Hörde häromdagen med ena örat i litet inslag i radion där medborgarrätt sattes i kontrast till integritet.
Det senaste årets debatt har utgått från att integritet för den enskilde ingår i medborgarrätten. Så har jag resonerat, och så har inte minst piratpartiet menat.
Men är det så enkelt?
Nå, medborgarrätt är det större, vidare begreppet. I det ingår förutom integritet t ex sådant som pressfrihet, yttrandefrihet och meddelandeskydd. Liksom att medborgaren skall kunna, själv eller genom ombud (t ex fria media och revision) kunna hålla koll på makthavarna.
Det sista året har makten i stället främst utvidgat sin kontroll av de enskilda. Vilket gjort frågan om integritet brännande.
Dock måste frågan problematiseras, inte minst av det parti (pp), som främst anser sig kämpa för både det större begreppet medborgarrätt och personlig integritet.
Till exempel, hur långt ska skyddet av den enskilde gå när denne når någon form av makt? Självfallet (anser jag) att medborgarnas rätt till information om hur makthavare hanterar sin makt och hur de lever (i förhållande till vad de säger sig företräda) i hög grad går före t ex en statsministers eller partiledares krav på skydd för integriteten.
Men var går gränsen? Ska vi vanliga medborgare och media kunna gå hur långt som helst?
Jag menar att det bör vara en glidande skala. En riksdagsledamot ska vara aningen mera skyddad är statsministern. Och t ex en ledamot av kommunfullmäktige är snubblande nära det skydd som "vanliga" medborgare utan makt SKALL ha.
Integriteten är viktig, mycket viktig. Men den får inte användas för att förhindra granskningen av makthavare. Vare sig inom politiken eller inom näringsliv och fackföreningar. Detta måste diskuteras utifrån medborgarens perspektiv.
Och begreppet makt kan också behöva analyseras i en sådan diskussion.
Bra LE!
SvaraRaderaJag håller med om det här med en stegrande skala, från enskild medborgare via kommunpolitiker ända upp till statsminister. Mera förtroende = mindre privatliv/mer genomlysning.