Sidor

04 oktober 2008

Vill inte riksdagsledamöter kommunicera med folk utanför riksdagen?

Skrev för några dagar sedan till minst ett 60-70-tal riksdagsledamöter ett mail med några frågor till dem om FRA-frågan på temat "läxförhör". (Ja, ni bloggare vet var jag fick inspirationen.)
Jag har hittills fått 3-4 svar, dvs en svarsfrekvens på sådär 5%. Ett par var neutralt bleka i stil med att de bevakar frågan. Ett var korrekt och seriöst besvarat, av en Nej-sägare till lagen. Ett var mycket aggressivt och denne ledamot (som röstat ja till lagen) förstod inte de enkla frågorna, sa han.

Resten har inte svarat alls, och jag tror inte de kommer att göra det. Svarar man gör man det som regel tämligen omgående. Om man inte är en myndighet som först ska registrera och diarieföra mailet och skicka det till någon handläggare som lägger det underst i högen av obehandlat.

Det här gör att jag funderar om det är så att dagens riksdagsledamöter inte vill hålla kontakt med allmänheten? I vart fall inte i svåra och kontroversiella frågor.
Men det är väl de som vore mest intressanta att diskutera, för att fördjupa kunskaper och kanske skärpa argument.

Tyvärr är detta inte en enstaka erfarenhet. Det har inträffat flera gånger den senaste tiden. Ytterst få svarar och än färre ger sig in i en meningsfull och ärlig diskussion.

De få som förmår att diskutera med väljarna, de kan ha en framtid i riksdagen även med ett (bättre) personvalssystem.

De andra, de aggressiva eller de helt tysta, de lär nog inte bli långlivade som "folkets representanter". Är det därför som det är så trögt med att få fram ett mera konsekvent personvalssystem i Sverige?

Nog kan man känna sig bekymrad över demokratins framtid i Sverige.

8 kommentarer:

  1. Allt har ett slut. I bästa fall de du nämner. I sämsta fall för förtoendet för det demokratiska system vi har idag.

    Det finns som vi sa, ett bäst före datum på allt......

    SvaraRadera
  2. Såg att Olof också har en idé om ett frågebatteri till detta gäng och efterlyser frågor. Vi kan väl kolla med honom och ta nya tag. På min senaste bloggpost kan du läsa vad Maria Rankka, Timbro skriver - rätt intressant att hon nämnder detta om vad som står i budgeten. Det betyder att där finns en ingång för en motion - om någon inom oppositionen verkligen vill att lagen ska rivas upp. Sanningens minut?

    SvaraRadera
  3. L-E

    Hittade ett citat du kanske kan använda inom en inte alltför avlägsen framtid:

    Otto von Bismarck:

    "Liberalismen går alltid längre än dess förespråkare önskar"

    SvaraRadera
  4. Läste i AB att ledaren har problem:
    http://aftonbladet.se/nyheter/fralagen/article3449000.ab

    SvaraRadera
  5. Anonym07:48

    Håller med Lars-Erick, det ser närmre ut som ett demokratiskt haveri.
    Haveriet startade när politik, blev ett yrke för karriärister.

    Då blir yrket och karriären viktigare, än vad den förda politiken är.

    Resten är en produkt, av hur de olika partierna fungerar, allt mer lika företag.
    De längst ned, har mycket små möjligheter, till att påverka det som ligger högst upp.

    SvaraRadera
  6. Anonym09:50

    Det finns intressant att läsa om liberalismen på min Dagens Visa:

    Karl Staaff och den osvenska liberalismen - text: Erik Hedén (1921)

    bonus: en elak dikt - Liberalerna

    http://www.dagensvisa.com/minata/dav/dav_02_mar.html#staa

    delat i två:

    http://www.dagensvisa.com/minata/
    dav/dav_02_mar.html#staa

    För att göra rättvisa: Hjalmar Branting (S) kom in i riksdagen på en gemensam liberal lista (1896). Första statsråden (s) i Nils Edéns ministär.

    Men - liberalismen har svårt i Sverige.

    SvaraRadera
  7. Anonym17:28

    Vilket underbart citat av Bismarck! Det fångar själva essensen i varför jag inte kallar mig liberal. F.ö. är jag övertygad om att den gamle järnkanslern brydde sig betydligt mycket mer om "sina" medborgares väl och ve än dagens svenska politiker.

    I godmorgon världen på P1 i förmiddags var det ett inslag med anledning av 20-årsjubileet av Mps riksdagsintåg. Inslaget belyste varför nya partier bildas och vad det krävs för att göra dem framgångsrika. Lärdomen var att nya partier bildas så de etablerade inte lyckas göra sig till tolkar för opinioner som finns bland väljarna.

    Vi är i ett sådant läge nu. FRA-frågan i sig är stark nog att skapa nya partier, men i grunden finns en ännu allvarligare fråga som skiljer väljare och valda: synen på balansen mellan medborgare och stat. Vi kan kalla oss konservativa eller liberala eller inget alls, men en överväldigande majoritet oss borgerliga väljare (och en stor portion av sosseväljarna också) anser att den grundläggande makten bör finnas hos medborgarna och att staten finns till för vår skull. Dagens borgerliga partier agerar efter den motsatta agendan: medborgarna finns till för ststens skull. Det går igenom hela FRA-debatten. Både frågan i sig (lagen är helt på statens villkor) och i hur den hanteras (motståndet tas inte på allvar utan ses endast som en irrelevant opinionsyttring som måste hanteras taktiskt).

    Jag tror att det är runt denna attitydskillnad som nästa nya parti kan bildas i Sverige. Man kan f.ö. notera att de s.k. missnöjespartier som finns runt om i Europa samtliga verkar ha just detta som en viktig punkt (allt annat prat bortplockat): misstro mot den etablerade överheten och maktförskjutning till medborgarna.

    Det ska bli intressant att se om det kan uppstå ett livskraftigt nytt parti av detta demokratihaveri.

    SvaraRadera
  8. Populisten.
    Frånsett en del av din inledning, så kan jag i allt väsentligt hålla med dig i din analys.

    Som du ser av andra inlägg idag så kan jag inte se att politikerna har sjukdomsinsikt.

    Det som gör mig rädd är risken att det kan bli sd som tar tillräckligt många röster 2010 för att komma in i riksdagen. Jag vill ha ett anständigt alternativ - inte ett främligsfientligt populistiskt missnöjespart, som manar fram det sämsta hos människorna.

    Å andra sidan så har ju dagens partier bäddat för dem.

    Minata: Ska kolla in de musikaliska kommentarerna vid tillfälle!
    Jodå, på Nils Edéns tid samarbetade liberaler och sossar om att införa demokratin (kvinnliga rösträtten), Hjalmar Branting valder in första ggn på en liberal lista o var medlem av Edens regering. Och Eden föddes och växte upp i det röda Piteå. En gata har hans namn här, men i övrigt hyllar man mest Anders Sundström (s), som hoppade av ministerskapet för att bli bankman och numera Folksamdirektör.

    Ja,liberalismen har det svårt - partimässigt! Men en glädjande bieffekt av FRA_frågan är att den visat att liberala tankar och ideal finns inom bredare folklager än man kunnat tro!

    SvaraRadera