"Har de för hög lön", är rubriken på PT:s ledare (28/1), med en bild av en lokalvårdare som städar toaletten. Självfallet så är avsikten att man ska utropa; "Nej, det har de inte."
Eller har de det? Och i så fall, varför? Näringslivet ropar ofta att minimilönerna är för höga, det är för dyrt att anställa unga, utrikes födda eller "felutbildade". Det kan tänkas att det stämmer i något fall, men knappast generellt. Kanske skulle en och annan ytterligare kunna anställas om ingångslönerna "fryses", men inte så många och att t o m sänka ingångslönerna, som också föreslagits, det tror jag inte alls på.
Frågan som bör ställas är varför det behövs "höga" löner, även till unga och lågutbildade? Svar: levnadsomkostnaderna är för höga. Och att leva på bidrag är inte bra varken för den enskilde eller samhället. Det djupare svaret kan då bli att det beror på för höga löner, som gör allt (?) dyrare.
Kanske delvis sant. Men en del saker blir faktiskt billigare, och bättre (i en fungerande marknad). Kan det möjligen vara så att det inte är alla löner som gör det (för) dyrt att leva? En gammal sanning är ju att om arbetarna har rimliga löner så har de råd att efterfråga det varor som produceras. Just det, rimliga löner. Inte för låga. Men det innebär, menar jag, att alltför höga löner för de som redan är högavlönade, bara är kostnadsdrivande. Limpan och falukorven kostar ju inte mer för den som tjänar 100 000 kr/mån än för den som tjänar 16 000 kr/mån. Men om de som har mycket pengar kan betala högre priser, då höjs priserna, och det för alla! Och vinsterna ökar. Varvid de högavlönade får kraftiga lönehöjningar.
Jag menar inte att alla ska ha samma lön. Det måste finnas skillnader beroende på arbetsinsatsen, på kvalifikationer, på ansvar, på om personen har långa studier med höga studieskulder etc. Men under de senaste tjugo åren har löneskillnaderna sprungit iväg helt bortom allt förnuft. Och de för högt högavlönade har blivit alltfler. Ingen, inte ens en börs-VD, kan göra rätt för mångmiljonlöner som dessutom kryddas med bonusar och lyxliv på firmans bekostnad! Och fallskärmar. För några decennier sedan kunde man säga att det inte var mer än marginella kostnader för företaget. Men det var då mindre skillnader och färre som fick dessa förmåner. Det var främst ett psykologiskt problem, dvs fler ville ha det bättre.
Idag är denna psykologiska effekt mycket kraftigare. De har spridit sig till både den offentliga sektorna och till fackens toppar. Och dessutom påverkar det faktiskt kostnadsnivån synligt om en VD (motsv) inte har "bara" 3-10 ggr en normallön utan 50-100 ggr så mycket. Vilket innebär att de anställda underställdas löner måste hållas nere, och en del avskedas... Varvid skillnaderna ökar än mer, och det blir allt svårare för de som måste leva på en jämförelsevis låg inkomst.
Det finns alltså både för låga löner och för höga. De för höga lönerna för vissa gör att den allmänna kostnadsnivån blir för hög och därmed de låga lönerna blir för svåra att klara sig på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar