lagen och IPRED-lagen och kongressens ställningstaganden där. Tyvärr har de visserligen i någon mån noterats, men utan djupare analys.

Betr FRA-lagen så har Johan Westerholm en liten text om detta på sin blogg, tillsammans med kommentar till även andra frågor. Jag tolkar Johan, som var en av motionärerna, som i sak positiv till det bemötande som motionen fick, dvs som ett observandum betr offentlighets- och integritetsfrågorna. Hur mycket det är värt återstår att se. Indirekt kan det möjligen även ha någon bäring på Ipredfrågan.

Dock blir jag mycket skeptisk betr sosse-inställningen till Ipred när jag läser alltid vakne Mikael Elmlunds blogg om detta. Han påminner om att Ipred-lagen ju helt handlar om hur en part i egenintresse fått en lag, som gör att det inte behövs polisiär inblandning. Att då som sossarna säga "att utgångspunkten ska vara att det är polisen som utreder brott", ja det är ju ett Goddag, yxskaft. I så fall ska ju lagen helt avskaffas och eventuellt en ny, helt annorlunda lag stiftas.

Dock noterar jag tacksamt att det inom sossepartiet, liksom hos andra partier, finns goda krafter som strävar i rätt riktning. Men de är för få och motlutet är kraftigt. Det behövs en kraftigare allmän opinionsbildning för att öka trycket på riksdagspartierna.