Trumps sjukdom, oförmåga att se verkligheten.

Ett antal ansedda psykologer i USA anser att  Trump har narcissism.

Kriterierna i den amerikanska diagnosmanualen DSM-IV-TR för Narcissism är följande:

1. Har en grandios självbild (till exempel överdriver framsteg och talanger, förväntar sig att bli betraktad som överlägsen utan lämpliga meriter).
2. Är besatt av fantasier om obegränsad framgång, makt, briljans, skönhet, eller perfekt kärlek.
3. Tror sig vara "speciell" och unik och bara kan bli förstådd av, eller bara borde umgås med, andra speciella eller högstatuspersoner (eller -institutioner).
4. Kräver stor beundran.
5. Har oresonliga förväntningar på speciella förmåner eller omedelbar respons på egna förväntningar.
6. Är manipulativ, det vill säga utnyttjar andra för att uppnå sina egna mål.
7. Brist på empati; är ovillig att känna igen eller identifiera sig med andras känslor och behov.
8. Är ofta avundsjuk på andra eller tror sig vara föremål för avundsjuka från andra.
9. Uppvisar arrogans, hotfulla beteenden eller attityder.
   
   Tja, nog tycks det mig som att de har ställt en riktig diagnos. Han borde alltså få behandling. Men hur ska det gå till?

Den alternative Trump

Donald Trump och hans talesmäns argsinta reaktioner när media redovisade andra uppgifter om hur många som följde presidentinstallationen, på plats eller via media, gav en träffande beskivning om hur Trump ser på omvärlden. Inte i blixtbelysning kanske, men väldigt talande. Trumps kallade sin åsikt om antalet lyssnare för "alternativa fakta", och han förklarade krig emot media som visade dokumenterade fakta.
Jag har inte kommenterat Trump på bloggen, hans valkampanj och åsikter, under rätt lång tid, men nu måste jag göra det.

Det har redan under valkampanjen, men än mera sedan valet visat sig att Trump inte skiljer på sina åsikter och fakta. Hans åsikter är fakta, för honom. Att åsikter inte per automatik är fakta, bekymrar inte honom. För honom är hans åsikter lika med fakta. Att de inte stöds av vetenskapen, av statistik, av erfarenhet eller av en handfast verklighet, det rubbar inte hans uppfattning. Hans åsikter är "aternativa fakta".
Vilket visar att han inte bara är ytterst vårdslös med sanningen, utan att han över huvud taget har en "alternativ" syn på verkligheten, på demokrati, på omgivningen, på människan som individ, att hon är en del av ett kollektiv, ett kollektiv (en grupp, en ras, en religion, nationalitet etc) som han antingen gillar/accepterar eller som han fördömer.

I Trumps makabert trångsynta värld, är media (inklusive internet) en underhållningsindustri och en reklamkanal för företagen, för de rika och en megafon för makten. Media ska absolut inte granska makten, inte redovisa fakta - bara sälja produkter och sälja in hans "alternativa åsikter och världsbild.

Man kan tycka att frågan om hur många som såg (och jublade över) hans installationshow inte har så stor betydelse. Däremot visar det hur Trump ser på vad som är sanning och lögn. Det visar att om han blir emotbevisad och påkommen med lögn, så ser han det som "alternativa fakta".  Det gör att vi inte kan lita på att något han säger är riktigt, dvs stämmer inte med statistik, vetenskap eller bevis.
När Trump ser presidentskapet som en show, är det ju också ett mycket alternativt betraktningssätt på en presidents uppgift och ansvar.

De som inte passar in i hans alternativa världbild, de ska straffas. Invandrare som kommer till USA via Mexico ska hindras genom en mur längs hela gränsen, och antalet gränsvakter (som redan är stort) ska ökas kraftig och omedelbart. Och den som försöker komma in ska skjutas, enl Trump. Mexico ska på ett eller annat sätt tvingas betala för murbygget. Att det inte bara är mexicaner som kommit över gränsen, det är ett faktum som inte bekymrar Trump. Att en hög tull på mexikanska varor inte i första hand drabbar Mexico utan de i USA som vill köpa mexicanskt, det blundar han för. För honom räcker det (?) att en eventuellt minskad import gör att i Mexico blir fler arbetslösa.
Trump vill kraftigt minska världshandeln, för att göra USA great. Frihandel, det är en styggelse för honom. Hans bild av USA är att landet inte ska importera, t ex genom höga tullar som de facto stoppar import eller gör det våldsamt dyrare att köpa utländskt. Därigenom menar han att det skapas fler jobb i USA, vilka dock måste bli lågavlönade...
Så ska också inköp från Canada bli 35% dyrare (enl TT). Trump ser t ex Mexico som fientligt. Men vänligt sinnade länder kommer också att drabbas, både Latinamerika, i Europa och Asien. Handelsavtal brytas för att försvåra och fördyra handel med USA, som därigenom blir isolerat och inkrökt, knappast större men fattigare (även om det till en början kan gynna en del inhemska företag). Trump gillar förstås inte heller EU, att europeiska länder samarbetar.

Trumps aviserade och till en del redan beslutade åtgärder innebär inte bara begränsad handel, vilket ju försenar utveckling i många länder i tredje världen. Trumps syn på mänskliga rättigheter är ju mycket "alternativ" och omfattar bara de som han gillar - och som inte säger emot honom. Vetenskap kan eller vill han inte förstå, information är inget självklart, kultur ser han inte som ett värde utan som ett nöje som ska bekostas av konsumenten. Givetvis gäller inte mänskliga rättigheter minoritetsgrupper, invandrare, sjuka och fattiga, muslimer etc. Så t ex ser han muslimer och invandrare som terrorister.  Flyktingar, som flyr från krig och diktatur, ser han som terrorister.
Han har redan också utfärdat order om att visum inte ska beviljas människorna från ett stort antal länder, bl a muslimska. Dock anser han tydligen inte att Saudi-Arabien hyser några terrorister, trots att erfarenheten visar att det är till stor del de kommer därifrån.
Samtidigt så är risken stor att många från länder som inte i sig svartlistats löper risk att inte får resa in i USA ens om de redan har visum. Resenärer har stoppats vid ankomsten, men i en del fall har - hittills - passkontrollerna gjort en egen tolkning och ändå släpp in en del. Och, enl radionyheterna, så är inte alla delstater överens med Trump om hans negativa inreseregler. Men SVT visade igår kväll att Trumps "regler" kan innebära att också svenska familjer kan stoppas. Om en i familjen, där alla är svenska medborgare, har någon form av invandrarbakgrund kan det bli stopp. Allt detta leder till oro och förvirring, och bitterhet givetvis emot Trumps USA.
Att stoppa och riva upp handelsavtal innebär också att andra länder kan lockas in i andra avtal med t ex Kina, där det inte finns några regler om hållbarhet och mänskliga rättigheter.

Trumps alternativa världsbild innefattar således inget skydd för mänskliga rättigheter, för flyktingar, för frihandel, och inte heller för hållbarhet och en bättre miljö. En viktig ingrediens i Trumps vilja (?) att öka sysselsättningen i USA är att sätta igång nedsmutsande och miljöförstörande industri. Vilka, om de blir av, dessutom i hög grad kommer att vara farliga arbetsmiljömässigt och/eller relativt lågavlönade.
Fler jobb vill han också skapa genom att sänka (avskaffa?) skatten för företag som stannar kvar i USA, och inte flyttar ut tillverkningen.
Däremot så ska han straffa/beskatta de USA-företag som har (en del av) sin verksamhet utomlands.
 (Jag har inte sett om han också avser att försvåra för utflyttade företags produktion att importeras till USA, men det vore ju logiskt - för honom.)

Hela Trumps attityd till handel och affärsverksamhet är mycket protektionistisk, prishöjande och inskränkande och isolationistisk. Går precis på tvärs emot vad som varit USAs linje de senaste decennierna, och har mera likhet med 1930-talets. Ett isolationistiskt Trump-USA skulle aldrig ställa upp för att försvara demokratin på andra håll i världen.  (Som USA gjorde för att stoppa Hitlers nazism, WW2).
I det sammanhanget bör också nämnas motsägelserna i hans försvars- och säkerhtespolitik. Hans anser (har i vart fall sagt) att USAs försvarskostnader (budget) är för stora.  Samtidigt vill han höja försvarsutgifterna - och inte arbeta för minkning av kärnvapnen. Vad jag förstått vill han öka USA:s satsning på kärnvapen, och att det "inspirerar" Putins ryska satsningar också.
Trump släpper också tydligen Ukraina till Putin... vilket givetvis Putin noterar med tillfredställelse. Men skapar oro i flera andra f.d. Sovjetstater, som känner sig hotade av Putins Storryska anspråk.

Här kan också nämnas frågetecken i Trump och hans syn på China. Trump vill höja importtullarna på varor från China med 45%. Minska beroendet av China. Gör kinesiska varor dyra i USA. Stör relationerna med kommunistiska China kraftigt, som ju vill handla, sälja till USA. Men med sänkta skatter i USA, minskad handel, och en mur mot Mexico måste USA rimligen låna mycket för att täcka hålen i sin budget. Då måste USA/Trump låna från China.  Kommer han att få det? Och i så fall till vilka villkor?  Andra ev långivare vimlar det inte av, och vill och kan de låna ut till ett land som försvårar handel - och människors fria resor - så till den milda grad?

Så stödjer ju Trump tortyr också, ännu ett exempel på en väldigt alternativ syn på rättssäkerhet och mänskliga rättigheter och rättvisa ö h t.

Mycket mer finns att säga om Trumps alternativa världsuppfattning, och konsekvenserna av den. Men jag väljer att stoppa här.

Endast för Pitebor, om parkeringsproblemen i Piteå C

För kännedom ett manus som jag tillställt lokaltidningen Piteå-Tidningen (PT).  Faktiskt ofta en bra lokaltidning. Men jag vet ju inte om mitt inlägg publiceras, därför tar jag in det nedan, för "säkerhets skull".
Bakgrund. Samhällsbyggnadsnämnden i Piteå kommun, med Brith Fäldt (vänsterpartiets ledare i stan) som ordförande, har lagt ett förslag till KS, där den gratis parkering i upp till tre tim, med p-skiva, i vissa centrala lägen, ska avskaffas och ersättas med ett digitalt (appar och kort) system med avgifter på de tider dagtid (då folk handlar), men avgiftsfritt när arbetstiden närmar sig sitt slut...
Handlarna har protesterat, och förutser minskad omsättning - och att Piteå blir ogästvänligt för tillresande. Men det biter inte på Brith Fäldt & Co. Jag lägger därför in aspekter som inte redovisats i debatten.
Mer finns att tillägga, och utveckla, men det skulle gjort texten för lång för PT).
----
MItt rubrikförslag till PT: P-förslaget sämre för alla.

”Vi vet inte om handlarna har hela bilden”, säger Brith Fäldt hela tre ggr i PT, om förslaget om att digitalisera, fördyra och komplicera parkerandet i Piteå centrum.

Det är möjligt att hon har rätt, men ser hon och samhällsbyggnadsnämnden verkligen själva ”hela bilden”? Eller föredrar de att blunda, eller vill de inte ta in aspekter som de anser oviktiga?

Vad jag förstår av PT, så ser Fäldt/nämnden som problemet att ”uppemot 400 platser av 1300 missbrukas”. Som missbrukare utpekas de som parkerar gratis under sin arbetstid genom att fiffla med p-skivan. Nu vet inte jag om SÅ många fifflar, däremot har jag sällan haft problem att kunna parkera från morgonen och fram till runt kl 15. Därefter är det ofta väldigt trångt.

Hur logiskt är det då att frigöra p-platser dagtid genom att avgiftsbeläggning. Möjligen ger det någon krona till kommunkassan. Avgiftsfritt från kl 16, när behovet är störst enligt nämnden, lär inte ge fler fria platser. Tvärtom!

För att komplettera ”hela bilden” här några ytterligare aspekter. Avgiftsbeläggning ser jag som fientligt både emot pensionärer, landsbygd och besökande från andra orter.

De centrala p-platserna bör rimligen vara till för de som behöver dem, på tider som passar dem. Nu anser tydligen inte Fäldt & co de som arbetar i centrum, pendlande eller ej, tillhöra den kategorin, inte avgiftsfritt i vart fall. Det må de anse, men att jaga bort (även ) dem, löser det verkligen problemet? Möjligen flyttar det, och gör det svårare att jobba i stan, innebär kanske att jobb försvinner genom minskade intäkter och ökade kostnader för arbetsgivarna (färre kunder, dyrare att fixa p-platser för de anställda).

Mycket centralt boende, yngre pensionärer kan gå till butikerna, om de inte handlar tunga varor. Övriga pensionärer behöver bil, och vill handla på dagtid, inte i trängsel eller kyla och snö. Varför tvinga bort dem, med avgifter? De betalar ju högre skatt än yrkesverksamma och ju äldre de är har de låg pension. Och ofta känner de också obehag att behöva fumla med digitala lösningar.

För glesbygdsboende är det viktigt med tillgång till centralortens service utan extra kostnader och tidsbegränsning. Även om det finns en matbutik i byn söker man ibland större sortiment och lägre priser. Dessutom är det i stan som det finns annat än matbutiker! Att försvåra för glesbygdens tillgång till centralortens service, det påskyndar landsbygden utarmning och tvingar folk (inte bara pensionärer) att flytta till stan. Då hjälper det inte med 3-4 nya ”stadstorn”/ år, med hyror som byborna inte har råd att betala.

Och, varför göra Piteå ogästvänligt för folk som kommer utifrån? Det är ju ett plus för oss att de handlar här, det ger jobb och skatteintäkter.

Lars-Erick Forsgren 
(pensionär, och bor i Öjebyn utanför Piteå centrum) 

Okända, men viktiga rösträttskämpar lyfts fram (texten!)

(Här kommer den text som "utlovades" tidigare genom att en rubrik av misstag lades ut i förtid.) 

Nästa år, 2018, ska demokratiseringen av Sverige firas och högtidlighållas. Detta med anledning av att 1918 togs principbeslutet om införande av av allmän lika rösträtt (dvs även för kvinnor) i politiska val, genomdrivet av Nils Edéns liberala regering, i koalition med socialdemokraterna. Eftersom det var en grundlagsändring så måste det tas av två riksdagar med val emellan, så kunde kvinnor dock delta i val till riksdagen (andra kammaren) först 1921.

Demokratiseringen var en lång process, och i meningen att såväl män som kvinnor skulle ha rösträtt, kom långt senare i Sverige än i grannländerna. Under senare år har teve (SVT) i viss mån uppmärksammat kampen för kvinnornas rösträtt, bl a genom ”Fröken Friman”-serien, dramatiseringar gjorda på några av de välkända kvinnorättskämparnas liv och gärningar. Välgjorda program, som dock inte alltför  väl gjorde klart dessa kvinnors ideologiska hemvist, deras motiv för kvinnans rätt.

Den kvinnliga rösträtten är självfallet en viktig och avgörande del för att rösträtten ska kunna betecknas som fri, demokratisk och lika. Därför är det också viktigt att vi har kunskap om vilka rösträttskämparna var, inte bara de mest kända och vad de stod för. Var de fanns och vilka de samarbetade med. Detta har Hans Lindblad tagit fasta på, och i en genomarbetad och väl dokumenterad (40-sidig) uppsats visat, som nu publicerats i ”Från Gästrikland 2016”, utgiven av Gästriklands kulturhistoriska förening.

Tyngdpunkten i Lindblads framställning ligger på visa upp två kvinnor i Gävle, båda med anknytning till Gefle Dagblad, som gjorde storartade insatser både lokalt men också genom att sprida en artikelserie under flera år i en mängd lokaltidningar över hela landet. Detta utan att de lyfte fram sig själva, tvärtom, och på ett sätt som var ovanligt (okänt) på den tiden för politisk opinionsbildning. Artikelserien startade 1909 och höll på ända till 1920. I sanning en lång och målmedveten opinionsbildande verksamhet.

Artiklarna innehöll olika argument och pläderingar som stöd för att kvinnor skulle ha rösträtt även de. Den manliga rösträtten hade till slut ju genomförts, trots starkt motstånd från högern och kungahuset, men kvinnornas rösträtt sågs ännu av den starka högern som närmast naturvidrig. De två Gävlekvinnorna var Klara Lindh och Gerda Modén, båda av en betydligt yngre årgång än de mera kända kvinnorättskämparna från Stockholm och södra Sverige.

Klara Lindh var gift med huvudredaktören för Gefle Dagblad, Karl Magnus Lindh, även han en stark förespråkare för kvinnlig rösträtt, som även satt i riksdagen en kort period. Gävle var vid denna tid den största staden norr om Stockholmsregionen och en ort med livlig handel,  starka folkrörelser, inklusive frikyrkor.

Att genom artiklar sprida kunskap om kvinnornas rättigheter var i och för sig inte en nyhet för rösträttskämparna, men hade tidigare bara skett i mindre tidskrifter och med räckvidd främst för de egna. Med artikelserien, som med avstamp i Gefle Dagblad, såldes till ett 35-tal tidningar utanför storstäderna nåddes en läsekrets på minst ett par hundratusen. Det var främst liberala landsortstidningar men även några mer konservativa, men ingen socialdemokratisk tidning. Totalt ett 45-tal olika kända och framstående skribenter stod för artiklarna, däribland de rikskända som Ellen Hagberg, Frigga Carlberg, Ann Margret Holmgren och Elin Wägner. Allt noga redovisat i Hans Lindblads text.

Klara Lindh avled 1914, endast 37 år gammal, och ännu yngre Gerda Modén övertog ansvaret för artikelserien. Framför allt den flitiga, blygsamma och uppoffrande Klara Lindh var också verksam lokalt och på länsplanet inom Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt (LKPR), men var även en drivande och respekterad kraft på riksplanet. Lindblads uppsats ger en utförlig redovisning för de båda kvinnornas liv och insatser – och ger också intressanta upplysningar om den miljö de växt upp i och levde i. Vilken var liberal och frisinnad, framstegsvänlig och demokratisk, frireligiös för religionsfrihet, och ofta med enkelt ursprung.

Kampen för demokrati kan sägas ha nått sin kulmen i och med den kvinnliga rösträtten, och demokratin måste ständigt föras och försvaras. Detta under medvetande om hur hård kampen var och alla hot idag. Det är viktigt att se att undervisning, kunskap är en viktig ingrediens, där folkskolans införande var en viktig grund. Den var också en av de saker som gynnade framväxten av folkrörelserna, som gynnade demokratisk fostran – och gjorde folk mera medvetna om hur odemokratiskt det var med en stat som styrdes av en konung och en statskyrka i kungamaktens tjänst.

Det var kungahuset och högern, de konservativa, adeln och de förmögna som var demokratins starka fiender. Som endast kunde stegvis besegras genom rösträtt och parlamentarism och bl a Karls Staaff. Det är ju t ex ingen mening med en regering som utses av kungen och inte av parlamentet. Ett demokratiskt valt parlament. Om allt detta skriver Lindblad pedagogiskt också, liksom om olika lokala aspekter, av betydelse för demokratins framväxt och seger. Som en bakgrund och ram för de två kvinnornas (och andras) strävan för demokrati och rösträtt.

Viktig och värdefull information inför det demokratiska 100-årsjubiléet. Och för demokratins överlevnad. 

Reinfeldts samtal med andra toppledare

Fredrik Reinfeldts samtal med fyra andra toppledare, mer el mindre avgångna, har rönt en hel del kritik.

En del kritiker tycker att Reinfeldt inte var journalistiskt kritisk, och/eller nog "vänster" som en del av hans kritiker anser att SVT-journalister ska vara. En del gissar att SVT med de programmen ville ge en motvikt till att SVT anses vara vänstervridet (vilket är en överdrift).

Jag tycker att programmen, som helhet, var bra och intressanta. Faktiskt oväntat bra.  Och att kritiken inte är berättigad.

För det var en fd statsminister som frågade ut sina intervjuoffer. Jag tror inte med ambitionen att vara journalist. För det är han inte. Och även om han inte intervjuade som en kritisk journalist (det ska ju journalister vara!), så fick han fram rätt mycket av intresse, som gällde just de  som  han intervjuade. Men visst, ibland skymtade det ju fram vad Reinfeldt själv tyckte och var han stod. 
Det var kanske onödigt, eftersom programmen ju inte skulle behandla honom.

Jag såg programmen som samtal som fördes mellan en avgången statsminister och med några personer som han träffat under sin tid som politiker. Personer som haft viktiga positioner, tre av fyra har varit statsministrar (motsv) och en topprådgivare åt president Bush. Reinfeldt kunde inte, och det avsågs säkert inte, ställa hårda journalistfrågor, men att han mött dem tidigare i sin positon som statsminister gjorde att han ändå kunde få fram mycket av intresse om hur de såg på själva. Och till en del sådant som vi vanliga, om än politiskt intresserade, människor kanske inte kände till. Jag menar, så hårt har man inte "bevakat" alla dessa.

Tappade min grundliga genomgång, en timmas arbete.  Försöker göra en starkt förkorta grej i st.

Alltså, kritiska intervjuer ska journalister göra. Kritiska och analyserande oavsett journalistens egen politiska-ideologiska hemvist. Reinfeldt samtal visadeds andra sidor av samtalsparterna, men också hur Reinfeldt, trots att hans och den han pratade med olika ideologier, sökte hitta likheter med dem. Och att han gärna vill visa att han och den andre stod för något slags "modernitet", förnyelse av politiken.

Nå, Condoleezza Rice var rådgivare och utrikesminister åt George W Bush, mycket intelligent, vad man än anser om hennes poliltik. Och visade en bredare bild än man fått i teves nyhetsinslag. Republikan ja, och statsvetare. Och redovisade vilka aspekter hon faktiskt tog in innan hon tog ställning. 
Danske Fogh-Rasmussen, ideologiskt en mix av nykonservatism och bondeliberal (Venstre är ju ett bondeliberalt parti, som gått åt höger unde senare decennier.) Som också samarbetat med populistiska Dansk Folkeparti, Glistrups skapelse.  Men framför allt en väldigt trogen USA-vän.
Jag kan se hans styrkor, men inte är jag odelat positiv till honom. Inte alls, hans attityd irriterar mig.

Jens Stoltenberg, socialdemokrat. Som fick hantera Utöya... och förnyade sitt parti så raskt att han förlorade makten efter bara 17 mån som statsminister. Men som kom tillbaka. En sympatisk man, som trots allt han gjort - och fortsätter göra - ändå känns lite blek, Och som generalsekreterare för NATO har han en viktig roll, men som gör att han var väldigt försiktig när Reinfeldt försökte pressa honom på hur han uppfattade Trump.

Tony Blair var ju den som för en ovanligt lång period lyckades bryta torys regeringsmakt och samtidigt reformerade det gamla stela Labour till något som mera låg i tiden. Labour blev Nya Labour. Vilket uppenbarligen inspirerade Reinfeldt att göra moderaterna till Nya moderaterna. Försök alltså att från två håll omforma partierna mera till "mitten".  Man får väl säga att Blair lyckades bäst och för en något längre tid, men att idag har nog Labour tappat en del av sin förnyelse, är mera av gråsossar igen. Och nya moderaterna är för fullt på reträtt från sina (bitvis) modernare linjer tillbaka till en mera gammelkonservativ linje, ok med en del nyliberalism också - vilket ju är ett slags neokonservatism.
Tony Blairs eftermäle har inte blivit så positivt, trots väldiga framgångar inrikes betr att skapa ett modernt, närmast socialliberalt,  välfärdssamhälle. Blair ställde ju upp på George W Bush sida betr Irakkriget, trodde på Bush och säkerhetstjänsternas uppgifter att Saddam Hussein hade kärnvapen. Det var en felbedömning, av både Bush och Blair, men Blair har fått sota mest för den. Som sagt, det var en felbedömning, av stora mått.
Mitt intryck av Tony Blair och hans tid som regeringschef är dock i det mesta övriga mycket positiv, när man får en snabbrepetition så här, Och kan se den mot bakgrund av vad som hänt i Storbrittanien och dess förhållande till omvärlden - inte minst betr EU - hur hans efterträdare vid makten handlat.

Intressanta progam, som blev samtal mellan (avgångna) makthavare av olika bakgrund ideologiskt. Där möjligen Reinfelt kunde ha hållit sig själv lite mera i bakgrunden, för det skulle ju inte handla om honom. Men där han inte skulle vara något slags skjutjärnsjornalist.
Faktiskt en typ av program jag gärna skulle se mera av. För allsidighet i samhällsbevakningen. Och som komplement till den kritiska journalistiska bevakningen, som också är SVTs och övriga medias uppgift.
 

Vart går Filippinerna under Duterte? Allierad till Ryssland?!

Ingen bra början på detta år. Terror, attentat och oväder över Sverige. Och så meddelar SR:s nyheter att Filippinernas nye president återigen gjort ett märkligt och illavarslande a uttalande. Duterte meddelar att Ryssland och Filippinerna ska samöva med sina marina styrkor.
Vet han vad han gör?
Jag gissar att Duterte är sur för att USA är oroade över Dutertes syn på mänskliga rättigheter. Dvs hans uttalade förakt för bl a rättssäkerhet, att han till och med uppmuntrar till att föregripa gripande av misstänkta, låter både polis och civila grupper skjuta folk som de anser misstänkta för brott.

Han har farit ut i förolämpningar emot president Obama, p g a dennes oro betr detta, att mänskliga rättigheter innefattar rätten att få rättvisa rättegångar och inte bara fängslas eller till och med avrättas utan dom.  Duterte har därvid hyllat både Hitler och Putin - och Trump.
Och nu ska Ryssland och Filippinerna ha militära samövningar.  En klar markering att Duterte inte kan acceptera att det finns andra meningar än hans. Men att han hyllar och samverkar med de som delar hans märkliga syn på rättvisa och mänskliga rättigheter.

Samtidigt får jag från en annan källa höra att ryska krigsfartyg redan finns i filippinska farvatten. Och erfar att marinsoldater visat sina färdigheter i Manila.  Duterte vill "öka vänskapen" med Ryssland.
Vad blir nästa steg?
Att utvisa de militära rådgivare som USA sedan decennier haft i Filippinerna för att hjälpa dem att bekämpa olika terrorist- och gerillarörelser?
Att ta in rysk militär i stället?
Att upplåta en marinbas till Ryssland?

Under valkampanjen i fjol var Duterte kaxig emot China, som gör anspråk  på en del Filippinska öar i Sydkinesiska sjön.  Efter det han blivit vald så har det låtit annorlunda, nu är han medgörlig och förhandlingsvillig. Till och från.

Den impulsive och självsvåldige Duterte håller helt uppenbart på att byta sida betr synen på demokrati. Från västvänlig och demokratisk till postsovjetisk och/eller kommunistisk diktatur. Han vill framstå som en kraftfull populistisk ledare - men alltmer fjärmad från demokratiska värden  och mänskliga rättigheter.

Skrämmande.