Dragspel drar publik Piteå

Dragspel var länge ett stort och omtyckt instrument hos svenska folket. Till och med rätt populärt inom jazzen, på den tid jazz också var folklig och dansant. Den tiden är sedan länge förbi, men ännu finns intresset, även om jazzdragspelarna idag är lätt räknade.
När jag anlände till Kaleido i lördags var det i princip fullsatt. Och arrangören, Jazz i Piteå, fick lov att ta fram extrastolar. Vilka som spelade? Bengar Jansson dragspel med Rickard Sandström på gitarr och Arne Eriksson ståbas.
En fullmatad föreställning, som började lugnt med jazzklassikerna Joy Spring och Do You KNow What it Means to Miss New Orleans. Resten var en blandning av lätt humoristiskt mellansnack, sköra folkvisor och mera lätt burleska visor, en och annan jazzlåt och mer visor av skiftande karaktär och med svensk text, sjungna av Bengan. Allt mycket bra framfört, med humor och fingerfärgihet.

Något oskarp bild på Bengantrio med gästartist Ronny samt publik

Efter paus så tillkom också Ronny Eriksson i några nummer, som oannonserad gäst. Ronny och Bengan har ju samarbetet tidigare och fick till det bra. Ronny pratsjöng en låt i bluerstil och med i vart fall delvis aktuell text om en mardröm där han fick in sköna gliringar till dagens politiska "elit". Mardrömmen var så skrämmande att det enda Ronny kunde göra var att vakna upp...  (Och upptäcka att verkligheten var/är lika illa.)
Förövrigt kan nämnas att Bengar gjorde ett försök med allsång - som mera blev något slags perverterad kanon tillsammans med en klart road publik.
Avslutningen blev ännu ett inhopp med Ronny Eriksson och Bengans trio som gjorde Ronnys Pessimistkonsulenten, det är lika bra att sluta drömma, för till slut hamnar man ändå i Hudisvall  ... etc.

En härlig och generös konsert, där jag i och för sig gärna sett lite fler rena jazznummer, men nog så bra ändå. Och populärt. Bör kanske också nämna att kompmusikerna på gitarr och ståbas också gjorde bra ifrån sig och hade en del goda solon också.