Liberal snabbkurs , med diskussion, om partihistoria och ideologi.

 Stig Carstensso skrev 28 nov ett litet inlägg i FB med anledning av L-partiets Johan Pehrssons slingriga uttalanden den sista tiden. 
 (citat) "Vädjandet om att en gång för alla enas och hålla samman stöter alltjämt på patrull. Inte alls märkligt. Partiet liksom även politiken är styckevis och delt i ett allmänpolitiskt högerparti och ett annat socialliberalt. Vi ska hålla detta internt och leka låtsasleken med hjälp av en enhälligt vald ledare från den allmänpolitiska partidelen. Som stöd har utnämnts två mycket kunniga politiker från den sociallibetrala sidan. På åtminstone min ära har senaste landsmöte satt nya experiment i rörelse. Kreativt eller bara optimistiskt / okunnigt? Till detta replikerade jag (L E Forsgren)

Nä, nu håller jag inte med. Månne det beror på hur du benämner de två (?) delarna. Vid delningen efter förbudsomröstningen (om spriten) så samlades en "stadsliberal-teoretiskt" mindre del (mot förbudet) under beteckningen Liberalerna.

Den andra, större delen, var de förbudsvänliga Frisinnade, folkrörelse-folkliga (ofta nykterister, frikyrkliga, lärare och småhantverkare.

De grupperna förenades 1934 under namnet Folkpartiet, men noterbart är att de en tid fanns lokalavdelningar med olika rekryteringsbas. I Stockholm fanns förutom en mera "allmän" avdelning också en Frisinnad avdelning länge.

Folkpartiet var socialliberalt , helt klart, även om några riksdagsmän kunde vara lite mer näringslivsvänliga, och andra mera frisinnade/frikyrkliga och med både arbetarliberaler och tjänstemanna-fackliga. Men några större (ideologiska) skillnader och kontroverser kan jag inte erinra mig.

Men när moderaterna började anamma nyliberala (neoconservativa) ideer betr ekonomin så blev en och annan folkpartist "smittad" och så utmanades den självklara socialliberala inriktningen. Och då är vi framme vid åren runt 2000, och Jan Björklund tog över.

Den indelning och benämning som Du Stig Carstensen gör , den menar jag i stället skulle var denna: Partiet kom att ha en Allmänpolitisk-Socialliberal (frisinnad) del, och en liten men succesivt växande högerpartidel (neoconservativ) med främst ekonomisk inriktning. Och den delen på de senaste åren med sympatier även för SD (den svenska nynazizmen)..

Därmed de konvulsioner som uppstått för L-partiet."

• Gilla

  
  

Denna text (här orättad inklistrad) föranledde efter ett par dagar till en (gillande) kommentar av Stig C, som kopieras in nedan. Detta konvulsiva klimat har blivit en styggelse för L. Vad är vårt unicum annat än passa oss noga för spärrar än här och där. Försiktighet och mångordighet är alltmer vårt varumärke. Och därtill tvingade att skilja mellan vad som lämpas inåt mot utåt. Många av oss är smått paranoida för att folk ska skvallra och gå bakom ryggen. Så lär det fortsätta så länge vi inte är precisa och utåtriktade samt inser att kritik är den innersta kärnan i all utveckling. Som krönikan i DN 29 nov 2022 "Johan Pehrson lyckades snärja in sig i ännu värre oklarheter i Agenda". Elakt kanske. Men vad lär vi oss? Är det så här vi vill bli uppfattade?" 
--- Min slutkommentar blir helt kort denna : Stig C kommenterar som (närmast sörjande och bekymrad L-partimedlem. Jag blev fp-medlem 1954 och lämnade fp efter drygt 50 år, pga att nyliberalism (dvs neoconservatism) mer och mer tog över inom fp. Däremot har jag hela tiden förblivit socialliberal. Och därmed bekymrad och kritisk till fp villovägar, som dels lett till ett namnbyte , dels med att L-partiet t o m närmat sig SD och smarbetar med liberalismens främsta fiende (till "höger") och bl a anammat detta partis åsikter med stark negativism till flyktingar och stark nedskärning till bistånd, och humanism och internationalism över huvud taget. Med mera.