Reinfeldts samtal med andra toppledare

Fredrik Reinfeldts samtal med fyra andra toppledare, mer el mindre avgångna, har rönt en hel del kritik.

En del kritiker tycker att Reinfeldt inte var journalistiskt kritisk, och/eller nog "vänster" som en del av hans kritiker anser att SVT-journalister ska vara. En del gissar att SVT med de programmen ville ge en motvikt till att SVT anses vara vänstervridet (vilket är en överdrift).

Jag tycker att programmen, som helhet, var bra och intressanta. Faktiskt oväntat bra.  Och att kritiken inte är berättigad.

För det var en fd statsminister som frågade ut sina intervjuoffer. Jag tror inte med ambitionen att vara journalist. För det är han inte. Och även om han inte intervjuade som en kritisk journalist (det ska ju journalister vara!), så fick han fram rätt mycket av intresse, som gällde just de  som  han intervjuade. Men visst, ibland skymtade det ju fram vad Reinfeldt själv tyckte och var han stod. 
Det var kanske onödigt, eftersom programmen ju inte skulle behandla honom.

Jag såg programmen som samtal som fördes mellan en avgången statsminister och med några personer som han träffat under sin tid som politiker. Personer som haft viktiga positioner, tre av fyra har varit statsministrar (motsv) och en topprådgivare åt president Bush. Reinfeldt kunde inte, och det avsågs säkert inte, ställa hårda journalistfrågor, men att han mött dem tidigare i sin positon som statsminister gjorde att han ändå kunde få fram mycket av intresse om hur de såg på själva. Och till en del sådant som vi vanliga, om än politiskt intresserade, människor kanske inte kände till. Jag menar, så hårt har man inte "bevakat" alla dessa.

Tappade min grundliga genomgång, en timmas arbete.  Försöker göra en starkt förkorta grej i st.

Alltså, kritiska intervjuer ska journalister göra. Kritiska och analyserande oavsett journalistens egen politiska-ideologiska hemvist. Reinfeldt samtal visadeds andra sidor av samtalsparterna, men också hur Reinfeldt, trots att hans och den han pratade med olika ideologier, sökte hitta likheter med dem. Och att han gärna vill visa att han och den andre stod för något slags "modernitet", förnyelse av politiken.

Nå, Condoleezza Rice var rådgivare och utrikesminister åt George W Bush, mycket intelligent, vad man än anser om hennes poliltik. Och visade en bredare bild än man fått i teves nyhetsinslag. Republikan ja, och statsvetare. Och redovisade vilka aspekter hon faktiskt tog in innan hon tog ställning. 
Danske Fogh-Rasmussen, ideologiskt en mix av nykonservatism och bondeliberal (Venstre är ju ett bondeliberalt parti, som gått åt höger unde senare decennier.) Som också samarbetat med populistiska Dansk Folkeparti, Glistrups skapelse.  Men framför allt en väldigt trogen USA-vän.
Jag kan se hans styrkor, men inte är jag odelat positiv till honom. Inte alls, hans attityd irriterar mig.

Jens Stoltenberg, socialdemokrat. Som fick hantera Utöya... och förnyade sitt parti så raskt att han förlorade makten efter bara 17 mån som statsminister. Men som kom tillbaka. En sympatisk man, som trots allt han gjort - och fortsätter göra - ändå känns lite blek, Och som generalsekreterare för NATO har han en viktig roll, men som gör att han var väldigt försiktig när Reinfeldt försökte pressa honom på hur han uppfattade Trump.

Tony Blair var ju den som för en ovanligt lång period lyckades bryta torys regeringsmakt och samtidigt reformerade det gamla stela Labour till något som mera låg i tiden. Labour blev Nya Labour. Vilket uppenbarligen inspirerade Reinfeldt att göra moderaterna till Nya moderaterna. Försök alltså att från två håll omforma partierna mera till "mitten".  Man får väl säga att Blair lyckades bäst och för en något längre tid, men att idag har nog Labour tappat en del av sin förnyelse, är mera av gråsossar igen. Och nya moderaterna är för fullt på reträtt från sina (bitvis) modernare linjer tillbaka till en mera gammelkonservativ linje, ok med en del nyliberalism också - vilket ju är ett slags neokonservatism.
Tony Blairs eftermäle har inte blivit så positivt, trots väldiga framgångar inrikes betr att skapa ett modernt, närmast socialliberalt,  välfärdssamhälle. Blair ställde ju upp på George W Bush sida betr Irakkriget, trodde på Bush och säkerhetstjänsternas uppgifter att Saddam Hussein hade kärnvapen. Det var en felbedömning, av både Bush och Blair, men Blair har fått sota mest för den. Som sagt, det var en felbedömning, av stora mått.
Mitt intryck av Tony Blair och hans tid som regeringschef är dock i det mesta övriga mycket positiv, när man får en snabbrepetition så här, Och kan se den mot bakgrund av vad som hänt i Storbrittanien och dess förhållande till omvärlden - inte minst betr EU - hur hans efterträdare vid makten handlat.

Intressanta progam, som blev samtal mellan (avgångna) makthavare av olika bakgrund ideologiskt. Där möjligen Reinfelt kunde ha hållit sig själv lite mera i bakgrunden, för det skulle ju inte handla om honom. Men där han inte skulle vara något slags skjutjärnsjornalist.
Faktiskt en typ av program jag gärna skulle se mera av. För allsidighet i samhällsbevakningen. Och som komplement till den kritiska journalistiska bevakningen, som också är SVTs och övriga medias uppgift.