"Jag vill inte bli glömd"

Jag vill inte bli glömd, skrev Thomas, men det blev han. Sjuk och ensam efter en stroke, som gjorde att han visserligen med möda kan röra sig i lägenheten, men om han ramlar så blir han liggande. Hans "livlina" var att han skulle få ett dagligt samtal från hem. Detta i stället för det trygghetslarm som inte fungerade.
Men han blev just bortglömd. Gång på gång. Detta var ett av de reportage som Uppdrag granskning (UG) visade i onsdags (17 febr 2016).

Ingen (?) vill väl bli bortglömd. Vare sig man är sjuk eller inte, gammal eller ung. I detta fall, sjuk och äldre (nåja, bara 65 år) är det faktiskt också något som ligger i samhällets, vårt gemensamma, ansvar att stå för. Och som vi alla betalar skatt för, eftersom vi som privatpersoner inte har resurser till för att klara själva. I normalfallet i vart fall inte ekonomiskt, och oftast inte heller mänskligt på grund av arbete, avstånd till släkt och vänner. Som medelålders arbetande människa har man fullt upp med barn och familj, utrymmet för att i någon högre grad hålla intensiv och tät kontakt och tillsyn till en sjuk och ensam anförvant finns ofta inte.

Men äldreomsorg, sjukvård, hemtjänst etc har också svårigheter att klara av det.  Vilket är illa, mycket illa. I det aktuella fallet så blev Thomas bortglömd, och låg där bortglömd. Bortglömd, inte kontaktad via telefon, inte varje dag. Och trots det gjorde ingen "avvikelserapport".  Samtidigt ska man veta att sådana registrerades ofta, men inte betr Thomas. Vilket gör att man undrar hur många gånger som folk glöms bort, totalt sett.  Och man kan diskutera var ansvaret ligger, hos cheferna (höga eller låga), hos de som ska ringa och hålla kontakten i de enskilda fallen. Är det bristande rutiner? Eller ren lathet?

Nå, men även de som (ännu) inte omfattas av något trygghetssystem pga sjukdom eller ålder, fungerande eller ej, har behov att inte bli bortglömda. Vi är ju fria individer, men vi är sociala människor som behöver leva i något slags gemenskap med varandra.
   Ser vi varandra?
Ser vi varandra som medmänniskor? Inser vi att vi måste ägna omsorg åt varandra, i form av reell närhet, se varandra i ögonen, småprata, samtala, ta på varandra. Hinner vi det?  Jag tycker mig ha sett varnande rapporter om att vi numera inte hinner med varandra. Och en stor och viktig orsak är att många är mycket, alltför mycket uppkopplade med inte bara datorer utan också via smartphones och surfplattor, och är ute på Facebook, twittrar eller liknande, mest hela tiden. Alltför många ägnar sig alltså alltför mycket åt "sociala medier", så vi inte hinner med att vara sociala med de nära och kära vi har omkring oss.
Föräldrarna håller på och knappar på sina små mobiler medan de inte ägnar babyn i barnvagnen någon egentlige uppmärksamhet. Sitter med mobilen igång vid matbordet i st för att prata med familjen. Och "ser" på teve med mobil, surfplatta eller laptop i handen eller knäet. Hinner varken följa teven eller prata med de andra som också sitter framför teven. Och "på stan" ser man inte folk, man tittar på smartphonens lilla skärm och knappar på den. Möjligen sms-ar man den som står bredvid.
OK, visst är en mobil bra att ha ibland. Och Facebook kan vara en kontaktväg om alla vänner och all släkt är långt bort fysiskt. Men nog skulle de flesta må bättre av att prata med varandra direkt "face to face".  Inom familjen - men också med vänner och andra som finns nära.
Är det inte rent av löjligt att ständigt kolla om någon sökt en via smartphone eller via Facebook etc? Lyft blicken, kanske står någon du vill ha kontakt med framför dig...  Nicka till den och börja prata...