Ett litet inlägg på en blogg från en folkpartist, som ännu var osäker på sitt ställningstagande till FRA-lagen, gjorde att jag försökte skriva ihop en enkel förklaring, summering av FRA-frågan.
Detta då jag fått intrycket att det är flera som tycker att nog behöver Sverige spana på hot utifrån, och som trott att då så är FRA-lagen OK, men som är lite oroliga nu efter debatten om integriteten. Och gamla partitrogna människor är inte glada över att debatten är så svår och att partiledningarna inte kan övertyga kritikerna.
Alltså, många verkar vara överens om att hela FRA-frågan varit utomordentligt klantigt skött. Om man kollar upp lite ser man att förslaget kommer från FRA självt, och sedan uppenbarligen alltför snabbt "köpts" av div försvarsministrar. Dvs, som Hans Lindblad (fps förre försvarsexpert) konstaterar, så var det en byråkratins seger över politiken.
Sedan var det kört, länge, länge. Lagen (dvs en ny lag och ändringar i tre gamla lagar) skulle trummas igenom riksdagen med hjälp av (tydligen ideologiskt slumrande) partiledningar och inpiskare (gruppledare).
Emellertid började några vakna människor titta närmare på lagen och blev alltmer förskräckta. Lagen var inte vad dess förespråkare ville ge sken av. Visserligen vågade bara en fp-kvinna rösta nej den 18 juni, men mängder andra ledamöter satt med obehagskänslor i kroppen när de tubbades att rösta ja. Flera kvittade ut sig.
Det är ju så att FRA-lagen inte är ett integritetsskydd, tvärtom. Den är en lag som sägs ska användas för att spana efter yttre hot mot rikets säkerhet i kabeltrafik (internet).
Den är inte en lag som ska spana på det vanliga buset, vanliga brottslingar. Det finns det andra lagar som möjliggör, vid misstanke och efter att domstol godkänt.
Nej, FRA-lagen, den ger möjlighet att "spana" (dvs kontrollera trafik) över i princip alla svenskars internettrafik (inte bara i mail) eftersom den oftast passerar servrar i utlandet, och eftersom när vi använder internet använder vi länkar över hela världen och har i vårt kontaktnät sannerligen inte bara svenskar. Och svenskar befinner sig ofta utomlands, och använder internet därifrån för olika ärenden.
Och detta UTAN att det finns skälig misstanke!
FRA-lagen är helt enkelt felkonstruerad, därför ger "integritetsspärrarna" i den inget reellt skydd.
Det är alltså inte frågan om vad som var meningen (och meningen kan man tvista om) med lagen. Nej, det saken gäller är dels vad den tillåter, dels vad den möjliggör! Och det är ruskiga saker, sett ur integritetssynpunkt.
Detta har en stor mängd liberaler (inom och utom fp) upptäckt. Och det är inte bara internetvana ungdomar utan även gamla ärrade liberala veteraner som Bertil Hansson (som åberopar Torgy och Ingrid Segerstedt och Waldemar Svensson, utomordentligt!) och Jan-Erik Wikström, som skrivit på fp-uppropet mot FRA. Från liberala utgångspunkter.
Samt givetvis en massa människor i medelåldern i vid mening.
Nu snurrar det runt en mängd tekniska-juridiska termer i debatten. Men detta är kärnfrågan.
FRA-tillskyndarna använder termer som ska förvirra oss, men faktum är att lagen möjliggör att FRA samlar in (och faktiskt även överlämnar till andra myndigheter och kan "sälja" till utländsk makt) fler data om oss än vi trodde fanns och kan med det lägga pussel.
Alltså, utan att det finns misstanke vare sig mot dig eller mig.
Jag har hittills inte stött på någon enda FRA-lagsmotståndare som är emot att Sverige har en underrättelsetjänst eller ett bra försvar. Däremot så vill de (och jag) ha ett effektivt "kontraspionage" som inte kränker icke-misstänktas integritet.
Det verkar dessutom som att det är bättre analysförmåga som behövs, inte att samla kopiösa mängder data över kreti och pleti.
Lagen måste alltså rivas upp, utredas ner i botten av alla de konstigheter som framkommit i debatten, för att skydda den viktiga integriteten. Och sedan kan man försöka konstruera en ny lag som tillgodoser allt detta. Om det behövs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar