Att välja utan alternativ

Det kokar och bubblar lite överallt nu i den del av bloggosfären, som engagerat sig i att bekämpa hoten mot integriteten, där FRA-lagen blivit det stora spöket.
Jag har inte bara erkänt min frustration och vrede i flera inlägg de senaste dagarna utan även noterat flera andras reaktioner. Morrr... sa Olof Bj sent igår kväll.

Nu har Joshen, Enligt min humla, skrivit att han vill ha förlåtelse, han röstade på centern för att få bort Bodströmsamhället. Och detta utan att han hade kort kjol eller var full. I en kommentar sägs att det behövs stödgrupper nu, anonyma felröstare.
Länk: http://scriptorium.se/josh/2008/11/11/sorry-everybody/#comment-51104

Vi är nog många som känner oss lurade, och behöver förlåtelse och/eller stödgrupper. Jag ville också bli av med Persson-Bodström, med deras trötta och trixande sosseregering.
Trots att jag alltid varit liberal, närmare bestämt socialliberal, vilket intill för några år sen vad detsamma som folkpartist, så ville jag inte ha Alliansen heller. "Mitt" parti hade ju börjat förfalla utan att de andra på något sätt blivit bättre. Det var mitt livs svåraste riksdagsval.

Jag känner egentligen ingen skuld för att vi har den regering vi har. Jag arbetade inte aktivt för något av dess partier. Däremot sökte jag efter fattig förmåga propagera för de principer jag anser viktiga, och det var detsamma som att gå emot både sossarna och mitt gamla parti. Men jag hittade inget riksdagsparti med kandidater inom min valkrets som jag litade på. Att blankrösta för första gången i mitt liv, det kändes ändå alltför fegt.
Sverigedemokraterna var givetvis helt uteslutet, och piratpartiet var mest en lustighet. Skulle en seriös man i övre medelåldern kunna rösta på något som mest framstod som en ploj, som ett Kalle Anka-parti? Bara namnet...

Nej, jag beslöt i sista stund att försöka mig på att taktikrösta. Splittrade mina röster mellan de olika valen. Gick i kommun- och landstingsvalen på personer som jag litade på. Till riksdagen gav jag min röst på ett lokalt parti, vars lokala program kan diskuteras, men de ställde upp även till riksdagen och med i vart fall en teoretisk chans till mandat. Och jag tänkte mig att de skulle använda en eventuell vågmästarpost till att driva igenom ett-par tre frågor för att mildra effekten av att något av blocken skulle få bilda regering.
Jag hade egentligen inget bra val, men jag ville inte blankrösta eller välja soffan. Men vad gör man när det vettiga, heltäckande och anständiga alternativ man vill ha, inte finns?

Nå, det funkade inte. Trots en dålig valrörelse vann Alliansen. Sossarna med Göran P fick sig en näsbränna. Det förvånande är att de ändå fick såpass med röster som de fick. Om man skulle döma av folks kommentarer före valet borde de knappt ha nått tio procent. Så illa var de ju sedda.

Alliansen vann inte på egna meriter. Fp hade sin famösa dataintrångsskandal, och de andra småpartierna ... märktes knappt. Moderaterna kallade sig nya, och arbetarvänliga. Alltid lurade det några. Att de dessutom blandat upp sin "nyliberala" fasad (enl Gösta Bohman) med socialkonservativa inslag, det var svårt för många att inse. De trodde att det var lite sosse-light över Fredrik Reinfeldt. Vilket inte var så konstigt, för sossepartiet under Göran Persson fungerade också som lite social-konservativa, den "välvillige patronen".
Nej, att Alliansen vann berodde mest på proteströster emot Göran Perssons sosseparti.
Valet 2010, blir, såvitt vi kan se idag, ett protestval emot Alliansen. Inte för sossarna med dess samarbetspartners.

Så, jag vet inte om jag behöver be om ursäkt.
Det jag vill ha, ja faktist kräver, är ordentliga, genomtänkta, anständiga och någorlunda heltäckande alternativ att välja mellan.
Inte flashiga foldrar eller slogans på internet, utan reellt innehåll.
Alternativ, konkreta och med idemässig grund!

Är det för mycket begärt av en väljare?