Fel blev rätt, men visar ändå på orättvisa.

Så fick då Reinfeldt, läs Anders Borg, backa från förslaget om att beslagta försäkringspengarna från de som tecknat privata eller kollektiva sjukförsäkringar.
På många sätt en högst motiverad reträtt, men väl så sen. Kritikstormen var ju kompakt redan i ett tidigt skede. Till slut blev den för hård, och kom från alla håll, inklusive inifrån regeringspartierna.

Det är självfallet inte fel att ändra sig, speciellt inte om man har fel. Dock, det är inte något som regeringen brukat göra. Jag minns i vart fall inget tidigare fall av betydelse. Politiken skulle vinna på att politiker erkände fel mera ofta. I denna fråga var det så uppenbart långt tidigare att det mest förvånande är att den inte insåg det, och reagerade tidigare. Nu förefaller det mest som en taktisk reträtt, beroende på risken för myteri, mindre som att den gav sig för sakskäl.

Jag har tidigare noterat att protesterna mot tidigare allmänna, generella sänkningar och försämringar av sjukförsäkringen mött tämligen lama protester. Jag påpekade då att detta möjligen berodde på att så många hade kollektiva eller privata tilläggsförsäkringar som gjorde dem skadeslösa. Och jag spådde att när regeringen gav sig på dessa försäkringar, då skulle det bli mera liv. Men att regeringen nog skulle försöka.

Ack, hur rätt hade jag inte. Nu fick dock regeringen backa, vilket var helt rätt. Samtidigt framstår i än skarpare relief hur regeringen slår mot de som redan ligger allra sämst till. För reträtten gäller ju inte alla de som inte har jobb, som är arbetslösa och utan chans att försäkra sig till en rimlig penning. Chanslösa pga att de inte har jobb med “rätt” kollektivavtal och för låg inkomst för att teckna en privat försäkring.
De som har det sämst ska se till att de inte blir sjuka, framför allt inte någon längre period.