Apropå partipiska, igen. År 2016.

Som en påminnelse om partipiskan i svensk politik, och en exemplifiering som Olle Wästberg skrivit om, med anledning av en aktuell debatt.
Jag citerar rakt av:

"De politiska partierna bör bli öppnare

De politiska partierna har blivit eliter med ryggarna utåt. Det är en analys vi – med utgångspunkt i forskningsrapporter -  gjorde i Demokratiutredningen.

Tesen illustreras också av vad som utspelade sig i Liberalerna i mitten av månaden, när några ledande i partiet krävde att frispråkiga Birgitta Ohlsson skulle sparkas ut ur partiledningen. Så blev det inte, men debatten ger lärdomar.

Intern mobbning mot oliktänkande är naturligtvis inget nytt. När jag själv satt i riksdagen agerade jag (liksom partivännen Esse Petersson) hårt mot att den borgerliga regering jag stödde inte hade ingripit när det statliga företaget Telub sålde militär utbildning till diktaturens Libyen. När jag meddelat att jag avsåg att i riksdagen rösta med oppositionen om att kritisera de ansvariga statsråden och kom med min kaffekopp till ett bord där det satt partikollegor reste de sig och gick.

Om riksdagsgrupperna är knapptryckarkompanier blir det allt svårare att få vanliga väljare att identifiera sig med de folkvalda. Att också ledande i ett parti i värderingsfrågor har en egen ståndpunkt är inte orimligt.

Om partierna blir allt mer av marknadsföringsorganisationer med starka band till PR-företag försvagas demokratin."

Så sant!
(Kort komplettering) 
Givetvis är det rimligt med högt i taket  i alla partier som anser sig vara demokratiska. Men möjligen extra högt i partier som grundar sig på liberalismen, frihetens ideologi. 
Och dessutom bör nog det vara extra tolerat när förtroendevalda tar ställning för partiets ideologiska grundval, i opposition mot partiledningen när den aktuella partilinjen avviker från grundideologin!!!