Påvebesöket är viktigt (plus tillägg)

Påven till Sverige. Och dessutom en påve som har det förpliktigande namnet Franciskus. (Hur många vet vad namnet står för och varför denne påve tagit det? I vart fall verkar inte det vara något som svenska media funderat över.) 

Vad är det då som de flesta "vanliga" (sekulariserade) kommentatorer drar fram. Jo, de stora säkerhetsåtgärderna - och kostnaderna för detta. 

Det är genant för dessa reportar och kommentatorer. Givetvis måste det till en hel del säkerhetsarrangemang (som kostar) när en ledare av en dignitet som överträffar både USA:s president, och Rysslands dito. Etc. 
Påven är en person som andra statschefer är angelägna att hålla sig väl med - i vart fall de som är demokratiska och/eller mäktiga. 

Vatikanen må geografiskt vara en pyttestat, men katolicismen har fler änhängare än de flesta geografiskt större stater har medborgare. Och frånsett i Sverige (och ytterligare en och annan nordlig stat) har religionen en stor betydelse i människornas liv mest överallt.
När en påve av Fransciskus kaliber gästar Sverige så är det en stor och viktig sak. Han står dessutom för tolerans och en humanitär människosyn, inkl beträffande flyktingarnas situation (även icke-kristna flyktingar!) som är ytterst positiv.
Och dagens  påve står för en moderniserad syn på katolicismen, som positivt avviker från de stelnade former som alltför länge och mycket präglat den katolska kyrkan - både centralt och på många håll i världen.  Men en mänskligare, och mindre formalistisk syn har växt fram på sina håll i inte minst i Latinamerika och i en del andra utom-europeiska länder. En syn om också innefattar samarbete och samverkan med andra kyrkor, vilket påven står för. Så är bl a hans resa till Lund föranledd av minnet av reformationen och att han där träffar ledare för Lutherska Världssamfundet. Men visst finns det en hel del för påven att ta itu med, vilket ju gör det än mer angeläget att ha en god dialog med Vatikanen!

Det finns mycket mera att säga om detta, men jag väljer att i övrigt hänvisa till Alf Svenssons debattartikel i Dagens Industri. Alf Svensson var en kd-ledare som man måste respektera, även om man inte alltid delade hans politiska uppfattningar (men de var ju ändå bättre än hos dagens kd:s) .
Och jag ser det angeläget att alla goda krafter samverkar och det borde t ex vara naturligt att även (det sekulariserade) Sverige hade en ambassad i Vatikanen. Vilket ju tyvärr inte är fallet.

Här länken till Alf Svenssons artikel i DI. Den inleds sålunda.
"Under måndagen besöker påven Franciskus Sverige. Han stannar i två dagar och kommer att vara i Lund och Malmö. Det var diplomatiskt obegåvat och intellektuellt sett torftigt att Sverige stängde ambassaden vid Heliga Stolen, skriver Alf Svensson, före detta partiledare (KD).

Ingen amerikansk president eller någon sovjetisk/rysk ledare har eller har haft samma inflytande som påven. Inflytande! Makt kan byggas på kärnvapen och kängor. Stalin frågade, som bekant, hur många legioner påven kunde mobilisera. Svaret han fick var ett höjt ögonbryn.

Fruktan och fasa kan demonstreras på tusen och ett sätt, men inflytande, det är något annat."
--- 

Tillägg, dagen efter. 
I stort sett torde de flesta, dvs av de intresserade (vilket många inte verkade vara, främst för att de inte gillar religioner), vara rätt nöjda med påvebesöket. Den med Lutherska världsförbundet gemensamma manifestationen av alltmer fördjupat och respektfullt samarbete ägde rum under både högtidliga och närmast passionerade former. Och mediaintresset var hyfsat gott, även om det tydligt lyste igenom ett främlingsskap hos vissa journalister inte bara inför katolisismen utan om religion ö h t.  Den fråga som dominerade från media och vissa politikers sida var den närmast politiska frågan om jämställdhet i katolska kyrkan, dvs om kvinnliga präster. Och där kom också plumpen från den 80-årige påven, som vid avresan mycket kategoriskt avvisade tanken på detta, dessutom med ett misslyckat försök att skämta bort det. Och det utan att ge vare sig en teologisk eller allmän motivering. 

Amerikafebern - den tid som svenskarna i stora massor utvandrade och blev invandrare

"Amerika" - det var dit de flesta svenskar emigrerade från medio 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet. 
Sverige var ett fattigt land, som inte orkade försörja sin befolkning. Landsbygdens befolkning levde uselt, och alla fick inte plats i den begynnande inhemska industrin, vilken i första hand var skogsindustri och gruvindustri. Landet var försupet - och samtidigt härskade Statskyrkan över själarna i ett Sverige som inte hade tillstymmelse till religionsfrihet. Statskyrkan var verkligen ett överhetens organ för kontroll av landets innevånare. Och frikyrkorna sågs som farliga, demokratiska förvillelser. 

Många emigranter hade flera skäl att lämna Sverige: fattigdom, inget arbete, religionsförföljelse - det var friare att vara baptist eller frikyrklig av något annat slag,  i det stora landet i väster. Värnplikten var inget som lockade, en del var emot militärtjänst, och krigsmakten var helt kungens och överhetens/adelns, inte ett folkets försvar. Sverige var ingen demokrati.

En av de som for  var min far, som dock återvände hem efter ca 7,5 år när han fick besked (brev) om att hans far, min farfar var svårt sjuk.
Amerika, det var i hans fall först några år  i Canada, arbete på rancher, farmer och skogsarbete i björntäta skogar i British Columbia, sedan över gränsen till USA (tjuvåkte tåg - pengar fanns ju inte), skulle bli farmare genom att odla upp en jordplätt och få ett "home-stead", men blev inkallad till militärtjänst, utbildning, utanför San Fransciso. Han skulle just skeppas över som kanonmat till Europa när han räddades av det stridsuppehåll (WW1) som ledde till freden. Men något homestead fick han ju inte, han hade ju inte kunnat odla upp jorden när han låg på västkusten för militärutbildning.  - F.ö. var oviljan att göra "lumpen" en av anledningarna - förutom arbetslöshet och religiösa skäl - att han med båt och via England for över Atlanten. 

Amerika var lyckoriket, med chansen att få ett bättre liv, med demokrati och religionfrihet - motsatsen till det fattiga klassamhälle som det odemokratiska Sverige var. 

Pappa var bara en av många förstås, och han for utan kunskaper i engelska, men köpte ett lexikon, och tog sig fram. Vi har hört många berättelser om svenskarnas liv i Amerika. Inte bara Vilhem Mobergs Utvandrarna/Invandrarna, utan även på andra sätt. Ofta om de mera framgångsrika, där en del kom på semester till det gamla landet. Men de flesta var inte framgångsrika, många klarade sig mera torftigt och en del gick det inte alls bra för, t o m riktigt dåligt. Om dem vet vi inte så mycket.

Ett av SVT:s mer intressanta program är "Allt för Sverige".  Ett underhållande program med lekfulla tävlingsinslag, men samtidigt med en hel del glimtar om historien bakom en del människoöden, där "svenskamerikaner", nyfikna på sin bakgrund, får veta mera inte bara om dagens Sverige utan också om just sin släkthistoria, både före sina förfäders avresa och en det till. 

Olle Wästberg rekommenerar i sitt månadsbrev Ola Larsmos bok " Swede Hallow", som ska vara en gripande bok om fattiga, tidiga svenska utvandrares tid i Amerika. Som ni kanske förstår beställer jag nu boken, den måste jag läsa. 
Man kan aldrig få veta för mycket om denna tid, och hur det var för våra förfäder. Det kan ge viktiga kunskaper om vår nutid också och om hur livet förändras. Liksom tankar om hur dagens invandrare/utvandrare hade det, eller kan ha det. 

Amerikafebern - den tid som svenskarna i stora massor utvandrade och blev invandrare

"Amerika" - det var dit de flesta svenskar emigrerade från medio 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet. 
Sverige var ett fattigt land, som inte orkade försörja sin befolkning. Landsbygdens befolkning levde uselt, och alla fick inte plats i den begynnande inhemska industrin, vilken i första hand var skogsindustri och gruvindustri. Landet var försupet - och samtidigt härskade Statskyrkan över själarna i ett Sverige som inte hade tillstymmelse till religionsfrihet. Statskyrkan var verkligen ett överhetens organ för kontroll av landets innevånare. Och frikyrkorna sågs som farliga, demokratiska förvillelser. 

Många emigranter hade flera skäl att lämna Sverige: fattigdom, inget arbete, religionsförföljelse - det var friare att vara baptist eller frikyrklig av något annat slag,  i det stora landet i väster. Värnplikten var inget som lockade, en del var emot militärtjänst, och krigsmakten var helt kungens och överhetens/adelns, inte ett folkets försvar. Sverige var ingen demokrati.

En av de som for  var min far, som dock återvände hem efter ca 7,5 år när han fick besked (brev) om att hans far, min farfar var svårt sjuk.
Amerika, det var i hans fall först några år i Canada, arbete på rancher, farmer och skogsarbete i björntäta skogar i British Columbia, sedan över gränsen till USA (tjuvåkte tåg - pengar fanns ju inte), skulle bli farmare genom att odla upp en jordplätt och få ett "home-stead", men blev inkallad till militärtjänst, utbildning, utanför San Fransciso. Han skulle just skeppas över som kanonmat till Europa när han räddades av det stridsuppehåll (WW1) som ledde till freden. Men något homestead fick han ju inte, han hade ju inte kunnat odla upp jorden när han låg på västkusten för militärutbildning.  - F.ö. var oviljan att göra "lumpen" en av anledningarna - förutom arbetslöshet och religiösa skäl - att han med båt och via England for över Atlanten. 

Amerika var lyckoriket, med chansen att få ett bättre liv, med demokrati och religionfrihet - motsatsen till det fattiga klassamhälle som det odemokratiska Sverige var. 

Pappa var bara en av många förstås, och han for utan kunskaper i engelska, men köpte ett lexikon, och tog sig fram. Vi har hört många berättelser om svenskarnas liv i Amerika. Inte bara Vilhem Mobergs Utvandrarna/Invandrarna, utan även på andra sätt. Ofta om de mera framgångsrika, där en del kom på semester till det gamla landet. Men de flesta var inte framgångsrika, många klarade sig mera torftigt och en del gick det inte alls bra för, t o m riktigt dåligt. Om dem vet vi inte så mycket.
Ett av SVT:s mer intressanta program är "allt för Sverige". Ett underhållande program med lekfulla tävlingsinslag, men samtidigt med en hel del glimtar om historien bakom en del människoöden, där "svenskamerikaner", nyfikna på sin bakgrund, får veta mera inte bara om dagens Sverige utan också om just sin släkthistoria, både före sina förfäders avresa och en det till. 

Olle Wästberg rekommenerar i sitt månadsbrev Ola Larsmos bok " Swede Hallow", som ska vara en gripande bok om fattiga, tidiga svenska utvandrares tid i Amerika. Som ni kanske förstår beställer jag nu boken, den måste jag läsa. 
Man kan aldrig få veta för mycket om denna tid, och hur det var för våra förfäder. Det kan ge viktiga kunskaper om vår nutid också och om hur livet förändras. Liksom tankar om hur dagens invandrare/utvandrare hade det, eller kan ha det. 

Hur ser det ut med demokratin - och var finns den? (Tillägg)

Grunnar på det här med demokrati. Vilket land är bäst? Finns det olika grader av demokrati - och vad kan (ska?) man lägga in i begreppet demokrati?
Stötte då på Demokrati Index. (Se länk, studera noga!)  Det är ett index som bygger på 60 kriterier, sorterade under 5 kategorier. Man kan ju själv "väga" vilka man lägger mest vikt vid, men OK, låt oss acceptera kriterierna. Och kolla vidare.
Det är en intressant vägning, sammansättning av begrepp och krav i indexet. Och mätningarna har skett under flera år. Utvecklingen har också mätts. Med begrepp som pluralism, mänskliga rättigheter, politisk kultur etc. Nå, Sverige är inte etta, det är sedan 2010 Norge. Island är tvåa, Sverige trea, Nya Zeeland är fyra, sedan följer Danmark, Schweiz, Canada, Finland och Australien.

USA ligger på 20:e plats strax efter Uruguay och precis före Italien. Det är bara de 20 första på listan som platsar som fullvärdiga demokratier.  Sedan följer mera "tveksamma" regimer, dvs stater som har brister i demokratin, den "flagnar" en del, oftast i flera avseenden, ex-vis inskränkningar i yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. 

Världens största demokrati (till befolkning) Indien ligger således på 35:e plats. Filippinerna ligger på delad 54:e plats tillsammans med Ungern och snäppet efter Ghana.
Jag undrar hur mycket "Phils" sjunker efter senaste presidentvalet ... (pga kränkningar av mänskliga rättigheter-kriterierna) i nästa mätning.

Efter demokratierna med brister kommer "hybridregimer", dvs där finns fortfarande "officiellt" en del drag av "demokrati" men i styrd och väldigt ofullständig grad. Både betr "friheten" i valen, mänskliga rättigheter och mångfald och politisk kultur ("mognad").
Turkiet kommer på 97 plats, betecknas således som eb hybridregim (vilket rimligen förstärkts negativt under senare tid), Uganda är 96:e, dvs aningen bättre än Turkiet, men också en hybridregim, dvs långt ifrån även "flagnande/tveksamma" regimer. Efter Turkiet följer t ex Thailand och Venezuela. 

Från 117:e plats (Mauritanien) och neråt är alla stater auktoritära,dvs diktatoriska. Där återfinns en massa väldigt problematiska länder som Haiti, Palestina, Etiopien,Vit-ryssland, China, Ryssland, Egypten, Saudi-Arabien, och rena absoluta botten: Syrien och Nord-Korea.

Studien omfattar i princip alla stater av betydelse, endast några "mikrostater" är inte med.

Som sagt, studera gärna listan, och kriterierna - det föder många nyttiga tankar....

Länken i klartext.  https://en.m.wikipedia.org/wiki/Democracy_Index

---
Tillägg. Av tabellerna kan man, förutom en rangordning land för land av 167 stater, att varje kategori mäts mellan 0 till 10 poäng, där 10 är högst = bäst.  Landets sammanfattande poäng är en snittsumma av delkategorierna, på skala 0 - 10.
Inget land, inte ens Norge eller Island, når 10 i alla kategorier och därför inte heller totalt. Men Norge tar full pott i 4 av 5 kategorier... Island 2 av 5, Sverige 1 av 5. 

Som Full demokrati räknas de länder som har en snittpoäng av 8 - 10. Det är det bara 20 länder som klarar. Det är 12% av det totala antalet studerade länder, och de har knappt 9% av världens innevånare. 
"Flawed democrazy"  =  länder med en poäng mellan 6 och 8. Till den gruppen räknas 59 länder, dvs drygt 35 % av antalet länder, som har knappt 40% av jordens invånare.
Under strecket faller 36 länder, hybridregimer, vilket är ca 22% av antalet. De har en poäng mellan 4 och 6 poäng.  Med 17,5% av jordens invånare.

I debatten kallas en del länder som "demokratur". Dvs som ett slags urvattnade styren med "låtsasdemokrati" med en del av diktaturens kännetecken.  Jag gissar att den lägsta/sämsta  fjärdedelen av "flawed democrazy"länderna och kanske max en handfull (5-6 ?) av de "bästa" av de länder som i denna indexstudie kallas auktoritära  skulle falla in under "demokratur"beteckning om man fingranskade dem.  Dvs de utgör en mycket, ur demokratisk synpunkt, mycket problematisk grupp. 

Nå, indexstudien kallar de länder som har mellan 0 och 4 poäng för auktoritära. Vilket betyder att de är helt diktatoriskt styrda, om än av skiftande slag. Det kan vara kommunistiska länder, militärstyren eller "civila" styren utan minsta grad av riktiga val, demokratiska eller mänskliga rättigheter, ingen yttrandefrihet, ingen politisk kultur och ofta dessutom mycket ineffektiva och korrupta regeringar. Hit hör 52 (!) länder, dvs drygt 30 % av länderna med en dryg tredjedel av jordens befolkning. 

Norra afrika och Mellanöstern, har 20 av dessa länder och gör hela gruppen auktoritär med en snittsiffra av endast 3,58 poäng. 

Världens snittpoäng är 5,55 p och ligger på samma dåliga nivå som regionen Central- och Östeuropa... 

Regionen Afrika söder om Sahara har ett snitt på 4,38 p. Där finns alltså flera länder av ytterst skiftande demokratigrad...  riktigt dåliga (t ex Tchad, de två kongorepublikerna, Eritrea och Etiopien)  men också en del ganska hyfsade (t ex Botswana och Sydafrika). 

Jag hoppas att dessa exempel gör er nyfikna att kolla upp mera hur det ser ut med demokrati och diktatur i världen. 

Lisa Lystam FAMILY BAND - hör dem!

Piteå, Acusticum, Orkestersalen, lördag eftermiddag.
På programmet: Lisa Lystam Family Band, som jag läst en del om på senare tid, bl a i Jefferson - bluesmagasinet. Mycket lovord. Och jazzklubben, Jazz i Piteå, hade lyckats boka dem. Blues för en gångs skull - så efter en liten koll på You Tube och en i hast inköpt skiva som jag inte hunnit höra mer än några spår av, så ville jag höra henne, Lisa Lystam.

Nå först ett förband, som ofta på jazzklubbens arrangemang. En kvartett unga musiker från Framnäs, folkhögskolans jazzlinje. Och det var inte fy skam. Frontmannen Rasmus, spelade gitarr (bra) och bakom honom var en på el-klaviatur, en på el-bas och en trumslagare. Låtar av Horace Silver, Wayne Shorter och Thelonius Monk, väl framförd modern jazz, från 50-60-talen, med en aning nutida stuk.
Ett av de bätrre förband jag hört. Faktiskt riktigt bra.


Efter en kort paus för att rigga om på scenen - mest att byta trummisens cymbaler - stod de där på scenen, den långe Micke Fall, korta blonda Lisa Lystam och de andra. Lisa ler mjukt vänligt, verkar gilla att få spela på eftermiddagstid, och frågar om vi är redo.

Vilket vi var - men kanske inte alla på att det skulle bli sånt äkta bluesgung på en gång. Munspelsintro som ger train-blueskänsla. Och så Lisas mörka bluesröst - precis som en bluessångerska ska låta. Men som det inte är så många svenska unga bluestjejer som gör utan ansträngning.

Det här är ju fantastiskt, en ung blondin som känns så genomäkta blues, utan att göra sig till. Dessutom är hon så mycket mera än en sångerska med ett kompband bakom sig. Det är ingen tvekan om att hon är bandledaren, hon styr , "dirigerar" de andra, men hon lever sig samtidigt in i de andras spel och solon på ett ovanligt intensivt sätt. Oftast ljudlöst, men med miner, kroppsspråk och närhet som får alla att göra sitt bästa. Hon stimulerar hela bandet, och jag är övetryga om att de känner att de är ett band, där alla är fullvärdiga medlemmar. Ibland fick samspelet också lite av den gospelkaraktär som kallas "call-and-response". Det blev dueller och duetter mellan instrumenten och/eller mellan sångerskan och en eller två instrumentalister.

Bandets har en fantastisk bluesfeeling, som möjligen p g a dess ungdom även har en nyfiken fräschör, en vilja att utveckla, utan att konstra till det. Det är sång och spelglädje som smittar av sig.
 Efter en kort paus, där många passade på att köpa bandets skivor, följde ett par nummer utan Lisa. Dels med en gästsolist, som liksom Mikael Fall spelade munspel, dels ett där Micke spelade Chain Gang Blues, vidunderligt munspel och bluesig sång . Lisa återkom och jag har antecknat, så bra, så väldigt bra. Ett nummer var mera balladlikt, till en början, men med en dramatisk stegring som nära nog blev öronbedövande intensiv. Noterade också en skön låt som Micke skrivit och som anknöt till hans tid på Framnäs, i anteckningarna har jag gett den namnent "Piteblues".

Nå, det var en generös spelning med två nära nog timslånga set. Och det känns helt uppenbart att för Lisa och bandet, så är musik kärlek - inte ett sätt att kommersiellt utnyttja sina talanger för att tjäna grova pengar. De har god publikkontakt, chosefritt och naturligt. Framträdandet förmedlade spelglädje av ett band där de inte har blodsband, men känner sig som en familj som verkligen kommunicerar med varandra - och med åhörarna.

   Givetvis gav de oss ett sjudundrande extranummer också. Måste ge hela sättningen också: Förutom Lisa på sång och munspel, Micke också munspel och sång så var de Matte Gustafsson gitarr, Fredrik Karlsson gitarr, Johan Sund el-bas och Patrik Thelin trummor.
Och min fru och son köpte skivor av dem, och fick dem signerade.

Bara en sak att anmärka på. Var var publiken? Trots annonsering och stor förhandsartikel i PT var det glest. Men alla som var där verkade lyckliga och nöjda. Mycket lyckliga. Ni som missade konserten får skylla er själva.

 På den nedersta bilden signerar Lisa den CD som min son köpt.

Apropå partipiska, igen. År 2016.

Som en påminnelse om partipiskan i svensk politik, och en exemplifiering som Olle Wästberg skrivit om, med anledning av en aktuell debatt.
Jag citerar rakt av:

"De politiska partierna bör bli öppnare

De politiska partierna har blivit eliter med ryggarna utåt. Det är en analys vi – med utgångspunkt i forskningsrapporter -  gjorde i Demokratiutredningen.

Tesen illustreras också av vad som utspelade sig i Liberalerna i mitten av månaden, när några ledande i partiet krävde att frispråkiga Birgitta Ohlsson skulle sparkas ut ur partiledningen. Så blev det inte, men debatten ger lärdomar.

Intern mobbning mot oliktänkande är naturligtvis inget nytt. När jag själv satt i riksdagen agerade jag (liksom partivännen Esse Petersson) hårt mot att den borgerliga regering jag stödde inte hade ingripit när det statliga företaget Telub sålde militär utbildning till diktaturens Libyen. När jag meddelat att jag avsåg att i riksdagen rösta med oppositionen om att kritisera de ansvariga statsråden och kom med min kaffekopp till ett bord där det satt partikollegor reste de sig och gick.

Om riksdagsgrupperna är knapptryckarkompanier blir det allt svårare att få vanliga väljare att identifiera sig med de folkvalda. Att också ledande i ett parti i värderingsfrågor har en egen ståndpunkt är inte orimligt.

Om partierna blir allt mer av marknadsföringsorganisationer med starka band till PR-företag försvagas demokratin."

Så sant!
(Kort komplettering) 
Givetvis är det rimligt med högt i taket  i alla partier som anser sig vara demokratiska. Men möjligen extra högt i partier som grundar sig på liberalismen, frihetens ideologi. 
Och dessutom bör nog det vara extra tolerat när förtroendevalda tar ställning för partiets ideologiska grundval, i opposition mot partiledningen när den aktuella partilinjen avviker från grundideologin!!!