Ska inte ungarna lära sig att betala för musiken de lyssnar på? Om IPRED med mera...

IPRED nu då. Eller piratjägarlagen, om man så vill. Som utgångspunkt för dessa rader. Jag läser på ögonen blöder och datorns uppkoppling inte hänger med. Dvs hänger sig. Nu är inte IPRED min specialitet precis. Jag menar att FRA-lagarna bäst tydliggör problemen med hur demokratin råkat i fara genom angreppen på integriteten. Men jag erkänner att IPRED tangerar samma problematik och även väcker andra intressanta frågor.

Det är intressant att från alliansregeringen sänds ut olika trevare som påstås komma sig av att de inte vill ha en upprepning av FRA-fiaskot. De vill i vart fall ge sken av att lyssna på den kraftiga opinonen emot lagförslaget. Frågan är om det är just mycket mer än att låtsas lyssna.

Jag medger oförbehållsamt att jag inte kan allt i frågan. Men jag försöker sätta mig in i den. Jag önskar att alla riksdagsledamöter också försökte. De som inte ens försökte när det gällde FRA-lagarna.
Det viktiga är ju ändå att ha några principer klara för sig, och hur man förhåller sig till dem. Till det får man foga de detaljer i vilka djävulen döljer sig...

Några frågeställningar är exempelvis dessa:
1) Är det vettigt att upphovsmän (författare, musiker, kompositörer, konstnärer etc) får betalt för vad de gör?
Ja. Det anser jag och det anser praktiskt taget alla lagens kritiker också. Såvitt jag vet.
2) Är det därför rimligt att gårdagens system med ersättningar också är det bästa idag och i morgon?
Nej, vi har en annan teknik än som fanns när dagens system byggdes upp.
3) Är det rimligt och rätt med dagens regler betr hur lång tid upphovsrätt skall gälla (skyddas)?
Nej. Skyddsreglerna kanske ska helt avskaffas. Som de fungerar idag så innebär de ofta(st) att upphovsmannen får en blygsam ersättning genast, mot förhoppningen att det sedan skall ticka in lite pengar regelbundet under många år.
Är det en populär och produktiv upphovsman, så innebär det att eventuella arvingar kan leva gott på förfaderns skapande, utan att de lyfter sina fingrar för något annat än att kvittera ut dessa royalties. Medan däremot upphovsmannen kanske levt större delen av livet under stora uppoffringar.
De stora vinnarna med dagens system är mellanhänderna, skivbolag och andra slag av distributörer, de som idag starkt lobbar för att själva få leka polis, och arvingarna.
Jag menar att i vart fall måste "skyddsreglerna" kraftigt förkortas.
Det skulle då ge upphovsmannen en chans att få ut en större ersättning direkt. Att det skulle bli mindre till vissa organisationer och ev arvingar ser jag inte som en nackdel ur rättvisesynpunkt.
4) Är det rimligt att ge de som favoriseras av dagens system en monopolställning, som motverkar utveckling av nya system?
Nej, det anser jag inte. Det viktiga är att upphovsmännen får rimlig ersättning, inte sättet de får det på. Om "upphovsrättsindustrin" är kreativ i förhållande till utvecklingen av tekniken hittar de säkert nya lösningar, som inte drabbar vare sig presumtiva kunder, upphovsmännen eller industrin själv. Men då får de inte skyddas av regler som förhindrar innovationer.
5) Är det rimligt att skivbolag och andra inom upphovsrättsindustrin ska få polisiära befogenheter, eller till och med ännu mer?
Nej! Även om man ibland kan känna tvivel om polisens förmåga att upprätthålla rättsstaten, så måste den vara mera lämpad att göra det än att staten lägger ut detta på privata "entreprenörer" som dessutom har ett egenintresse av att klämma åt så många som möjligt med höga "böter". Om polisen inte fungerar är det den som ska reformeras. Enligt alla (demokratiska) idéologier är ju ändå en av samhällets främsta och mest primära uppgifter att upprätthålla en rättsstat.
6) Är det rättssäkert att grunda ett skadeståndskrav på ett IP-adress? (En av dessa djävulens detaljer.)
Självfallet inte. Vem som utfört den eventuella olagliga handlingen kan inte fastställas genom en dators IP-nummer/adress. Det kan finnas många användare och dessutom kan samma adress finnas för fler datorer.
Fler djävulsdetaljer....
7) I debatten har framförts att datorn ska kunna beslagtas om den använts för "olagliga" handlingar. Är det rätt?
Nej, den som föreslagit det verkar inte veta hur integrerade datorerna är i dagens samhällsliv. Dessutom är innehav inget bevis för brottslig handling.
8) Är det rimligt att en privat organisation skall kunna anklaga en person och hota med att om personen inte "erkänner sin skuld" genom att betala en summa på ex-vis några tiotusental kronor så kommer denne att stämmas inför domstol med krav om det tiodubbla?
Självfallet inte. Böter och skadestånd är inget som privatföretag ska syssla med. Det påminner om maffiametoder. Dessutom förefaller det som att "beviskravet" i detta fall sätts mycket lågt, vilket gör det närmast omöjligt för en privatperson att vinna emot organisationen (film el skivbolaget el likn). En typisk utpressningssituation.
9) Vad är lämpligt om man vill göra en avgränsning som undantar sådant som kan anses som orimligt jagande?
Det talas om kommersiellt kopierande. Frågan är hur det ska definieras på ett rättssäkert sätt? Jag ser som ett minikrav att det i så fall måste skapas en generös frizon för privat kopierande för eget bruk, liknande det som skapades på sjuttiotalet när man var rädd för kopiering från radion till tape/kassetter. Men avgränsning och definition är svårt att göra. Speciellt om det är en part som har tolkningsföreträde, vilket det de facto är snubblande nära i dagens förslag.

Jag stannar med exemplifiering där. Läsaren kan säkert fortsätta resonemanget.

Till detta måste jag dock foga dessa frustrerade rader. När jag ögnar igenom läsarkommentarer på internet till dagstidningarnas artiklar om FRA och IPRED o likn då blir jag skrämd. Dessa inlägg är till stor del långt ifrån den sakliga och insatta diskussion som förs på bloggarna. För så mycket osorterat hat och okunskap om dessa frågor och om verkligheten även i övrigt som framkommer där, det är inte bara bedrövligt, det är skrämmande - för demokratin. Det är ett oartikulerat hat mot demokratiska rättigheter, mot integritet, mot rättssäkerhet.
Det måste vara den sortens vrål från avgrunden som gav nazisterna möjligheten att ta makten den gången. Och - utan alla likheter i övrigt - i hög grad måste de ju vara dessa personer som röstat fram dagens politiker.
Så "vi" har kanske de politiker vi förtjänar... När en del kallar bloggande IPRED-kritiker för skrikande pöbel. Jag undrar var pöbeln är...

Jag som vill tro på människans godhet, på upplysning och sansade demokratiska samtal, jag förfäras.

Det är ju faktiskt inte fråga om att "låta ungarna betala" för musik de (eventuellt) laddat ner. Förutom allt annat betänkligt kan det vara värt att inse att det är fråga om tio- eller hundratusentals kr som föräldrarna kan få betala. Utan att det finns egentlig bevisföring. Och pga en diskutabel princip i botten.