Järnväg, behövs det? Var, varför, för vem och vad?

Här följer några  tankar betr järnvägen, dess kostnader, nödvändighet och prioriteringar. Det är ju något som diskuteras till och från, och även just nu. Inte minst p g a att man "upptäckt" det höga kostnaderna för det eftersatta underhålletl OCH för hur en del debattörer (politiker) vill se höghastighetståg, till än högre kostnader, mellan en del sydliga korta sträckor. 

Självklart måste järnvägen underhållas så den fungerar, är säker. Det gäller befintligt nät i princip överallt. Och då både betr person- och godstrafik. Järnvägen är ju mera miljövänlig än biltransporter, som ändå måste ske många ggr, fr f a på kortare sträckor.
MEN att bygga dubbelspår, det kan inte vara nödvändigt i så många fall, möjligen ur säkerhetssynpunkt där det är hög belastning.
Men inte p g a att ge plats för höghastighetståg på de korta sträckor som det gäller i mellan och sydsverige. Det är helt enkelt inte motiverat med de höga kostnaderna för att korta restiden, när det gäller persontrafik, på dessa korta sträckor som bara rör sig om några tiotals mil.
Helt annat är läget för trafiken till och från övre Norrland. Där behövs snabbare tåg (och säkrare, väl underhållna banor) med rätt vagnar som inte fryser ihop vid några extra minusgrader eller lite snö.
Det är där långa avstånd, där persontrafik med tåg måste kunna konkurrera med flyget, men också flyget behövs. I dagsläget vågar man ju knappast planera att ta tåget på vintern, inte bara pga av tidsåtgången.
Men fungerande järnväg, på sträckor som passerar tätorterna hela vägen upp till Haparanda/'Finland är inte bara viktig för passagerartrafiken (vilket sydliga debattörer tycks tro). Visst, goda kommunikationer krävs för att kunna bo och arbeta även norr om Gävle. (Och här finns plats att bygga, t o m oftast till lägre kostnader än i och runt de överhettade storstadsområdena med deras osunda svarta pengar och svarta kontrakt.)
Nej, än viktigare är nog att industrin i norr behöver en fungerande järnväg med tillräcklig kapacitet. Den industri som ger de inkomster till landet som föder de som bor i Mellan- och sydsverige. Och som därmed även ger inkomster som kan kanaliseras till bostadsbyggande. Även söderut."

Som sagt. Ska man sätta in järnvägen i ett större sammanhang, som inkluderar både miljö, och transport, som levnadsförutsättningar i hela landet. Då måste man se även till att järnvägen är viktig också betr godstransporterna. Jag tycker nog att många debattörer - och politiker - i Sthlmsområdet och söderöver, glömmer det, och tror att det bara gäller persontransporter för de som lever och verkar i och kring storstäderna i syd.

I en vettig planering, som tar in helheten, måste man komma ifrån onödiga skrytprojekt, som bara ser till persontrafik,  och att man inte glömmer bort att ett effektivt (och säkert) järnvägsnät måste innefatta även "stickspår" från stambanorna till mindre orter och till industrier som inte ligger precis vid stambanorna. 

Är djupa klyftor bra för ekonomi och välfärd?

Som en kort kompletterande kommentar till min text häromdagen betr komplexet löner-klyftor etc, vill jag delge även följande. Och det som en kommentar till de som menar att djupa skillnader mellan olika grupper är en stimulans till ekonomisk tillväxt och välfärd för alla. Att man inte ska vara avundsjuk på de som det går bra för, och gjort och gör sig ofantligt rika.
Men det är inte fråga om avundsjuka, utan om att djupa klyftor gör det svårt att skapa sig en någorlunda hyfsad tillvaro själv. OCH att klyftor är skadliga för ekonomin! Just det, för samhällsekonomin som sådan, inte bara för den enskilde med låg inkomst.

Flera svenska företrädare för olika fackliga organisationer har på senare tid krävt lönelyft, och då även för de med lägst inkomster, och är emot sänkta nybörjarlöner. Det är ju rätt givet. Men inte bara de, utan även folk med näringslivspositioner ser risker och nackdelar med låga löner - eftersom de leder till klyftor i samhället.
Trots vad "nyliberala" ekonomer (?) predikar.

En av de mer prominenta, som går emot sänkta löner för nyanlända är förre Scania-vd´n Leif Östling, som föreslås till ny ordförande i Svenskt Näringsliv. Vilket är precis motsatsen till vad denna organisations företrädare dagarna innan anser.

Och nu fick jag precis korn på vad en amerikansk superkapitalist säger. Nick Hanauer, som verkligen inte är en socialist eller "vänster", utan en vältalig företagsledare som vill rädda kapitalismen. En länk till en liten text,  som säger ungefär som så;
vakna upp (kapitalister), växande klyftor driver samhället in i en situation som liknar den i Frankrike före revolutionen.
Han vill höja minimilönerna dramatiskt, för att vidga medelklassen och ge ett visst mått av välstånd, för att minska riskerna för revolution. 

Det ni!

Låga löner - höga löner, höga kostnader, ränta och inflation

Nu blossar åter upp frågan om lönerna. Många ekonomer och näringslivsföreträdare och en del politiker vill att det ska bli fler låglönejobb, att unga och nykomna ska starta på en lägre inkomstnivå än idag. Och då med motiveringen att jobb med lön, om än låg, är bättre än inget arbete men bidragsberoende.
Självklart är det så. Inkomst genom arbete är bättre, både för individen och samhället, än bidragsberoende.
Men, för låg lön är inte bra. Det ska gå att leva på en heltidslön, överlevnaden ska inte bero på att lönen kompletteras med bidrag. Naturligtvis hanterar folk sina pengar olika bra, en del klarar sig genom sparsamhet även på en  låg lön, för andra räcker inga inkomster, man lånar, har inte lärt sig att vara sparsam, man spenderar hela tiden mer än sina inkomster, hur höga de än är.
Detta är ett problem, som beror på dålig uppfostran hemma och i skolan - och genom samhällets intensiva uppmuntran till konsumtion.
Jag hävdar ändå att en normalt sparsam person ska kunna leva på en heltidslön. Det kan vara motiverat med mera differentierade ingångslöner eller lägre löner för jobb som inte kräver utbildning. Men inte så låga att de inte går att leva på. Och om jag minns rätt så menade redan nationalekonomen Adam Smith att arbetarna skulle ha hyfsade löner. För då kunde de efterfråga och konsumera det som företagen producerade.

Ett större bekymmer är det höga kostnadsläget. Levnadskostnaderna stiger hela tiden. Varför? Jag menar att en viktig faktor, numera, beror på att alltfler har FÖR höga inkomster. Nu menar jag inte att "för hög" inkomst är den som överstiger något slags genomsnitt med några tusen kronor i månaden. Det finns ju hos många den åsikten att den som har cirka tusen mer i månaden än vad man har själv, den är högavlönad. Tyvärr. Alla kan inte och ska inte tjäna exakt lika mycket. Mera ansvar, mera skicklighet, högre utbildning och studieskulder bör premieras med högre lön än de som inte har något ansvar, inte är så duktig, och som inte har tagit sig tid att skaffa en längre utbildning och inte ådragit sig studieskulder.
Men, den kompensationen ska vara rimlig. Idag, och sedan 10-15 år verkar inkomstklyftorna ha blivit allt djupare. Helt omotiverat. De högst avlönade kan idag i stor utsträckning, genom kompisskap och ömsesidigt beroende, sätta sina löner själva.
De höga löner, och andra förmåner, som en växande grupp har numera, de är en orsak till högre kostnadsläge - vilket ju främst drabbar de med låga inkomster, eller som p g a arbetslöshet, sjukdom eller ålder, tvingas leva på (låg) A-kassa, sjukpenning eller (högbeskattad) pension. En gång i tiden var (de fåtaliga) höjdarnas löner av marginell betydelse för företagen eller samhället. Idag är det många fler  höjdare, med väldigt mycket högre löner. Då blir det dels ett kostnadsproblem, dels en psykologisk faktor som driver upp allas löner, vilket i sig också givetvis höjer levnadsomkostnaderna.

Nu tror jag inte att höjd skatt för de alltför högavlönade minskar kostnadsnivån för att leva. De högavlönade ser säkert till att de mer än kompenseras för ev höjda skatter.
Däremot kan det ur rättviseskäl ses riktigt att de som har högre inkomster och tillgångar i högre grad ska bidra till att bekosta samhällets utgifter för välfärden. Men det är en annan fråga.
Jag tror att det måste komma till en allmän insikt att för höga löner, förutom att de göder girigheten, leder till ett samhälle som skapar motsättningar och som krackelerar välfärden. Det måste till ett frivilligt stopp för att kräva och ge de fantasilöner som idag förekommer.

Men vad mer är det som leder till högre kostnader och kraven på högre löner och som gör att man inte kan leva på låga (eller sänkta) löner?
En sak är givetvis räntepolitiken. Och då speciellt då dess syfte är att få upp inflationen.
Låg ränta gör det billigt att låna. Dvs privatpersoner kan slösa mera (inklusive att köpa sina bostäder till för höga kostnader!), utan att det straffar sig - i vart fall inte på kort sikt. På lång sikt måste alla lån betalas - och räntorna att stiga. En efterfrågan, höjd konsumtion ska grundas på  inkomster - inte på att de som har för låga inkomster lånar.
Med högre efterfrågan, så stiger inflationen. Som Riksbanken vill - och som politikerna uppdragit till Riksbanken att se till.
Och högre inflation så stiger levnadskostnaderna. Vilket främst drabbar de som inte kan kompensera sig för den, dvs de utan lön eller med alltför låg lön.

Som jag ser det så är det mycket i dagens ekonomiska politik som inte går ihop. I vart fall inte om man strävar efter ett samhälle där välfärden ska vara spridd till alla, ett samhälle där man ska kunna leva på sin lön.  Och utan farliga inkomstklyftor.  En välfärd för alla leder till frihet och trygghet. Ett samhälle där vi lever som fria, jämlika människor som alla kan utvecklas och leva i gemenskap med varandra.

"Jag vill inte bli glömd"

Jag vill inte bli glömd, skrev Thomas, men det blev han. Sjuk och ensam efter en stroke, som gjorde att han visserligen med möda kan röra sig i lägenheten, men om han ramlar så blir han liggande. Hans "livlina" var att han skulle få ett dagligt samtal från hem. Detta i stället för det trygghetslarm som inte fungerade.
Men han blev just bortglömd. Gång på gång. Detta var ett av de reportage som Uppdrag granskning (UG) visade i onsdags (17 febr 2016).

Ingen (?) vill väl bli bortglömd. Vare sig man är sjuk eller inte, gammal eller ung. I detta fall, sjuk och äldre (nåja, bara 65 år) är det faktiskt också något som ligger i samhällets, vårt gemensamma, ansvar att stå för. Och som vi alla betalar skatt för, eftersom vi som privatpersoner inte har resurser till för att klara själva. I normalfallet i vart fall inte ekonomiskt, och oftast inte heller mänskligt på grund av arbete, avstånd till släkt och vänner. Som medelålders arbetande människa har man fullt upp med barn och familj, utrymmet för att i någon högre grad hålla intensiv och tät kontakt och tillsyn till en sjuk och ensam anförvant finns ofta inte.

Men äldreomsorg, sjukvård, hemtjänst etc har också svårigheter att klara av det.  Vilket är illa, mycket illa. I det aktuella fallet så blev Thomas bortglömd, och låg där bortglömd. Bortglömd, inte kontaktad via telefon, inte varje dag. Och trots det gjorde ingen "avvikelserapport".  Samtidigt ska man veta att sådana registrerades ofta, men inte betr Thomas. Vilket gör att man undrar hur många gånger som folk glöms bort, totalt sett.  Och man kan diskutera var ansvaret ligger, hos cheferna (höga eller låga), hos de som ska ringa och hålla kontakten i de enskilda fallen. Är det bristande rutiner? Eller ren lathet?

Nå, men även de som (ännu) inte omfattas av något trygghetssystem pga sjukdom eller ålder, fungerande eller ej, har behov att inte bli bortglömda. Vi är ju fria individer, men vi är sociala människor som behöver leva i något slags gemenskap med varandra.
   Ser vi varandra?
Ser vi varandra som medmänniskor? Inser vi att vi måste ägna omsorg åt varandra, i form av reell närhet, se varandra i ögonen, småprata, samtala, ta på varandra. Hinner vi det?  Jag tycker mig ha sett varnande rapporter om att vi numera inte hinner med varandra. Och en stor och viktig orsak är att många är mycket, alltför mycket uppkopplade med inte bara datorer utan också via smartphones och surfplattor, och är ute på Facebook, twittrar eller liknande, mest hela tiden. Alltför många ägnar sig alltså alltför mycket åt "sociala medier", så vi inte hinner med att vara sociala med de nära och kära vi har omkring oss.
Föräldrarna håller på och knappar på sina små mobiler medan de inte ägnar babyn i barnvagnen någon egentlige uppmärksamhet. Sitter med mobilen igång vid matbordet i st för att prata med familjen. Och "ser" på teve med mobil, surfplatta eller laptop i handen eller knäet. Hinner varken följa teven eller prata med de andra som också sitter framför teven. Och "på stan" ser man inte folk, man tittar på smartphonens lilla skärm och knappar på den. Möjligen sms-ar man den som står bredvid.
OK, visst är en mobil bra att ha ibland. Och Facebook kan vara en kontaktväg om alla vänner och all släkt är långt bort fysiskt. Men nog skulle de flesta må bättre av att prata med varandra direkt "face to face".  Inom familjen - men också med vänner och andra som finns nära.
Är det inte rent av löjligt att ständigt kolla om någon sökt en via smartphone eller via Facebook etc? Lyft blicken, kanske står någon du vill ha kontakt med framför dig...  Nicka till den och börja prata...

Lars Landberg, en god socialliberal

Sorgligt. Idag är den för mig tyngsta nyheten i min lokaltidning. PT,  att en verklig socialliberal avlidit. Lars Landberg.

Lars var en man jag verkligen respekterade och kände stark samhörighet med politiskt. Den omfattande minnestexten har skrivits av Jan Lundquist, pensionerad tidningsman, men fortfarande aktiv som lokalhistoriker och "senior editor". Tillika socialdemokrat, som bl a varit kyrkopolitiskt verksam. 
Det är en väldigt fin text, ovanligt lång och inkännande, kunnig och uppskattande, som Jan skrivit. Minnesord med stor uppskattning över Landbergs verklighetsbaserade och konsekventa socialliberalism. Den sorts socialliberalism som jag själv står för. Och som jag vet att Lars Landberg under senare år var bekymrad över att den trängts tillbaka inom folkpartiet,  En sorg som jag (och andra) delar.
Jag minns bl a ett långt resonemang om detta som vi hade för ett par år sedan, när vi satt på en parksoffa på Rådhustorget och väntade på att våra respektive skulle handla färdigt. 

Lars Landberg blev 90 år, om några veckor skulle han fyllt 91. Och som Jan Lundquist skriver hade Lars en stark socialliberal kompass som var hans ledstjärna i det politiska arbetet. Landberg hade uppdrag i bl a kommunstyrelse och kommunfullmäktige, men även landstingspolitiken. Och han var aktiv i fp´s lokalavdelning långt efter det att han slutat med sina offentliga uppdrag. 

Jag kan bara bekräfta vad Lundquist skriver att Lars L hade en öppen attityd och diskuterade glatt och villigt även med politiska motståndare, han var modig och frimodig, kunnig och engagerad. En varm människa och initierad socialliberal med social ansvars- och utvecklingskänsla.
Jag minns väl hur han, när jag som nyinflyttad deltog i olika fp-sammanhang lokalt, helt självklart satte sig med mig för lite småprat, för att jag skulle känna mig välkommen. 

Ett annat minne, som visar att han kunde skilja på åsikt och person är att han kom hem till mig och ville ha hjälp med att skriva en insändare. Det var vid en tidpunkt då man ofta i debatten gick hårt åt en del vpk-are som ännu i grunden var kommunister. Han gillade inte detta, inte de personliga angreppen och invektiven. Även om han var en klar motståndare emot den kommunistiska ideologin. Han kunde uppskatta även kommunister som personer, inte minst för deras ärlighet, även om han avskydde ideologin. 
Vi fick ihop en bra text om det, för jag hade samma erfarenhet och åsikt. Några av de ärligaste politiker jag känt under min verksamhet, det har varit riktiga kommunister, inga luddiga rödvinssocialister av det slag som gjorde om skp till vpk och sedan till v.  Trots den vedervärdiga  ideologin var de ärliga och riktiga människor.  
Och minns jag rätt tog PT också in den.


Lars Landberg på 90-årsdagen, med hustru Karin

Vem byggde Sverige?

En viktig del av den socialdemokratiska självbilden, det är att det var partiet som byggde Sverige. Per-Albin Hanssons Folkhem, och Erlanders påbyggnad. En bild som får stöd av det långa maktinnehavet för S.

Nu har en moderatpolitiken ifrågasatt detta i en artikel i Dagens Samhälle rubricerad "Socialdemokraterna byggde inte Sverige".  Vilket givetvis retat upp en del socialdemokrater, och det med besked.

Så här ser jag på saken.

Det är inte en korkad artikel. Men ofullständig, och det gissningsvis fullt medvetet. Liksom de vredgade kommentarer från s-håll, som försvarar det höga skattetrycket som grunden för folkhemsbygget.  

Alltså. M-skribenten "glömmer" att industrialiseringen och utvecklingen under perioden 1870 och till medio 30-talet faktiskt till stor del berodde på folkskolans införande några årtionden före 1870, en liberalt framdriven reform. Att välfärd och byggandet av landet fick fart berodde också i hög grad på frihandeln, som drevs fram av liberaler, och där var de konservativ motståndare. 
S kom in på banan på allvar först en bit in på 1900-talet, och liberaler och socialdemokrater var pådrivande för demokratiseringen, en annan viktig framgångsfaktor, liksom olika sociala reformer, emot högerns och "näringslivet". Liberalerna har inte motsatt sig skatter för sociala reformer, däremot skatter och annat som ansågs leda till socialisering. 
Och det hör till bilden att s i vart fall under Strängs epok och lite till hade gott och (alltför) tätt samarbete med storföretagen (läs: fr f a Wallenbergsfären/SEB), vilket jag gissar att båda parter ansåg gynna sig själva och sina mål... 
Däremot gynnade det knappast småföretagandet. Det gynnades främst av det liberaler och sparbanksrörelsen stod för. Och tyvärr glömmer lätt Sossarna att faktiskt näringslivet, företagandet skapat underlag för välfärdsbygget - vilket s i regeringsställning kunnat utnyttja för att ta in skattemedel för det fortsatta byggandet. Det är ett växelspel som såväl högern/moderatena/näringslivslobbyister som sossar inte gärna erkänner - annat än "sin" bit. Saltsjöbadsavtalet och -andan är ännu en sådan viktig bit som idag inte erkänns fulla värdet av från de olika sidorna. 
Utvandringen från medio 1800-talet och ett par decennier in på 1900-talet bidrog  också att Sverige lyckades försörja de som blev kvar. Det som byggt Sverige är ett växelspel av många faktorer och inblandade. 

Alltså, artikeln är ofullständig och vinklad, men det är också de mest hätska angreppen på den. 
Verkligheten är mera sammansatt och mångfacetterad, och beror på hur samförstånd lett utvecklingen framåt. Där det ibland kompromissats, ibland kunnat undvikas dikeskörningar. Men inte alltid...

Sprid inte hat emot de som kommer utifrån!

De som läser denna blogg, och som inte känner till Piteå, PT och politiken i kommunen ska få denna introduktion till den kortfattade insändaren nedan.
 Piteå är en kommun på strax över 40000 inv, en sedan urminnes s-styrd kommun som vill bli större. Präglas av några större basindustrier men även av en småföretagsamhet, som liknar den i norra Västerbotten.
1) Under några år har det funnits ett mindre antal romska tiggare, som suttit utanför fr f a de större varuhusen i centrum, men även i viss mån utanför en del mindre affärer i de mindre tätorterna. Även nu vintertid. Nu har kommunen, genom kommunstyrelsen, beslutat upplåta en gammal kulturbyggnad  "Blomska gården" som natthärbärge för hemlösa. Blomska gårdenb har försetts med div brandskyddande anordningar, och kommunen står för uppvärmningen under  den tid det gäller - dvs till 15 april. Det som erbjuds  är nattvila, inte dagtid, rinnande kallt vatten, men inte varmvatten eller dusch. Ingen hög standard alltså, men ändå värme under nattvilan. PKR, Piteå kristna råd, ombesörjer det praktiska arbetet. Den som utnyttjar natthärbärget ska betala tjugo kr/natt. Den lokal som anvisades förra vintern för detta ändamål står inte till förfogande detta år.
Härom dagen gick (den nyblivne) gruppledaren för moderaterna ut i pressen att han inte gillade beslutet, som han själv bifallit. Motivering: han hade "inte förstått" förslaget, inte trott att det skulle gälla även EU-migranterna/tiggarna, och förslaget (handlingarna) hade lagts på bordet vid sammanträdet. Men han tyckte in om att de frysande tiggarna skulle få komma in i Blomska gården. Därför verkar han ha drabbats av eftertankens kranka blekhet och skyllt på att han "inte förstått". Jag kan inte se hans negativism emot tiggarna som annat än att fiska efter smygrasisternas röster. S-kommunalrådet Peter Roslund har kraftfullt bemött moderaten och menar att ingen annan (från ngt annat parti heller) missförstått eller inte förstått förslaget.

2) Piteå kommun har tidigare tagit emot flyktingar, men i rätt begränsad omfattning. Sedan i höstas har de (s+v styrd kommun) i enighet (frånsett SD-arna) beslutat ta emot rätt många fler, inkl ensamkommande flyktingbarn. För att uppfylla det löftet så söker kommunen (fler) lokaler för just flyktingbarnen och har tänkt sig ett modulbygge, där man undersöker olika placeringar. I närheten av villaområden.
Nu har sd-ledaren i fullmäktige på internet (via Facebook och SD-blogg) spritt uppgifter om de platser i kommunen som modulbygget kan placeras. Med adress och kartbilder med mera. OK, det är offentlig handling, men syftet är helt uppenbart - inte minst när man läser hans text också - att hetsa emot flyktingbarnen och emot att flyktingar ska tas omhand i Piteå. Asylbaracker kallar SD f ö detta, samtidigt som de genom sin ledare säger att det är för dyrt. Men något billigare alternativ för barnen har de inte presenterat.
Vi vet ju också hur SD-are på andra håll hetsat emot flyktingar och emot flyktingboenden - och vad det lett till i form av olika sabotage, mordbränder etc.  I några fall har förstås de ansvariga nekat att det var avsikten, men jag menar att det är allvarligt och borde vara straffbart att på detta sätt faktiskt uppmana till brott och förföljelse.
Om än det sker under åberopande av "yttrandefrihet och åsiktsfrihet".


--- insändarmanuset:

Sprid inte hat emot de som kommer utifrån!

Varför trigga den oro för det nya, rädsla för folk utifrån, till ren fientlighet, hat? Den frågan ställer jag mig efter ett flertal insändare i PT, som liknar det hat som sprids av rasistiska rörelser.
För mig är det skrämmande, då det visar att det finns många som inte ser medmänsklighet, medborgerliga rättigheter som ett viktigt värde i ett demokratiskt samhälle. 

Aktuellt i Piteå är motståndet mot EU-migranter (fattiga romska tiggare) och alla varianter av motstånd emot att ta emot flyktingar. Och hur en del politiker vill dra politiska poäng i detta.

Som nu moderaten Håkan Johansson, som säger sig inte förstått det förslag som han biföll i kommunstyrelsen, att EU-migranter skulle slippa frysa ihjäl genom att få sova i Blomska gården. Det är helt klart att han är ö h t emot hjälp till de frysande romerna. Men hans argument är märkligt och slingrigt. Jag ställdes själv en gång i tiden, i skolstyrelsen på 80-talet (före Peter Roslunds tid)  inför att handlingar inte presenterats förrän vid sammanträdet, att ärenden tog upp utanför listan etc. Jag reagerade då SKARPT, och krävde att ärenden ska vara beredda, att man som ledamot ska ha fått underlag och kunnat förbereda sig. Visst kan det, i akuta lägen, hända att ärenden eller fakta "måste" tas upp ändå, men ytterst sällan. Och då ska man som ledamot säga ifrån, kräva ajournering för att hinna se om man förstår och kan ta ställning. Tycker man att man inte kan det så får man yrka avslag eller bordläggning eller på något sätt göra klart att man inte omedelbart kan ta ställning. Och reservera sig eller kräva få in någon slags röstförklaring i protokollet.  Efter ett tag så minskade då "slarvet" med att i onödan ta upp dåligt beredda eller "plötsligt akuta" ärenden.  Det duger inte att komma efteråt och skylla på att man inte förstått.

Jag reagerar också emot hur sd-ledaren i fullmäktige agerar för att späda på oron emot ensamkommande barn/ungdomar genom att publicera adresser och kartor på alternativa placeringar av modulboenden för dessa. Vill han inte ha det, vilket han som vald politiker i fullmäktige har ett ansvar föratt lösa, så borde han komma med alternativa positiva förslag. Nu väljer han i stället att visa sitt motstånd emot att Piteå tar emot dessa flyktingar (där staten står för kostnaden). Och blåser därvid under oron och fientligheten emot de som flyr från krigets hemskheter. Vi vet ju hur sd-are på andra håll gjort detsamma och vad det lett till för grymma konsekvenser för drabbade flyktingar, både barn och vuxna.  Det är vidrigt, omänskligt! 

___
Insändaren infördes i PT den 9 febr. Tyvärr förkortad i vissa väsentliga delar.  Så, för sammanhangets skull, läs mitt manus ovan. 

Om utrikesminister Wallströms uttalanden betr försvarspolitiken, kommenterade av Hans Lindblad

Utrikesminister Margot Wallström har verkligen varit i hetluften på senare tid. Och då tänker jag inte (inte just nu) på hennes "bostadsaffärer.
Men hon har ju onekligen sagt mycket i andra frågor på senare tid, uttalanden som i vart fall delvis är rätt diskutabla eller som gör att man höjer ögonbrynen.
 En som har en hel del att säga om utrikesministern som gärna sätter sig på försvarsministern, är Hans Lindblad, tidigare fp´s försvarspolitiske talesman - innan fp bytte namn till L och det ännu var det socialliberala partiet.
Det är  t ex intressant att medan Wallström går ut deklarerar åsikter som uppenbarligen inte är genomdiskuterade i alla delar inom regeringen, och därmed desauverar försvarsministern, så slätar denne över det som skiljer dem. 
Från Hans har jag fått hans precis nu publicerade och läsvärda artikel som Hans har på bloggen "Kungliga Krigsvetenskapsakademien".
 
Jag citerar Hans Lindblads inledning.
"Utrikesminister Margot Wallström överraskade vid Folk och Försvars konferens i Sälen genom att föreslå förändringar på ett annat område än sitt eget. Samtidigt visade hon begränsat intresse för en debatt om utveckling av säkerhetspolitiken.

Normalt brukar statsråd inte gå emot regeringspolitiken och plädera för omläggningar inom andra departements domäner. Det var dock ingen ny tanke hon förde fram när hon sade sig önska att en ”jämställd version av värnplikten återinförs, med både militära och civila delar”. Idén om könsneutral totalförsvarsplikt drevs först av Folkpartiet genom beslut vid landsmötet 1977, alltså för snart 40 år sedan.

I linje med detta ville  partiet få till stånd direktrekrytering och grundutbildning till civilförsvaret, i första hand dess undsättnings- och räddningsenheter. Dessa hade bland annat de riskfyllda och tunga uppgifterna att söka ta sig genom brinnande och raserade byggnader för att under tidsnöd rädda instängda i skyddsrum. Jag kom att driva denna fråga i en rad försvarsutredningar under främst 80-talet."

Lindblad redovisar sedan fp´s förslag och skriver sedan: "Jag har ibland undrat vad som hänt om FP-förslaget godtagits. Vid den tidpunkt då riksdagen brådstörtat 2010 avskaffade värnplikten skulle merparten av räddningsenheterna ha varit bemannade med grundutbildad personal i betydligt lägre åldrar än i den tidigare organisationen.

Jag tvivlar på att riksdagen i så fall utan vidare avskaffat civilförsvarsorganisationen och dess pliktpersonal, eftersom de utbildade naturligtvis i respektive kommun var en värdefull resurs också vid fredstida stora olyckor och katastrofer. Medvetenheten om samhällets sårbarhet hade vid den tiden ökat, så det är svårt att tro att man utan vidare slopat vad som byggts upp."

"Om Margot Wallström tror att hennes tanke är ny visar det bara att hon inte vet vad hon pratar om. Hon talade i Sälen om ”civilister i beredskap ” och nämnde uppgifterna att ”förstärka migrationsverket, asylboende och agera vägvisare”. Vad talar för att just de uppgifterna ingått i en civil pliktutbildning? Det förefaller rimligare att utnyttja arbetsförmedlingen, och vägvisarna får väl rekryteras lokalt och helst inte med tvång.

När vi åtminstone under delar av året hade tiotusentals värnpliktiga under utbildning kunde man vid behov sända ”armar och ben” för arbetsuppgifter vid till exempel översvämningar, utan att soldaterna hade någon utbildning för just den uppgiften. De kunde också, liksom hemvärnet och orienteringsklubbar, användas för att söka efter försvunna personer. Nu finns inte de värnpliktiga men den senare uppgiften klaras bättre än någonsin genom civilsamhällets ”Missing People”."

Ja, Lindblad lyfter fram en hel del andra fakta också, som onekligen gör att man undrar vad Wallström vet och gör - i försvarspolitiska frågor.  T ex betr NATO, och de undantag som Norge och Danmark alltid haft, men som få debattörer verkar känna till. 

Läs därför gärna hela artikeln, länk här.