Kunskap om annat än det dagaktuella är viktigt, för att kunna sorter bort skräp och fake news.

 I en omfattande debatt på FB, var det en deltagare som tyckte att det var rogivande att det är bra om vi glöms bort sådär efter en-två generationer, efter vår död. Men att visst kan verkligt viktiga personer (t ex kulturbärare få minnas något längre). Debatten startade i  upptäckten att få av dagens unga känner till Hasse och Tage. Vilket väl de flesta som är i vuxen ålder (50+?) gör?
Jag kunde inte hålla mig utan utvecklade ett resonemang enligt följande.

Nej, för mig är det inte rogivande att det mesta är glömt inom en-två generationer. Tvärtom. Varför? Tja jag är inte bara 70+, utan 80-. Och jag lärde mig i min ungdom att hjärnans kapacitet är närmast oändlig. Men jag har en tid märkt på andra, att nej de har svårt att komma ihåg det som de vetat, och svårt att ta in nytt. Men nu måste jag erkänna att jag är där själv...

Är inte konservativ, nej bevare mig väl, jag är en öppen liberal, som vill utveckling och framsteg, har alltid varit nyfiken. Vet att fp fanns före Per Ahlmark och Gunnar Helén. Att det fanns någon sosse före Olof Palme. Att Hilding Hagberg var kommunistledare i Sverige under 50-talet.

Men jag har upptäckt att allt nytt inte är framsteg och utveckling. Och att glömska och segare hjärna är deprimerande, det är en slags mental terror.

Varför får man inte komma ihåg det man en ggn lärt sig, och varför ses det som naturligt att unga (dvs 50-) inte har en aning om Hasse & Tages storhet, och just ingen vet vad Fridolf Rhudin var för en herre?
Jag skulle kunna dra hundratals fler exempel på nutidens glömska - om jag bara snabbt kom ihåg namnen. (Självironi)

Jag kommer faktiskt ihåg vad politiska ideologier stod för, och att det länge fanns partier med rättvisande kompasser.

Och jag har flera välfyllda bokhyllor, som också innehåller bortglömda poeter som Ferlin och Fröding. böcker av Ola Larsmo, och böcker om Karl Staaff och "Rasjön", t o m engelskspråkig historisk litteratur om FÖRSTA världskriget. Med mera. Samt mer än sprängfyllda hyllor med musik (bara få stenkakor, men mängder vinyl och cd, plus litteratur om musik. Om Bach och Sibelius. Att det fanns fina jazzmusiker före C Parker, T Monk och Albert Ayler, även om dessa också är fina jazzmusiker.  Och tidskrifter. Etcetera.

Är det fel att ha kunskaper om det som hände före 1970, (visserligen delvis bortglömda, eller gömda... ), så att jag/vi  kan granska och värdera det "nya", och slippa falla för nytt, som bara är inskränkt dumt?

Jag tycker faktiskt det är synd om dagens "unga" välutbildade, som ofta inte har någon kunskap om sådant som hände före det de föddes. Om upptäckten av Amerika, att det fanns tidiga kulturer i Afrika, inte bara Egypten. Om Romarriket. Om hur jorden utvecklats, klimatförändringar. 

Man behöver inte kunna allt, och kanske det är så att den mänskliga hjärnan trots allt har begränsad kapacitet. Kanske...  men bevisa det !

Trots allt vill jag nog tro att vi lever ett rikare liv (inte vad gäller pengar) om vi kan, och kommer ihåg, rätt mycket mer än bara det som hänt en mansålder tillbaka, i vår närmaste omgivning. Att vi inte sväljer fake news. 

Nyfikenhet är bra. Kan ge kunskaper av värde.

Om kampen mot diskriminering och främlingsfientlighet - För Demokrati, Erika skrev om det.

 Jag är mycket stolt. Apropå en notis i dagens PT (8 dec 2022) om vad som hände för 25 år sedan. Min äldsta, nu vuxna, dotter Erika, vann då Diskrimineringsombudsmannens (DO) stora riksomfattande uppsatstävling på temat "Rasism och främlingsfientlighet", för högstadieelever. Hon vann som sagt, var bäst, inte bara i Piteå, utan i hela Sverige. Hon var sjuk den dag den skrevs, men kravlade sig iväg till skolan. Sen gick hon hem, och sa: Det gick inte så bra, pappa.

Men hon skrev bäst, vilket DO:s jury med Ingrid Segerstedt-Wiberg, konstaterade.

Prisutdelningen skedde på Slottet i Stockholm, med Drottning Silvia och kronprinsessan Viktoria, på kvällen ingick deltagande i Nobelbanketten, men då låg min dotter Erika Forsgren sjuk på hotellet.

Den tyngsta biten av priset var en resa till New York, med besök i Haarlem och en träff med FN:s generalsekreterare Kofi Annan.

På grund av sjukdom så dröjde det (minst) ett par år innan den resan kunde bli av.

Jag var - och är ännu efter 25 år - mycket stolt över denna min dotter prestation. Inte bara över skrivarpriset i sig, utan ännu mer över ämnet för uppsatsen, och att den kände antinazisten Torgny Segerstedts dotter Ingrid Segerstedt-Wiberg ingick i juryn som bedömde Erikas uppsats som bäst i Sverige! Den liberaal demokratin måste försvaras - och diskriminering och främlingsfientlighet försvaras!

40Erik D. Forsgren, Christina Persson och 38 andra

8 kommentarer

Gilla

Kommentera

Dela

scrollat och hittat både det ena och det andra

Råkade scrolla och hittade både det ena och det andra. Runt 2019-2020, före coronans härjningar. . Blandat, då aktuell politik men också en hel del musik, recensioner.  Som kn intressera både de samhällsintresserade och de musikintresserade delarna av mina fb-vänner. 

Exempe om en skival, köpt jan 1961, skivan. "Singing the blues" RCA Camden, 12 spår sammanställda av Leonard Feather.
Leadbelly/Good Morning Blues, Lizzie Miles/Yellow Dog Gal Blues, Just another Woman med Hot Lips Page och Teddy Bunn….vilka grejjer !

Hittade, utan att söka, också en hel del inlägg frånmina läsare, som av okänd anledning inte blivit modererade och publicerade. 
Undrar varför. Jag kände inte igen något av de inläggen....(några hade dessutom kinesiska eller japanska skrifttecken, vet  aldrig jag fått det till min blogg... )  Nå, flera vekade lite aparta, så de fick fortsätta att vila i frid, men några släpptes ut i frihet, för studium....

Väl bekomme att botanisera och kolla. Politik och musik. 

En iakttagelse, de scrollade åren så  fick mina inlägg oftast 100-200 besök. Numera  ligger det på runt 50 besök (den närmsta tiden).. 
Samtidigt får min blogg dagligen rätt många andra besök än på de allra senaste...  flera gånger fel på gammalt än på dagsfärskt! 

Liberal snabbkurs , med diskussion, om partihistoria och ideologi.

 Stig Carstensso skrev 28 nov ett litet inlägg i FB med anledning av L-partiets Johan Pehrssons slingriga uttalanden den sista tiden. 
 (citat) "Vädjandet om att en gång för alla enas och hålla samman stöter alltjämt på patrull. Inte alls märkligt. Partiet liksom även politiken är styckevis och delt i ett allmänpolitiskt högerparti och ett annat socialliberalt. Vi ska hålla detta internt och leka låtsasleken med hjälp av en enhälligt vald ledare från den allmänpolitiska partidelen. Som stöd har utnämnts två mycket kunniga politiker från den sociallibetrala sidan. På åtminstone min ära har senaste landsmöte satt nya experiment i rörelse. Kreativt eller bara optimistiskt / okunnigt? Till detta replikerade jag (L E Forsgren)

Nä, nu håller jag inte med. Månne det beror på hur du benämner de två (?) delarna. Vid delningen efter förbudsomröstningen (om spriten) så samlades en "stadsliberal-teoretiskt" mindre del (mot förbudet) under beteckningen Liberalerna.

Den andra, större delen, var de förbudsvänliga Frisinnade, folkrörelse-folkliga (ofta nykterister, frikyrkliga, lärare och småhantverkare.

De grupperna förenades 1934 under namnet Folkpartiet, men noterbart är att de en tid fanns lokalavdelningar med olika rekryteringsbas. I Stockholm fanns förutom en mera "allmän" avdelning också en Frisinnad avdelning länge.

Folkpartiet var socialliberalt , helt klart, även om några riksdagsmän kunde vara lite mer näringslivsvänliga, och andra mera frisinnade/frikyrkliga och med både arbetarliberaler och tjänstemanna-fackliga. Men några större (ideologiska) skillnader och kontroverser kan jag inte erinra mig.

Men när moderaterna började anamma nyliberala (neoconservativa) ideer betr ekonomin så blev en och annan folkpartist "smittad" och så utmanades den självklara socialliberala inriktningen. Och då är vi framme vid åren runt 2000, och Jan Björklund tog över.

Den indelning och benämning som Du Stig Carstensen gör , den menar jag i stället skulle var denna: Partiet kom att ha en Allmänpolitisk-Socialliberal (frisinnad) del, och en liten men succesivt växande högerpartidel (neoconservativ) med främst ekonomisk inriktning. Och den delen på de senaste åren med sympatier även för SD (den svenska nynazizmen)..

Därmed de konvulsioner som uppstått för L-partiet."

• Gilla

  
  

Denna text (här orättad inklistrad) föranledde efter ett par dagar till en (gillande) kommentar av Stig C, som kopieras in nedan. Detta konvulsiva klimat har blivit en styggelse för L. Vad är vårt unicum annat än passa oss noga för spärrar än här och där. Försiktighet och mångordighet är alltmer vårt varumärke. Och därtill tvingade att skilja mellan vad som lämpas inåt mot utåt. Många av oss är smått paranoida för att folk ska skvallra och gå bakom ryggen. Så lär det fortsätta så länge vi inte är precisa och utåtriktade samt inser att kritik är den innersta kärnan i all utveckling. Som krönikan i DN 29 nov 2022 "Johan Pehrson lyckades snärja in sig i ännu värre oklarheter i Agenda". Elakt kanske. Men vad lär vi oss? Är det så här vi vill bli uppfattade?" 
--- Min slutkommentar blir helt kort denna : Stig C kommenterar som (närmast sörjande och bekymrad L-partimedlem. Jag blev fp-medlem 1954 och lämnade fp efter drygt 50 år, pga att nyliberalism (dvs neoconservatism) mer och mer tog över inom fp. Däremot har jag hela tiden förblivit socialliberal. Och därmed bekymrad och kritisk till fp villovägar, som dels lett till ett namnbyte , dels med att L-partiet t o m närmat sig SD och smarbetar med liberalismens främsta fiende (till "höger") och bl a anammat detta partis åsikter med stark negativism till flyktingar och stark nedskärning till bistånd, och humanism och internationalism över huvud taget. Med mera.