Mitt huvudsakliga musikintresse har alltid vatit jazzmusiken och närliggande områden. Och närliggande har aldrig egentligen varit populärmusik som schlager och rock n roll.
Ändå har det som varit den tidens populärmusik som omgett mig, den finns ju överallt. Den populärmusik som fanns på 50-talet var ju schlager i olika former, amerikanska och svenska. Och i störe eller mindre grad influerad av bland annat jazzmusik, rythm n blues. Rocken red ju redan i början på de färgade rythm n bluesartisterna innan Elvis och Tommy Steele blev stora namn. Och schlagersångarna hade ofta en förkärlek för jazz, även om de inte sjöng jazz annat än för nöjes skull.
För några dagara sedan fick vi veta att Jerry Williams avlidit. Den svensk som kanske bäst av alla sjöng rock och amerikansk rytmisk musik på ett sätt som både var genuint och ändå svenskt. Ärligt. Så visst sörjer jag honom. Han var en riktig musikant.
Just när jag skriver detta så spelar jag en del 50-talsinspelningar med Nat King Cole. För några timmar sedan hörde jag att Lill-babs, Barbro Svensson avlidet idag på morgonen. Hon personifierade på något sätt glädjen. Inte den bästa sångerskan, men den som var en stor ARTIST inom ett brett fält av populärsång. Och visst sjöng hon jazz också, hon började ju med Simon Brehms orkester, och på äldre dar sjöng hon gärna jazz i mer renodlade sammanhang. Inte bara de gamla toppsäljarna.
För mig är ett av mina första minnen av Lill-basb musik också förklnippat med Nat King Cole! Varför, jo båda låg på svenska toppsäljarlistor samtidigt någon gång i det sena 50-talet, Nat King Cole med "Mona Lisa" och Lill-babs med "Är du kär i mig ännu Klas-Göran".
En av Lill-babs stora fördelar var också att hon var hälsinge-jänta, uppväxt liksom jag i Hälsingland. Och en gång mötte (=såg) jag henne på rälsbussen från Bollnäs norrut. Hon skulle väl till sitt kära Järvsö, men steg av några stationer tidigare.
Så, även för mig, jazzvännen, så är både Jerry Williams och Lill-babs genuina och folkliga artister, om än mycket olika, som jag starkt uppskattat. De var personligheter.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar