Vad är Sverige och svenskhet för "sverige"-demokraterna?

OK, vad sverigedemokraterna står för, det är ju helt uppenbart, viss mening. Alltså rasism, främlingsfientlighet, stopp för romska tiggare, emot all ny kultur, emot utveckling, emot humanitet och mänskliga rättigheter som omfattar fler än de själva. Och så hyllar de Sverige, svenskhet och vill isolera oss från omvärlden och omvärlden från oss.

Men vad är det för Sverige de menar? Vad är, mera precist, svenskhet. Och hur ska man dra gränserna... både för Sverige och för in- och utresande?

Hur kan ett så "svenskt" parti som SD samarbeta med partier i andra länder, ens nationalistiska. Tja, framför allt hur kan de, som så "svenska" samarbeta med nationalister, vilka ju är för andra nationer och däremot Sverige?

Var drar de tidsgränsen för det Sverige de vill bevara? Och vilka kan ses som "riktiga svenskar"?  Allt detta är ytters oklart när man hör sd-are prata och "argumentera".  Att pizza, kebab och kaffe eller té inte hör hemma i Sverige, det är ju klart. Men sedan då?

Som vi nyligen såg i ett "om"-progaram i Svt så är en stor del av den matkultur vi har haft i många hundra år från de sydliga landskap, som faktiskt var danska då maten kom till Skåne etc. Den rent "svenska" maten skulle vara väldigt torftig, om man inte tog med de i någon mening utländska ingredienserna.
Men det är väl inte det värsta - eller? Sverige som begrepp är ju faktiskt ett rätt ungt begrepp. På sin höjd ca trettio generationer (enl Alf Henriksson, En uppslagsbok). Dvs, snällt räknat, sådär 1000 år bara.
Och då med väldigt diffusa gränser. Med väldigt outvecklad kultur, samtidigt som stora kulturer både kommit och gått både runt Medelhavet och i Asien, t ex. Karl den Stores västerländska kejsardöme hade redan hunnit falla sönder, (Läs f.ö. gärna Eyvind Johnsons mäktiga "I hans Nådes tid"), Antiken är över. Och där nere var det kristen medeltid. I Norden (där de svealändska småkungarnas "riken" ingick) hade knappt kristendomen nått några större framsteg och det var sen vikingatid. Men den danske kungen Knud höll på att erövra England. I det lantliga Sverige ristade runor i sten åt uppländska storbönder. MEN, ingen runsten berättar om Sveriges rike.  Och under den svenska medeltiden var "Sverige" ett svagt och litet rike, där kungar avlöste varandra, men oftast inte genom arv utan våld eller intrikat diplomatiskt spel - och om de var tyska eller danska, det är inte helt lätt att begripa.
Kan en sd-are egentligen erkänna att Sverige fram till Gustav Vasa faktiskt var katolskt? Och mer el mindre under påven. Och hur luthersk var egentligen Gustav Vasa? Som av ren maktlystnad och begär till kyrkans silver (för att betala sin krigsmakt, delvis inhyrd) "avskaffade" katolicismen och gjorde kyrkan till en Statskyrka. Dvs hans och som en del av statens makt över människorna. I någt mera "ordnade  former" blev Sverige svenskt i och med tyrannen Gustav Vasa. Fast litet och med ett fattigt folk (men rik konung) som dock fick hjälp av invandrare både från öster och söder, dvs tyska handelsmän och hantverkare.
Så kom den s.k. storhetstiden som dock gick snöpligt i stöpet i och med Carl XXII. Och en gemensam svensk kultur och ett svenskt språk som "alla" kunde förstå, det kom nog först i och med radion på 1920-talet.  Efter det att folkskolan börjat lära svenska barn att läsa och skriva med start under andra hälften av 1800-talet.
Så vad är det Sverige och den svensket och de svenska traditioner som sd längtar efter? Inte den franska "Små grodorna" i alla fall. Både t ex Danmarks och Norges politiska och litterära historia är mycket längre än Sveriges.
Alla "svenskar" är invandrade, eller avkomlingar till invandrare. Även samerna, vilka dock (mig veterligt) var först. Dessförinnan täckte inlandsisen det som vi idag kallar Sverige.

Och folkslag har ständigt varit på vandring, det är svårt att säga att något "folk" har obestridlig ensamrätt till ett geografiskt område. Stammar, folk, har vandrat, sökt bättre ställen att odla och leva på. Eller fördrivits. Hövdingar, kungar, kejsare och olika slags herremän har stridig för makt och mark, och gjort att folk dött, fördrivts, ockuperats - och blandats - till det de är idag.
Och dessa krig och förflyttningar har inte varit på något sätt demokratiskt igångsatta, det är herrars (någon enstaka ggn även damers) maktbegär, girighet som är orsaken. Den som läser det minsta av historia, glöm inte tiden före 1950 heller... ), den inser snabbt att historiens gång inte är ett stillastående. Det är en utveckling, som hittills mest skett genom tvång av olika slag.
I denna tid, där demokrati och internationalisering borde göra det hela fredligare, så lider vi fortfarande av detta maktens och girighetens och själviskhetens gissel.
Och jag ser sverigedemokraterna (vars namn inte är rättvisade, då de varken är speciellt svensk eller demokratiska) som en fortsättning på den förödande själviska nationalismen, som ger främlingsfientlighet - och krig och elände.

Därmed blir och är sd ett hot både mot Sverige och demokratin. Och kan bli det mot hela världen.