Gammalt går igen

Läser nu Bonnierserien om gamla statsministrar, 22 st från Karl Staaff och fram till Reinfeldt. Har hunnit till mitten av raden.  Läsningen föder många tankar. Om vilka som blev statsministrar, och varför. Vilka var de och hur såg de på sig själva? Så både lika och olika de var. Hur okända de flesta är för dagens svenskar.
Kan vi lära något av dem?

Här en reflexion, föranledd av boken om Ernst Trygger. Vad vet ni om honom? MarieLouise Samuelsson skrev boken. Trygger - ett riktigt högerspöke. Ständigt emot all förändring (nästan). I vart fall i demokratiserande riktning. Och som regel den som förlorade.  Jurist, högerns ledare i första kammaren, en arrogant och skarp debattör. Ständigt i politikens centrum, men blev statsminister först på ålderns höst, en kort tid.  Trots allt inte helt okomplicerad. Men svår att kunna utforska hans privatliv i djupare betydelse för att där spåra hur det format honom.

Och efter att ha läst boken så instämmer jag i de likheter författaren finner mellan denne Ernst Trygger, arrogant, spydig och formuleringsskicklig så ger han associationer till både Olof Palme och Carl Bildt - vilka båda har dessutom har förfäder som varit mycket politiskt verksamma.

Och när Trygger i början av 19oo-talet talar om vikten av att den konservativa högern (där han var en av de mest konservativa) måste vinna arbetarna för sin sak, då låter det som hämtade från valrörelsen 2006, vår tids "nya moderater" har liksom inte uppfunnit något nytt.