Läser i bladet att eftersom Sveriges andel av världens koldioxidutsläpp är ynka 0,2% så borde inte sveriges klimatpengar satsas i Sverige. De skulle göra större nytta där de stora utsläppen görs.
Kanske det.
Men ändå, hemska tanke, kanske inte Sveriges befolkning är en femtedels procent av jordens befolkning. Vad får det för logisk konsekvens för detta resonemang? Låt oss räkna. Säg att jordens befolkning är sex miljarder. Det är nog mer än så, men låt oss säga det. Samt att Sverige har nio miljoner invånare. En procent är 60 miljoner och en femtedels procent är 12 miljoner.
Men Sveriges invånare är inte tolv miljoner, och rätteligen “borde” vi ha kanske 14-15 miljoner för att det ska vara en femtedels procent av världsbefolkningen. Således borde vi inte släppa ut ens så mycket som 0,2 % av koldioxiden, kanske bara drygt hälften därav. Och vi har en bra bit kvar innan vi kommer ner på medeltalet per invånare i världen.
Därmed säger jag inte att det vore fel att bidra till minskade utsläpp på annat håll. Eller att en minskning i Sverige kan slå hårt mot vissa grupper, om den inte avvägs rättvist. Däremot visar mitt lilla exempel att det är lätt att komma fel om man räknar fram sifferbevisning, men glömmer att ta med fler viktiga faktorer.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Sidor
▼
21 februari 2008
20 februari 2008
Oaktsam Fk - och oaktsamma politiker
Försäkringskassans anmälningar om “bidragsfusk” har ökat dramatiskt. En del ovetenskapliga enkäter på internet visar också att många tror att bidragsfusk är vanligt.
Dock, vad är bidragsfusk? Det visar sig att en mycket, mycket liten andel av anmälningarna håller sådan kvalitet att de går till åtal (och, jag undrar, hur många fälls?). Försäkringskassan tycks anmäla rena bagateller. Åklagarna kan inte finna minsta brottsmisstanke. Enligt ett tidningsuttalande av en försäkringskassetjänsteman så får kassan in tio gånger så många anmälningar (anonyma!) som vad kassan sedan anmäler till polisen. Det betyder att av de ursprungliga anmälningarn kanske inte ens en procent anses värda att ta upp av åklagarna!
Borde det inte få en och annan att stanna upp och fundera, både hos försäkringskassan och hos de beslutande politikerna. Kan det vara så att hetsen mot de sjuka lett till en helt obefogad misstänksamhet? Kanske är politikerna ansvariga för att försäkringskassan skickar för många fall till åklagarna? Och dessutom verkar det vara mycket att önska i försäkringskassans handläggning, av både försäkringsärenden i sig och när det gäller anmälningar. Man har helt enkelt inte nog på fötterna.
Nu behövs det inte ens att den sjuke har för avsikt att “fuska”, det räcker att han/hon varit oaktsam, dvs inte förstått reglerna fullt ut. Detta enligt ett tämligen färskt beslut. Märkligt. Helt uppenbart är att en stor del av det som av media (liksom av politiker och försäkringskassa) omnämnts som fusk, det är handläggningsfel och oklara regler. Alltså något som beror på myndigheterna, inte på den sjuke. Vilket dock kan leda till att den sjuke anmäls för fusk, då det är oaktsamt att inte förstå reglerna och att inte begripa att myndigheten gjort fel.
Självklart kan det finnas fusk, det gör det i alla system. Men när det gäller sjukskrivningar är det våldsamt överdrivet, och dessa överdrifter beror i hög grad på en “oaktsamhet” hos såväl ansvariga politiker som hos vissa av försäkringskassans tjänstemän. Liksom på den opinion som dessa piskat fram. Som det nu visar sig, utan faktiskt underlag.
Dock, vad är bidragsfusk? Det visar sig att en mycket, mycket liten andel av anmälningarna håller sådan kvalitet att de går till åtal (och, jag undrar, hur många fälls?). Försäkringskassan tycks anmäla rena bagateller. Åklagarna kan inte finna minsta brottsmisstanke. Enligt ett tidningsuttalande av en försäkringskassetjänsteman så får kassan in tio gånger så många anmälningar (anonyma!) som vad kassan sedan anmäler till polisen. Det betyder att av de ursprungliga anmälningarn kanske inte ens en procent anses värda att ta upp av åklagarna!
Borde det inte få en och annan att stanna upp och fundera, både hos försäkringskassan och hos de beslutande politikerna. Kan det vara så att hetsen mot de sjuka lett till en helt obefogad misstänksamhet? Kanske är politikerna ansvariga för att försäkringskassan skickar för många fall till åklagarna? Och dessutom verkar det vara mycket att önska i försäkringskassans handläggning, av både försäkringsärenden i sig och när det gäller anmälningar. Man har helt enkelt inte nog på fötterna.
Nu behövs det inte ens att den sjuke har för avsikt att “fuska”, det räcker att han/hon varit oaktsam, dvs inte förstått reglerna fullt ut. Detta enligt ett tämligen färskt beslut. Märkligt. Helt uppenbart är att en stor del av det som av media (liksom av politiker och försäkringskassa) omnämnts som fusk, det är handläggningsfel och oklara regler. Alltså något som beror på myndigheterna, inte på den sjuke. Vilket dock kan leda till att den sjuke anmäls för fusk, då det är oaktsamt att inte förstå reglerna och att inte begripa att myndigheten gjort fel.
Självklart kan det finnas fusk, det gör det i alla system. Men när det gäller sjukskrivningar är det våldsamt överdrivet, och dessa överdrifter beror i hög grad på en “oaktsamhet” hos såväl ansvariga politiker som hos vissa av försäkringskassans tjänstemän. Liksom på den opinion som dessa piskat fram. Som det nu visar sig, utan faktiskt underlag.
12 februari 2008
Fel blev rätt, men visar ändå på orättvisa.
Så fick då Reinfeldt, läs Anders Borg, backa från förslaget om att beslagta försäkringspengarna från de som tecknat privata eller kollektiva sjukförsäkringar.
På många sätt en högst motiverad reträtt, men väl så sen. Kritikstormen var ju kompakt redan i ett tidigt skede. Till slut blev den för hård, och kom från alla håll, inklusive inifrån regeringspartierna.
Det är självfallet inte fel att ändra sig, speciellt inte om man har fel. Dock, det är inte något som regeringen brukat göra. Jag minns i vart fall inget tidigare fall av betydelse. Politiken skulle vinna på att politiker erkände fel mera ofta. I denna fråga var det så uppenbart långt tidigare att det mest förvånande är att den inte insåg det, och reagerade tidigare. Nu förefaller det mest som en taktisk reträtt, beroende på risken för myteri, mindre som att den gav sig för sakskäl.
Jag har tidigare noterat att protesterna mot tidigare allmänna, generella sänkningar och försämringar av sjukförsäkringen mött tämligen lama protester. Jag påpekade då att detta möjligen berodde på att så många hade kollektiva eller privata tilläggsförsäkringar som gjorde dem skadeslösa. Och jag spådde att när regeringen gav sig på dessa försäkringar, då skulle det bli mera liv. Men att regeringen nog skulle försöka.
Ack, hur rätt hade jag inte. Nu fick dock regeringen backa, vilket var helt rätt. Samtidigt framstår i än skarpare relief hur regeringen slår mot de som redan ligger allra sämst till. För reträtten gäller ju inte alla de som inte har jobb, som är arbetslösa och utan chans att försäkra sig till en rimlig penning. Chanslösa pga att de inte har jobb med “rätt” kollektivavtal och för låg inkomst för att teckna en privat försäkring.
De som har det sämst ska se till att de inte blir sjuka, framför allt inte någon längre period.
På många sätt en högst motiverad reträtt, men väl så sen. Kritikstormen var ju kompakt redan i ett tidigt skede. Till slut blev den för hård, och kom från alla håll, inklusive inifrån regeringspartierna.
Det är självfallet inte fel att ändra sig, speciellt inte om man har fel. Dock, det är inte något som regeringen brukat göra. Jag minns i vart fall inget tidigare fall av betydelse. Politiken skulle vinna på att politiker erkände fel mera ofta. I denna fråga var det så uppenbart långt tidigare att det mest förvånande är att den inte insåg det, och reagerade tidigare. Nu förefaller det mest som en taktisk reträtt, beroende på risken för myteri, mindre som att den gav sig för sakskäl.
Jag har tidigare noterat att protesterna mot tidigare allmänna, generella sänkningar och försämringar av sjukförsäkringen mött tämligen lama protester. Jag påpekade då att detta möjligen berodde på att så många hade kollektiva eller privata tilläggsförsäkringar som gjorde dem skadeslösa. Och jag spådde att när regeringen gav sig på dessa försäkringar, då skulle det bli mera liv. Men att regeringen nog skulle försöka.
Ack, hur rätt hade jag inte. Nu fick dock regeringen backa, vilket var helt rätt. Samtidigt framstår i än skarpare relief hur regeringen slår mot de som redan ligger allra sämst till. För reträtten gäller ju inte alla de som inte har jobb, som är arbetslösa och utan chans att försäkra sig till en rimlig penning. Chanslösa pga att de inte har jobb med “rätt” kollektivavtal och för låg inkomst för att teckna en privat försäkring.
De som har det sämst ska se till att de inte blir sjuka, framför allt inte någon längre period.
09 februari 2008
Två ytterligare bra förslag i veckan
Det nya betygsförslaget verkar vid snabbt påseende i vart fall vara bättre än vad som nu gäller. Det är en fördel för eleverna att veta vad de kan. I andra länder häpnar man nog när man ser den rädsla för betyg som finns i Sverige, spec på sossesidan.
Skolket måste också kommas tillrätta med. Ogiltig frånvaro ska antecknas i betygen. Om det ska behövas med polishämtning är väl tveksamt. Möjligen som en sista utväg i undantagsfall. Men självfallet ska föräldrar underrättas och fås förstå att det råder skolplikt i grundskolan. Och sociala myndigheter kunna kopplas in när så behövs. Grundskoleelever har som sagt skolplikt, det är inte frivilligt.
Skolk ställer till mycket elände. Förutom att det ju innebär att skattepengar slösas bort när elever uteblir utan giltig orsak från undervisningen.
Skolket måste också kommas tillrätta med. Ogiltig frånvaro ska antecknas i betygen. Om det ska behövas med polishämtning är väl tveksamt. Möjligen som en sista utväg i undantagsfall. Men självfallet ska föräldrar underrättas och fås förstå att det råder skolplikt i grundskolan. Och sociala myndigheter kunna kopplas in när så behövs. Grundskoleelever har som sagt skolplikt, det är inte frivilligt.
Skolk ställer till mycket elände. Förutom att det ju innebär att skattepengar slösas bort när elever uteblir utan giltig orsak från undervisningen.
Två bra, två dåliga förslag.
Senaste veckan bjöd på både vin och vatten vad betr regeringsförslag.
Ett bra var att förtidspensionärer ska få bättre möjligheter att våga prova på att i någon mån kunna testa om de kan återgå i något slags arbete, utan att riskera att förlora sin pension. Visst finns det begränsningar i förslaget, men de är mindre än i dagens ridiga situation.
Ett annat positivt förslag var att starta imanutbildning med statligt stöd. Det utgår ju till utbildning av präster och pastorer. Det är visserligen inte statens sak att definiera och tolka religionen, men onekligen finns det en poäng i att tillhandahålla en utbildning som i övrigt ger en bra inblick i och, förhoppningsvis, förståelse för svensk lagstiftning och samhällssyn.
Sämre var onekligen förslaget att kräva att flyktingar ska ha skaffat både en fast jobb och bostad innan de ska kunna få hit sina anhöriga. Det verkar inhumant både mot deras barn och för flyktingen själv.
Det andra förslag är i sig ingen nyhet, men den har fått förnyad aktualitet. Detta att man inte ska kunna försäkra sig för att kompensera lönebortfallet vid sjukdom, att 75% ska vara max även om man privat eller genom avtal betalat in premier för en högre ersättning. Det kan i och för sig tyckas orättvist att någon ska få mera än vad som ingår i den statliga försäkringen. Men ska staten bestämma om vi ska få försäkra oss om ett drägligt liv när olyckan är framme och staten vill göra oss utslagna? Dessutom är det ju konfiskation.
Ett bra var att förtidspensionärer ska få bättre möjligheter att våga prova på att i någon mån kunna testa om de kan återgå i något slags arbete, utan att riskera att förlora sin pension. Visst finns det begränsningar i förslaget, men de är mindre än i dagens ridiga situation.
Ett annat positivt förslag var att starta imanutbildning med statligt stöd. Det utgår ju till utbildning av präster och pastorer. Det är visserligen inte statens sak att definiera och tolka religionen, men onekligen finns det en poäng i att tillhandahålla en utbildning som i övrigt ger en bra inblick i och, förhoppningsvis, förståelse för svensk lagstiftning och samhällssyn.
Sämre var onekligen förslaget att kräva att flyktingar ska ha skaffat både en fast jobb och bostad innan de ska kunna få hit sina anhöriga. Det verkar inhumant både mot deras barn och för flyktingen själv.
Det andra förslag är i sig ingen nyhet, men den har fått förnyad aktualitet. Detta att man inte ska kunna försäkra sig för att kompensera lönebortfallet vid sjukdom, att 75% ska vara max även om man privat eller genom avtal betalat in premier för en högre ersättning. Det kan i och för sig tyckas orättvist att någon ska få mera än vad som ingår i den statliga försäkringen. Men ska staten bestämma om vi ska få försäkra oss om ett drägligt liv när olyckan är framme och staten vill göra oss utslagna? Dessutom är det ju konfiskation.