"Liberaldemokratisk" allians?

I Japan har premiärministern utlyst nyval. Som alltid sedan andra världskriget (med ett undantag, om jag minns rätt) är denne en av de ledande i det s.k. liberaldemokratiska partiet.

Jag minns att i min ungdom reagerade jag emot partiets namn, eftersom det (redan då) knappast var speciellt liberalt. Nu som då är det en koalition av olika intressegrupper med i huvudsak tämligen konservativ inriktning, vars egentliga mål först och främst är att ha makten. Ungefär som dagens svenska Allians.

Det andra stora partiet idag i Japan är Demokraterna, utan liberalt prefix, men i praktiken mera liberalt och mitteninriktat än Liberaldemokraterna, som söker stöd högerut om det behövs.

Idag är jag mera luttrad över hur ytterst lös kopplingen mellan ett partis namn och dess eventuella (och påstådda) ideologi ofta är.

Moderaterna är varken konservativa i traditionell mening eller liberala. De är däremot mycket lika liberaldemokraterna i Japan i sin vilja att söka och behålla makten genom att vara ytterst pragmatiska och bortse från ideologi. Sak samma med folkpartiet, det som en gång kallade sig liberalt - och ännu gör vid högtidliga tillfällen. Det är numera ett moderat-light parti, eller rättare sagt mera höger än dagens moderata höger. Centern är också ett högerkantsparti vart ledstjärna främst är makten. Och kristdemokraterna är inte speciellt kristet inriktade. Sak samma med oppositionspartierna. Utslätade till en soppa som ska synas smaklig för att återvinna makten. Men ideologi, inte då.

Så egentligen är det väl så att inte bara de allianspartierna är som liberaldemokraterna i Japan, det gäller alla riksdagspartierna.

Kvinnlig alkoholism, en jämställdhetskonsekvens?

Radion är ett förträffligt media, man kan lyssna utan att sitta på en stol och glo på en skärm. Och där kommer, förutom stora nyheter, mängder annat intressant att tänka på.

Så sas häromdagen att alkoholismen bland kvinnliga pensionärer fördubblats (eller något sådant) de senaste tio åren. Kan inte ifrågasätta att det är så.

Men varför? Det som sas var att 40-talisterna nu blir pensionärer och tar med sig sina vanor. Och ovanor.
När vi 40-talister kom upp i 20-årsåldern så blev det flower power, "fri sex", jämställdhet och andra 68-företeelser. Kvinnorna började röka i ökande omfattning, liksom att kröka. Och det har hållit i sig. Varför skulle dessa "njutningsmedel" vara förbehållna männen?

Samtidigt har männen faktiskt minskat framför allt på rökningen, och i viss mån även supandet. Konsumtionen upprätthålls av kvinnorna. Ett exempel, som drogs i radion, var att efter skilsmässor (som ju ökat dramatiskt) så börjar många kvinnor dricka.
Jag som trodde att det bara var männen, som lämnats av sina fruar, som råkar ut för detta. Kvinnorna har ju sina sociala nätverk, har vi ju lärt oss. I motsats till männen då.

Tja, detta som en refexion kring ökad alkholism bland pensionerade kvinnor. Säga vad man vill, men inte är det en positiv företeelse. Inte ur något avseende. En negativ följd av jämställdhetssträvan?

Är det så att kvinnorna kommer att sänka sin livslängd så den blir densamma som för männen?

Medborgarrätt vs integritet, en konflikt?

Hörde häromdagen med ena örat i litet inslag i radion där medborgarrätt sattes i kontrast till integritet.
Det senaste årets debatt har utgått från att integritet för den enskilde ingår i medborgarrätten. Så har jag resonerat, och så har inte minst piratpartiet menat.
Men är det så enkelt?

Nå, medborgarrätt är det större, vidare begreppet. I det ingår förutom integritet t ex sådant som pressfrihet, yttrandefrihet och meddelandeskydd. Liksom att medborgaren skall kunna, själv eller genom ombud (t ex fria media och revision) kunna hålla koll på makthavarna.

Det sista året har makten i stället främst utvidgat sin kontroll av de enskilda. Vilket gjort frågan om integritet brännande.

Dock måste frågan problematiseras, inte minst av det parti (pp), som främst anser sig kämpa för både det större begreppet medborgarrätt och personlig integritet.

Till exempel, hur långt ska skyddet av den enskilde gå när denne når någon form av makt? Självfallet (anser jag) att medborgarnas rätt till information om hur makthavare hanterar sin makt och hur de lever (i förhållande till vad de säger sig företräda) i hög grad går före t ex en statsministers eller partiledares krav på skydd för integriteten.

Men var går gränsen? Ska vi vanliga medborgare och media kunna gå hur långt som helst?
Jag menar att det bör vara en glidande skala. En riksdagsledamot ska vara aningen mera skyddad är statsministern. Och t ex en ledamot av kommunfullmäktige är snubblande nära det skydd som "vanliga" medborgare utan makt SKALL ha.

Integriteten är viktig, mycket viktig. Men den får inte användas för att förhindra granskningen av makthavare. Vare sig inom politiken eller inom näringsliv och fackföreningar. Detta måste diskuteras utifrån medborgarens perspektiv.

Och begreppet makt kan också behöva analyseras i en sådan diskussion.