Programmen i SVT om Fröken Frimans krig och Kvinnorna på Fröken Frimans tid har i stort sett varit mycket bra, intressanta. Och informativa, men ändå något ofullständiga i sin historieskrivning. Av någon anledning så har man "gömt" bort rösträttskämparnas ideologiska bakgrund, utom betr den enda (hittills) omnämnda socialdemokraten, Signe Höjer. Det är som om man vill ge intrycket att det var socialdemokratin som var de enda förkämparna för kvinnornas rättigheter och politisk rösträtt. Vilket ju är fullständigt fel och historielöst!
Visst, det var det tidiga 1900-talets vänster som drev på. Men "vänstern", det var liberalerna i samarbete med socialdemokratin, liten och framväxande. Men i socialdemokratin fanns då, till en början, även de som snart skulle bryta sig ut som kommunister, och fackföreningsrörelsedelen av SAP var mest koncentrerad på manlig rösträtt, lönefrågor. Och det fanns de som mera var intresserade av ett socialistiskt (revolutionärt) maktövertagande än demokratiska reformer som rösträtt för alla och kvinnors rättigheter.
Och de som kämpade emot, så länge de kunde, var givetvis den tidens höger, de konservativa (som även i hög grad fanns bland bönderna och deras politiska partier).
Nå, och de ledande kvinnliga rösträtts- och kvinnokampskämparna var liberaler, sådana som A Whitlock, A-M Holmgren, Elin Wägner, K Hesselgren, E Tamm, S Lagerlöf, Frigga Carlberg, S Bergman och Karolina Widerström med många flera t ex Alma Åkermark, journalist som betecknas som radial socialliberal i Wikipedia. Icke att förglömma Fredrika Bremer, som föregick dessa.
Även om rörelsen för kvinnlig rösträtt (LKPR) var partipolitiskt "neutral", så var dess ledande personer aktiva liberaler.
Men vi ska inte heller glömma de manliga förkämparna och deras kamp även för kvinnlig rösträtt. Och där är det också ledande liberaler, t ex de två första liberala statsministrarna, valda enl parlamentarisk ordning, Karl Staaff och Nils Edén. Om båda dessa finns åtskilligt skrivet av olika skribenter. Jag har dessutom rätt nyligt plöjt igenom Bonners serie om alla statsministrar från och med Karl Staaff (t o m Reinfeldt) och jag har där noterat en sak som känns intressant i detta sammanhang; deras relation till kvinnorna. Och då även tagit in de ytterligare två liberala/frisinnade statsministrarna C G Ekman och Felix Hamrin. Liksom de tre socialdemokratiska statsministrarna före Tage Erlander. Vi håller oss alltså med god marginal före 50-talet.
Då slår det mig att kvinnosynen, förhållandet till kvinnor var "något olika". Karl Staaff var aldrig gift och jag har inte sett något om att han haft något förhållande till en kvinna (och inte något sexuellt förhållande till någon man heller, för den delen) - däremot såg kvinnorna honom som ett stort stöd i kampen för sina rättigheter. Likaså Nils Edén, han var ju den som slutligen såg till att kvinnlig rösträtt blev en realitet (i den första regering som även innehöll några socialdemokratiska ministrar, bl a en kort tid Hjalmar Branting, som dock snabbt tröttnade på posten som finansminister - vilken han dessutom var väldigt olämplig för). Edén var dessutom gift. Inte heller C G Ekman eller Felix Hamrin, båda gifta, verkar ha haft några svårigheter med kvinnorna, tvärtom.
Däremot var de tre första socialdemokratiska statsministrarnas förhållande till kvinnorna, både de som de var gifta med, och andra, haft en karaktär som nog får betraktas som "gammaldags". Hjalmar Branting var gift, men hade, enl skrifterna, ständiga kvinnoaffärer på gång vid sidan om. Likaså Rickard Sandler, var gift, men knappast en trogen make. Att Per-Albin Hansson under lång tid hade två "fruar" samtidigt är en väl känt faktum, som i och för sig dåtida media inte spred till allmän kännedom. Men så var det, en som han var officiellt gift med, och en som han hade en familj med samtidigt med den som han var officiellt gift med.
För alla dessa tre socialdemokratiska tunga pionjärer, tillika statsministrar (om än betr de två första rätt kort tid) så skilde sig deras privata moral betr äktenskap och kvinnor starkt ifrån det som ansågs som en god socialdemokratisk familjemoral. Det var mera av hyckerli, liknande den moral som kännetecknade det konservativa etablissemanget.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Sidor
▼
29 december 2016
06 december 2016
Vilken värld vill Du ha? Om den nakna terrorn och hoten emot rättssäkerhet och demokrati
Det som byggts upp med tålamod kan raseras på ögonblick.
Så lyder rubriken till en DN-artikel, av Ola Larsmo, jag vill "rädda".
PUBLICERAD i DN 2016-12-03
Under de senaste månadernas politiska tumult har några klassiska strofer av William Butler Yeats fått ny och dramatisk aktualitet. Ola Larsmo återvänder till en profetisk dikt.
22 november 2016
Gammal och vis
Vetenskapens värld igår, måndag i tv2, var närmast en hyllning till hur underbart det är att bli gammal. Eller borde vara, om man är hyfsat frisk - och har folk omkring sig och kan och vill arbeta även efter 65.
Jag har med god marginal passerat 65. Och är inte alls frisk i kroppen. Så att man kan hålla formen med motion etc, den biten känns rätt främmande. Däremot så måste jag av egen erfarenhet instämma i några saker som blir bättre med åren. Möjligen inte för alla, men för de flesta. Man blir "visare", man vågar säga mera, dvs blir ärligare med att visa sin uppfattning. Och man gillar barn än mera är tidigare. Visst ligger det något i detta med barnbarn, som livets efterrätt. Om man har några. Annars är det ju bra, både för barn och äldre, att inte isoleras från varandra.
Medelåldern är nog ingen bra tid. Annat än att det är då man förväntas "leva livet", arbeta, fixa familj etc.
Nå, Jag tillhör en generation där det inte var vanligt att, med enkelt bakgrund (låg inkomst, och utan studiebakgrund hemma etc), studera vidare, dvs man gick inte till universitet. Men en och annan gick på läroverket. Det var stort nog. Själv så var ett av mina första arbeten inom skolans värld. Inte som lärare utan som administrativ tjänsteman. Såg lärarna, insåg att så märkvärdiga var de nog inte ändå med sin bokliga bildning. Inte smartare än vad jag var - så efter några år så for jag till Uppsala och läste 50% mer än den vanliga mängden. Inga problem. Den respekt jag ändå haft för aningen äldre och akademiskt utbildade fick sig en törn. Än fler törnar fick den när jag mera aktivt engagerade mig politiskt - och tog något år till på universitet. Ju "äldre" jag blev, ju mer förstod jag att inte bara studier utan även erfarenhet var bra att ha. Trots att spec i politiken då var en ungdomskult av stora mått, och som fortfarande dominerar Sverige.
Men riktigt respektlös visavi auktorieter och höga herrar, det dröjde ändå några decennier ytterligare. Nu upplever jag alltmer att de de"fina herrarna och damerna", dels är de ett par-tre decennier (minst) yngre än vad jag är - men klokare är de inte. Inte ens om de har något mera av skolstudier och/eller har "höga" (och inkomstbringande positioner).
För att bli klok, "vis", det kommer ju av bildning (dvs mer än utbildning), och erfarenhet.
Erfarenhet får man med åren. Vilket också med all tydlighet betonades i Vetenskapens värld.
D v s, det förutsätter givetvis att man inte sitter och soffar till sig intellektuellt. Visst, en äldre hjärna fungerar aningen långsammare - men det beror på att den innehåller mera. Det är mera minnen och fakta, som ska sorteras fram. Och man har därmed även en bättre förmåga till överblick och se sammanhangen än vad yngre förmår p g a deras brist på erfarenhet.
Och så är man bättre på kärlek som äldre.
Förmodligen är man en bättre politiker också som äldre. (Om man inte blivit deformerad av att vara yrkespolitiker redan från ungdomen.)
Som regel har äldre också ett mera vårdat språk, något att beakta i dessa tider av det hatfyllda språkets utbredning i samhället.
Jag har med god marginal passerat 65. Och är inte alls frisk i kroppen. Så att man kan hålla formen med motion etc, den biten känns rätt främmande. Däremot så måste jag av egen erfarenhet instämma i några saker som blir bättre med åren. Möjligen inte för alla, men för de flesta. Man blir "visare", man vågar säga mera, dvs blir ärligare med att visa sin uppfattning. Och man gillar barn än mera är tidigare. Visst ligger det något i detta med barnbarn, som livets efterrätt. Om man har några. Annars är det ju bra, både för barn och äldre, att inte isoleras från varandra.
Medelåldern är nog ingen bra tid. Annat än att det är då man förväntas "leva livet", arbeta, fixa familj etc.
Nå, Jag tillhör en generation där det inte var vanligt att, med enkelt bakgrund (låg inkomst, och utan studiebakgrund hemma etc), studera vidare, dvs man gick inte till universitet. Men en och annan gick på läroverket. Det var stort nog. Själv så var ett av mina första arbeten inom skolans värld. Inte som lärare utan som administrativ tjänsteman. Såg lärarna, insåg att så märkvärdiga var de nog inte ändå med sin bokliga bildning. Inte smartare än vad jag var - så efter några år så for jag till Uppsala och läste 50% mer än den vanliga mängden. Inga problem. Den respekt jag ändå haft för aningen äldre och akademiskt utbildade fick sig en törn. Än fler törnar fick den när jag mera aktivt engagerade mig politiskt - och tog något år till på universitet. Ju "äldre" jag blev, ju mer förstod jag att inte bara studier utan även erfarenhet var bra att ha. Trots att spec i politiken då var en ungdomskult av stora mått, och som fortfarande dominerar Sverige.
Men riktigt respektlös visavi auktorieter och höga herrar, det dröjde ändå några decennier ytterligare. Nu upplever jag alltmer att de de"fina herrarna och damerna", dels är de ett par-tre decennier (minst) yngre än vad jag är - men klokare är de inte. Inte ens om de har något mera av skolstudier och/eller har "höga" (och inkomstbringande positioner).
För att bli klok, "vis", det kommer ju av bildning (dvs mer än utbildning), och erfarenhet.
Erfarenhet får man med åren. Vilket också med all tydlighet betonades i Vetenskapens värld.
D v s, det förutsätter givetvis att man inte sitter och soffar till sig intellektuellt. Visst, en äldre hjärna fungerar aningen långsammare - men det beror på att den innehåller mera. Det är mera minnen och fakta, som ska sorteras fram. Och man har därmed även en bättre förmåga till överblick och se sammanhangen än vad yngre förmår p g a deras brist på erfarenhet.
Och så är man bättre på kärlek som äldre.
Förmodligen är man en bättre politiker också som äldre. (Om man inte blivit deformerad av att vara yrkespolitiker redan från ungdomen.)
Som regel har äldre också ett mera vårdat språk, något att beakta i dessa tider av det hatfyllda språkets utbredning i samhället.
19 november 2016
Amerika och Sverige, viktig gemensam historia (+Tillägg)
Det är märkligt hur tankebanorna kan gå. Eller kanske inte så underligt.
Jag skrev för tre veckor sedan att jag (genom Olle Wästbergs månadsbrev) fick upp ögonen för boken Swede Hollow (Ola Larsmo, Albert Bonniers). Beställde den omedelbart och hade den i handen en vecka senare, och började läsa. Intensivt.
Samtidigt pågår ju dels en intensiv debatt om invandring - och i USA "vinner" Donad Trump på ett förvirrad populistiskt program (?) presidentvalet, dvs valet om elektorsröster, där kärnan är invandrarfientlighet, främlingsrädsla, protektionism, isolering av USA från omvärlden mixat med "löften" om att fixa jobben. Man tar sig för pannan och undrar om USA glömt sin historia.
Och jag undrar om svenskarna glömt hur deras förfäder och -mödrar i stora skaror flydde Sverige i hopp om att skapa sig en bättre framtid i Amerika. En av de som for var, som framgår av min länkade text, min far.
I nutidsdebatten om USA-valet hittar jag på Facebook en text där en senator Elizabeth Warren ställer ett antal skarpa frågor till Trump och ställer honom mot väggen för redan brutna vallöften "Baserat på offentliga rapporter, omfattar ditt övergångsteam och ditt potentiella kabinett över tjugo personer från Wall Streeteliten, industriinsiders och lobbyister, vilka kan fatta beslut med stora konsekvenser för sina kunder eller arbetsgivare. De omfattar bland många andra, en tidigare Goldman Sachs chef, som ryktas bli en handplockad finansminister; en betald konsult för Verizon, som fattar viktiga beslut på din administrations Federal Communication Commission; en "top lobbyist" vars företag lobbade på uppdrag i frågor angående Trans-Pacific Partnership och som nu formar ditt Arbetsdepartment och en förnekare av klimatförändringar, av oljeindustrin betald tankesmedjaanställd, som leder ditt miljölags övergång". Mycket skarpa frågor som knappast torde få något tillfredställande svar.
Hos mig uppstår dessutom frågan om hon kan vara släkt med den avlidne Earl Warren, bl a domare i Högsta domstolen i USA, liberal republikan som aktivt bekämpade segregrationen och ö h t syns ha varit en viktig liberal kraft. En man vars namn jag minns från min ungdom. Jag googlar honom, nej Elizabeth och Earl är inte släkt.
Men hittar några fakta om honom som gör mig intresserad. Bland annat hans födelseår, 1891. Det är samma födelseår som min far hade.
Earl Warren var son till en norsk far/immigrant (Varren) och en svensk mor. Han föddes i Los Angeles, Californien och arbetade som ung som järnvägsarbetare (liksom fadern och många av de fattiga svenska invandrarna som hamnade i Swede Hallow). Inte ett statusjobb precis, men tung och hårt. Hans far mördades under ett rån.
I Wikipedia ser jag också ett foto på Earl W som ung officer, 1918. I den enkla uniformen ser jag likheter mellan honom och min far. Och erinrar mig att precis den tiden var också min far inkallad till militärtjänst (-utbildning) också i Californien. Det är ju helt möjligt att Earl Warren och min far stötte på varandra under militärutbildningen... Men i och med fredsstilleståndet så slapp båda att skeppas över till Europa. P g a militärutbildningen så blev min far av med sitt "homestead" - och Earl W återgick till sin akademiska karriär (juridiken), som i sinom tid resulterade i att han blev guvernör i Californien och domare i Högsta Domstolen.
Samtida, med enkelt ursprung, något år geografiskt på samma plats. Och med vissa "vibbar" som får mig att tänka på Swede Hallow.
Min far nämnde St Paul, Minnesota. Men jag kan inte direkt erinra mig att han sagt något om att han hamnade i Swede Hallow, eller ens kände till det. Trots att hans tid i USA sammanfaller med den tid så de tyngsta kapitlen i boken utspelar sig. Och boken omfattar, med korta bilder, ju flera decennier även efter 1890-1920-talen. Förutom det min far berättade så kommer mina ungdomsårs kunskaper om ut- och invandringen av förstås Vilhem Mobergs böcker (som mina föräldrar tyckte jag var för ung för att läsa), där jag faktiskt fick en av volymerna som skolpremie, plus de berättelser som då spreds i svensk press om företrädesvis farmgångsrika svenskamerikaner. Men numera vet vi ju att alla verkligen inte skar guld med täljknivar, utan levde hårda liv. Det bör vi bör känna till.
En del återvände till Sverige efter några år, andra aldrig, och många lämnade rätt få spår efter sig. Ola Larsmo har gjort en viktig insats som lyckats gräva fram även hur dessa levde - och dog.
Praktiskt taget alla har vi väl någon slags relation till utvandringen och de utvandrades historia. Läs därför boken. Möjligen kan den ge lite relief till och förståelse också för dagens migrationsrörelser.
---
Tillägg, betr Swede Hollow.
Svenska dalen kallades det. Men läser man boken och studerar kartbilden (stadskartan) som finns på omslaget så känns det riktigare att kalla det Svenskhålet. Varför? Ja, som jag uppfattar det så var/är det ett hål, inte ravin, där de fattigaste hamnade - och där många (de flesta?) förblev i hela sina liv. Ett gytter av träskjul, en del visserligen nödtorftigt förbättrade om den/de som bodde där hade möjlighet till det. Inga egentliga gator, en farlig stig upp till den riktiga staden, alternativt genom en trång, farlig tågtunnel. Och en plats, närmast avstjälpningsplats, inte bara för svenska invandrare, även om de utgjorde en stor del, utan också för irländare och italienare m fl.
Boken handlar om en familj, plus några i deras närhet. Från ankomsten sent 1890-tal och i princip till ca 1930, men med ögonblicksbilder med något decenniums skillnad. Korta, gripande, belysande.
Handlar om vardagen, livet, det mödosamma, hårda. Om stark kärlek, ofta en kärlek som inte hade ord. Om förödande kärlek, som leder till uppoffringar av skilda slag - och fördärv. Också om brott och straff. Där straffen ofta var kallhamrat grymma - och där brotten också kunde vara grymma, men inte alltid skulle betraktas som allvarliga sedda med dagens ögon. Om fördomar, om hur lynchningsstämning piskas upp. Om stolthet - "fattig men stolt". Om vänskap. Om en tid och en utveckling där människorna, speciellt de som kommit ett halvt trappsteg upp, kände en kluvenhet inför sin bakgrund, sin historia.
Ja, läs boken.
Jag skrev för tre veckor sedan att jag (genom Olle Wästbergs månadsbrev) fick upp ögonen för boken Swede Hollow (Ola Larsmo, Albert Bonniers). Beställde den omedelbart och hade den i handen en vecka senare, och började läsa. Intensivt.
Samtidigt pågår ju dels en intensiv debatt om invandring - och i USA "vinner" Donad Trump på ett förvirrad populistiskt program (?) presidentvalet, dvs valet om elektorsröster, där kärnan är invandrarfientlighet, främlingsrädsla, protektionism, isolering av USA från omvärlden mixat med "löften" om att fixa jobben. Man tar sig för pannan och undrar om USA glömt sin historia.
Och jag undrar om svenskarna glömt hur deras förfäder och -mödrar i stora skaror flydde Sverige i hopp om att skapa sig en bättre framtid i Amerika. En av de som for var, som framgår av min länkade text, min far.
I nutidsdebatten om USA-valet hittar jag på Facebook en text där en senator Elizabeth Warren ställer ett antal skarpa frågor till Trump och ställer honom mot väggen för redan brutna vallöften "Baserat på offentliga rapporter, omfattar ditt övergångsteam och ditt potentiella kabinett över tjugo personer från Wall Streeteliten, industriinsiders och lobbyister, vilka kan fatta beslut med stora konsekvenser för sina kunder eller arbetsgivare. De omfattar bland många andra, en tidigare Goldman Sachs chef, som ryktas bli en handplockad finansminister; en betald konsult för Verizon, som fattar viktiga beslut på din administrations Federal Communication Commission; en "top lobbyist" vars företag lobbade på uppdrag i frågor angående Trans-Pacific Partnership och som nu formar ditt Arbetsdepartment och en förnekare av klimatförändringar, av oljeindustrin betald tankesmedjaanställd, som leder ditt miljölags övergång". Mycket skarpa frågor som knappast torde få något tillfredställande svar.
Hos mig uppstår dessutom frågan om hon kan vara släkt med den avlidne Earl Warren, bl a domare i Högsta domstolen i USA, liberal republikan som aktivt bekämpade segregrationen och ö h t syns ha varit en viktig liberal kraft. En man vars namn jag minns från min ungdom. Jag googlar honom, nej Elizabeth och Earl är inte släkt.
Men hittar några fakta om honom som gör mig intresserad. Bland annat hans födelseår, 1891. Det är samma födelseår som min far hade.
Earl Warren var son till en norsk far/immigrant (Varren) och en svensk mor. Han föddes i Los Angeles, Californien och arbetade som ung som järnvägsarbetare (liksom fadern och många av de fattiga svenska invandrarna som hamnade i Swede Hallow). Inte ett statusjobb precis, men tung och hårt. Hans far mördades under ett rån.
I Wikipedia ser jag också ett foto på Earl W som ung officer, 1918. I den enkla uniformen ser jag likheter mellan honom och min far. Och erinrar mig att precis den tiden var också min far inkallad till militärtjänst (-utbildning) också i Californien. Det är ju helt möjligt att Earl Warren och min far stötte på varandra under militärutbildningen... Men i och med fredsstilleståndet så slapp båda att skeppas över till Europa. P g a militärutbildningen så blev min far av med sitt "homestead" - och Earl W återgick till sin akademiska karriär (juridiken), som i sinom tid resulterade i att han blev guvernör i Californien och domare i Högsta Domstolen.
Samtida, med enkelt ursprung, något år geografiskt på samma plats. Och med vissa "vibbar" som får mig att tänka på Swede Hallow.
Min far nämnde St Paul, Minnesota. Men jag kan inte direkt erinra mig att han sagt något om att han hamnade i Swede Hallow, eller ens kände till det. Trots att hans tid i USA sammanfaller med den tid så de tyngsta kapitlen i boken utspelar sig. Och boken omfattar, med korta bilder, ju flera decennier även efter 1890-1920-talen. Förutom det min far berättade så kommer mina ungdomsårs kunskaper om ut- och invandringen av förstås Vilhem Mobergs böcker (som mina föräldrar tyckte jag var för ung för att läsa), där jag faktiskt fick en av volymerna som skolpremie, plus de berättelser som då spreds i svensk press om företrädesvis farmgångsrika svenskamerikaner. Men numera vet vi ju att alla verkligen inte skar guld med täljknivar, utan levde hårda liv. Det bör vi bör känna till.
En del återvände till Sverige efter några år, andra aldrig, och många lämnade rätt få spår efter sig. Ola Larsmo har gjort en viktig insats som lyckats gräva fram även hur dessa levde - och dog.
Praktiskt taget alla har vi väl någon slags relation till utvandringen och de utvandrades historia. Läs därför boken. Möjligen kan den ge lite relief till och förståelse också för dagens migrationsrörelser.
---
Tillägg, betr Swede Hollow.
Svenska dalen kallades det. Men läser man boken och studerar kartbilden (stadskartan) som finns på omslaget så känns det riktigare att kalla det Svenskhålet. Varför? Ja, som jag uppfattar det så var/är det ett hål, inte ravin, där de fattigaste hamnade - och där många (de flesta?) förblev i hela sina liv. Ett gytter av träskjul, en del visserligen nödtorftigt förbättrade om den/de som bodde där hade möjlighet till det. Inga egentliga gator, en farlig stig upp till den riktiga staden, alternativt genom en trång, farlig tågtunnel. Och en plats, närmast avstjälpningsplats, inte bara för svenska invandrare, även om de utgjorde en stor del, utan också för irländare och italienare m fl.
Boken handlar om en familj, plus några i deras närhet. Från ankomsten sent 1890-tal och i princip till ca 1930, men med ögonblicksbilder med något decenniums skillnad. Korta, gripande, belysande.
Handlar om vardagen, livet, det mödosamma, hårda. Om stark kärlek, ofta en kärlek som inte hade ord. Om förödande kärlek, som leder till uppoffringar av skilda slag - och fördärv. Också om brott och straff. Där straffen ofta var kallhamrat grymma - och där brotten också kunde vara grymma, men inte alltid skulle betraktas som allvarliga sedda med dagens ögon. Om fördomar, om hur lynchningsstämning piskas upp. Om stolthet - "fattig men stolt". Om vänskap. Om en tid och en utveckling där människorna, speciellt de som kommit ett halvt trappsteg upp, kände en kluvenhet inför sin bakgrund, sin historia.
Ja, läs boken.
17 november 2016
Blir det en god jul?
Affärsmännens julreklam dränker oss redan. Köp, köp, köp. Samtidigt som demokratin ifrågasätts och hotas. Människor runt om oss lever utan frihet, i stället rasar krig, ofta inbördeskrig, och tvingar folk på flykt. I USA har just en president valts, av en minoritet, som talat och talar om att bygga murar och att hindra folk att komma till landet.
Jag har svårt att komma i någon julkänsla.
(Dessutom är jag sjuk, om än förhoppningsvis snart på benen igen. )
Jul firar vi i Sverige, och i många andra västländer, som en kristen högtid, till minne av Jesu födelse - som snabbt, på grund av en grym regim, resulterade i att Jesus och hans föräldrar blev flyktingar.
Ja, jag vet, det finns inslag i dagens julfirande här uppe i den kalla Nord, som påminner om de "religiösa" förkristna matorgier som skedde när vårt land var trägudars land. Människoffer slipper vi (förhopnningsvis) numera. I stället är det i mycket affärsmännens jul. Och Kalle Ankas.
Allt eftersom välståndet förbättrades så såg givetvis affärsmännen till att vi inte bara handlade mat till jul utan alltmer julklappar. Fler och dyrare för varje år. Med tevens ankomst som centralpunkten i hemmen så blev också Kalle Ankas jul viktig, julgranen lever kvar men kommer lite i skymundan.
Kalle Anka håller oss i alla fall hemma.
Annars går det mesta ut på att ge, vilket numera tolkas som att köpa.
Själv vill jag gärna se att julen ger oss tillfälle att göra någon glad, att vi kommer ihåg varandra. Det betyder ju verkligen inte att det ska köpas en massa, inte att tvingas stressa runt och hitta något (dyrt) att slå in i paket.
Att göra något borde betyda att ge av sin tid om omtanke. Att vara tillsammans, om möjligt inte bara fysískt, utan även själsligt, att inte vara på nätet, i mobilen medan vi äter julskinkan eller ser på Kalle (eller läser julevangeliet - hur många gör det numera?) Julen är en familjehögtid, men trots det kan det ju vara svårt att ha alla man älskar omkring sig. Ev frånvarande motiverar givetvis att man slår en signal till den/dem. I synnerhet om man glömt att skicka en julhälsning via snigelpost.
Julen bör alltså innebära att vara tillsammans, i större eller mindra kretsar, och inte glömma de som är helt ensamma. Att i första hand ge av sin tid. Vara tillsammans, äta tillsammans, prata, skratta, dela minnen. Och det utan en massa extra ståhej, som stressar och kostar pengar.
OK, man kan ju också ge en liten julklapp till de som är nära. Helst inte för stort och påkostat dock. Kanske något som man själv gjort, något som man bakat, smärre saker som visar att man tänker på varandra, gillar varandra. Men som inte jagar och stressar oss att övertrumfa varandra i dyrbarheter. Och inte glömma barnen, men det är nog ingen risk, om man inte är helt barskarpad. Men då gäller det att stålsätta sig emot reklamen som försöker göra allt till måsten.
Många gånger passar det bra att ge en bok. Som man noga valt ut, för att passa mottagaren och dennes intressen. Som gör att denne dessutom lockas att släcka smart-fånen, surfplattan eller datorn för att hålla i papper, slippa se på en flimrande skärm en stund.
God Jul. Och ta inte ut julen i förväg. Advent betyder väntan, är en förberedelstid. Inte att man ska "provsmaka" på själva julen så man är mer än less på den redan före juldagen.
En fridfull och fröjdefull jul är vad vi behöver i denna tid när alltför många lider och plågas av krig, sjukdomar, flyktingskap, hunger/svält, trakasserier av olika slag. Ge dem en tanke, och om möjligt lite av din tid också.
Så kanske vi går mot bättre tider.
Jag har svårt att komma i någon julkänsla.
(Dessutom är jag sjuk, om än förhoppningsvis snart på benen igen. )
Jul firar vi i Sverige, och i många andra västländer, som en kristen högtid, till minne av Jesu födelse - som snabbt, på grund av en grym regim, resulterade i att Jesus och hans föräldrar blev flyktingar.
Ja, jag vet, det finns inslag i dagens julfirande här uppe i den kalla Nord, som påminner om de "religiösa" förkristna matorgier som skedde när vårt land var trägudars land. Människoffer slipper vi (förhopnningsvis) numera. I stället är det i mycket affärsmännens jul. Och Kalle Ankas.
Allt eftersom välståndet förbättrades så såg givetvis affärsmännen till att vi inte bara handlade mat till jul utan alltmer julklappar. Fler och dyrare för varje år. Med tevens ankomst som centralpunkten i hemmen så blev också Kalle Ankas jul viktig, julgranen lever kvar men kommer lite i skymundan.
Kalle Anka håller oss i alla fall hemma.
Annars går det mesta ut på att ge, vilket numera tolkas som att köpa.
Själv vill jag gärna se att julen ger oss tillfälle att göra någon glad, att vi kommer ihåg varandra. Det betyder ju verkligen inte att det ska köpas en massa, inte att tvingas stressa runt och hitta något (dyrt) att slå in i paket.
Att göra något borde betyda att ge av sin tid om omtanke. Att vara tillsammans, om möjligt inte bara fysískt, utan även själsligt, att inte vara på nätet, i mobilen medan vi äter julskinkan eller ser på Kalle (eller läser julevangeliet - hur många gör det numera?) Julen är en familjehögtid, men trots det kan det ju vara svårt att ha alla man älskar omkring sig. Ev frånvarande motiverar givetvis att man slår en signal till den/dem. I synnerhet om man glömt att skicka en julhälsning via snigelpost.
Julen bör alltså innebära att vara tillsammans, i större eller mindra kretsar, och inte glömma de som är helt ensamma. Att i första hand ge av sin tid. Vara tillsammans, äta tillsammans, prata, skratta, dela minnen. Och det utan en massa extra ståhej, som stressar och kostar pengar.
OK, man kan ju också ge en liten julklapp till de som är nära. Helst inte för stort och påkostat dock. Kanske något som man själv gjort, något som man bakat, smärre saker som visar att man tänker på varandra, gillar varandra. Men som inte jagar och stressar oss att övertrumfa varandra i dyrbarheter. Och inte glömma barnen, men det är nog ingen risk, om man inte är helt barskarpad. Men då gäller det att stålsätta sig emot reklamen som försöker göra allt till måsten.
Många gånger passar det bra att ge en bok. Som man noga valt ut, för att passa mottagaren och dennes intressen. Som gör att denne dessutom lockas att släcka smart-fånen, surfplattan eller datorn för att hålla i papper, slippa se på en flimrande skärm en stund.
God Jul. Och ta inte ut julen i förväg. Advent betyder väntan, är en förberedelstid. Inte att man ska "provsmaka" på själva julen så man är mer än less på den redan före juldagen.
En fridfull och fröjdefull jul är vad vi behöver i denna tid när alltför många lider och plågas av krig, sjukdomar, flyktingskap, hunger/svält, trakasserier av olika slag. Ge dem en tanke, och om möjligt lite av din tid också.
Så kanske vi går mot bättre tider.
14 november 2016
Är Trump Kvän?
Nog har jag stött på ordet "kvän" tidigare. Men knappast funderat det minsta kring det. Men så plötsligt komplicerar manusförfattarna till "Midnattssol" till det ytterligare. Spelet och spänningarna i den blodiga trillern (SVT1 söndagkvällar) gäller inte bara svenskar och samer och fransmän/algerier inklusive identitetskriser som ryms inom dessa, nu fördes in kväner också. Som liksom samer beskrivs som alkoholiserade och drogberoende och allmänt tjuvaktiga macho-tjuvskyttar. Vilket gjorde att jag än mera undrar över syftet med den onekligen spännande serien som utspelar sig i fjällmiljö, Kiruna, LKAB, div småbyar och mysko kopplingar till Sapmi, nåjer och gamla traditioner (skrock, skulle många säga). Vill de "bara" visa ett spännande drama i exotisk miljö med flytten av Kiruna och eventuell finansiella skumraskaffärer - och kanske en gnutta storpolitik?
Eller vill de säga något mera - t ex just om ursprungsbefolkningar, anpassning eller inte till det omgivande samhället, om fördomar och droger? Eller vad?
Jag vet inte. Men jag googlade snabbt på kväner. Och hittar förstås många långa texter, bl a på Wikipedia. Plus bilder på kväner.
Jag ska inte referera det, men ni får en länk till wikipedia. Den, och än mer om man läser lite av andra dokument också, visar att kväner inte är ett helt lätt och entydigt begrepp. Är det (eller var det) en ursprungsbefolkning - före samerna? Det man möjligen kan säga är det som ses som den geografiska placeringen av kväner - norra Norge, norra Sverige (inte minst Tornedalen) och norra Finland. Men om kväner "bara" var de som bodde där, eller om det var (är) en folkgrupp?
En "blomstringstid" för kvänerna tycks ha varit från 800-talet och till 1100-talet. Nordliga vikingar?
Men de nämns i hävderna, som onekligen är en blandning av sägner, skribenters mer el mindre fantasier och något mera handfast dokumentation. Begreppet förvann under slutet av medeltiden, möjligen p g a att kvänerna försvann (digerdöden långt i norr?) Men återkommer senare... och man undrar varför, var det en nu en beteckning för tornedalingar, finnar och andra - som inte var samer? Jag vet inte.
Då jag så kolla bilder under rubriken kväner hittar jag några kända ansikten. T ex kommunpolitikerna Bengt Niska, prästen/författare Bengt Pohjanen, skidåkaren Charlotte Kalla... och många fler.
Och scrollar jag ner ännu mera så vad finner jag då? Jo, Donald Trump, hur har han hamnat där?
Visserligen har jag en känsla av att Trump när han började vilja kandidera till presidentposte kom både med antydningar till någon nordisk bakgrund (norsk?) , men också kraftiga förnekanden betr detta.
Men kvän - kan Trump ha några gener i sig som kommer från Kvänland? (Bilden har en koppling till en text om Barentsregionen.)
Det är en både kittlande - och skrämmande tanke att spekulera i. Så där slutar jag.
Eller vill de säga något mera - t ex just om ursprungsbefolkningar, anpassning eller inte till det omgivande samhället, om fördomar och droger? Eller vad?
Jag vet inte. Men jag googlade snabbt på kväner. Och hittar förstås många långa texter, bl a på Wikipedia. Plus bilder på kväner.
Jag ska inte referera det, men ni får en länk till wikipedia. Den, och än mer om man läser lite av andra dokument också, visar att kväner inte är ett helt lätt och entydigt begrepp. Är det (eller var det) en ursprungsbefolkning - före samerna? Det man möjligen kan säga är det som ses som den geografiska placeringen av kväner - norra Norge, norra Sverige (inte minst Tornedalen) och norra Finland. Men om kväner "bara" var de som bodde där, eller om det var (är) en folkgrupp?
En "blomstringstid" för kvänerna tycks ha varit från 800-talet och till 1100-talet. Nordliga vikingar?
Men de nämns i hävderna, som onekligen är en blandning av sägner, skribenters mer el mindre fantasier och något mera handfast dokumentation. Begreppet förvann under slutet av medeltiden, möjligen p g a att kvänerna försvann (digerdöden långt i norr?) Men återkommer senare... och man undrar varför, var det en nu en beteckning för tornedalingar, finnar och andra - som inte var samer? Jag vet inte.
Då jag så kolla bilder under rubriken kväner hittar jag några kända ansikten. T ex kommunpolitikerna Bengt Niska, prästen/författare Bengt Pohjanen, skidåkaren Charlotte Kalla... och många fler.
Och scrollar jag ner ännu mera så vad finner jag då? Jo, Donald Trump, hur har han hamnat där?
Visserligen har jag en känsla av att Trump när han började vilja kandidera till presidentposte kom både med antydningar till någon nordisk bakgrund (norsk?) , men också kraftiga förnekanden betr detta.
Men kvän - kan Trump ha några gener i sig som kommer från Kvänland? (Bilden har en koppling till en text om Barentsregionen.)
Det är en både kittlande - och skrämmande tanke att spekulera i. Så där slutar jag.
10 november 2016
Valet i USA 2016, div eftersnack
Skrev igår en snabb text, under morgontimmarna, om valet av Trump, i USA. Nu ett dygn senare har jag en del fler kommentarer och noteringar.
Ja, Trump vann, dvs han fick flest elektorsröster. Men flest väljare fick Hillary Clinton, några hundra tusen fler än Trump. Valsystemet kan leda till sådana konsekvenser, där elektorerna är de som formellt (och reellt) utser president, och där vinnaren som regel tar alla elektorsrösterna i delstaten. Utom in några fall där även tvåan kan få några elektorer. Och systemet innebär smärre olikheter mellan delstaterna - plus det faktum att man räknar delstaterna var för sig. Ett val som utan omvägar skulle gälla antingen antalet elektorer utsedda på rikssiffrorna, eller ett direktval av president skulle ge ett annat resultat.
Nå, för amerikanerna, den hälft som går och röstar, är det i första hand inrikespolitiken som avgör valet. För oss som inte får rösta i USA-valet (så viktigt som det är vem som är president i USA så borde väl vi också få rösta... ) är dock utrikespolitiken inklusive faktorer som styr USA:s ekonomi (störst i världen) och handeln viktigast.
Att machomännen Trump och Putin verkar gilla, och förstå, varandra är därför illavarslande. Mänskliga rättigheter och respekt för demokrati och folks självbestämmande kommer då i skymundan. Trump och Putin kan då dela upp världen som de vill, utan hänsyn till omvärldens vilja.
Trump anser, i vart ansåg före valet, att dess allierade, ska betala en större del av försvarskostnaderna själva. Och då kan mera skattepengar gå till USA:s egen försvarsmakt.
Det leder rimligen till kraftigt höja försvarsbudgetar i både NATO-länderna, t ex i Baltikum, och i andra länder som utan NATO-medlemsskap (t ex Sverige) litat på USA (och NATO)-stöd när Putins Ryssland skramlar med sin styrka.
Att börserna runt om i världen rasade de första morgontimmarna igår, det var fullt förklarligt mot bakgrund av Trumps språk under valrörelsen, det var ju visserligen opreciserat men innehöll mycket som kan bli ett hot mot handel och tillväxt både i och utom USA. Mera märkligt är att vissa börser (både i Stockholm och USA) repade sig efter Trumps segertal. Han tal om tillväxt etc var ju floskelfyllt och utan konkretition som kunde ge anledning till minskad oro. Tvärtom. Nu idag, torsdag verkar flera börser gå upp, samtidigt som alltfler varningstecken reses inför vad en Trumppolitik innebär, t ex betr fastighetsmarknad, räntor - och ökad protektionism. Märkligt önsketänkande på börserna.
Spekulationerna om hans ministrar och rådgivare är inte heller positiva, det verkar mest vara mycket konservativa herrar, ibland väldigt hårdföra dessutom. Jagh förstår att det finns ett önsketänkande hos många om att han ska får vettigare och kunnigare folk omkring sig, som kan balansera Trumps okunniga fladdrande. Men det ser hittils inte bra ut - och vill han verkligen lyssna på andra? Han verkar ju vilja vara den som själv står i fokus.
Att Trump vill genomdriva sin rasistiska och främlingfientliga politik får man förutsätta. Mur emot Mexico, deportation av tolv miljoner immigranter etc. Möjligen kan det inte bli så mycket elände av hans sexism, men vem vet? Däremot så lär hans ovilja emot åtgärder för att stoppa miljöförstörings (klimatavtalet) nog få stora och tämligen omedelbara konsekvenser. Hans inställning, att hindra frihandel och höja tullare, i uttalade avsikt att "rädda" amerikanska jobb - den kan ge negartiva effekter för omvärldens export till USA, inga nya jobb i USA men däremot högre kostnader för USAs befolkning. Och en massa konfliktrisker med andra länder.
Och, visst undrar jag hur Trump nu, plötsligt, vill ena landet. Det stämmer ju inte med hans uttalanden under valrörelsen där han exkluderar de flesta som inte är som hans "vita, medelålders, konservativa män". Dock förtår jag de som önsketänker.
Omvärldens reaktioner är till största del förvånade och fyllda av chock, ängslan. Med några undantag, där mera reaktionära (diktatoriska) regimer som inte själva respekterar mänskliga rättigheter som rättvisa och rättssäkerhet (inte bara Putin), och är mer el mindre nationalistiska, ser positivt till valet. En av de som gillar Trump är Duterte i Filippinerna, som ju inte gillar Obamas tal om mänskliga rättigheter. Liksom givetvis SD/Åkesson och deras populistiska gelikar här och där närmast jublar åt Trumps seger.
F.ö. noterar jag intressanta, välformulerade och genomtänkta kommentarer i min lokaltidning, Piteå-Tidningen. För kännedom här några länkar där ni kan läsa vidare själva.
Ledaren, som noterar att valet gör världen mera osäker. Av Olof Abrahamsson.
En text om försvarspoliltiska aspekter.
En statsvetare.
Lokala SD positiva till Trump, förstås....
Trump är oberäknelig anser kommunalrådet (s)
En TT-analys på utrikessidan, för dagen utökad
Jag måste säga att det är en bra bevakning av en lokaltidning. Det finns lite mer också. Så t ex en kommentar på Sporten, av en chockad Kalla, skidlöparstjärnan. Och på nöjessidan flera kommentarer av nöjeskändisar.
Ja, Trump vann, dvs han fick flest elektorsröster. Men flest väljare fick Hillary Clinton, några hundra tusen fler än Trump. Valsystemet kan leda till sådana konsekvenser, där elektorerna är de som formellt (och reellt) utser president, och där vinnaren som regel tar alla elektorsrösterna i delstaten. Utom in några fall där även tvåan kan få några elektorer. Och systemet innebär smärre olikheter mellan delstaterna - plus det faktum att man räknar delstaterna var för sig. Ett val som utan omvägar skulle gälla antingen antalet elektorer utsedda på rikssiffrorna, eller ett direktval av president skulle ge ett annat resultat.
Nå, för amerikanerna, den hälft som går och röstar, är det i första hand inrikespolitiken som avgör valet. För oss som inte får rösta i USA-valet (så viktigt som det är vem som är president i USA så borde väl vi också få rösta... ) är dock utrikespolitiken inklusive faktorer som styr USA:s ekonomi (störst i världen) och handeln viktigast.
Att machomännen Trump och Putin verkar gilla, och förstå, varandra är därför illavarslande. Mänskliga rättigheter och respekt för demokrati och folks självbestämmande kommer då i skymundan. Trump och Putin kan då dela upp världen som de vill, utan hänsyn till omvärldens vilja.
Trump anser, i vart ansåg före valet, att dess allierade, ska betala en större del av försvarskostnaderna själva. Och då kan mera skattepengar gå till USA:s egen försvarsmakt.
Det leder rimligen till kraftigt höja försvarsbudgetar i både NATO-länderna, t ex i Baltikum, och i andra länder som utan NATO-medlemsskap (t ex Sverige) litat på USA (och NATO)-stöd när Putins Ryssland skramlar med sin styrka.
Att börserna runt om i världen rasade de första morgontimmarna igår, det var fullt förklarligt mot bakgrund av Trumps språk under valrörelsen, det var ju visserligen opreciserat men innehöll mycket som kan bli ett hot mot handel och tillväxt både i och utom USA. Mera märkligt är att vissa börser (både i Stockholm och USA) repade sig efter Trumps segertal. Han tal om tillväxt etc var ju floskelfyllt och utan konkretition som kunde ge anledning till minskad oro. Tvärtom. Nu idag, torsdag verkar flera börser gå upp, samtidigt som alltfler varningstecken reses inför vad en Trumppolitik innebär, t ex betr fastighetsmarknad, räntor - och ökad protektionism. Märkligt önsketänkande på börserna.
Spekulationerna om hans ministrar och rådgivare är inte heller positiva, det verkar mest vara mycket konservativa herrar, ibland väldigt hårdföra dessutom. Jagh förstår att det finns ett önsketänkande hos många om att han ska får vettigare och kunnigare folk omkring sig, som kan balansera Trumps okunniga fladdrande. Men det ser hittils inte bra ut - och vill han verkligen lyssna på andra? Han verkar ju vilja vara den som själv står i fokus.
Att Trump vill genomdriva sin rasistiska och främlingfientliga politik får man förutsätta. Mur emot Mexico, deportation av tolv miljoner immigranter etc. Möjligen kan det inte bli så mycket elände av hans sexism, men vem vet? Däremot så lär hans ovilja emot åtgärder för att stoppa miljöförstörings (klimatavtalet) nog få stora och tämligen omedelbara konsekvenser. Hans inställning, att hindra frihandel och höja tullare, i uttalade avsikt att "rädda" amerikanska jobb - den kan ge negartiva effekter för omvärldens export till USA, inga nya jobb i USA men däremot högre kostnader för USAs befolkning. Och en massa konfliktrisker med andra länder.
Och, visst undrar jag hur Trump nu, plötsligt, vill ena landet. Det stämmer ju inte med hans uttalanden under valrörelsen där han exkluderar de flesta som inte är som hans "vita, medelålders, konservativa män". Dock förtår jag de som önsketänker.
Omvärldens reaktioner är till största del förvånade och fyllda av chock, ängslan. Med några undantag, där mera reaktionära (diktatoriska) regimer som inte själva respekterar mänskliga rättigheter som rättvisa och rättssäkerhet (inte bara Putin), och är mer el mindre nationalistiska, ser positivt till valet. En av de som gillar Trump är Duterte i Filippinerna, som ju inte gillar Obamas tal om mänskliga rättigheter. Liksom givetvis SD/Åkesson och deras populistiska gelikar här och där närmast jublar åt Trumps seger.
F.ö. noterar jag intressanta, välformulerade och genomtänkta kommentarer i min lokaltidning, Piteå-Tidningen. För kännedom här några länkar där ni kan läsa vidare själva.
Ledaren, som noterar att valet gör världen mera osäker. Av Olof Abrahamsson.
En text om försvarspoliltiska aspekter.
En statsvetare.
Lokala SD positiva till Trump, förstås....
Trump är oberäknelig anser kommunalrådet (s)
En TT-analys på utrikessidan, för dagen utökad
Jag måste säga att det är en bra bevakning av en lokaltidning. Det finns lite mer också. Så t ex en kommentar på Sporten, av en chockad Kalla, skidlöparstjärnan. Och på nöjessidan flera kommentarer av nöjeskändisar.
09 november 2016
Varför Trump?
Jag är förfärad, USA:s näste president lär bli Donad Trump. En skicklig demagog, renodlad populist av värsta slag, rasist, sexist, antisemit, isolationist, en person som gillar att sätta upp gränser, stoppa invandring, deportera de han inte gillar, bryta upp handelsavtal och höja tullar, emot jämställdhet etc.
Jag var väldigt nervös före valet, men ville tro att Hillary Clinton och demokraterna skulle ta hem det, om än knappt. Men hörde i sista stund att de opinionsmätningar som jag (vi?) trott på hade en väldigt stort bortfall. Vilket ju betyder att många inte vill svara om vem de skulle rösta på. Tydligen röstade de på Trump. Precis som britterna röstade för Brexit, trots att opinionsundersökningarna visat en viss (om än knapp) övervikt för stanna. Och precis som SD i Sverige hittills gjort bättre valresultat än som förutspåtts.
Visst, det finns ett stort missnöje bland väljarna i många länder. Och det gör det lätt för populister med förenklade budskap som gärna blåser under fördomar och konservatism att nå framgångar. Men att det ska vara SÅ många som går på denna nationalistiska, förenklade och fördummande politik. Det gör mig förfärad, skrämd, beklämd.
Den politik som dessa populister förespråkar gör ju bara sakerna värre! Att stänga in sig, och stänga ute sina medmänniskor, det för inget gott med sig. Att skita i andra och bara se till eget bästa leder fel, till klyftor, till hat, till krig (inte bara till handelskrig), till girighet.
Trump lovar nu att fördubbla tillväxten. Hoppsan, genom att sluta handla med andra länder, genom att föra en bakåtsträvande politik. Genom att skrämma företagare, investerare, utveckling och "vanligt folk". Hur ska han skapa enighet när han hela valkampen smutskastat inte bara motkandidaten Clinton utan alla som ville arbeta för enighet och tolerans. Han är en bra skådespelare, men har ett skrämmande budskap som dessutom skär sig, bygger på lögner och sakfel och motsägelser. Och har hela tiden bara talat i slogans, utan konkretiseringar - utom i skrämmade detaljer. Inte det minsta förutsägbar eller konsekvent utom i att vare negativ och konservativt populistisk.
Undra på att börserna rasar. Men att de något lugnar sig av hans senkomna tal om tillväxt, utan att säga hur, det är märkligt.
Att valutslaget sänder isande vindar över världen, det är en helt korrekt kommentar av DNs Peter Wolodarski. Ser nu att Putin gratulerar Trump. Illa, illa.
Det politiska etablissemanget, i USA, men även i Sverige och i övrigt, måste inse att de måste ändra sin politik innan klyftorna växer än mer. Det innebär en mera solidarisk politik, men kanske ännu mera att medborgare och väljare känner sig delaktiga i demokratin.
Det kräver tydligen en större vilja att politikerna lyssnar - OCH att de förmår tala om vad de vill, och hur de genom sina förslag och åtgärder gör det bättre för folk, som får vara med och välja. Skapa samhällen där folk lever i frihet OCH gemenskap.
Media och Facebook översvämmar av kommentarer, men just nu orkar jag inte skriva eller säga mer. USA har fått en president, en farlig president, med stor makt att vrida utvecklingen tillbaka. Farlig för USA men också för omvärlden, en omvärld som han vill att USA isolerar sig ifrån.
Vi får hoppas att den maktdelning som gäller i USA inte kollapsar utan gör att USA överlever Trumps presidenttid. Och att folket väljer en mindre farlig president nästa gång.
Jag var väldigt nervös före valet, men ville tro att Hillary Clinton och demokraterna skulle ta hem det, om än knappt. Men hörde i sista stund att de opinionsmätningar som jag (vi?) trott på hade en väldigt stort bortfall. Vilket ju betyder att många inte vill svara om vem de skulle rösta på. Tydligen röstade de på Trump. Precis som britterna röstade för Brexit, trots att opinionsundersökningarna visat en viss (om än knapp) övervikt för stanna. Och precis som SD i Sverige hittills gjort bättre valresultat än som förutspåtts.
Visst, det finns ett stort missnöje bland väljarna i många länder. Och det gör det lätt för populister med förenklade budskap som gärna blåser under fördomar och konservatism att nå framgångar. Men att det ska vara SÅ många som går på denna nationalistiska, förenklade och fördummande politik. Det gör mig förfärad, skrämd, beklämd.
Den politik som dessa populister förespråkar gör ju bara sakerna värre! Att stänga in sig, och stänga ute sina medmänniskor, det för inget gott med sig. Att skita i andra och bara se till eget bästa leder fel, till klyftor, till hat, till krig (inte bara till handelskrig), till girighet.
Trump lovar nu att fördubbla tillväxten. Hoppsan, genom att sluta handla med andra länder, genom att föra en bakåtsträvande politik. Genom att skrämma företagare, investerare, utveckling och "vanligt folk". Hur ska han skapa enighet när han hela valkampen smutskastat inte bara motkandidaten Clinton utan alla som ville arbeta för enighet och tolerans. Han är en bra skådespelare, men har ett skrämmande budskap som dessutom skär sig, bygger på lögner och sakfel och motsägelser. Och har hela tiden bara talat i slogans, utan konkretiseringar - utom i skrämmade detaljer. Inte det minsta förutsägbar eller konsekvent utom i att vare negativ och konservativt populistisk.
Undra på att börserna rasar. Men att de något lugnar sig av hans senkomna tal om tillväxt, utan att säga hur, det är märkligt.
Att valutslaget sänder isande vindar över världen, det är en helt korrekt kommentar av DNs Peter Wolodarski. Ser nu att Putin gratulerar Trump. Illa, illa.
Det politiska etablissemanget, i USA, men även i Sverige och i övrigt, måste inse att de måste ändra sin politik innan klyftorna växer än mer. Det innebär en mera solidarisk politik, men kanske ännu mera att medborgare och väljare känner sig delaktiga i demokratin.
Det kräver tydligen en större vilja att politikerna lyssnar - OCH att de förmår tala om vad de vill, och hur de genom sina förslag och åtgärder gör det bättre för folk, som får vara med och välja. Skapa samhällen där folk lever i frihet OCH gemenskap.
Media och Facebook översvämmar av kommentarer, men just nu orkar jag inte skriva eller säga mer. USA har fått en president, en farlig president, med stor makt att vrida utvecklingen tillbaka. Farlig för USA men också för omvärlden, en omvärld som han vill att USA isolerar sig ifrån.
Vi får hoppas att den maktdelning som gäller i USA inte kollapsar utan gör att USA överlever Trumps presidenttid. Och att folket väljer en mindre farlig president nästa gång.
03 november 2016
Integration - beror inte bara på utbildning. Hjälpsamhet kan bidra också.
Såg en statistik från EU, Eurostat, som jämför och visar skillnader i utbildning och integration mellan invandrare och infödda i EU. Ger länken till det här. Ingressen till den korta texten lyder: Invandrare i EU-länderna är mer välutbildade än infödda och nästan lika välrepresenterade på arbetsmarknaden. Det visar en undersökning av EU:s statistikbyrå Eurostat.
Kring detta uppstod en liten debatt på Facebook om utbildning.
Men integrationen då - den beror inte bara på hur utbildade invandrarna är. Det beror också på vilja att bli integrerad, och omgivningens inställning. Hjälpsamhet kan bidra positivt.
För att belysa det citerar jag en artikel i min lokaltidning, PT, idag. Läs och begrunda.
-
Kring detta uppstod en liten debatt på Facebook om utbildning.
Men integrationen då - den beror inte bara på hur utbildade invandrarna är. Det beror också på vilja att bli integrerad, och omgivningens inställning. Hjälpsamhet kan bidra positivt.
För att belysa det citerar jag en artikel i min lokaltidning, PT, idag. Läs och begrunda.
-
"Tidningsnotiser kan ge livet ny mening. Det hände för Karin och Erik Sandlund. En livslång relation har börjat byggas upp med den lilla familjen från Rumänien som de hjälper till ett bättre liv i Sverige.
I staden Cucova i kommunen Valea Seacă, Rumänien, bodde Teo Ursache, 28 år, och sambon Maria Marcuta, 18 år. De levde i ett av Rumäniens fattigaste områden vid Karpaternas fot nära gränsen till Moldavien och hade svårt att försörja sig.
Hösten 2015 väntade Maria dottern Jessica. De åkte till Sverige och Piteå för att leta jobb för att kunna försörja sig. Men med ett tillfälligt uppehållstillstånd som gäller en kort tid är det lätt att hamna utanför arbetsmarknaden.
– Jag verkligen hatade det vi gjorde då, att tigga, säger Teo Ursache.
Under den korta tid som Teo och Maria vistades i Piteå läste Karin Sandlund i tidningen om att romska tiggares bilar utsatts för vandalisering. I tidningen fanns en artikel om en gravid kvinna som behövde läkarhjälp.
Hon tog bilen till stan för att leta. Utanför systembolagets ingång fann hon då 17-åriga Maria Marcuta.
– Jag hittade dem och greps så totalt av deras sårbarhet och livsöde. Nästa gång hade jag tagit med små barnkläder och andra förnödenheter som de behövde. Teo och jag fick kontakt, vi pratade kort två gånger på engelska och jag lyckades få hans mobilnummer, säger hon.
– Min man och jag pratade, vi kunde inte släppa tanken på dem, på det som väntade när de var tvungna att återvända.
Uppehållstillståndet gick ut hösten 2015 och paret lämnade landet. Kontakten med Karin och Erik bröts. Hemma i Rumänien föddes dottern i december 2015. Maria var då under arton år och fick ett bättre omhändertagande på BB, än vad hon hade fått om hon var myndig.
Att få livet att fungera hemma var svårt. Teo har sin farfar och en syster kvar i livet. Maria har sina föräldrar, tre systrar och en bror i hemlandet.
Föga kunde de ana att deras liv skulle ta oväntad vändning ett halvår efter att de kom tillbaka. En dag när Teo Ursache svarade i sin mobiltelefon, hördes en bekant röst.
– Det var något tryggt och stabilt över hennes röst, i det hon lovade för min familj, säger han.
Makarna Sandlund erbjöd dem en summa på 6 000 euro för att skapa sig ett bättre liv i Rumänien om de ansåg att förutsättningar fanns. Alternativet var att köpa flygbiljetter till Sverige där Karin och Erik Sandlund väntade för att hjälpa dem till ett bättre liv.
För Teo Ursache kändes tanken skrämmande – att lägga sin familj i en total främlings händer, någon han mött två korta gånger i sitt liv. Samtidigt började hoppet väckas om en ny framtid.
- Rumänien styrs till stora delar av maffia. Landet är korrumperat och många lever i misär och fattigdom, menar Teo Urshace.
Han såg inte något alternativ och kunde inte tänka sig att låta sina barn växa upp i hemlandet. Han hade sett annat när han tidigare år jobbat utomlands både i England och Italien.
Teos äldsta barn, en son sedan ett tidigare förhållande, kunde han lämna kvar med mamman. Han visste att de båda var väl försörjda och omhändertagna i det nya förhållandet hon levde i.
– Det är en bra man. Jag vet att han bryr sig om min son, säger Teo Ursache.
– Om vi skulle flytta var vi livrädda att vår dotter skulle tas ifrån oss, att jag och min nya familj skulle tappa kontakten med min son och att jag aldrig mer skulle få se honom. Det var ett stort beslut på många plan att ta, säger han.
Karin Sandlund tycker att Teo och Maria var modiga som vågade lita på henne enbart över telefon. Hon menar att det var en absurd situation paret befann sig i och att de var så utelämnade. Stämningen i köket blir respektfull och varm.
De kom till Sverige i juni för att stanna. Teo Ursache är utbildad murare och målare. Han började nästan direkt hjälpa grannar med olika måleriarbeten för att få en inkomst.
– De fick bo i vår bagarstuga från början. Närheten till oss var viktig men de fick ändå lite privatliv. Teo älskar att jobba och är mån om att tjäna familjens uppehälle själv, säger Erik Sandlund.
Ett digert jobb påbörjades av makarna Sandlund. Kontakta myndigheter och andra instanser för att ordna svenskt medborgarskap. De fick bli garantpersoner för parets ekonomi.
När de har blivit frustrerade och arga på stelbent byråkrati har det hjälpt att strukturera arbetet.
– Vi har tänkt igenom vilka kontakter som ska tas först, inget har fått vänta till sen. Vi har jobbat på och jag tror att vi har slagit rekord. På tre månader har vi fått hela familjen en bra bit in i det svenska systemet, säger Karin Sandlund.
De har hjälpt Teo och Maria att skaffa personnummer, ordnat en provanställning för Teo och nyligen har samboparet flyttat in i egen lägenhet. En resa till Stockholm måste göras för att Teo och Maria ska kunna få ut några id-handlingar överhuvudtaget.
– Utan id-kort kan de inte skicka in ansökan om jobb, ett moment 22 kan man säga, enligt makarna Sandlund.
Samma dag den första riktiga lönen från provanställningen anlände var Teo mycket mån om att betala tillbaka hela summan de fick i gåva.
Det fanns inte mycket att ta med från hemmet i Rumänien. De kom ganska tomhänta. Allt fler personer greps av deras livssituation och ville hjälpa till. På kort tid samlades saker ihop av grannar, släkt och vänner. Nu har de alla saker som en ung svensk familj förväntas ha, när de sätter sitt första bo.
Hösten har varit lärorik för alla men det har inte gått friktionsfritt. Inte minst de kulturkrockar som uppstått när rumänsk livsstil ska matchas med den svenska.
– Man får ge och ta, men vi har löst allt det eftersom det kommer. Mycket ny information för Maria och Teo om hur saker fungerar här, vilka seder och bruk som tillämpas och vilka de är vana vid, säger Erik Sandlund.
Maria, som snart fyller 19 år och väntar deras andra barn, måste snart ta kontakt med mödravård och försäkringskassa. Även förskoleplats måste ordnas till Jessica.
– Maria måste få en chans till ordentlig utbildning i svenska. Vi måste också prata om det här med födelsekontroll, säger han.
Erik Sandlund brukar skoja och säga att de inte vet hur stor familj de har. Biologiska barn var för sig och gemensamma, ett gäng familjehemsplacerade barn varav två är hemmaboende tonåringar, barnbarn och ett barnbarnsbarn.
Nu inkluderas även de nya familjemedlemmarna uppe vid Agnesbergets fot på Swidja. Där finns trygghet, samvaro, tillhörighet och glädje för familjen Ursache-Marcuta.
– Det här kommer alltid att vara hem för oss. Mina föräldrar finns inte längre. Jag är glad för att två kärleksfulla personer vågade öppna sina liv. De är nu mina bonusföräldrar och mina barns extra farmor och farfar, säger Teo Ursache.
Oktobersolen letar sig in genom den gamla Norrbottensgårdens fönster. Maria berättar att hon kanske vill jobba som städerska när barnen blir större. Jessica fikar av det söta brödet och ser förnöjd ut i sin barnstol. Hon är trygg, lugn och lite blyg.
– Efter våra erfarenheter ska jag skriva en manual om hur man gör för att hjälpa EU-migranter in i svenska samhället. Nu har vi byggt upp kunskap och lärt oss av misstagen. Vi delar gärna med oss till andra som vill försöka, säger Karin Sandlund.
Erik Sandlund menar att många av hans arbetskamrater tycker det är stort och frågar hur de har gjort.
– Det var inte så komplicerat. Vi bara gjorde när vi såg deras behov. Fler skulle våga och se att det ger oändligt mer tillbaka än vad det tar, säger han."
(Jag hoppas att PT inte har ngt emot att jag citerar hela artikeln. Den är värd att läsas av många, även utanför PTs spridningsområde. Inte minst för att den visar vad som vanliga människor kan göra, för att hjälpa sina medmänniskor.)
Hösten 2015 väntade Maria dottern Jessica. De åkte till Sverige och Piteå för att leta jobb för att kunna försörja sig. Men med ett tillfälligt uppehållstillstånd som gäller en kort tid är det lätt att hamna utanför arbetsmarknaden.
– Jag verkligen hatade det vi gjorde då, att tigga, säger Teo Ursache.
Under den korta tid som Teo och Maria vistades i Piteå läste Karin Sandlund i tidningen om att romska tiggares bilar utsatts för vandalisering. I tidningen fanns en artikel om en gravid kvinna som behövde läkarhjälp.
Hon tog bilen till stan för att leta. Utanför systembolagets ingång fann hon då 17-åriga Maria Marcuta.
– Jag hittade dem och greps så totalt av deras sårbarhet och livsöde. Nästa gång hade jag tagit med små barnkläder och andra förnödenheter som de behövde. Teo och jag fick kontakt, vi pratade kort två gånger på engelska och jag lyckades få hans mobilnummer, säger hon.
– Min man och jag pratade, vi kunde inte släppa tanken på dem, på det som väntade när de var tvungna att återvända.
Uppehållstillståndet gick ut hösten 2015 och paret lämnade landet. Kontakten med Karin och Erik bröts. Hemma i Rumänien föddes dottern i december 2015. Maria var då under arton år och fick ett bättre omhändertagande på BB, än vad hon hade fått om hon var myndig.
Att få livet att fungera hemma var svårt. Teo har sin farfar och en syster kvar i livet. Maria har sina föräldrar, tre systrar och en bror i hemlandet.
Föga kunde de ana att deras liv skulle ta oväntad vändning ett halvår efter att de kom tillbaka. En dag när Teo Ursache svarade i sin mobiltelefon, hördes en bekant röst.
– Det var något tryggt och stabilt över hennes röst, i det hon lovade för min familj, säger han.
Makarna Sandlund erbjöd dem en summa på 6 000 euro för att skapa sig ett bättre liv i Rumänien om de ansåg att förutsättningar fanns. Alternativet var att köpa flygbiljetter till Sverige där Karin och Erik Sandlund väntade för att hjälpa dem till ett bättre liv.
För Teo Ursache kändes tanken skrämmande – att lägga sin familj i en total främlings händer, någon han mött två korta gånger i sitt liv. Samtidigt började hoppet väckas om en ny framtid.
- Rumänien styrs till stora delar av maffia. Landet är korrumperat och många lever i misär och fattigdom, menar Teo Urshace.
Han såg inte något alternativ och kunde inte tänka sig att låta sina barn växa upp i hemlandet. Han hade sett annat när han tidigare år jobbat utomlands både i England och Italien.
Teos äldsta barn, en son sedan ett tidigare förhållande, kunde han lämna kvar med mamman. Han visste att de båda var väl försörjda och omhändertagna i det nya förhållandet hon levde i.
– Det är en bra man. Jag vet att han bryr sig om min son, säger Teo Ursache.
– Om vi skulle flytta var vi livrädda att vår dotter skulle tas ifrån oss, att jag och min nya familj skulle tappa kontakten med min son och att jag aldrig mer skulle få se honom. Det var ett stort beslut på många plan att ta, säger han.
Karin Sandlund tycker att Teo och Maria var modiga som vågade lita på henne enbart över telefon. Hon menar att det var en absurd situation paret befann sig i och att de var så utelämnade. Stämningen i köket blir respektfull och varm.
De kom till Sverige i juni för att stanna. Teo Ursache är utbildad murare och målare. Han började nästan direkt hjälpa grannar med olika måleriarbeten för att få en inkomst.
– De fick bo i vår bagarstuga från början. Närheten till oss var viktig men de fick ändå lite privatliv. Teo älskar att jobba och är mån om att tjäna familjens uppehälle själv, säger Erik Sandlund.
Ett digert jobb påbörjades av makarna Sandlund. Kontakta myndigheter och andra instanser för att ordna svenskt medborgarskap. De fick bli garantpersoner för parets ekonomi.
När de har blivit frustrerade och arga på stelbent byråkrati har det hjälpt att strukturera arbetet.
– Vi har tänkt igenom vilka kontakter som ska tas först, inget har fått vänta till sen. Vi har jobbat på och jag tror att vi har slagit rekord. På tre månader har vi fått hela familjen en bra bit in i det svenska systemet, säger Karin Sandlund.
De har hjälpt Teo och Maria att skaffa personnummer, ordnat en provanställning för Teo och nyligen har samboparet flyttat in i egen lägenhet. En resa till Stockholm måste göras för att Teo och Maria ska kunna få ut några id-handlingar överhuvudtaget.
– Utan id-kort kan de inte skicka in ansökan om jobb, ett moment 22 kan man säga, enligt makarna Sandlund.
Samma dag den första riktiga lönen från provanställningen anlände var Teo mycket mån om att betala tillbaka hela summan de fick i gåva.
Det fanns inte mycket att ta med från hemmet i Rumänien. De kom ganska tomhänta. Allt fler personer greps av deras livssituation och ville hjälpa till. På kort tid samlades saker ihop av grannar, släkt och vänner. Nu har de alla saker som en ung svensk familj förväntas ha, när de sätter sitt första bo.
Hösten har varit lärorik för alla men det har inte gått friktionsfritt. Inte minst de kulturkrockar som uppstått när rumänsk livsstil ska matchas med den svenska.
– Man får ge och ta, men vi har löst allt det eftersom det kommer. Mycket ny information för Maria och Teo om hur saker fungerar här, vilka seder och bruk som tillämpas och vilka de är vana vid, säger Erik Sandlund.
Maria, som snart fyller 19 år och väntar deras andra barn, måste snart ta kontakt med mödravård och försäkringskassa. Även förskoleplats måste ordnas till Jessica.
– Maria måste få en chans till ordentlig utbildning i svenska. Vi måste också prata om det här med födelsekontroll, säger han.
Erik Sandlund brukar skoja och säga att de inte vet hur stor familj de har. Biologiska barn var för sig och gemensamma, ett gäng familjehemsplacerade barn varav två är hemmaboende tonåringar, barnbarn och ett barnbarnsbarn.
Nu inkluderas även de nya familjemedlemmarna uppe vid Agnesbergets fot på Swidja. Där finns trygghet, samvaro, tillhörighet och glädje för familjen Ursache-Marcuta.
– Det här kommer alltid att vara hem för oss. Mina föräldrar finns inte längre. Jag är glad för att två kärleksfulla personer vågade öppna sina liv. De är nu mina bonusföräldrar och mina barns extra farmor och farfar, säger Teo Ursache.
Oktobersolen letar sig in genom den gamla Norrbottensgårdens fönster. Maria berättar att hon kanske vill jobba som städerska när barnen blir större. Jessica fikar av det söta brödet och ser förnöjd ut i sin barnstol. Hon är trygg, lugn och lite blyg.
– Efter våra erfarenheter ska jag skriva en manual om hur man gör för att hjälpa EU-migranter in i svenska samhället. Nu har vi byggt upp kunskap och lärt oss av misstagen. Vi delar gärna med oss till andra som vill försöka, säger Karin Sandlund.
Erik Sandlund menar att många av hans arbetskamrater tycker det är stort och frågar hur de har gjort.
– Det var inte så komplicerat. Vi bara gjorde när vi såg deras behov. Fler skulle våga och se att det ger oändligt mer tillbaka än vad det tar, säger han."
(Jag hoppas att PT inte har ngt emot att jag citerar hela artikeln. Den är värd att läsas av många, även utanför PTs spridningsområde. Inte minst för att den visar vad som vanliga människor kan göra, för att hjälpa sina medmänniskor.)
31 oktober 2016
Påvebesöket är viktigt (plus tillägg)
Påven till Sverige. Och dessutom en påve som har det förpliktigande namnet Franciskus. (Hur många vet vad namnet står för och varför denne påve tagit det? I vart fall verkar inte det vara något som svenska media funderat över.)
Vad är det då som de flesta "vanliga" (sekulariserade) kommentatorer drar fram. Jo, de stora säkerhetsåtgärderna - och kostnaderna för detta.
Det är genant för dessa reportar och kommentatorer. Givetvis måste det till en hel del säkerhetsarrangemang (som kostar) när en ledare av en dignitet som överträffar både USA:s president, och Rysslands dito. Etc.
Påven är en person som andra statschefer är angelägna att hålla sig väl med - i vart fall de som är demokratiska och/eller mäktiga.
Vatikanen må geografiskt vara en pyttestat, men katolicismen har fler änhängare än de flesta geografiskt större stater har medborgare. Och frånsett i Sverige (och ytterligare en och annan nordlig stat) har religionen en stor betydelse i människornas liv mest överallt.
När en påve av Fransciskus kaliber gästar Sverige så är det en stor och viktig sak. Han står dessutom för tolerans och en humanitär människosyn, inkl beträffande flyktingarnas situation (även icke-kristna flyktingar!) som är ytterst positiv.
Och dagens påve står för en moderniserad syn på katolicismen, som positivt avviker från de stelnade former som alltför länge och mycket präglat den katolska kyrkan - både centralt och på många håll i världen. Men en mänskligare, och mindre formalistisk syn har växt fram på sina håll i inte minst i Latinamerika och i en del andra utom-europeiska länder. En syn om också innefattar samarbete och samverkan med andra kyrkor, vilket påven står för. Så är bl a hans resa till Lund föranledd av minnet av reformationen och att han där träffar ledare för Lutherska Världssamfundet. Men visst finns det en hel del för påven att ta itu med, vilket ju gör det än mer angeläget att ha en god dialog med Vatikanen!
Det finns mycket mera att säga om detta, men jag väljer att i övrigt hänvisa till Alf Svenssons debattartikel i Dagens Industri. Alf Svensson var en kd-ledare som man måste respektera, även om man inte alltid delade hans politiska uppfattningar (men de var ju ändå bättre än hos dagens kd:s) .
Och jag ser det angeläget att alla goda krafter samverkar och det borde t ex vara naturligt att även (det sekulariserade) Sverige hade en ambassad i Vatikanen. Vilket ju tyvärr inte är fallet.
Här länken till Alf Svenssons artikel i DI. Den inleds sålunda.
"Under måndagen besöker påven Franciskus Sverige. Han stannar i två dagar och kommer att vara i Lund och Malmö. Det var diplomatiskt obegåvat och intellektuellt sett torftigt att Sverige stängde ambassaden vid Heliga Stolen, skriver Alf Svensson, före detta partiledare (KD).
I stort sett torde de flesta, dvs av de intresserade (vilket många inte verkade vara, främst för att de inte gillar religioner), vara rätt nöjda med påvebesöket. Den med Lutherska världsförbundet gemensamma manifestationen av alltmer fördjupat och respektfullt samarbete ägde rum under både högtidliga och närmast passionerade former. Och mediaintresset var hyfsat gott, även om det tydligt lyste igenom ett främlingsskap hos vissa journalister inte bara inför katolisismen utan om religion ö h t. Den fråga som dominerade från media och vissa politikers sida var den närmast politiska frågan om jämställdhet i katolska kyrkan, dvs om kvinnliga präster. Och där kom också plumpen från den 80-årige påven, som vid avresan mycket kategoriskt avvisade tanken på detta, dessutom med ett misslyckat försök att skämta bort det. Och det utan att ge vare sig en teologisk eller allmän motivering.
Vad är det då som de flesta "vanliga" (sekulariserade) kommentatorer drar fram. Jo, de stora säkerhetsåtgärderna - och kostnaderna för detta.
Det är genant för dessa reportar och kommentatorer. Givetvis måste det till en hel del säkerhetsarrangemang (som kostar) när en ledare av en dignitet som överträffar både USA:s president, och Rysslands dito. Etc.
Påven är en person som andra statschefer är angelägna att hålla sig väl med - i vart fall de som är demokratiska och/eller mäktiga.
Vatikanen må geografiskt vara en pyttestat, men katolicismen har fler änhängare än de flesta geografiskt större stater har medborgare. Och frånsett i Sverige (och ytterligare en och annan nordlig stat) har religionen en stor betydelse i människornas liv mest överallt.
När en påve av Fransciskus kaliber gästar Sverige så är det en stor och viktig sak. Han står dessutom för tolerans och en humanitär människosyn, inkl beträffande flyktingarnas situation (även icke-kristna flyktingar!) som är ytterst positiv.
Och dagens påve står för en moderniserad syn på katolicismen, som positivt avviker från de stelnade former som alltför länge och mycket präglat den katolska kyrkan - både centralt och på många håll i världen. Men en mänskligare, och mindre formalistisk syn har växt fram på sina håll i inte minst i Latinamerika och i en del andra utom-europeiska länder. En syn om också innefattar samarbete och samverkan med andra kyrkor, vilket påven står för. Så är bl a hans resa till Lund föranledd av minnet av reformationen och att han där träffar ledare för Lutherska Världssamfundet. Men visst finns det en hel del för påven att ta itu med, vilket ju gör det än mer angeläget att ha en god dialog med Vatikanen!
Det finns mycket mera att säga om detta, men jag väljer att i övrigt hänvisa till Alf Svenssons debattartikel i Dagens Industri. Alf Svensson var en kd-ledare som man måste respektera, även om man inte alltid delade hans politiska uppfattningar (men de var ju ändå bättre än hos dagens kd:s) .
Och jag ser det angeläget att alla goda krafter samverkar och det borde t ex vara naturligt att även (det sekulariserade) Sverige hade en ambassad i Vatikanen. Vilket ju tyvärr inte är fallet.
Här länken till Alf Svenssons artikel i DI. Den inleds sålunda.
"Under måndagen besöker påven Franciskus Sverige. Han stannar i två dagar och kommer att vara i Lund och Malmö. Det var diplomatiskt obegåvat och intellektuellt sett torftigt att Sverige stängde ambassaden vid Heliga Stolen, skriver Alf Svensson, före detta partiledare (KD).
Ingen amerikansk president eller någon sovjetisk/rysk ledare har eller har haft samma inflytande som påven. Inflytande! Makt kan byggas på kärnvapen och kängor. Stalin frågade, som bekant, hur många legioner påven kunde mobilisera. Svaret han fick var ett höjt ögonbryn.
Fruktan och fasa kan demonstreras på tusen och ett sätt, men inflytande, det är något annat."
---
Tillägg, dagen efter. ---
I stort sett torde de flesta, dvs av de intresserade (vilket många inte verkade vara, främst för att de inte gillar religioner), vara rätt nöjda med påvebesöket. Den med Lutherska världsförbundet gemensamma manifestationen av alltmer fördjupat och respektfullt samarbete ägde rum under både högtidliga och närmast passionerade former. Och mediaintresset var hyfsat gott, även om det tydligt lyste igenom ett främlingsskap hos vissa journalister inte bara inför katolisismen utan om religion ö h t. Den fråga som dominerade från media och vissa politikers sida var den närmast politiska frågan om jämställdhet i katolska kyrkan, dvs om kvinnliga präster. Och där kom också plumpen från den 80-årige påven, som vid avresan mycket kategoriskt avvisade tanken på detta, dessutom med ett misslyckat försök att skämta bort det. Och det utan att ge vare sig en teologisk eller allmän motivering.
28 oktober 2016
Amerikafebern - den tid som svenskarna i stora massor utvandrade och blev invandrare
"Amerika" - det var dit de flesta svenskar emigrerade från medio 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet.
Sverige var ett fattigt land, som inte orkade försörja sin befolkning. Landsbygdens befolkning levde uselt, och alla fick inte plats i den begynnande inhemska industrin, vilken i första hand var skogsindustri och gruvindustri. Landet var försupet - och samtidigt härskade Statskyrkan över själarna i ett Sverige som inte hade tillstymmelse till religionsfrihet. Statskyrkan var verkligen ett överhetens organ för kontroll av landets innevånare. Och frikyrkorna sågs som farliga, demokratiska förvillelser.
Många emigranter hade flera skäl att lämna Sverige: fattigdom, inget arbete, religionsförföljelse - det var friare att vara baptist eller frikyrklig av något annat slag, i det stora landet i väster. Värnplikten var inget som lockade, en del var emot militärtjänst, och krigsmakten var helt kungens och överhetens/adelns, inte ett folkets försvar. Sverige var ingen demokrati.
En av de som for var min far, som dock återvände hem efter ca 7,5 år när han fick besked (brev) om att hans far, min farfar var svårt sjuk.
Amerika, det var i hans fall först några år i Canada, arbete på rancher, farmer och skogsarbete i björntäta skogar i British Columbia, sedan över gränsen till USA (tjuvåkte tåg - pengar fanns ju inte), skulle bli farmare genom att odla upp en jordplätt och få ett "home-stead", men blev inkallad till militärtjänst, utbildning, utanför San Fransciso. Han skulle just skeppas över som kanonmat till Europa när han räddades av det stridsuppehåll (WW1) som ledde till freden. Men något homestead fick han ju inte, han hade ju inte kunnat odla upp jorden när han låg på västkusten för militärutbildning. - F.ö. var oviljan att göra "lumpen" en av anledningarna - förutom arbetslöshet och religiösa skäl - att han med båt och via England for över Atlanten.
Amerika var lyckoriket, med chansen att få ett bättre liv, med demokrati och religionfrihet - motsatsen till det fattiga klassamhälle som det odemokratiska Sverige var.
Pappa var bara en av många förstås, och han for utan kunskaper i engelska, men köpte ett lexikon, och tog sig fram. Vi har hört många berättelser om svenskarnas liv i Amerika. Inte bara Vilhem Mobergs Utvandrarna/Invandrarna, utan även på andra sätt. Ofta om de mera framgångsrika, där en del kom på semester till det gamla landet. Men de flesta var inte framgångsrika, många klarade sig mera torftigt och en del gick det inte alls bra för, t o m riktigt dåligt. Om dem vet vi inte så mycket.
Ett av SVT:s mer intressanta program är "Allt för Sverige". Ett underhållande program med lekfulla tävlingsinslag, men samtidigt med en hel del glimtar om historien bakom en del människoöden, där "svenskamerikaner", nyfikna på sin bakgrund, får veta mera inte bara om dagens Sverige utan också om just sin släkthistoria, både före sina förfäders avresa och en det till.
Olle Wästberg rekommenerar i sitt månadsbrev Ola Larsmos bok " Swede Hallow", som ska vara en gripande bok om fattiga, tidiga svenska utvandrares tid i Amerika. Som ni kanske förstår beställer jag nu boken, den måste jag läsa.
Man kan aldrig få veta för mycket om denna tid, och hur det var för våra förfäder. Det kan ge viktiga kunskaper om vår nutid också och om hur livet förändras. Liksom tankar om hur dagens invandrare/utvandrare hade det, eller kan ha det.
Sverige var ett fattigt land, som inte orkade försörja sin befolkning. Landsbygdens befolkning levde uselt, och alla fick inte plats i den begynnande inhemska industrin, vilken i första hand var skogsindustri och gruvindustri. Landet var försupet - och samtidigt härskade Statskyrkan över själarna i ett Sverige som inte hade tillstymmelse till religionsfrihet. Statskyrkan var verkligen ett överhetens organ för kontroll av landets innevånare. Och frikyrkorna sågs som farliga, demokratiska förvillelser.
Många emigranter hade flera skäl att lämna Sverige: fattigdom, inget arbete, religionsförföljelse - det var friare att vara baptist eller frikyrklig av något annat slag, i det stora landet i väster. Värnplikten var inget som lockade, en del var emot militärtjänst, och krigsmakten var helt kungens och överhetens/adelns, inte ett folkets försvar. Sverige var ingen demokrati.
En av de som for var min far, som dock återvände hem efter ca 7,5 år när han fick besked (brev) om att hans far, min farfar var svårt sjuk.
Amerika, det var i hans fall först några år i Canada, arbete på rancher, farmer och skogsarbete i björntäta skogar i British Columbia, sedan över gränsen till USA (tjuvåkte tåg - pengar fanns ju inte), skulle bli farmare genom att odla upp en jordplätt och få ett "home-stead", men blev inkallad till militärtjänst, utbildning, utanför San Fransciso. Han skulle just skeppas över som kanonmat till Europa när han räddades av det stridsuppehåll (WW1) som ledde till freden. Men något homestead fick han ju inte, han hade ju inte kunnat odla upp jorden när han låg på västkusten för militärutbildning. - F.ö. var oviljan att göra "lumpen" en av anledningarna - förutom arbetslöshet och religiösa skäl - att han med båt och via England for över Atlanten.
Amerika var lyckoriket, med chansen att få ett bättre liv, med demokrati och religionfrihet - motsatsen till det fattiga klassamhälle som det odemokratiska Sverige var.
Pappa var bara en av många förstås, och han for utan kunskaper i engelska, men köpte ett lexikon, och tog sig fram. Vi har hört många berättelser om svenskarnas liv i Amerika. Inte bara Vilhem Mobergs Utvandrarna/Invandrarna, utan även på andra sätt. Ofta om de mera framgångsrika, där en del kom på semester till det gamla landet. Men de flesta var inte framgångsrika, många klarade sig mera torftigt och en del gick det inte alls bra för, t o m riktigt dåligt. Om dem vet vi inte så mycket.
Ett av SVT:s mer intressanta program är "Allt för Sverige". Ett underhållande program med lekfulla tävlingsinslag, men samtidigt med en hel del glimtar om historien bakom en del människoöden, där "svenskamerikaner", nyfikna på sin bakgrund, får veta mera inte bara om dagens Sverige utan också om just sin släkthistoria, både före sina förfäders avresa och en det till.
Olle Wästberg rekommenerar i sitt månadsbrev Ola Larsmos bok " Swede Hallow", som ska vara en gripande bok om fattiga, tidiga svenska utvandrares tid i Amerika. Som ni kanske förstår beställer jag nu boken, den måste jag läsa.
Man kan aldrig få veta för mycket om denna tid, och hur det var för våra förfäder. Det kan ge viktiga kunskaper om vår nutid också och om hur livet förändras. Liksom tankar om hur dagens invandrare/utvandrare hade det, eller kan ha det.
Amerikafebern - den tid som svenskarna i stora massor utvandrade och blev invandrare
"Amerika" - det var dit de flesta svenskar emigrerade från medio 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet.
Sverige var ett fattigt land, som inte orkade försörja sin befolkning. Landsbygdens befolkning levde uselt, och alla fick inte plats i den begynnande inhemska industrin, vilken i första hand var skogsindustri och gruvindustri. Landet var försupet - och samtidigt härskade Statskyrkan över själarna i ett Sverige som inte hade tillstymmelse till religionsfrihet. Statskyrkan var verkligen ett överhetens organ för kontroll av landets innevånare. Och frikyrkorna sågs som farliga, demokratiska förvillelser.
Många emigranter hade flera skäl att lämna Sverige: fattigdom, inget arbete, religionsförföljelse - det var friare att vara baptist eller frikyrklig av något annat slag, i det stora landet i väster. Värnplikten var inget som lockade, en del var emot militärtjänst, och krigsmakten var helt kungens och överhetens/adelns, inte ett folkets försvar. Sverige var ingen demokrati.
En av de som for var min far, som dock återvände hem efter ca 7,5 år när han fick besked (brev) om att hans far, min farfar var svårt sjuk.
Amerika, det var i hans fall först några år i Canada, arbete på rancher, farmer och skogsarbete i björntäta skogar i British Columbia, sedan över gränsen till USA (tjuvåkte tåg - pengar fanns ju inte), skulle bli farmare genom att odla upp en jordplätt och få ett "home-stead", men blev inkallad till militärtjänst, utbildning, utanför San Fransciso. Han skulle just skeppas över som kanonmat till Europa när han räddades av det stridsuppehåll (WW1) som ledde till freden. Men något homestead fick han ju inte, han hade ju inte kunnat odla upp jorden när han låg på västkusten för militärutbildning. - F.ö. var oviljan att göra "lumpen" en av anledningarna - förutom arbetslöshet och religiösa skäl - att han med båt och via England for över Atlanten.
Amerika var lyckoriket, med chansen att få ett bättre liv, med demokrati och religionfrihet - motsatsen till det fattiga klassamhälle som det odemokratiska Sverige var.
Pappa var bara en av många förstås, och han for utan kunskaper i engelska, men köpte ett lexikon, och tog sig fram. Vi har hört många berättelser om svenskarnas liv i Amerika. Inte bara Vilhem Mobergs Utvandrarna/Invandrarna, utan även på andra sätt. Ofta om de mera framgångsrika, där en del kom på semester till det gamla landet. Men de flesta var inte framgångsrika, många klarade sig mera torftigt och en del gick det inte alls bra för, t o m riktigt dåligt. Om dem vet vi inte så mycket.
Ett av SVT:s mer intressanta program är "allt för Sverige". Ett underhållande program med lekfulla tävlingsinslag, men samtidigt med en hel del glimtar om historien bakom en del människoöden, där "svenskamerikaner", nyfikna på sin bakgrund, får veta mera inte bara om dagens Sverige utan också om just sin släkthistoria, både före sina förfäders avresa och en det till.
Olle Wästberg rekommenerar i sitt månadsbrev Ola Larsmos bok " Swede Hallow", som ska vara en gripande bok om fattiga, tidiga svenska utvandrares tid i Amerika. Som ni kanske förstår beställer jag nu boken, den måste jag läsa.
Man kan aldrig få veta för mycket om denna tid, och hur det var för våra förfäder. Det kan ge viktiga kunskaper om vår nutid också och om hur livet förändras. Liksom tankar om hur dagens invandrare/utvandrare hade det, eller kan ha det.
Sverige var ett fattigt land, som inte orkade försörja sin befolkning. Landsbygdens befolkning levde uselt, och alla fick inte plats i den begynnande inhemska industrin, vilken i första hand var skogsindustri och gruvindustri. Landet var försupet - och samtidigt härskade Statskyrkan över själarna i ett Sverige som inte hade tillstymmelse till religionsfrihet. Statskyrkan var verkligen ett överhetens organ för kontroll av landets innevånare. Och frikyrkorna sågs som farliga, demokratiska förvillelser.
Många emigranter hade flera skäl att lämna Sverige: fattigdom, inget arbete, religionsförföljelse - det var friare att vara baptist eller frikyrklig av något annat slag, i det stora landet i väster. Värnplikten var inget som lockade, en del var emot militärtjänst, och krigsmakten var helt kungens och överhetens/adelns, inte ett folkets försvar. Sverige var ingen demokrati.
En av de som for var min far, som dock återvände hem efter ca 7,5 år när han fick besked (brev) om att hans far, min farfar var svårt sjuk.
Amerika, det var i hans fall först några år i Canada, arbete på rancher, farmer och skogsarbete i björntäta skogar i British Columbia, sedan över gränsen till USA (tjuvåkte tåg - pengar fanns ju inte), skulle bli farmare genom att odla upp en jordplätt och få ett "home-stead", men blev inkallad till militärtjänst, utbildning, utanför San Fransciso. Han skulle just skeppas över som kanonmat till Europa när han räddades av det stridsuppehåll (WW1) som ledde till freden. Men något homestead fick han ju inte, han hade ju inte kunnat odla upp jorden när han låg på västkusten för militärutbildning. - F.ö. var oviljan att göra "lumpen" en av anledningarna - förutom arbetslöshet och religiösa skäl - att han med båt och via England for över Atlanten.
Amerika var lyckoriket, med chansen att få ett bättre liv, med demokrati och religionfrihet - motsatsen till det fattiga klassamhälle som det odemokratiska Sverige var.
Pappa var bara en av många förstås, och han for utan kunskaper i engelska, men köpte ett lexikon, och tog sig fram. Vi har hört många berättelser om svenskarnas liv i Amerika. Inte bara Vilhem Mobergs Utvandrarna/Invandrarna, utan även på andra sätt. Ofta om de mera framgångsrika, där en del kom på semester till det gamla landet. Men de flesta var inte framgångsrika, många klarade sig mera torftigt och en del gick det inte alls bra för, t o m riktigt dåligt. Om dem vet vi inte så mycket.
Ett av SVT:s mer intressanta program är "allt för Sverige". Ett underhållande program med lekfulla tävlingsinslag, men samtidigt med en hel del glimtar om historien bakom en del människoöden, där "svenskamerikaner", nyfikna på sin bakgrund, får veta mera inte bara om dagens Sverige utan också om just sin släkthistoria, både före sina förfäders avresa och en det till.
Olle Wästberg rekommenerar i sitt månadsbrev Ola Larsmos bok " Swede Hallow", som ska vara en gripande bok om fattiga, tidiga svenska utvandrares tid i Amerika. Som ni kanske förstår beställer jag nu boken, den måste jag läsa.
Man kan aldrig få veta för mycket om denna tid, och hur det var för våra förfäder. Det kan ge viktiga kunskaper om vår nutid också och om hur livet förändras. Liksom tankar om hur dagens invandrare/utvandrare hade det, eller kan ha det.
21 oktober 2016
Hur ser det ut med demokratin - och var finns den? (Tillägg)
Grunnar på det här med demokrati. Vilket land är bäst? Finns det olika grader av demokrati - och vad kan (ska?) man lägga in i begreppet demokrati?
Stötte då på Demokrati Index. (Se länk, studera noga!) Det är ett index som bygger på 60 kriterier, sorterade under 5 kategorier. Man kan ju själv "väga" vilka man lägger mest vikt vid, men OK, låt oss acceptera kriterierna. Och kolla vidare.
Det är en intressant vägning, sammansättning av begrepp och krav i indexet. Och mätningarna har skett under flera år. Utvecklingen har också mätts. Med begrepp som pluralism, mänskliga rättigheter, politisk kultur etc. Nå, Sverige är inte etta, det är sedan 2010 Norge. Island är tvåa, Sverige trea, Nya Zeeland är fyra, sedan följer Danmark, Schweiz, Canada, Finland och Australien.
USA ligger på 20:e plats strax efter Uruguay och precis före Italien. Det är bara de 20 första på listan som platsar som fullvärdiga demokratier. Sedan följer mera "tveksamma" regimer, dvs stater som har brister i demokratin, den "flagnar" en del, oftast i flera avseenden, ex-vis inskränkningar i yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.
Världens största demokrati (till befolkning) Indien ligger således på 35:e plats. Filippinerna ligger på delad 54:e plats tillsammans med Ungern och snäppet efter Ghana.
Jag undrar hur mycket "Phils" sjunker efter senaste presidentvalet ... (pga kränkningar av mänskliga rättigheter-kriterierna) i nästa mätning.
Efter demokratierna med brister kommer "hybridregimer", dvs där finns fortfarande "officiellt" en del drag av "demokrati" men i styrd och väldigt ofullständig grad. Både betr "friheten" i valen, mänskliga rättigheter och mångfald och politisk kultur ("mognad").
Turkiet kommer på 97 plats, betecknas således som eb hybridregim (vilket rimligen förstärkts negativt under senare tid), Uganda är 96:e, dvs aningen bättre än Turkiet, men också en hybridregim, dvs långt ifrån även "flagnande/tveksamma" regimer. Efter Turkiet följer t ex Thailand och Venezuela.
Från 117:e plats (Mauritanien) och neråt är alla stater auktoritära,dvs diktatoriska. Där återfinns en massa väldigt problematiska länder som Haiti, Palestina, Etiopien,Vit-ryssland, China, Ryssland, Egypten, Saudi-Arabien, och rena absoluta botten: Syrien och Nord-Korea.
Stötte då på Demokrati Index. (Se länk, studera noga!) Det är ett index som bygger på 60 kriterier, sorterade under 5 kategorier. Man kan ju själv "väga" vilka man lägger mest vikt vid, men OK, låt oss acceptera kriterierna. Och kolla vidare.
Det är en intressant vägning, sammansättning av begrepp och krav i indexet. Och mätningarna har skett under flera år. Utvecklingen har också mätts. Med begrepp som pluralism, mänskliga rättigheter, politisk kultur etc. Nå, Sverige är inte etta, det är sedan 2010 Norge. Island är tvåa, Sverige trea, Nya Zeeland är fyra, sedan följer Danmark, Schweiz, Canada, Finland och Australien.
USA ligger på 20:e plats strax efter Uruguay och precis före Italien. Det är bara de 20 första på listan som platsar som fullvärdiga demokratier. Sedan följer mera "tveksamma" regimer, dvs stater som har brister i demokratin, den "flagnar" en del, oftast i flera avseenden, ex-vis inskränkningar i yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.
Världens största demokrati (till befolkning) Indien ligger således på 35:e plats. Filippinerna ligger på delad 54:e plats tillsammans med Ungern och snäppet efter Ghana.
Jag undrar hur mycket "Phils" sjunker efter senaste presidentvalet ... (pga kränkningar av mänskliga rättigheter-kriterierna) i nästa mätning.
Efter demokratierna med brister kommer "hybridregimer", dvs där finns fortfarande "officiellt" en del drag av "demokrati" men i styrd och väldigt ofullständig grad. Både betr "friheten" i valen, mänskliga rättigheter och mångfald och politisk kultur ("mognad").
Turkiet kommer på 97 plats, betecknas således som eb hybridregim (vilket rimligen förstärkts negativt under senare tid), Uganda är 96:e, dvs aningen bättre än Turkiet, men också en hybridregim, dvs långt ifrån även "flagnande/tveksamma" regimer. Efter Turkiet följer t ex Thailand och Venezuela.
Från 117:e plats (Mauritanien) och neråt är alla stater auktoritära,dvs diktatoriska. Där återfinns en massa väldigt problematiska länder som Haiti, Palestina, Etiopien,Vit-ryssland, China, Ryssland, Egypten, Saudi-Arabien, och rena absoluta botten: Syrien och Nord-Korea.
Studien omfattar i princip alla stater av betydelse, endast några "mikrostater" är inte med.
Som sagt, studera gärna listan, och kriterierna - det föder många nyttiga tankar....
Länken i klartext. https://en.m.wikipedia.org/wiki/Democracy_Index
Som sagt, studera gärna listan, och kriterierna - det föder många nyttiga tankar....
Länken i klartext. https://en.m.wikipedia.org/wiki/Democracy_Index
---
Tillägg. Av tabellerna kan man, förutom en rangordning land för land av 167 stater, att varje kategori mäts mellan 0 till 10 poäng, där 10 är högst = bäst. Landets sammanfattande poäng är en snittsumma av delkategorierna, på skala 0 - 10.
Inget land, inte ens Norge eller Island, når 10 i alla kategorier och därför inte heller totalt. Men Norge tar full pott i 4 av 5 kategorier... Island 2 av 5, Sverige 1 av 5.
Som Full demokrati räknas de länder som har en snittpoäng av 8 - 10. Det är det bara 20 länder som klarar. Det är 12% av det totala antalet studerade länder, och de har knappt 9% av världens innevånare.
"Flawed democrazy" = länder med en poäng mellan 6 och 8. Till den gruppen räknas 59 länder, dvs drygt 35 % av antalet länder, som har knappt 40% av jordens invånare.
Under strecket faller 36 länder, hybridregimer, vilket är ca 22% av antalet. De har en poäng mellan 4 och 6 poäng. Med 17,5% av jordens invånare.
I debatten kallas en del länder som "demokratur". Dvs som ett slags urvattnade styren med "låtsasdemokrati" med en del av diktaturens kännetecken. Jag gissar att den lägsta/sämsta fjärdedelen av "flawed democrazy"länderna och kanske max en handfull (5-6 ?) av de "bästa" av de länder som i denna indexstudie kallas auktoritära skulle falla in under "demokratur"beteckning om man fingranskade dem. Dvs de utgör en mycket, ur demokratisk synpunkt, mycket problematisk grupp.
Nå, indexstudien kallar de länder som har mellan 0 och 4 poäng för auktoritära. Vilket betyder att de är helt diktatoriskt styrda, om än av skiftande slag. Det kan vara kommunistiska länder, militärstyren eller "civila" styren utan minsta grad av riktiga val, demokratiska eller mänskliga rättigheter, ingen yttrandefrihet, ingen politisk kultur och ofta dessutom mycket ineffektiva och korrupta regeringar. Hit hör 52 (!) länder, dvs drygt 30 % av länderna med en dryg tredjedel av jordens befolkning.
Norra afrika och Mellanöstern, har 20 av dessa länder och gör hela gruppen auktoritär med en snittsiffra av endast 3,58 poäng.
Världens snittpoäng är 5,55 p och ligger på samma dåliga nivå som regionen Central- och Östeuropa...
Regionen Afrika söder om Sahara har ett snitt på 4,38 p. Där finns alltså flera länder av ytterst skiftande demokratigrad... riktigt dåliga (t ex Tchad, de två kongorepublikerna, Eritrea och Etiopien) men också en del ganska hyfsade (t ex Botswana och Sydafrika).
Jag hoppas att dessa exempel gör er nyfikna att kolla upp mera hur det ser ut med demokrati och diktatur i världen.
Tillägg. Av tabellerna kan man, förutom en rangordning land för land av 167 stater, att varje kategori mäts mellan 0 till 10 poäng, där 10 är högst = bäst. Landets sammanfattande poäng är en snittsumma av delkategorierna, på skala 0 - 10.
Inget land, inte ens Norge eller Island, når 10 i alla kategorier och därför inte heller totalt. Men Norge tar full pott i 4 av 5 kategorier... Island 2 av 5, Sverige 1 av 5.
Som Full demokrati räknas de länder som har en snittpoäng av 8 - 10. Det är det bara 20 länder som klarar. Det är 12% av det totala antalet studerade länder, och de har knappt 9% av världens innevånare.
"Flawed democrazy" = länder med en poäng mellan 6 och 8. Till den gruppen räknas 59 länder, dvs drygt 35 % av antalet länder, som har knappt 40% av jordens invånare.
Under strecket faller 36 länder, hybridregimer, vilket är ca 22% av antalet. De har en poäng mellan 4 och 6 poäng. Med 17,5% av jordens invånare.
I debatten kallas en del länder som "demokratur". Dvs som ett slags urvattnade styren med "låtsasdemokrati" med en del av diktaturens kännetecken. Jag gissar att den lägsta/sämsta fjärdedelen av "flawed democrazy"länderna och kanske max en handfull (5-6 ?) av de "bästa" av de länder som i denna indexstudie kallas auktoritära skulle falla in under "demokratur"beteckning om man fingranskade dem. Dvs de utgör en mycket, ur demokratisk synpunkt, mycket problematisk grupp.
Nå, indexstudien kallar de länder som har mellan 0 och 4 poäng för auktoritära. Vilket betyder att de är helt diktatoriskt styrda, om än av skiftande slag. Det kan vara kommunistiska länder, militärstyren eller "civila" styren utan minsta grad av riktiga val, demokratiska eller mänskliga rättigheter, ingen yttrandefrihet, ingen politisk kultur och ofta dessutom mycket ineffektiva och korrupta regeringar. Hit hör 52 (!) länder, dvs drygt 30 % av länderna med en dryg tredjedel av jordens befolkning.
Norra afrika och Mellanöstern, har 20 av dessa länder och gör hela gruppen auktoritär med en snittsiffra av endast 3,58 poäng.
Världens snittpoäng är 5,55 p och ligger på samma dåliga nivå som regionen Central- och Östeuropa...
Regionen Afrika söder om Sahara har ett snitt på 4,38 p. Där finns alltså flera länder av ytterst skiftande demokratigrad... riktigt dåliga (t ex Tchad, de två kongorepublikerna, Eritrea och Etiopien) men också en del ganska hyfsade (t ex Botswana och Sydafrika).
Jag hoppas att dessa exempel gör er nyfikna att kolla upp mera hur det ser ut med demokrati och diktatur i världen.
08 oktober 2016
Lisa Lystam FAMILY BAND - hör dem!
Piteå, Acusticum, Orkestersalen, lördag eftermiddag.
På programmet: Lisa Lystam Family Band, som jag läst en del om på senare tid, bl a i Jefferson - bluesmagasinet. Mycket lovord. Och jazzklubben, Jazz i Piteå, hade lyckats boka dem. Blues för en gångs skull - så efter en liten koll på You Tube och en i hast inköpt skiva som jag inte hunnit höra mer än några spår av, så ville jag höra henne, Lisa Lystam.
Nå först ett förband, som ofta på jazzklubbens arrangemang. En kvartett unga musiker från Framnäs, folkhögskolans jazzlinje. Och det var inte fy skam. Frontmannen Rasmus, spelade gitarr (bra) och bakom honom var en på el-klaviatur, en på el-bas och en trumslagare. Låtar av Horace Silver, Wayne Shorter och Thelonius Monk, väl framförd modern jazz, från 50-60-talen, med en aning nutida stuk.
Ett av de bätrre förband jag hört. Faktiskt riktigt bra.
Efter en kort paus för att rigga om på scenen - mest att byta trummisens cymbaler - stod de där på scenen, den långe Micke Fall, korta blonda Lisa Lystam och de andra. Lisa ler mjukt vänligt, verkar gilla att få spela på eftermiddagstid, och frågar om vi är redo.
Vilket vi var - men kanske inte alla på att det skulle bli sånt äkta bluesgung på en gång. Munspelsintro som ger train-blueskänsla. Och så Lisas mörka bluesröst - precis som en bluessångerska ska låta. Men som det inte är så många svenska unga bluestjejer som gör utan ansträngning.
Det här är ju fantastiskt, en ung blondin som känns så genomäkta blues, utan att göra sig till. Dessutom är hon så mycket mera än en sångerska med ett kompband bakom sig. Det är ingen tvekan om att hon är bandledaren, hon styr , "dirigerar" de andra, men hon lever sig samtidigt in i de andras spel och solon på ett ovanligt intensivt sätt. Oftast ljudlöst, men med miner, kroppsspråk och närhet som får alla att göra sitt bästa. Hon stimulerar hela bandet, och jag är övetryga om att de känner att de är ett band, där alla är fullvärdiga medlemmar. Ibland fick samspelet också lite av den gospelkaraktär som kallas "call-and-response". Det blev dueller och duetter mellan instrumenten och/eller mellan sångerskan och en eller två instrumentalister.
Bandets har en fantastisk bluesfeeling, som möjligen p g a dess ungdom även har en nyfiken fräschör, en vilja att utveckla, utan att konstra till det. Det är sång och spelglädje som smittar av sig.
Efter en kort paus, där många passade på att köpa bandets skivor, följde ett par nummer utan Lisa. Dels med en gästsolist, som liksom Mikael Fall spelade munspel, dels ett där Micke spelade Chain Gang Blues, vidunderligt munspel och bluesig sång . Lisa återkom och jag har antecknat, så bra, så väldigt bra. Ett nummer var mera balladlikt, till en början, men med en dramatisk stegring som nära nog blev öronbedövande intensiv. Noterade också en skön låt som Micke skrivit och som anknöt till hans tid på Framnäs, i anteckningarna har jag gett den namnent "Piteblues".
Nå, det var en generös spelning med två nära nog timslånga set. Och det känns helt uppenbart att för Lisa och bandet, så är musik kärlek - inte ett sätt att kommersiellt utnyttja sina talanger för att tjäna grova pengar. De har god publikkontakt, chosefritt och naturligt. Framträdandet förmedlade spelglädje av ett band där de inte har blodsband, men känner sig som en familj som verkligen kommunicerar med varandra - och med åhörarna.
Givetvis gav de oss ett sjudundrande extranummer också. Måste ge hela sättningen också: Förutom Lisa på sång och munspel, Micke också munspel och sång så var de Matte Gustafsson gitarr, Fredrik Karlsson gitarr, Johan Sund el-bas och Patrik Thelin trummor.
Och min fru och son köpte skivor av dem, och fick dem signerade.
Bara en sak att anmärka på. Var var publiken? Trots annonsering och stor förhandsartikel i PT var det glest. Men alla som var där verkade lyckliga och nöjda. Mycket lyckliga. Ni som missade konserten får skylla er själva.
På den nedersta bilden signerar Lisa den CD som min son köpt.
På programmet: Lisa Lystam Family Band, som jag läst en del om på senare tid, bl a i Jefferson - bluesmagasinet. Mycket lovord. Och jazzklubben, Jazz i Piteå, hade lyckats boka dem. Blues för en gångs skull - så efter en liten koll på You Tube och en i hast inköpt skiva som jag inte hunnit höra mer än några spår av, så ville jag höra henne, Lisa Lystam.
Nå först ett förband, som ofta på jazzklubbens arrangemang. En kvartett unga musiker från Framnäs, folkhögskolans jazzlinje. Och det var inte fy skam. Frontmannen Rasmus, spelade gitarr (bra) och bakom honom var en på el-klaviatur, en på el-bas och en trumslagare. Låtar av Horace Silver, Wayne Shorter och Thelonius Monk, väl framförd modern jazz, från 50-60-talen, med en aning nutida stuk.
Ett av de bätrre förband jag hört. Faktiskt riktigt bra.
Efter en kort paus för att rigga om på scenen - mest att byta trummisens cymbaler - stod de där på scenen, den långe Micke Fall, korta blonda Lisa Lystam och de andra. Lisa ler mjukt vänligt, verkar gilla att få spela på eftermiddagstid, och frågar om vi är redo.
Vilket vi var - men kanske inte alla på att det skulle bli sånt äkta bluesgung på en gång. Munspelsintro som ger train-blueskänsla. Och så Lisas mörka bluesröst - precis som en bluessångerska ska låta. Men som det inte är så många svenska unga bluestjejer som gör utan ansträngning.
Det här är ju fantastiskt, en ung blondin som känns så genomäkta blues, utan att göra sig till. Dessutom är hon så mycket mera än en sångerska med ett kompband bakom sig. Det är ingen tvekan om att hon är bandledaren, hon styr , "dirigerar" de andra, men hon lever sig samtidigt in i de andras spel och solon på ett ovanligt intensivt sätt. Oftast ljudlöst, men med miner, kroppsspråk och närhet som får alla att göra sitt bästa. Hon stimulerar hela bandet, och jag är övetryga om att de känner att de är ett band, där alla är fullvärdiga medlemmar. Ibland fick samspelet också lite av den gospelkaraktär som kallas "call-and-response". Det blev dueller och duetter mellan instrumenten och/eller mellan sångerskan och en eller två instrumentalister.
Bandets har en fantastisk bluesfeeling, som möjligen p g a dess ungdom även har en nyfiken fräschör, en vilja att utveckla, utan att konstra till det. Det är sång och spelglädje som smittar av sig.
Efter en kort paus, där många passade på att köpa bandets skivor, följde ett par nummer utan Lisa. Dels med en gästsolist, som liksom Mikael Fall spelade munspel, dels ett där Micke spelade Chain Gang Blues, vidunderligt munspel och bluesig sång . Lisa återkom och jag har antecknat, så bra, så väldigt bra. Ett nummer var mera balladlikt, till en början, men med en dramatisk stegring som nära nog blev öronbedövande intensiv. Noterade också en skön låt som Micke skrivit och som anknöt till hans tid på Framnäs, i anteckningarna har jag gett den namnent "Piteblues".
Nå, det var en generös spelning med två nära nog timslånga set. Och det känns helt uppenbart att för Lisa och bandet, så är musik kärlek - inte ett sätt att kommersiellt utnyttja sina talanger för att tjäna grova pengar. De har god publikkontakt, chosefritt och naturligt. Framträdandet förmedlade spelglädje av ett band där de inte har blodsband, men känner sig som en familj som verkligen kommunicerar med varandra - och med åhörarna.
Givetvis gav de oss ett sjudundrande extranummer också. Måste ge hela sättningen också: Förutom Lisa på sång och munspel, Micke också munspel och sång så var de Matte Gustafsson gitarr, Fredrik Karlsson gitarr, Johan Sund el-bas och Patrik Thelin trummor.
Och min fru och son köpte skivor av dem, och fick dem signerade.
Bara en sak att anmärka på. Var var publiken? Trots annonsering och stor förhandsartikel i PT var det glest. Men alla som var där verkade lyckliga och nöjda. Mycket lyckliga. Ni som missade konserten får skylla er själva.
På den nedersta bilden signerar Lisa den CD som min son köpt.
05 oktober 2016
Apropå partipiska, igen. År 2016.
Som en påminnelse om partipiskan i svensk politik, och en exemplifiering som Olle Wästberg skrivit om, med anledning av en aktuell debatt.
Jag citerar rakt av:
"De politiska partierna bör bli öppnare
De politiska partierna har blivit eliter med ryggarna utåt. Det är en analys vi – med utgångspunkt i forskningsrapporter - gjorde i Demokratiutredningen.
Tesen illustreras också av vad som utspelade sig i Liberalerna i mitten av månaden, när några ledande i partiet krävde att frispråkiga Birgitta Ohlsson skulle sparkas ut ur partiledningen. Så blev det inte, men debatten ger lärdomar.
Intern mobbning mot oliktänkande är naturligtvis inget nytt. När jag själv satt i riksdagen agerade jag (liksom partivännen Esse Petersson) hårt mot att den borgerliga regering jag stödde inte hade ingripit när det statliga företaget Telub sålde militär utbildning till diktaturens Libyen. När jag meddelat att jag avsåg att i riksdagen rösta med oppositionen om att kritisera de ansvariga statsråden och kom med min kaffekopp till ett bord där det satt partikollegor reste de sig och gick.
Om riksdagsgrupperna är knapptryckarkompanier blir det allt svårare att få vanliga väljare att identifiera sig med de folkvalda. Att också ledande i ett parti i värderingsfrågor har en egen ståndpunkt är inte orimligt.
Om partierna blir allt mer av marknadsföringsorganisationer med starka band till PR-företag försvagas demokratin."
Så sant!
(Kort komplettering)
Givetvis är det rimligt med högt i taket i alla partier som anser sig vara demokratiska. Men möjligen extra högt i partier som grundar sig på liberalismen, frihetens ideologi.
Och dessutom bör nog det vara extra tolerat när förtroendevalda tar ställning för partiets ideologiska grundval, i opposition mot partiledningen när den aktuella partilinjen avviker från grundideologin!!!
Jag citerar rakt av:
"De politiska partierna bör bli öppnare
De politiska partierna har blivit eliter med ryggarna utåt. Det är en analys vi – med utgångspunkt i forskningsrapporter - gjorde i Demokratiutredningen.
Tesen illustreras också av vad som utspelade sig i Liberalerna i mitten av månaden, när några ledande i partiet krävde att frispråkiga Birgitta Ohlsson skulle sparkas ut ur partiledningen. Så blev det inte, men debatten ger lärdomar.
Intern mobbning mot oliktänkande är naturligtvis inget nytt. När jag själv satt i riksdagen agerade jag (liksom partivännen Esse Petersson) hårt mot att den borgerliga regering jag stödde inte hade ingripit när det statliga företaget Telub sålde militär utbildning till diktaturens Libyen. När jag meddelat att jag avsåg att i riksdagen rösta med oppositionen om att kritisera de ansvariga statsråden och kom med min kaffekopp till ett bord där det satt partikollegor reste de sig och gick.
Om riksdagsgrupperna är knapptryckarkompanier blir det allt svårare att få vanliga väljare att identifiera sig med de folkvalda. Att också ledande i ett parti i värderingsfrågor har en egen ståndpunkt är inte orimligt.
Om partierna blir allt mer av marknadsföringsorganisationer med starka band till PR-företag försvagas demokratin."
Så sant!
(Kort komplettering)
Givetvis är det rimligt med högt i taket i alla partier som anser sig vara demokratiska. Men möjligen extra högt i partier som grundar sig på liberalismen, frihetens ideologi.
Och dessutom bör nog det vara extra tolerat när förtroendevalda tar ställning för partiets ideologiska grundval, i opposition mot partiledningen när den aktuella partilinjen avviker från grundideologin!!!
30 september 2016
Medborgarförslag eller "folkmotion" ? - Vad stärker demokratiskt deltagande?
"Att ta bort medborgarförslaget och ersätta detta med en folkmotion är ur demokratisk aspekt ett riktigt uselt förslag. Att ge medborgarna rätt att lämna medborgarförslag är frivilligt för kommuner och landsting, 75 procent har så beslutat.
Inte Norrbottens landsting, men de lyssnar ju inte heller på vad folket tycker. Syftet med att införa medborgarförslag var att minska avståndet mellan väljare och förtroendevalda. Ett motiv var också att ge unga personer som saknar rösträtt en möjlighet att väcka ärenden för att öka barn och ungas delaktighet i den kommunala demokratin och att stärka deras kunskaper om hur den kommunala politiken och förvaltningen fungerar."
Så inleds en debattartikel i PT, föranledd av Peter Roslunds (och därmed sossarnas ?) uttalanden i i gårdagens PT där han vill avskaffa rätten att lägga medborgarförslag till kommunfullmäktige. De tar för mycket tid att utreda, tycker han. Det kommer för många förslag och är för snäva, han vill hellre ha färre förslag som stöds av flera, och förordar det som kallas "folkmotion".
Kommunalrådet Peter Roslund (s) tänker avgå vid årsskiftet, men nog är det trist att han i slutet av sin bana förespråkar en sådan begränsning av demokratin. Det som behövs för ett bredare och mera direkt demokratiskt deltagande är inte inskränkningar i möjligheterna att engagera sig, att känna sig som en medborgare. Tvärtom.
Jag citerar ur debattartikeln.
"I en motion, som blev avslagen av kommunstyret, ville vi stärka medborgarförslaget genom likställa det med motioner från partier. Vi ville att förslagsställarna med egna ord skulle kunna argumentera för förslaget när det kom upp till behandling.
2014 års Demokratiutredning har i år lagt fram förslag om att ersätta medborgarförslaget med en folkmotion. ”Ärende får i fullmäktige väckas av minst en procent av de folkbokförda i kommunen eller i landstinget, som fanns i kommunen eller landstinget den siste december året före det år som motionen lämnas in (folkmotion).”
---
"Syftet med medborgarförslag är att medborgare kan initiera ett ärende för att på så sätt minska avståndet mellan väljare och förtroendevalda. Det är en metod att både ge förslag för förbättringar i kommunen men också en metod att med kraft framföra åsikten att här är något som kommunen måste beakta.
Kravet på att 1 procent av de röstberättigade skall underteckna en folkmotion stärker inte demokratin. Tvärtom. Det är inte så lätt att skriva och författa en motion. Att göra en utredning som styrker förslaget är inte heller medborgarnas uppgift. Det är kommunen som har uppgifterna om planer, budget och ekonomiska resurser.
Kommunalrådet Roslund tycks tro att bara för att en person lämnat in ett medborgarförslag så är det snävt. Många kan likväl stödja det. Roslund liksom andra i politiker/tjänstemannastyret måste också skärpa till sin tankeverksamhet.
När många medborgarförslag kommit in i samma ärende, som t ex arbetskläder till anställda, kan man och skall man behandla dom i klump. Använd förnuft, om det nu finns, istället för byråkratiskt grubbleri." Undertecknat: Anders Nordin/Leon Bollerup, Skol och Landsbygdspartiet. Slut citat.
---
Jag instämmer.
Alltför många känner inte att de kan påverka demokratin. Känner en djup klyfta till både de som de kallar "politikerna i riksdag och regering" och "kommunpamparna". Och störst är måhända den klyftan mellan ungdomar och det politiska etablissemanget, som ju också omfattar (de krympande) partierna.
När nu Demokratiutredningen föreslår att medborgarförslag ska ersättas av folkmotion så är det en helt galen väg. Möjligen kan man testa att inför även möjligheten med folkmotion, möjligen, men inte ta bort medborgarförslag.
Att det känns jobbigt för de styrande politikerna och deras tjänstemän, med medborgarförslag, det argumentet köper jag inte, det är ju väljarna som ska få delaktighet i hur kommunen styrs.
En folkmotion kräver att den stöds av en procent väljare. Det är mycket det. Kräver en stor organisation, i skala av ett stort parti. Och frågor som är så stora och omfattande att de ändå (rimligen!) behandlas inom den vanliga politiskt/byråkratiska lunken i kommunen. I många kommuner krävs 2-4% för att få ett mandat i fullmäktige. Och förutom s och m är det ofta få andra partier som har så många fler mandat - och har medlemsantal som ligger under eller runt ett hundratal (aktiva) medlemmar. Men - partier som lyckats komma in i fullmäktige, de behöver inte "folkmotion", annat än möjligen i PR-syfte, för att få uppmärksamhet i media. Ö h t så bygger begreppet folkmotion på ett kollektivistiskt tänkande. Att det är suspekt att enskilda medborgare engagerar sig i samhällsfrågor.
För givetvis kan medborgarförslag vara "breda" såväl innehållsmässigt som vad gäller sympatisörer. Rymma principiellt viktiga frågor, som rör stora grupper eller alla medborgare. Och ha diskuterats med andra. Men att springa runt och ragga underskrifter, till ett kollektivt framarbetat förslag/motion, det är inte något som så många har tid eller resurser till, även om man har bra idéer, som man vill att "kommunen" tar upp.
F.ö. menar Roslund också att det är för lätt att överklaga plan- och byggnadsbeslut. Det vet jag inte, men det kanske är möjligt i vissa fall. Men nog måste möjligheten finnas för de som berörs direkt. Dessutom så anser han att det ska kosta, avgiftsbeläggas, att överklaga. Det har jag svårt att svälja. Ska medborgarrätt, att få säga ifrån, kosta pengar? Nej, tack.
Inte Norrbottens landsting, men de lyssnar ju inte heller på vad folket tycker. Syftet med att införa medborgarförslag var att minska avståndet mellan väljare och förtroendevalda. Ett motiv var också att ge unga personer som saknar rösträtt en möjlighet att väcka ärenden för att öka barn och ungas delaktighet i den kommunala demokratin och att stärka deras kunskaper om hur den kommunala politiken och förvaltningen fungerar."
Så inleds en debattartikel i PT, föranledd av Peter Roslunds (och därmed sossarnas ?) uttalanden i i gårdagens PT där han vill avskaffa rätten att lägga medborgarförslag till kommunfullmäktige. De tar för mycket tid att utreda, tycker han. Det kommer för många förslag och är för snäva, han vill hellre ha färre förslag som stöds av flera, och förordar det som kallas "folkmotion".
Kommunalrådet Peter Roslund (s) tänker avgå vid årsskiftet, men nog är det trist att han i slutet av sin bana förespråkar en sådan begränsning av demokratin. Det som behövs för ett bredare och mera direkt demokratiskt deltagande är inte inskränkningar i möjligheterna att engagera sig, att känna sig som en medborgare. Tvärtom.
Jag citerar ur debattartikeln.
"I en motion, som blev avslagen av kommunstyret, ville vi stärka medborgarförslaget genom likställa det med motioner från partier. Vi ville att förslagsställarna med egna ord skulle kunna argumentera för förslaget när det kom upp till behandling.
2014 års Demokratiutredning har i år lagt fram förslag om att ersätta medborgarförslaget med en folkmotion. ”Ärende får i fullmäktige väckas av minst en procent av de folkbokförda i kommunen eller i landstinget, som fanns i kommunen eller landstinget den siste december året före det år som motionen lämnas in (folkmotion).”
---
"Syftet med medborgarförslag är att medborgare kan initiera ett ärende för att på så sätt minska avståndet mellan väljare och förtroendevalda. Det är en metod att både ge förslag för förbättringar i kommunen men också en metod att med kraft framföra åsikten att här är något som kommunen måste beakta.
Kravet på att 1 procent av de röstberättigade skall underteckna en folkmotion stärker inte demokratin. Tvärtom. Det är inte så lätt att skriva och författa en motion. Att göra en utredning som styrker förslaget är inte heller medborgarnas uppgift. Det är kommunen som har uppgifterna om planer, budget och ekonomiska resurser.
Kommunalrådet Roslund tycks tro att bara för att en person lämnat in ett medborgarförslag så är det snävt. Många kan likväl stödja det. Roslund liksom andra i politiker/tjänstemannastyret måste också skärpa till sin tankeverksamhet.
När många medborgarförslag kommit in i samma ärende, som t ex arbetskläder till anställda, kan man och skall man behandla dom i klump. Använd förnuft, om det nu finns, istället för byråkratiskt grubbleri." Undertecknat: Anders Nordin/Leon Bollerup, Skol och Landsbygdspartiet. Slut citat.
---
Jag instämmer.
Alltför många känner inte att de kan påverka demokratin. Känner en djup klyfta till både de som de kallar "politikerna i riksdag och regering" och "kommunpamparna". Och störst är måhända den klyftan mellan ungdomar och det politiska etablissemanget, som ju också omfattar (de krympande) partierna.
När nu Demokratiutredningen föreslår att medborgarförslag ska ersättas av folkmotion så är det en helt galen väg. Möjligen kan man testa att inför även möjligheten med folkmotion, möjligen, men inte ta bort medborgarförslag.
Att det känns jobbigt för de styrande politikerna och deras tjänstemän, med medborgarförslag, det argumentet köper jag inte, det är ju väljarna som ska få delaktighet i hur kommunen styrs.
En folkmotion kräver att den stöds av en procent väljare. Det är mycket det. Kräver en stor organisation, i skala av ett stort parti. Och frågor som är så stora och omfattande att de ändå (rimligen!) behandlas inom den vanliga politiskt/byråkratiska lunken i kommunen. I många kommuner krävs 2-4% för att få ett mandat i fullmäktige. Och förutom s och m är det ofta få andra partier som har så många fler mandat - och har medlemsantal som ligger under eller runt ett hundratal (aktiva) medlemmar. Men - partier som lyckats komma in i fullmäktige, de behöver inte "folkmotion", annat än möjligen i PR-syfte, för att få uppmärksamhet i media. Ö h t så bygger begreppet folkmotion på ett kollektivistiskt tänkande. Att det är suspekt att enskilda medborgare engagerar sig i samhällsfrågor.
För givetvis kan medborgarförslag vara "breda" såväl innehållsmässigt som vad gäller sympatisörer. Rymma principiellt viktiga frågor, som rör stora grupper eller alla medborgare. Och ha diskuterats med andra. Men att springa runt och ragga underskrifter, till ett kollektivt framarbetat förslag/motion, det är inte något som så många har tid eller resurser till, även om man har bra idéer, som man vill att "kommunen" tar upp.
F.ö. menar Roslund också att det är för lätt att överklaga plan- och byggnadsbeslut. Det vet jag inte, men det kanske är möjligt i vissa fall. Men nog måste möjligheten finnas för de som berörs direkt. Dessutom så anser han att det ska kosta, avgiftsbeläggas, att överklaga. Det har jag svårt att svälja. Ska medborgarrätt, att få säga ifrån, kosta pengar? Nej, tack.
20 september 2016
Kan en alliansoffensiv bryta lokala maktmonopol (s), och bör den?
Birgitta Ohlsson har, efter ett besök i s-monopolets Skellefteå, på Facebook föreslagit en gemensam alliansstrategi för att bryta maktmonopolet i de kommuner där socialdemokraterna styrt snart sagt sedan WW2 (eller tidigare), om än i några fall tidvis med något stödparti (oftast v, och dess föregångare vpk, skp och/eller c/bf). Maktskifte även lokalt är ju angeläget för en bevarad demokrati.
Min kommentar blir denna.
Jag instämmer i det osunda i att ett parti (eller partikombination!) styr och har maktmonopol låååång tid, vare sig det är på lokalt plan eller riksplanet.
Dock är jag inte så såld på att alliansen ska utarbeta strategier för maktskifte - det leder till förstärkt blockpolitik, vilket jag anser vara av ondo, OCH att högern får en oförtjänt stark ställning. Det viktiga är att ett maktskifte får liberal, socialliberal prägel, vilket skulle innebära "friska fläktar", ge vitalitet åt demokratin lokalt och regionalt.
OK, förhållandena skiftar givetvis lokalt, så en oppositionens offensiv kan givetvis variera i upplägg.
1976 var ett maktskifte i riket i sig det viktigaste - och DÅ var förhållandena sådana att det inte fick höger/moderat prägel, utan faktiskt en rätt socialliberal inriktning, tack vare att fp var starkt och hade partiledare som lyckades hålla balansen, så inte Bohmans höger fick övertaget, hur mkt än Bohman väsnades... Fälldins lugna och klara mittinriktning var givetvis också en viktig faktor i detta.
Efter maktskiftet 91 (och i viss mån 06) känns maktskifte mellan block inte som första prioritet. S är numera ett vanligt parti, och hur ett nytt styre ska se ut beror på aktuella frågor - och möjligheterna att driva en så socialliberal politik som möjligt, med både tillbakahållen höger-konservativ som (event.) socialiseringsbenägen socialdemokrati.
En av de kommuner, som alltför länge haft s-styre (ngn ggn med hjälp av v och/eller c) är Piteå, min hemkommun sedan mer än 35 år. Men i princip är hela "oppositionen" numera rätt kraftlös, så hur mycket än den samordnar sig lär den inte åstadkomma förändring. Om inte det sker någon stor skandal, som lokala media upplyser om, och som upprör folk.
Hittills verkar dock missnöjda s-väljare dock gå till vänsterpartiet eller, nu senast, till sverigedemokraterna...
Nå, jag har tidigare även levt (och verkat) långa perioder i andra kommuner där s länge haft majoritet, men där har detta maktmonopol oftast avbrutits, åtminstone för någon period då och då. Så lokala maktmonopol behöver inte vara en naturlag... Men troligen hjälper det inte alltid med en mer el mindre samlad lokal icke-socialistisk opposition som tar över, utan dessutom behövs ibland (eller ofta) en framgång på riksplanet.* Kanske skulle en pånyttfödelse av det s.k. liberala partiet i just (social-)liberal riktning, vilket torde kräva ett p-ledarskifte bl a, med klar distans till moderathögern vara det alternativ som skulle locka en hel del nuvarande s-väljare till "L".
Väljare som är rätt ljumma eller t o m missnöjda med s-partiet, men som inte vill ha ett styre som lutar så mycket åt höger och konservatism som alliansen gör - och lär fortsätta att göra med nuvarande sammansättning och ledare. Och väljare som tidigare var trogna folkpartiväljare.
Min kommentar blir denna.
Jag instämmer i det osunda i att ett parti (eller partikombination!) styr och har maktmonopol låååång tid, vare sig det är på lokalt plan eller riksplanet.
Dock är jag inte så såld på att alliansen ska utarbeta strategier för maktskifte - det leder till förstärkt blockpolitik, vilket jag anser vara av ondo, OCH att högern får en oförtjänt stark ställning. Det viktiga är att ett maktskifte får liberal, socialliberal prägel, vilket skulle innebära "friska fläktar", ge vitalitet åt demokratin lokalt och regionalt.
OK, förhållandena skiftar givetvis lokalt, så en oppositionens offensiv kan givetvis variera i upplägg.
1976 var ett maktskifte i riket i sig det viktigaste - och DÅ var förhållandena sådana att det inte fick höger/moderat prägel, utan faktiskt en rätt socialliberal inriktning, tack vare att fp var starkt och hade partiledare som lyckades hålla balansen, så inte Bohmans höger fick övertaget, hur mkt än Bohman väsnades... Fälldins lugna och klara mittinriktning var givetvis också en viktig faktor i detta.
Efter maktskiftet 91 (och i viss mån 06) känns maktskifte mellan block inte som första prioritet. S är numera ett vanligt parti, och hur ett nytt styre ska se ut beror på aktuella frågor - och möjligheterna att driva en så socialliberal politik som möjligt, med både tillbakahållen höger-konservativ som (event.) socialiseringsbenägen socialdemokrati.
En av de kommuner, som alltför länge haft s-styre (ngn ggn med hjälp av v och/eller c) är Piteå, min hemkommun sedan mer än 35 år. Men i princip är hela "oppositionen" numera rätt kraftlös, så hur mycket än den samordnar sig lär den inte åstadkomma förändring. Om inte det sker någon stor skandal, som lokala media upplyser om, och som upprör folk.
Hittills verkar dock missnöjda s-väljare dock gå till vänsterpartiet eller, nu senast, till sverigedemokraterna...
Nå, jag har tidigare även levt (och verkat) långa perioder i andra kommuner där s länge haft majoritet, men där har detta maktmonopol oftast avbrutits, åtminstone för någon period då och då. Så lokala maktmonopol behöver inte vara en naturlag... Men troligen hjälper det inte alltid med en mer el mindre samlad lokal icke-socialistisk opposition som tar över, utan dessutom behövs ibland (eller ofta) en framgång på riksplanet.* Kanske skulle en pånyttfödelse av det s.k. liberala partiet i just (social-)liberal riktning, vilket torde kräva ett p-ledarskifte bl a, med klar distans till moderathögern vara det alternativ som skulle locka en hel del nuvarande s-väljare till "L".
Väljare som är rätt ljumma eller t o m missnöjda med s-partiet, men som inte vill ha ett styre som lutar så mycket åt höger och konservatism som alliansen gör - och lär fortsätta att göra med nuvarande sammansättning och ledare. Och väljare som tidigare var trogna folkpartiväljare.