SVAGDRICKA från Hagalunds bryggeri, med mera

 Trettiotalet räckte långre.  Längre än historieätarna  beskev häromdagen.
 Men de hade rätt i att det hade stor betydelse, flera decennier senare.

Alltså, jag levde inte under trettiotalet. Men det gjorde mina blivande föräldrar. Jag är född på 40-talet. Och jag minns svagdrickan. 

En ggn i veckan kom bryggarbilen, stannade till hos oss. Vi handlade varje vecka. Sortimentet var läskedrycker i 35 cl-flaskor (eller var det 33?) Sockerdricka, Champis, Loranga och Pommac. Och Skogabär. Om de hade pilsner, minns jag inte. Möjligen p g a att det var en dryck som inte förekom i vårt hem. 

Däremot Svagdricka, det ville pappa gärna ha. Så en två-litersflaska Svagdricka för pappa blev det, men jag har för mig de såldes i fem-literflaskor också.  Plus några läsk, jag tror inte det var mera än några enstaka flaskor. Vårt "lördagsgodis" , syrrans och mitt, det var att dela på en liten flaska läsk.  Det var fest.  

Inga storköp alltså, men bryggarbilen  stannade allti till hos oss.  Kan inte ha varit många ören de tjänade på  det stoppet.  Bryggarbilen kom från Hagalunds bryggeri, som låg mittimellan Vallsta och Arbrå.

Ungefär där gick gränsen för om  skoleleverna, i folkskolan, skulle gå i Vallsta eller Arbrå. 
Jag har för mig att en av mina klasskamrater i sexan och/eller sjuan var "Göran från Hagalund". 

Min far hade ofta svagdricka som måltidsdryck till middaggarna. Skogsbär var populärt  hos och barn, men det var ingen måltidsdryck. Mjölk var vår måltidsdryck. 
Och det var på 50-talet och en bit in på 60-talet, när vi bodde i Vallsta.