Öppet brev till hjälporganisationerna

De senare årens "utveckling" betr administrationskostnader och framför allt löner och arvoden för ordföranden och topptjänstemän inom de olika ideella hjälporganisationerna av skilda slag gör mig alltmer bekymrad.

Jag har sedan min första avlöning i ungdomen varit medlem och fast månadsgivare till en organisation (Rädda Barnen). Därefter har jag dessutom varit månadsgivare till flera andra förutom gett sporadiska bidrag då och då vid olika katastrofinsamlingar. Jag är uppvuxen i en familj där det var naturligt att, trots mycket ringa inkomster, hjälpa de som hade det ännu sämre och inte minst då barn och flyktingar från andra länder.
Min mor brukade säga att man inte blir fattigare för att man hjälper andra. Och länge var det så, när en del andra, som själva inte ville ge bidrag, muttrade att man vet ju inte om pengarna kommer fram. Då invände min mor, liksom andra företrädesvis något äldre "tanter" att det gör de visst de. För de visste ju att hjälporganisationerna sköttes ideellt av sådana som de själva.

Med tiden har vi dock vant oss vid att staten, det offentliga, tagit över en stor del av det som tidigare gick via privata eller ideella hjälporganisationer.  Behoven av hjälp har ändå ökat, framför allt för hjälp över gränserna, och många hjälporganisationer har därför också fått bidrag från staten. Det är förstås bra, men har också fått en del mindre bra följdverkningar.
En sådan är att organisationerna ser sig som nästan statliga organ, och deras topptjänstemän har mer och mer sett sig som jämförbara med generaldirektörer eller riksdagsledamöter eller t o m direktörer i börsbolag som ska ha löner på den nivån.
Det tänkandet har på senare år också spritt sig till när det gäller att rekrytera ordföranden.

Detta är ett faktum, som mer och mer blivit uppenbart även för medlemmarna och andra privata bidragsgivare. Vilket medlemstalen sviktar och givmildheten minskar.

Det är självklart att man som privat bidragsgivare till en ideell hjälporganisation inte vill att ens pengar ska gå till höga löner, nej, man offrar sina surt förvärvade pengar eller högbeskattade men låga pension för att de ska gå till att hjälpa nödsatta, sjuka och behövande av skilda slag.

Nu är det inte fullt ut lika illa ställt inom alla organisatoner, det finns de som håller en rimligare nivå på löner och arvoden, och som kanske till och med rymmer en del idealitet. Men även dessa organisationer drabbas av misstänksamheten vad gäller topparnas löner. Och till annat administrativt schabbel som då och då drabbat vissa organisationer.

För egen del var det som hände nyligen inom Rädda Barnen en stark varningsklocka. En "anställa" en ordförande med heltidslön på hög nivå.  Nu backade valberedningen tydligen, och jag avvaktar den slutliga utgången, innan jag beslutar om jag ska stå kvar eller avsluta både månadsgivande och medlemsskap (för hela familjen). Vi vet ju att många medlemmar hoppat av redan, och att givarna håller inne sina bidrag.

Mitt råd, ja, uppmaning blir därför. Ingen ordförande ska heltidsanställas eller ha ett arvode på hög nivå. Att vara ordföranden ska i princip vara ett ideellt uppdrag, som möjligen kan innebära ett mindre,  symboliskt arvoden. Och nog borde det finnas engagerade och arbetsvilliga äldre personer, som har sin försörjning tryggad ändå, som kan rekryteras (givetvis bland medlemmarna) som ordföranden och vice dito. T ex pensionerade direktörer med god administrativ vana (med eller utan gyllene fallskärmar), som ger några år innan de blir för gamla, till icke-avlönat ideellt arbete.
Och de topptjänstemän (generalsekreterare el liknande) leder den dagliga verksamheten, de borde faktiskt kunna gå ner sådär 25-30% från sina nuvarande lönenivåer, det skulle ändå bli hyfsade löner. De som idag är lägst avlönade kunde kanske slippa sänkningar, och "mellanskiktet" bör nog sänka sin lön med säg 10-15%.
Jag tror faktiskt att med något lägre löner så skulle det ideella skälet för att ta sådana jobb bli mera framträdande än att få ett karriärjobb med hög lön.

Den stora vinsten vore dock att förtroendet för organisationerna skulle kunna återskapas, medlemstappen borde minska och viljan ö h t att hjälpa till och att skänka pengar till hjälporganisatonern skulle öka. Tror jag.

"Det är saligare att giva än att taga."

Ändamålet helgar inte medlen, Hans Bergström

Nej Hans Bergström, SD är inte ett parti som andra, de vill undergräva demokratin.

Jag blev helt perplex när jag såg att Hans Bergström, med långt förflutet i det folkparti som då var ett gediget socialliberalt parti, och därefter DN-chef och senare kolumnist där, att denne man haft (har?) samröre med sverigedemokraterna och gett dem råd och dåd hur de ska stödja alliansen för att störta s-regeringen. Och allt detta för att skapa en situation där s+m går ihop i en regering.  Det är ju så snurrigt att....

SD vill ju få inflytande och de är ju beredda att ta till vilka medel som helst för att tvinga fram en politik enligt deras odemokratiska och främlingsfientliga linje. Och i viss mån har de ju lyckats skrämma upp både stora delar av alliansen liksom regeringen ( s + mp).  Att de vill stjälpa s+mp-regeringen är ju också helt klart. Men att de i stället tänkt sig hjälpa till för att få en s+m-regering, det tror jag inte de kan tänka sig. Då skulle de, liksom de icke-socialistiska partierna som inte kommer med i en s+m-regering, bli helt utan inflytande.
Så det syftet kan inte Hans Bergström ha gjort tydligt för SD.

Men Hans B vill styra den svenska politiken, och då verkar ändamålet, en koalition mellan de två stora (och konservativa) partierna, helga medlen.  Vilket dock, enligt mitt sätt att se det, lägga en död hand över den politiska debatten i Sverige.  Det skulle reducera alternativen i Sverige till bara två (plus SD fortfarande rätt stort, men  i marginalen). Och de två stora partierna bli svåra att skilja från varandra.
Så, under senare år så verkar Hans B, trots sin bakgrund, gått några stora steg bort ifrån socialliberalismen och blivit "nygammal" moderat med både neoconservativa ideer och främlingsfientlighet (vilket framskymtat även före detta avslöjade SD-samarbete). Och därmed rätt lik både SD och dagens alltmer högervinglande moderater.  Tragiskt.

Att SD med förtjusning tagit emot Bergströms råd (vars djupare syfte de inte begrep)  det är förståeligt. Men att han gav dessa råd, det är i vart fall helt emot den ideologi han tidigare haft, och inte heller taktiskt-logiskt att tro att det skulle funka.

Och med DÖ (decemberöverenskommelsen) så sopades förutsättningen för att stoppa regeringen undan. (Och visst, DÖ var också ett sätt att låta ändamålet (stoppa SD) helga medlet (att alliansen la sig platt för s-budgeten. Det var inte heller ett snyggt spel.)

Dagens socialdemokrati är visserligen ideologiskt vilsen, där den delvis i sann konservativ ande ser tillbaka till den tid då s var det ständigt maktägande partiet, men att de skulle vara intresserat av ett samarbete med moderaterna, annat än för att stärka sin maktställning och för att stänga gränserna, det har jag svårt att tro. Och moderaternas intresse är givetvis att återkomma till maktens köttgrytor genom att fiska i sd-vatten med stängda gränser och bedriva en mix av neoconservativ och gammalkonservativ politik.  Deras mål är inte att hjälpa sossarna kvar vid makten. Däremot ser de gärna att de övriga icke-socialistiska partiernas väljare låter sig slutas in i den moderata famnen och inte trilskas med egna åsikter.

Och nej, sverigedemokraterna är inte ett parti som vill bli som de andra. Visserligen  försöker de då och då ge sken av att stå för "folkliga" förslag, lånade från olika håll, men skrapar man på fernissan visar det sig snabbt att det de egentligen vill är att stoppa flyktingarna, att de som ändå lyckas slinka in, de ska inte får asyl utan skickas ut så fort som möjligt. Främlingsfientlighet kryddad med rasism och odemokratiska mål och medel. De har inte utvecklats, bara till och från blivit skickligare i sin marknadsföring av sin åsikter. Där de tar hjälp (PR-mässigt och ekonomiskt) där de kan få den.

Ändamålet helgar inte medlen, Hans Bergström, Oavsett vilket ditt mål var i detta fall. Om det var ett eller ett motstridigt dubbelt syfte.

Duterte, valutslaget och Filippinsk framtid.

Jag fann denna artikel i Economist, May 14. Jag gör inga kommentarer till den, men vill "rädda" den genom att citera hela artikeln - oöversatt.  I det stora hela är det en bra beskrivning av både valrörelsen, bakgrunden och hur filippinarna i gemen har reagerat på Duterte och den gamla, politiska klassen. Och beskriver farhågorna och förhoppningarna nu inför framtiden.
"The dangers of Duterte Harry A  return to the bad old ways under Rodrigo Duterte?

DURING the six years of President Benigno Aquino’s administration, the Philippines has amazed itself and others by being both boring and successful. Once South-East Asia’s chronic underachiever, with a sluggish economy and a politics that puts showmanship over substance, the Philippines belatedly took the path of other, more successful economies. It adopted policies (now there’s a novelty) and these have encouraged foreign investment, spurred spending on infrastructure and boosted consumption. Growth has been a healthy 6% a year, the best among the region’s bigger economies. Jobs have been generated—call centres in the Philippines handle many of the world’s complaints. And social spending has risen even as the national debt has come down. Now all that progress is thrown in doubt with the emphatic election as president of Rodrigo Duterte, a loudmouth pursuing a wildly populist campaign (see Briefing). After the dull-but-sound Mr Aquino, the great risk is that bad old ways are about to return.

Sadly, it’s no joke

Mr Duterte—aka “Duterte Harry” or “the Punisher”—is the long-standing mayor of the city of Davao on the troubled southern island of Mindanao. What he lacks in policymaking interest or experience he made up for during the campaign with the showmanship that had been absent from national politics. Many Filipinos loved it.

He joked about sexual exploits with mistresses and he publicly entertained rape fantasies. In a Catholic country, he made people laugh by saying of Pope Francis that “your mother’s a whore”. He treated allegations of his links to vigilante killings in Davao with pride. And when he promised that he would, as president, dump the corpses of 100,000 gangsters in Manila Bay, the crowd went wild. That claim, a promise to declare a “revolutionary government” if he cannot get his way in pushing through a vaguely defined new “federalism” for the country, plus a vow to shut down Congress if it ever tries to impeach him, are pretty much the only policies he has articulated. Little things like due process, he suggests, are for wimps.

The elites in Manila are in shock at the defeat of their candidates. But they have only themselves to blame. They always found it more pleasant to take the case for liberalisation to Davos than to the millions of Filipinos, especially in the provinces, who have missed out on the fruits of growth. And, in their gated communities in the capital, they failed to grasp how much petty corruption and gun violence blight ordinary lives. The mayor of Davao understood.

The elite rarely mix with ordinary folk, apart from maids, chauffeurs and deferential farm hands who have worked for generations on the vast haciendas of the landowners (such as the clan the Aquinos married into). So they failed to see resentment growing at their wealth and complacency. Shortly before the election, Mr Aquino warned of a return under Mr Duterte to something like the dictatorship of Ferdinand Marcos, (who put the country under martial law, tortured thousands and stole billions). Mr Aquino called on the other presidential candidates to come together to defeat Mr Duterte. They didn’t. Now they should acknowledge that the “people power” revolution in 1986 that unseated Marcos, and put Mr Aquino’s mother in power, has ossified into a self-selecting oligarchy.

Now that the oligarchy has been humbled, the question is how Mr Duterte will govern. In foreign policy his blunt style is cause for concern, at a time when extreme delicacy is needed in responding to China’s high-handed maritime claims in the South China Sea. As for the economy, Mr Duterte’s record in Davao, where he cut crime and encouraged investment, suggests that he may not be opposed to business. Indeed, unlike Donald Trump, to whom he is sometimes likened, he proposes no radical change of economic direction. Rather, he says he will hire the country’s foremost economic brains and put them in charge.

Perhaps that is why the stockmarket bounced on news of his victory. But much remains vague. He is thought to want to scrap competitive bidding for infrastructure contracts. If so, he will frighten off the foreign investment that has underpinned the Philippines’ boom. With so much uncertain, it is not clear what is to be feared more: Mr Duterte ignoring legal norms and trampling his country’s democratic institutions, or the old elite regrouping to frustrate him, inviting political chaos. The Philippines’ future risks being a mix of both."
---
Kommentar dagen efter. Ser i Avpixlat (som jag fått genom en länk) en hyllningsartikel över Duterte. Inledningsvis ganska korrekt bakgrundsbeskrivning, men glider så över till att med beundran skriva om Dutertes record och vallöften. Och artikeln landar i att hans framgångar bygger detsamma som Sverigedemokraternas i Sverige. Och Donald Trumps i USA. I och för sig korrekt. Men skrämmande att det ses som något positivt. 

Händer och papper contra minskad kunskap, sämre integritet och hjärnkapacitet

Nu vill regeringen åter öka övervakning och dataavlyssning av medborgarna. Nu med hänvisning till "terrorbekämpning". Regeringars färg varierar, men viljan att övervaka och kränka den personliga integriteten, den består, om än de alltid lägger ut genomskinliga dimridåer om att den ska bevaras.

När jag läser böckerna om tidigare statsministrar (Bonniers serie med tjugotvå volymer) slår det mig hur beroende författarna är av arkivmaterial och dessutom av personliga brev, dagböcker etc. Om vissa finns mycket litet officiellt skrivet och få notiser i dåtidens media, och om politikerna inte heller skrivit dagböcker så är forskningen närmast helt hänvisad till eventuella släktingars och vänners nedtecknade hågkomster. Tills för några decennier sedan så använde de flesta människor, både de som var politiskt verksamma eller "ledande" i andra avseenden papper och penna eller skrivmaskin för att skriva och dokumentera vad de gjort och tyckt. När datorerna var unga så skrevs också de flesta texter ut på papper, som bevarades. I vart fall före internets genombrott.

När jag så läser Pedagogiska Magasinet (papperstidskrift!), nr 2/2016, vars huvudtema är "bortom skärmen", så tycker jag mig se samband, se orsak och verkan beträffande detta med hur våra hjärnor arbetar och hur vi får och kan få, eller missa information och hur vi ska bearbeta fakta för att få kunskap.
En av de intressanta artiklarna har skrivits av professorn (emeritus) och tidigare överläkaren Göran Lundborg och har rubriken "handen spelar huvudrollen i hjärnan".  En vitsig, men beskrivande rubrik.
Handen samspelar med hjärnan, har ett mycket stort område i hjärnan, dvs kräver hjärnkraft. Med händerna gör vi inte "bara" en mängd saker som kräver finmotorik etc, utan vi använder dem också i hög grad för att uttrycka känslor, smeker, straffar, tröstar och beskyddar.  Handen är lika viktig som ögat och örat. Handen formar och utvecklar hjärnan. Arbetar man med händerna utvecklas fantasin och vidgas vyerna. Det är tack vare kreativa händer som vårt samhälle utvecklats (broar, byggnader, parker, konstverk, musikskapande etc). Våra förfäder hade mycket små hjärnor, men med händernas aktivitet så har den under årmiljonernas lopp har den växt och ökat dess kapacitet, t ex gjort att människan även utvecklats sin talförmåga och lärt sig skriva.

Och jag förstår att författaren av boken om Ernst Trygger, en av flera i stort sett bortglömda statsministrar i tidigt 1920-tal, dels menar att man kan lära sig en hel del om dagens politik genom att granska tidigare politiker, dels hennes undran (farhåga) hur man ska kunna göra den granskningen av dagens politiker. De är (blir) ju svåråtkomliga när det inte finns tryckt arkivmaterial om deras förehavanden. De göms bakom en mur av glömska, bortklickade e-mail, raderade SMS och kommentarer på facebook etc. Och genom att teknikutvecklingen gör att det som skrivits och "lagrats" på internet kommer att vara oläsbart rätt snart. Hade Tryggers (och Felix Hamrins med fleras) samtid använt e-mail och mobiltelefoner hade vi inte vetat mycket om honom.
Jag vet ju själv att det jag skrev, och ej skrivits ut på papper eller publicerats i (pappers-)tidningar, det är oåtkomligt. Ev lagringsmedia och program kan inte läsas i dagens datorer, och de gamla fungerar inte.

Inte heller kommer vi (eller kommande generationer)  kunna forska i om den omfattande övervakning som nu sker var nödvändig för vad den skulle användas till, och inte se på vilka data som eventuella ingripanden gjorts, varken betr nödvändighet eller om bevisens tyngd och relevans. Och hur mycket rent strunt och/eller integritetskränkande som registrerats för helt oskyldiga. Eftersom det i vissa (många?) fall raderats efter viss tid, i andra fall blivit oläsbara p g a teknikutvecklingen.

Genom internet och datorer (i olika form) ges, om de överbrukas och missbrukas, möjlighet till en övervakning och åsiktskontroll av enorma mått, på (relativt) kort sikt, men samtidigt förlorar vi det grundmaterial som kan ge oss värdefull kunskap - och om vi låter händerna reduceras till bli ett pekfinger för att "läsa" på skärmen, så kommer hjärnkapaciteten sluta utvecklas och kanske gradvis att förtvina. Aktiva händer håller hjärnan i trim.
---
Visst datorn är ett bra arbetsverktyg i flera avseenden. Jag använder den mycket just för att skriva och lägga ut texter på internet och för att e-maila.
Jag borde nog därför, om någon i framtiden vill veta vem jag var, kanske ta ut en del texter jag skrivit på papper också...

Ska "Trumparna" ta över världen? Apropå filippinska valet

Jag är allvarligt bekymrad över valresultatet i Filippinerna. Där Duterte utropas sig till vinnare när i skrivande stund 90% av rösterna räknats. Att folk i så stora skaror röstar på populistiska "politiker" av en typ som föraktar demokrati, som inte har egentliga program men vräker ur sig grova generaliseringar och uttalanden som skrämmer.

Jag ser att Wolfgang Hansson i AB idag (fm 10 maj 2016) har en kommentar som i hög grad stämmer med mina tankar. Så här börjar han (jag kursiverar och kommenterar i texten inom parenteser).

"Den förste jag tänkte på när Rodrigo Duterte blivit Filippinernas nye president var Donald Trump.
För den förre advokaten är på många sätt en Trumpkopia. En av många vi kommer att få se när en ny typ av politiker i allt större utsträckning hotar ta över makten i världen.
I valrörelsen har Duterte använt ett språk som påminner mycket om den amerikanske presidentkandidatens. Vulgärt och svulstigt men också väldigt direkt och enkelt. Han har inte dragit sig för att förolämpa sina politiska motståndare.
På många sätt är Filippinernas nye president en ännu mer extrem variant av Trump. Dutertes metod för att få ner brottsligheten är att döda brottslingarna. Utomrättsliga avrättningar ser han som ett renhållningsarbete.  (Duterte ser domstolar, rättegångar etc som bortkastat, rättssäkerhet är inte något han ser viktigt.) 
I valrörelsen har han lovat att fylla bukten utanför Manila med liken efter 100 000 brottslingar.
– Akta er, varnar han brottslingarna. Fisken kommer att bli fet." (Och tipsar om att det blir mycket jobb för begravningsentreprenörer.) 
---
Några timmar före jag läser Hansson i AB har jag läst och hört att Duterte vill ändra konstitutionen. Han är oklar hur, men hans historia visar att han vill göra det enklare att bestämma själv, utan att lyssna på andra, utan att lagen sätter stopp för honom. 
---
Åter till AB-artikeln.
"Han drar sig inte för att utmana mäktiga länder. När USA:s och Australiens ambassadörer kritiserade Duterte för att skämta om att han ville delta i en gängvåldtäkt på en kvinna sa han offentligt åt dem att ”hålla käften”.
Han har hotat med att sätta sig på en jetski och gå iland på en av de omstridda Spratley-öarna för att plantera en filippinsk flagga på öarna som Kina i dag delvis ockuperar.
– Om Kina skjuter mig blir jag nationalhjälte. (Ja, han gillar att verka tuff - och uppoffrande.) 
  "Precis som Trump har Duterte inte presenterat något politiskt program för vad han ska göra. Bortsett från att döda som många brottslingar (vari han inkluderar inte bara "knarkare" utan även "korrupta" och småtjuvar och gatubarn, som det finns hur många som helst av)  som möjligt. De statligt avlönade dödsskvadronerna (som ofta utgörs av poliser under hans kommando) i hemstaden Davao C där han varit borgmästare i många år, är ökända och fruktade.(Civila medborgargarden under Duterte är också en av hans metoder för att stoppa "brottslighet", jfr gärna med hur Sverigedemokraterna agerar emot de som de inte gillar.)

Nu har Filippinernas befolkning med överväldigande majoritet (fel, han har enl rapporterna hittills fått ca 40% av rösterna, men det räcker för att bli vald) valt denne man till president. En tankeställare för de som tror att Donald Trump omöjligen kan bli vald i USA.
Båda är representanter för en ny typ av populistiska politiker som röner framgångar i olika delar av världen. (Trump som ngt slags högerpopulist, och Duterte vill framstå som en macho vänsterpopulist.) De framställer sig som folkliga (trots att de i själva verket också tillhör eliten) och påstår att de säger sanningar som ingen annan vågar yppa.  (Och de ser sig som förföljda av etablissemanget och av PK-media, samtidigt som de får enorm publicitet av media! Liksom SD i Sverige fått. ) 
I Turkiet har president T Erdogan alltmer utvecklats i denna riktning. Marine LePen har fört högerextrema Nationella Fronten till valresultat som ingen trodde var möjliga för bara fem år sedan. Alltfler fruktar att hon kan vinna presidentvalet i Frankrike nästa år.
I Österrike ser Norbert Höfer från högerpopulistiska FPÖ ut att bli vald till president nästa helg. Han skryter med att han går omkring med en Glock-pistol för att kunna skydda sig själv. (Och Duterte poserar gärna med vapen. Vill visa att han är STARK och är beredd att ta till våld för att få som han vill. ) 
Många förfäras över hur den här typen av politiker överhuvudtaget kan komma i närheten av att få styra sina länder. Hur kan det ske?
Detta är inga politiker som kuppat sig fram till makten. De har lyckats få en majoritet av väljarna att lyssna till deras budskap. (Nå, inte majoritet alltid, men att många, alltför många röstar på dem. Som även SD i Sverige). De är symtom på en massiv frustration över det nuvarande politiska systemet som inte lyckas leverera. (Och där partierna lever sitt eget liv, och där folk inte känner sig kunna delta. )
Den nya tidens (populistiska) politiker är ett symtom på djupgående förändringar i våra samhällen som en majoritet av befolkningarna inte vill acceptera.
Men också på ett massivt politiskt ointresse. När det kommer någon som pekar med hela handen och säger ”det här fixar jag” så är det många som låter sig duperas. 
Efter en lång era där liberal demokrati skapat välstånd i västvärlden och i många andra länder håller medborgarna själva på att undergräva demokratin genom att välja auktoritära ledare som använder sin makt för att inskränka de medborgerliga fri- och rättigheterna och tänja på rättssäkerheten.  (Och uppenbarligen inser inte väljarna hur farligt det är att välja sådana "starka män", att de väljer bort demokratin. Jag förfäras. ) 
Rysslands Vladimir Putin är kanske det främsta exemplet. Viktor Orban i Ungern en annan. Så istället för att bara förfäras över att Duterte kommit till makten kanske dagens traditionella politiker borde fråga sig vad de kan göra för att reformera demokratin innan världen tas över av Trumpare och Dutertes. 

I vilket fall är det hög tid att sluta skratta åt dem och istället ta dem på blodigt allvar. (Ja, jag har i vart fall svårt att skratta. ) 
---
Min slutkommentar blir denna.
Jag är djupt oroad, både rent generellt över hur lätt dessa populister lyckas attrahera väljare, och än mer när gäller Sverige och Filippinerna - och USA. Jag menar att Putin i Ryssland också är en politiker av samma typ.  Demokratiska värden sätts åt sidan, ofta genom att ge sken av att göra det "bättre" för folk som känner sig utanför och/eller hotade i ett eller annat avseende. Jag ser t ex en parallell hur Putin hållit sig vid makten i Ryssland och hur Duterte gjort i sin hemstad Davao C (och möjligen avser göra som president genom författningsändring). När de suttit de perioder de kan enl vallagarna, så har de båda satt in en marionett en period, en person som de styrt, för att sedan kunna ställa upp igen för att även officiellt vara den styrande. Såväl Duterte som Putin och Åkessons SD säger sig vilja ha ordning (t o m lag och ordning), skärpta straff etc. Men Duterte väjer inte för att gå förbi domstolar och lagar för att skapa "ordning", han vill fortsätta med dödspatruller som "rensar upp" de icke-önskvärda.
Så att det blir lugnt och tryggt...  Lugnt kanske det kan bli, men knappast tryggt, inte rättssäkert.

Allstå, medborgarna ska inte fortsätta att vara åskådare och se hur en liten "elit" kör sin show. De måste få vara med, annars kanske de heller röstar (om de ens röstar) på andra politiska skådisar. Korruption bland makthavare måste bort, det duger inte att de håller varandra om ryggen genom förmåner och fallskärmar. Det räcker inte att ekonomisk tillväxt stannar hos de som redan har det bra, välfärden måste nå även de sämst ställda - vilket bl a måste innebära att stora förmögenheter och fantasilöner beskattas mera, och att skatterna används där de gör nytta. Att den personliga integriteten värnas liksom det fria ordet. Och att utbildningen förbättras, den är ju en förutsättning för utveckling och möjlighet till demokratiskt deltagande.
Och slutligen, jag älskar Filippinerna, landet och folket. Och hoppas att de inte röstar bort demokrati och rättssäkerhet. Att Duterte inte kommer att göra det han sagt, utan att han bekämpar korruption och brottslighet med lagliga medel och utan dödande, inte gör sig till diktator och att han lyssnar och diskuterar med de som inte delar hans åsikter. Och att han får en vicepresident som kan balansera honom, dvs t ex inte blir diktatorsonen Marcos.
--- 
Uppdatering.
Enl ngt osäkra uppgifter, valet är ännu efter en vecka inte helt sluträknat (även om 92% var klart på valnatten), blev det faktiskt förre diktatorn Ferdinand Marcos son, Marcos Jr, som valts som vicepresident.  Och Marcos änka, den åldriga Imelda  (hon med de tusentals skorna)  valdes nog också till en post, på lägre nivå.... 

Gammalt går igen

Läser nu Bonnierserien om gamla statsministrar, 22 st från Karl Staaff och fram till Reinfeldt. Har hunnit till mitten av raden.  Läsningen föder många tankar. Om vilka som blev statsministrar, och varför. Vilka var de och hur såg de på sig själva? Så både lika och olika de var. Hur okända de flesta är för dagens svenskar.
Kan vi lära något av dem?

Här en reflexion, föranledd av boken om Ernst Trygger. Vad vet ni om honom? MarieLouise Samuelsson skrev boken. Trygger - ett riktigt högerspöke. Ständigt emot all förändring (nästan). I vart fall i demokratiserande riktning. Och som regel den som förlorade.  Jurist, högerns ledare i första kammaren, en arrogant och skarp debattör. Ständigt i politikens centrum, men blev statsminister först på ålderns höst, en kort tid.  Trots allt inte helt okomplicerad. Men svår att kunna utforska hans privatliv i djupare betydelse för att där spåra hur det format honom.

Och efter att ha läst boken så instämmer jag i de likheter författaren finner mellan denne Ernst Trygger, arrogant, spydig och formuleringsskicklig så ger han associationer till både Olof Palme och Carl Bildt - vilka båda har dessutom har förfäder som varit mycket politiskt verksamma.

Och när Trygger i början av 19oo-talet talar om vikten av att den konservativa högern (där han var en av de mest konservativa) måste vinna arbetarna för sin sak, då låter det som hämtade från valrörelsen 2006, vår tids "nya moderater" har liksom inte uppfunnit något nytt.

Blir Filippinernas president en "Dirty Harry" en Trump, eller något annat?

Hörde i radion i morse med ett halvt öra om att den enligt opinionsmätningarna främste kandidaten i presidentvalet beskrevs som Asiens Donald Trump. Det är nog inte så filippinarna i gemen ser honom. Visst, Rodrigo Duterte är en populist, som går emot det politiska etablissemanget, men, men...
Filippinerna är ett land som knappast kan kallas en riktigt stabil demokrati. Marcos var länge diktator (vald, men ändå en diktator) och presidenterna har ofta varit av "skiftande" kvalitet, och armén har medverkat både till att avsätta och tillsätta presidenter med militär bakgrund. Visst har det funnits presidenter med god vilja och demokratisk läggning, men den politiska klassen består av några få familjer och många ledande politiker är eller anses vara korrumperade. Partiväsendet bygger i stort sett på personer, inte på ideologier. Valfusk och röstköp (ett par kilo ris för en röst) har varit vanligt. Och en tiondel av landets innevånare (110 milj inv på 2/3 av Sveriges yta) arbetar utomlands. I stor utsträckning är det de utlandsarbetandes hemskickade pengar som håller i vart fall de fattigaste vid liv.

Aquino

Den avgående presidenten Benigno (Noy-Noy) Aquino (liberal, av en känd och respekterad familj) får inte ställa upp för omval, men har varit rätt populär, i vart fall till en början. Ekonomin har växt mycket starkt, och han har, trots frånvaro av egen majoritet i parlamentet, lyckat genomföra både billigare sjukvård och högre lärarlöner för att höja läraryrkets status, och t ex förlängd grundutbildning. Men fortfarande är många väldigt fattiga. Och både militär och politiska motståndare har kritiserat honom starkt de senaste åren. 

Duterte

I Davao City, den stora miljonstaden på den stora sydön Mindanao (som både drabbats av muslimsk gerilla och politisk terror) har Duterte länge varit populär borgmästare. Davao C lär ha den minst förorenade miljön bland de större filippinska städerna, och anses som en välskött stad med begränsad brottslighet och där inte minst narkotikan bekämpats framgångsrikt.

Vem är då Duterte? Ja, han tillhör inte det politiska etablissemanget, tvärtom. På det sättet liknar han Trump, och hans väldigt direkta och odiplomatiska språk kan påminna om Trumps. Däremot är han knappast invandrarfientlig, och jag har svårt att tro att han varken är rik eller korrumperad. Men han är väldigt populär i Davao C. Han är advokat, juristutbildad men både pratar och beter sig som vanligt enkelt folk. Han bor enkelt och klär sig enkelt. Han ville inte alls kandidera som president, tvärtom. Han är drygt sjuttio år och ville nog antingen fortsätta i Davao eller sluta med politiken, men övertalades av sina anhängare att ställa upp. "Men," sa Duterte, "då blir jag väl anklagad för korruption och satt i fängelse när jag slutar, så brukar det ju gå för presidenterna."
Populär alltså, men ändå blev jag förvånad att han också verkar ha nått ut så bra även utanför Davao C och Mindanao.
Hans slipade motståndare, som bl a innefattar ättlingar till tidigare (avsatta och korrumperade) presidenter och toppolitiker, har sökt komma åt honom på alla sätt. Han har ju också gjort en del plumpa och grova uttalanden. Ibland halvt om halvt avsedda som skämt. Och en motståndare säger sig ha "bevis" på att Duterte är mångmiljonär. Vilket dels lett till att denne motståndare anklagas för att ha fifflat för att komma åt hemliga bankuppgifter, och dels till att Duterte visat upp kontoutdrag som visar att han har ynka 17 000 peso på det aktuella kontot. Det motsvarar cirka 3 500 kr. Men att kontot existerar, vilket motståndaren sökt bevisa genom att skicka några tusen peso till kontot.....  Motståndarna hävdar dock att Duterte har en massa miljoner, som han inte kunnat förklara. 
Själva har de dock uppenbarligen stora resurser, som de lägger ner på sina valkampanjer. Duterte däremot "bara" pratar och diskuterar (vilket kan följas även på internet), och de som vill ha en T-shirt med Duterte får själv köpa en hos de som trycker upp och säljer dem, medan konkurrenterna delar ut tröjor gratis...

Jag måste dock erkänna att jag inte kan får något riktigt bra grepp om vad Duterte står för, vilken idoelogi han har och vad han vill åstadkomma, hans program. Några saker är dock tydliga. Han gillar inte att Kina gör anspråk på några omtvistade små öar, som Filippinerna anser som sina. Och han kommer att effektivt bekämpa brottsligheten. Metoden verkar populär, men är inte precis rättssäker. Och kan ha gett honom epitetet "Dirty Harry".

Ett par exempel, som gör mig tveksam. Redan för flera år sedan hörde jag, när vi var i Davao C, av en (svensk) bekant att denne hade en granne i kvarteret (ett blandat medelklassområde) som rätt nyligen blivit skjuten. Dödad av DDS, dvs en mc-buren polispatrull, som gjort processen kort med en (förmodad) knarkkung. Borgmästare Duterte ansåg att personen i fråga var skyldig, och att det var onödigt att hålla på med domstolsprocesser etc. Att avliva avskummet direkt sparar pengar och är effektiv brottsbekämpning.  Och så ser han fortfarande på dessa saker, han ska ta itu med knarkhandel och våldtäktsmän - utan pardon och över hela landet - om han blir president.  Uppenbarligen är det något som folk gillar. Men rättssäkert är det ju verkligen inte.  Dödsstraff utan rättegångar, där den misstänkte har en chans att försvara sig. Nej, tack.  Fastän det är klart, det är nog inte utan att både polis och domstolsväsendet har sina brister, så frågan är förstås hur mycket mera rättssäkert det är... 

Andra exemplet. Ifjol när vi var i Filippinerna hade vi ett långt samtal med en av Dutertes män i stadsfullmäktige. En rätt ung, trevlig och enkel man, som vi kände då han tidigare också bott intill oss. Jag försökte pressa honom på vad Duterte ville, vad han och hans "parti" stod för ideologiskt. Ja, det var en del praktiska småfrågor, men det närmaste en "ideologi" jag kunde få fram var att Duterte var "federalist", dvs ville att makten skulle ligga i regionerna, i provinserna. Något slags decentralisering av makten. OK, det är väl möjligen en förklarlig åsikt hos en borgmästare, som vill göra det så bra han kan för sina medborgare.  Men knappast det första man tänker sig att en president vill sträva efter, att "småpåvarna" ska ha makten i st för presidenten (och parlamentet)...

Nå, jag har alltså en del (starka) invändningar emot Duterte. Men samtidigt så ser jag honom, tills annat bevisats, som en rätt pragmatisk och ideologilös man av god vilja, som en person som faktiskt vill bekämpa brottslighet, och göra det - allmänt sett - bättre för vanligt fattigt folk. Och varken är socialist eller högersinnad kapitalist. En praktiker, som vill se snabba resultat och ogillar intrigerande politiker, som lever som en klass för sig.
Och visst, det gör honom till ett slags populist. Dock väldigt långt ifrån sådana som Donald Trump.
Dock Noy-Noy Aquino menar att Duterte har diktatoriska tendenser.  Och vill att de andra presidentkandidaterna ska enas om att stoppa Duterte.  

På väg till revolutionen ?

Är Sverige på väg in i ett revolutionärt skede?

På AB debatt skriver Olle Wästberg om att politikerna har övergivit förorten. Han beskriver bl a de stora skillnaderna i valdeltagande i olika delar av Stockholm.
"Klyftan mellan det valdistrikt (i Bromma) där flest röstade och det där minst andel röstade (i Tensta) var 54 procent."
Skillnaderna mellan utbildning, sysselsättning och inkomster skiljer stort mellan olika stadsdelar. Vilket leder till olika valdeltagande.
Olle skriver: "Unga, utlandsfödda och lågutbildade gör färre försök än andra att påverka politiska beslut. Samtidigt är politiska beslut långt viktigare för levnadsomständigheterna för människor i Norsborg än vid Karlaplan.

Lågt valdeltagande är en följd av låg integration och bostadssegregering. Effekten av att människor i ”utanförskapsområden” inte röstar är att de heller inte blir lyssnade till. Vi vet ju att unga och utlandsfödda är underrepresenterade både som medlemmar i politiska partier och i de valda kommunala församlingarna."
Och, påpekar Olle Wästberg, politikerna lyssnar inte på de som inte röstar. De i utanförskapsområdena känner det, att ingen lyssnar. Att det leder till frustration är inte underligt. 

Samtidigt läser jag i DI hur Sven Hagströmer beskriver det. "Känslan av hopplöshet i Stockholms förorter skapar enorma slitningar i samhället, säger finansmannen Sven Hagströmer.
"Den franska revolutionen berodde just på det", säger han till Aftonbladet.

Alltså, vi har stora problem idag, där många människor inte bara känner sig långt ifrån inflytande, från delaktighet i demokratin och välfärden. De är också utanför de facto. Det har uppstått stora skillnader, "klasskillnader". Hopplöshet. Det har uppstått parallellsamhällen. 

Och även om dessa uttalanden göra i anledning av några AB-artiklar om Stockholm vet vi ju att liknande situation finns även på andra håll i landet, i förorter eller andra områden där det koncentrerats människor med låg utbildning, låga inkomster, låg sysselsättningsgrad.

Samtidigt så vet vi att inte bara den franska revolutionen 1789 uppstod på grund av de parallella samhällena, där större delen av folket levde i armod, och utan inflytande - utan demokrati, medan en överklass levde i överflöd. Den ryska revolutionen i början av 1900-talet hade liknande orsaker. 

Och vi var väldigt nära det också i Sverige för ca 100 år sedan. Där alltfler flydde fattigdom, religiös förföljelse och ofrihet till Nordamerika. Samtidigt som industrin växte fram med underbetalda arbetare (som ofta var ogifta kvinnor i vissa industrier) och det gick trögt med demokratins framväxt. Skillnaderna var för stora. Högern, kungahuset och de besuttna stretade emot folkets vilja att få vara med att styra - och så innebar första världskriget, speciellt de senare åren, att hungersnöden blev djup och akut, vilket inte Hammarskölds (av kungen utsedda regering) kunde bemästra.  En ny regering under Carl Swartz fick ta över i den tid (våren, sommaren 1917) då det var omfattande och förtvivlade demonstrationer, där kvinnorna ofta spelade den ledande rollen. Det fanns för lite bröd, potatis, rotfrukter och mycket av köttet och fläsket som producerades hade exporterats. Hungern och att den mat som fanns var för dyr,  och bristen på inflytande (demokrati) ledde på sina håll också till rena kravaller och annan oro. Skillnaderna i samhället var för stora.

Nu kom Sverige över den krisen, Swartz kortlivade regering lyckades lugna folket genom att samarbeta med riksdagen ( inklusive vänstern, dvs liberalerna och socialdemokraterna) och genom att få fram mat, och genom att förbereda marken och göra klart för de mera rabiata konservativa (kungahuset, högern etc) att om inte rösträtten utvidgades så kunde det bli revolution. Swartz var "höger", och hade en blandad uppsättning ministrar, men var uppenbarligen en moderat konservativ, med mycket starka liberala sympatier, som insåg. Hösten 1917 segrade vänstern (liberalerna och socialdemokraterna) och liberalernas ledare Nils Eden blev statsminister i en koalition mellan liberaler och  socialdemokrater. Högern tappade stort, och de mera revolutionära socialisterna (utbrytare från soc-dem) fick bara 8%, och de två bondepartierna (konservativa) var också små. Detta ses som det parlamentarismen slutliga genombrott. Att regeringarna inte skulle utses av kungen utan av riksdagen och måste ha riksdagens stöd. Edéns regering avskaffade de tidigare begränsningarna av rösträtten - och kvinnorna fick rösträtt. Olika reformer i demokratiserande syfte genomfördes (inkl skolreformer). 

Av historien, erfarenheterna, bör vi kunna tyda tecknen. Se att vi idag har flera av de orsaker som låg bakom tidigare revolutioner och som gjorde att vi var snubblande nära det även i Sverige. Klassamhälle, stora grupper som stod utan verkligt inflytande, fattigdom etc. Och lära att ska vi klara även dagens situation måste vi avhjälpa bristerna; minska utanförskapet, minska de allt djupare klyftorna mellan olika grupper människor, förbättra utbildningen, minska fattigdom och öka sysselsättningen och öka valdeltagandet. Partierna måste lyssna och deltagandet i det demokratiska samtalet måste öppnas, vidgas så att alla känner sig kunna vara med. Att dagens överklass måste rucka på sina privilegier (ekonomiska och andra), om vi ska ha ett samhälle där alla är med.

Första maj - utan revolution nu, men nära för 99 år sedan

Jag gissar att dagens första maj blev en rätt avslagen demonstrationsdag i Sverige. Jag har inte förmärkt något som skulle förmå de stora och upprörda folkmassorna att gå ut och demonstrera. I stort sett hela min livstid har det, förutom några korta avbrott under senare tid, varit socialdemokraterna som suttit vid makten. Och det har verkar konstigt och närmast patetiskt att gå ut och protestera emot makten, när man själv är den som har makten.  Om en stund lär vi få pliktskyldiga reportage för vad som förevarit och sagts.

Annat var det för cirka hundra år sedan. Och för 99 år sedan, 1 maj 1917, var det inte bara världskrig utan också en pågående kommunistisk revolution i Ryssland och i Sverige var det en hungersnöd som drev folk, och inte minst kvinnorna, ut på gatorna för att demonstrera. Etablissemanget (kungen, högern, militären, överklassen) fruktade revolution även i Sverige, och de motarbetade den framväxande parlamentarismen och en demokratisering som skulle leda till allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor. Vänstern, dvs liberalerna och i viss mån de framväxande socialdemokraterna hade vunnit några steg på vägen till folkmakt i stället för herremakt.

Under året innan hade hungersnöden brett ut sig alltmer, Hammarskölds regering hade inte klarat av livsmedelsförsörjningen och inte att förhandla med Storbritannien om handelslättnader. I början av 1917 blev livsmedelsbristen akut. Regeringen Hammarsköld tvangs avgå. Och Carl Swartz bildade regering. En höger- och konservativ regering, men inte av det mer extrema slaget, och ledd av en person som var moderat höger och delvis snarast liberal i praktiken, med ett förflutet som frihandelsvän - i motsats till de mer konservativa högermännen. Och Swartz var inriktad på samarbete med riksdagen och där även med vänstern (liberalerna och socialdemokraterna). Men det var oroliga tider. Militären, i vart fall de värnpliktiga, ansågs inte pålitliga om det skulle bli något som kunde bli en revolution. Samhällsbevarande krafter började bilda "skyddskårer" som skulle hjälpa polisen och "trogna" militärer att hålla tillbaka våldsbenägna demonstranter. Vare sig de demonstrerade för mera mat till rimliga priser eller ett nytt styrelseskick/republik.

Inför första maj höjdes säkerheten, rusdrycksförbud utfärdades ock krigsministern ville förlägga pålitliga förband  från landet i Stockholm p g a oro för de opålitliga i Stockholm. Men Carl Swarz ville inte det. Han insåg att det kunde ses som provocerande, och han förhandlade med Branting om att skyddskårerna inte skulle få några anslag, utan tvärtom förklaras oönskade. En del högerkrafter var närmast panikslagna, men Swartz och hans regering var bekymrade, men inte panikslagna. De lyckades, efter samtal och samverkan med vänstern lugna ner situationen. Samtliga partiledare, inklusive även Branting och Nils Edén (liberalernas ledare) uppmanade folk till lugn och att samarbeta för att klara av svårigheterna. Och i riksdagen lyfte Branting fram att förutom att hungerkrisen måste lösas, måste det också till konstitutionella reformer.

Och, ja, demonstrationerna blev mäktiga och omfattande. Men i huvudsak lugna och värdiga. Dock, skulle det visa sig att det inte var ett lugn som skulle råda allt framgent. Men första maj innebar inte startskottet till en blodig revolution i stil med den ryska, bekämpas av regimtrogna trupper, poliser och högern.  Efter ett halvårs regerande hölls riksdagsval. Swartz regering avgick och vänstern, dvs liberalerna med Nils Edén som statsministger och socialdemokraterna med Hjalmar Branting, bildade regering. Allmän rösträtt, utan graderade röstskalor, och rösträtt även för kvinnorna, infördes. Och första världskriget tog slut.

 Socialdemokratin sprack under resans gång, och utbrytarna bildade ett kommunistiskt parti.

Fösta maj 1917 var revolutionen dock snubblande nära, men undveks. Demokratiseringen kunde gå vidare med fredliga medel.
...
Carl Swartz är en statsminister som jag tidigare inte vetat mycket mera om än namnet. Historikern Eva Helen Ulvros bok (Bonniers) om Swartz ger dock en intressant och detaljerad information om honom och speciellt om det händelserika halvår som han var statsminister. Och den visar att även en kort regeringsperiod kan innebära viktiga beslut för landets framtid.
För mig är det dessutom intressant, Carl Swartz kom från Norrköping (vilket jag inte gör), men hans mor hette Elisabet Forsgren. Undras om det kan finnas något släktband långt bort i historien...