Om bloggande - eller Hur DN missat att det kan finnas folk som tycker något utan att få betalt.

Varför bloggar vi? Varför bloggar jag? Jag ser det som att delta i ett samtal. Eller flera samtal. Bloggandet är samtal på olika plan. I allt väsentligt är det i grunden en spegel av våra liv och tankar. Men olika människor väljer olika när vi använder bloggandet för detta "speglande". En del är våldsamt privata, på gott och ont, och avhandlar intima sidor, hem, familj, barn. En del diskuterar sina intressen som mat, mode, uteliv etc. Nåja, vad jag förstått är det kanske inte alltid så mycket av diskussion, mera att exponera sig i något avseende och att eventuellt få berömmande kommentarer.
Andra, som jag, koncentrerar sig på att diskutera samhällsfrågor, politik. Ibland med och ibland utan "ventiler" till det privata. Men ofta personligt. Och ofta mycket öppet för andras synpunkter. Visst vill vi ha läsare, men inte för besöksstatistikens skull, utan för att vi vill ha seriös debatt om de frågor vi är intresserade av!

Därför blir detså fel när olika intressen (gissa vilka!) vill göra bloggar till reklampelare för opersonliga företeelser som partier, PR-byråer, tidningar etc. (Vissa använder bloggen som ett skyltfönster för sin yrkesverksamhet, som kolumnisten Stig-Björn Ljunggren (s).)

Därför kommer det bli svårt att få genomslag för den typen av styrda pseudobloggar.

I vart fall de som diskuterar politik på personliga bloggar gör det av intresse. De/vi vill diskutera, bryta och testa argument, ge och ta. Vi gör det av ideellt intresse, utan att få betalt. Vi skrivet kortare och längre texter. En del är grundliga genomgångar av aktuella frågor - eller sådant som borde vara uppmärksammat och aktuellt, även i pappersmedia och radio-TV. Men ofta inte är det.

En stor skillnad är alltså att bloggare skriver av intresse och utan att få betalt. Men journalister de får betalt, de har lön. Ibland skriver de bra och grävande, men man ifrågasätter inte syftet pga deras inkomst. Ibland undrar man varför de skriver så ytligt, de är ju ändå avlönade.

Nyligen var det en sossekvinna som undrade vem som betalade de som engagerade sig i FRA-motståndet? Avslöjande för hur alltför många politiker tänker.
http://lars-ericksblogg.blogspot.com/2009/02/avslojande-fraga-om-vem-som-betalar.html

Nu har DN en artikel på samma tema. Vem betalade FRA-motståndet? Månne var det en PR-byrå och var det inte en samordnad grej? Menar DN:s avlönade journalister och avslöjar sig även de.
Rent sakligt kan det finnas enstaka fragement i artikeln som är riktiga, flera av de som åberopas verifierar det. Men sammanställningen verkar infernaliskt vinklad.

Dessutom, DN-journalisternas vinkling avslöjar att de verkar mena att PR-byråer och lobbying är det naturliga och vanliga sättet att arbeta med politiska frågor. Att när åsikter för fram så är det av någon som har en lön eller annan ersättning för detta. Visst, i viss (stor) utsträckning har de rätt! Men, detta faktum får dem att blunda för att än lever idealitet och genuint intresse för politik som något annat än ett spel om makten!

Jag har själv djupt engagerat mig i främst FRA-debatten och IPRED-debatten. Genom detta engagemang tycker jag mig ha lärt känna ett stort antal människor, som drivs av en inre glöd för djupa demokratiska värden. Människor som offrat tid och kraft och ibland familj för att försvara sådana värden som personlig integritet, yttrandefrihet, rättssäkerhet, ja själva demokratin. Som gjort detta utan minsta ersättning eller tanke på ersättning. Som ägnat all fritid i den kampen, och som ibland även offrat inkomster för detta.
Politiken har blivit ett välavlönat heltidsjobb för en liten "elit", men det folkliga demokratiska engagemanget lever och har funnit en ny kanal att uttrycka sig på, internet.

Detta kan inte DN förstå och det verkar större delen av det politiska etablissemanget inte heller förstå.

Detta sorgliga faktum är ännu ett tecken på den svenska politikens förfall, både hos riksdagspartierna och hos stora delar av den ledande svenska pressen.