Socialdemokratins svek och det politiska förfallet

Socialdemokratin är i kris. Jag hörde bekymrade (utbildade) sossar viska kring detta redan i mitten av 60-talet. Problemet de såg var att arbetarbarnen utbildade sig i stigande grad, och därmed skulle de inte bli arbetare och inte automatiskt rösta på SAP.
Nu gick det rätt länge ändå att Partiet behöll regeringsmakten. Delvis p g a att det var rätt så pragmatiskt, lärde sig att socialiseringsförslag inte gav röster, delvis lyckades bredda sig från arbetarparti till löntagarparti, men också kunde parera valnederlag genom att det orättvisa valsystemet gjorde att eftersläpande majoriteter i första kammaren räddade s-regeringen.

Nu måste ett val vinnas, men ett enda parti lär knappast få egen majoritet, så dels så måste det samarbetas med fler partier, dels så byts regeringar då och då. Och socialdemokratin, som tappat både sin beteckning arbetarparti som ideologi, är ett parti som de andra. Och nu inte ens störst i varje opinionsmätning.  Kris? Javisst!

Jag ser det som att den kris som socialdemokratin genomlider, den är inget unikt för bara det partiet. Samtliga riksdagspartier (möjligen med undantag för sd) har i hög grad tappat sina ursprungliga ideologier, bytt "ansikte" en eller flera gånger. Blivit alltmer lika varandra i kampen om "mittenväljarna". Och det som några decennier har dominerat är att målet inte är att genomföra den respektive ideologin, utan att TA och BEHÅLLA MAKTEN. Inte vad de vill göra med den.

Har ens socialdemokratin någon ideologi? Det namnet står för och stod för är att partiet vill genomföra socialismen, men med demokratiska medel. Inget våld, men socialismen är (var) målet. Trots att Nils Karlebys mera pragmatiska (eller i viss mån socialliberala) linje i mångt och mycket hade starkt inflytande hos partiets ledning så var ändå länge socialismen (förstatliganden, planekonomi, kollektivism) den dröm som präglade partiet. Men det var en dröm som krävde makt, egen majoritet.
Övriga radikala, sociala mål, som folkhemmet i form välfärd, pensioner, rösträtt, barnbidrag, semestrar, föräldraledighet etc, det kunde genomföras i samarbete med liberaler/folkpartiet och ofta med dessa som pådrivande.
Men inte socialisering.

Nu sörjer Åsa Linderborg i AB över förfallet i dagens socialdemokrati. Det kan jag förstå. Inte minst då hon står mycket till "vänster" inom (?) socialdemokratin, eller något snäpp än närmre de uttalat socialiseringsnostalgiska.
Hon verkar anse att redan Hjalmar Branting "svek" revolutionen (som ju hade våldet som metod), genom samarbetet med liberalerna, som då var det stora partiet till vänster, och att Olof Palme också, trots sin retorik, svek och i praktiken var "för borgerlig". Hon anser att alla utom socialdemokraterna (och kommunister och deras efterföljare?) är "borgare". Ser bara svart och vitt. Dvs inom det som hon ser som "vänster" finns grader, där hon dock har svårt att godkänna dagens socialdemokrati. Men allt annat är "borgerlighet". På  samma sätt som socialdemokratin, sen åtminstone 50-60 år kallat all opposition som "borgare" och därmed som höger i den gamla, konservativa meningen.
Visserligen var folkpartiet det stora hotet, genom sin utvecklingspositiva socialliberalism, men propagandamässigt var det lämpligt att bunta ihop dem med högern, Hjalmarssons och Bohmans parti.

Den som har en smula hum om den politiska historien de senaste 100-150 åren, vet ju att vänstern det var liberalerna och till den kom så småningom socialdemokratin, i gemensam kamp för demokrati, allmän och lika rösträtt, sociala reformer och emot den konservativa högern och det kungliga enväldet.
Men liberaler (och folkpartiet) har alltid varit emot socialisering och kollektivisering. Så när s trodde sig se en skördetid för socialismen i slutet av 1940-talet så fick de möta kraftfullt motstånd och fick ge sig även framöver betr socialiseringsframstötar. Det som först var ett samarbete inom oppositionen för att bryta socialdemokratins maktmonopol utvecklades successivt till en alltmer utpräglad blockpolitik, som genom att moderaterna växte i styrka och folkpartiet hamnade mera i skuggan, blev alltmer "borgerlig" (dvs högerbetonad).

När samtidigt s-partiet blev ett parti som måste kämpa om makten precis som de andra, så blev själva maktsträvan den viktigaste ingrediensen. Den eventuell ideologi tunnades ut, och de som sett s som ett parti att klättra i fick alltmer övertaget och att snegla på opinionen var viktigare än ideologin. Och alltmer sneglade man fel...
Alternativet kunde ju ha varit att anpassa och modernisera de gamla dogmerna, utan att släppa dem, till det nya läget, som möjligen "förnyarna" ville. Men så skedde inte, med följd att det enda säkra betr s-politiken blivit osäkerheten om vad partiet står för. Fladdrar som ett rö för vinden.

Och det har väljarna med tiden börjat inse. Att s inte är vad det varit, och att det är osäkert vad det numera vill.

Samtidigt har alla andra partier förändrats. Gammalkommunisterna, tog några steg och försökte alltmer framstå som rumsrena demokrater, om än med en rödare kofta. Vill idag framstå som det parti som övertagit den gamla socialdemokratin med socialistisk fernissa. Men  v inrymmer än idag en del kommunister i gammal mening.

Miljöpartiet började som ett rent miljöparti, grundat av den frispråkige Per Garthon, som hoppat av från fp, gled över till ett halvsocialistiskt parti, som med tiden fick en del socialliberala inslag men numera kompromissat bort sig (för makten) i samarbetet med s (och v) och tappat kompassen helt.
   Bondeförbundet, det gamla särintressepartiet för bönder (i synnerhet för storbönder) gled över till att bli ett allmänt landsbygdsparti som försökte fånga upp stadsväljare genom att ta namnet centerpartiet, fick en uppgång under Fälldin genom hans hederliga folklighet och kärnkraftsmotstånd, fick därefter en kortare period med inslag av  socialliberalism, men som idag är en mix av liberal och human flykting- och invandringspolitik och en närmast nyliberal ekonomisk politik, långt från socialliberalism.
  Folkpartiet gled, under trycket av det alltmer nyliberala moderaterna, stegvis till höger och tappade gradvis den socialliberala kompassen runt år 2000. Anpassade sig alltmer till Alliansen (= nya moderaterna). Men har idag försökt att se mera självständiga och  socialliberala ut, med föga framgång, och har bytt till Liberalerna som partinamn. Och har, i vart fall i vissa delar, i likhet med AKBs moderater och KD, tappat alltmer av sin liberala flyktingpolitik och blivit försiktigt negativ till den - och hukar för SD.

KD då, Alf Svenssons och Göran Hägglunds snälla, hyggliga och kristet präglade parti. Som  fanns där någonstans med socialkonservativa och socialliberala inslag, t ex i bistånds- och flyktingpolitik och en moralkonservativ familjepolitik. Det har nu blivit ett högerkristet parti, alltmer både höger och extremkristet. Och nationellt, som i likhet med m flirtar med sd-sympatisörerna i flyktingpolitiken.

Jarl Hjalmarssons högerparti var ett mycket konservativt parti, som ville göra alla till småkapitalister. Under Bohman ville moderaterna ta sig en liberal etikett, delvis påklistrad men delvis "sann" i nyliberal (dvs neoconservativ) bemärkelse. I stark kontrast till folkpartiet som då ännu var socialliberalt. M betonade ständigt att sänkta skatter var medicin emot allt ont. Med Reinfeldt i ledningen  och med prefixet "nya" så tonades en del hårda höger/nyliberala krav ner, och man ville framstå som ett välfärdsgaranterande arbetarparti - men icke-socialistiskt. Bekämpa utanförskapet. Och med en liberal-human flyktingpolitik. Efter Reinfeldts avgång flagnar den fernissan snabbt, både betr flyktingpolitiken som snabbt närmar sig SD (i likhet med s kantring), och i övrigt med en hårdare, traditionell högerpolitik som än mer förstärker klyftorna i samhället. En politik som knappast ens kan kallas socialkonservativ längre, snarare höger med neoconservativa inslag.

Är det att undra på att jag, och väljarna har svårt att känna igen och lita på vad partierna står för?

Slutligen, sverigedemokraterna. De är i och för sig en mix av diverse "försvenskade" inslag av fascism, nynazism, rasism och allmän främlingsfientlighet, kryddat med tal om det gamla folkhemmet och politikerförakt - och påståenden om att allt elände idag beror på flyktingarna. Och att alla brister kan avhjälpas om vi stoppar all invandring och alla flyktingar avvisas och utvisas. Så visst vet vi vad SD står för och vill. Trots att de ibland säger sig värna främst omsorgen om de äldre, och annats som s en gång i tiden stod för. Men i riksdagen så är det alltid främlingsfientligheten som de betonar, inte några mjuka värden. Och inte demokrati och mångfald. Och att alla som tycker annorlunda än SD, de kommer med SD i maktställning inte få säga vad de tycker. SD styr då allt i media.

Åsa Linderborg har alltså delvis rätt, men ändå fel i sin analys. Bakgrund och slutsatser måste rättas och kompletteras - och det politiska förfallet gäller över hela spektrat. Inte bara socialdemokratin.
Och sverigedemokraternas opinionsframgångar ska ses mot den bakgrunden.

För hög eller för låg lön?

"Har de för hög lön", är rubriken på PT:s ledare (28/1), med en bild av en lokalvårdare som städar toaletten. Självfallet så är avsikten att man ska utropa; "Nej, det har de inte."

Eller har de det? Och i så fall, varför? Näringslivet ropar ofta att minimilönerna är för höga, det är för dyrt att anställa unga, utrikes födda eller "felutbildade". Det kan tänkas att det stämmer i något fall, men knappast generellt. Kanske skulle en och annan ytterligare kunna anställas om ingångslönerna "fryses",  men inte så många och att t o m sänka ingångslönerna, som också föreslagits, det tror jag inte alls på.

Frågan som bör ställas är varför det behövs "höga" löner, även till unga och lågutbildade? Svar: levnadsomkostnaderna är för höga. Och att leva på bidrag är inte bra varken för den enskilde eller samhället. Det djupare svaret kan då bli att det beror på för höga löner, som gör allt (?) dyrare.

Kanske delvis sant. Men en del saker blir faktiskt billigare, och bättre (i en fungerande marknad). Kan det möjligen vara så att det inte är alla löner som gör det (för) dyrt att leva? En gammal sanning är ju att om arbetarna har rimliga löner så har de råd att efterfråga det varor som produceras. Just det, rimliga löner. Inte för låga. Men det innebär, menar jag, att alltför höga löner för de som redan är högavlönade, bara är kostnadsdrivande. Limpan och falukorven kostar ju inte mer för den som tjänar 100 000 kr/mån än för den som tjänar 16 000 kr/mån. Men om de som har mycket pengar kan betala högre priser, då höjs priserna, och det för alla! Och vinsterna ökar. Varvid de högavlönade får kraftiga lönehöjningar.

Jag menar inte att alla ska ha samma lön. Det måste finnas skillnader beroende på arbetsinsatsen, på kvalifikationer, på ansvar, på om personen har långa studier med höga studieskulder etc. Men under de senaste tjugo åren har löneskillnaderna sprungit iväg helt bortom allt förnuft. Och de för högt högavlönade har blivit alltfler. Ingen, inte ens en börs-VD, kan göra rätt för mångmiljonlöner som dessutom kryddas med bonusar och lyxliv på firmans bekostnad!  Och fallskärmar. För några decennier sedan kunde man säga att det inte var mer än marginella kostnader för företaget. Men det var då mindre skillnader och färre som fick dessa förmåner. Det var främst ett psykologiskt problem, dvs fler ville ha det bättre.
Idag är denna psykologiska effekt mycket kraftigare. De har spridit sig till både den offentliga sektorna och till fackens toppar. Och dessutom påverkar det faktiskt kostnadsnivån synligt om en VD (motsv) inte har "bara" 3-10 ggr en normallön utan 50-100 ggr så mycket. Vilket innebär att de anställda underställdas löner måste hållas nere, och en del avskedas...  Varvid skillnaderna ökar än mer, och det blir allt svårare för de som måste leva på en jämförelsevis låg inkomst.

Det finns alltså både för låga löner och för höga. De för höga lönerna för vissa gör att den allmänna kostnadsnivån blir för hög och därmed de låga lönerna blir för svåra att klara sig på.

Flyktingboende, MIV, Pite havsbad och kommunen

För några dagar sedan så släpptes i PT, plötsligt, nyheten att Pite havsbad (en stor -privat -  hotell-, nöjes- och turistanläggning med bl a Äventyrsbad, camping etc, flitigt frekventerad av både pitebor och tillresta turister) och MIV tecknat avtal om att Havsbadet upplåter boende och mat till uppemot 1300 flyktingar.  Avtalet gäller i fyra år, men att flyktingarna inte ska bo på anläggningen under sommarperioden. Nyheten fick ett omedelbart blandat mottagande, där många var negativa. I PT den 22 jan har två sd-politiker en lång och typisk insändare, där de i sedvanlig ordning blandar sin negativa människosyn med vinklade fakta och påståenden - och sammanblandning av vem som står för kostnaderna, "befarar" att boendet ska drabba barn och äldre etc. Tusen eller uppåt 1300 asylsökande/flyktingar är en väldigt stor grupp i en så liten kommun som Piteå, och speciellt tveksamt är, anser jag,  om de koncentreras på en enda plats. Sedan i höstas har Piteå tagit emot en del flyktingar, tillfälligt på väg till andra orter, vilket gått mycket bra.  Däremot kan man nog tycka att Piteå legat väl så lågt i flyktingmottagande länge. Det har funnits och har nog varit helt OK i sig, men på en låg nivå.
Mot denna bakgrund så skrev jag en insändare till Piteå-Tidningen. Vi får se om och när den kommer in, men så här ser mitt manus ut.
---
Bra att Pite havsbad tar emot flyktingar.

Att Pite havsbad tecknat avtal med Migrationsverket (MIV) om att upplåta boende till flyktingar verkar uppröra vissa. Nog finns det saker som man kan ha funderingar på, men i stort verkar det vara en bra lösning, som gynnar både Piteå kommun och skattebetalare, Pite havsbad, och det ger tak över huvudet åt ett stort antal flyktingar. Och verkar, på den information som jag har sett, inte medföra de absurt höga kostnader som MIV tvingats betala till en del andra uthyrare.

Jag reagerar emot det negativa och småsura gnölet, men inser att det grundar sig på den allmänt främlingsfientliga desinformation som sprids, och som avslöjande visar sitt rätta ansikte i den insändare som två sverigedemokrater hade i PT den 22 januari. 

1) Som min gamle "trätobroder" kommunalrådet Peter Roslund visar i sitt svar (PT 22/1) så är det ett avtal där kommunen inte är part, och inte "drabbas", utan är mellan MIV och Pite havsbad. 

2) Givetvis borde kommunledningen ha informerat oppositionen (och allmänheten) tidigare, men om den inte själv fått information om det hela förrän avtalet skrivits under, så torde inte en snabbare info ha ändrat något i sak i avtalet. Däremot möjligen underlättat beredskapsplaneringen även hos de som inte är avtalsslutande parter.

3) Även Piteå bör (måste) ta emot sin del av de som flyr från krig och terror. Att inte sverigedemokraterna anser det, visar en skrämmande människosyn, där man underblåser fördomar och försöker skrämma upp folk med felaktiga påståenden och sätter grupper emot varandra. Jag uppskattar att Peter Roslund så klart tar avstånd från detta. 

4) Självfallet kommer kommunen få en del organisatoriska problem med att skaffa bra lärarpersonal till skola, förskola och språkträning (inslussning), men alla kostnader står staten för. Inget tas från skolans eller t ex äldreomsorgens budget! Rätt hanterat kan det dessutom ge nedläggningshotade skolor längre livstid genom ökat elevunderlag.  Flyktingboendet innebär givetvis också att ekonomin i kommunen ökar, mer pengar omsätts, mera skatter betalas in (också kommunalt), det blir fler jobb - och kan man få flyktingarna att stanna och få jobb i kommunen blir det på sikt än mera positivt för kommunen. 

5) Även om det kan finnas brister i äldreomsorgen i Piteå så lär inte flyktingarna få bättre, eller "lyxigare", omsorg på Havsbadet än vad som de äldre får i kommunens omsorg. Däremot behövs nog en del fler personal inom äldreomsorgen, och som då kan rekryteras från de som kommit hit som flyktingar. 

6) Vad jag förstått så berörs inte campingen i sig av avtalet.  Trots att avtalet ger utrymme för upp till 1300 personer, så stängs inte Havsbadet för varken turister eller "vanliga" hotellgäster. Pite havsbad kommer, enligt uppgift,  att vara öppet året runt. Däremot får havsbadet intäkter under lågsäsong för utrymmen som då står tomma, intäkter som kan användas för att utvecklas som turistanläggning, vilket rimligen gynnar Piteå kommun och dess invånare och skattebetalare. 

Men visst finns det en del tveksamma inslag i avtalet (som det presenterats). Ansvaret för dem kan dock inte läggas på kommunen eller kommunledningen, utan på MIV och Havsbadet. 

Jag ser det som betänkligt att lägga så väldigt många som det kan bli, maximalt, i en om samma anläggning. Även om undervisning och integrationscentrum ska lägga inom området så blir det en koncentration av för många asylsökande och andra flyktingar på ett ställe, vilket försvårar integrationen. Integration sker bäst om man träffar de människor man ska integreras med, dagligen, i vardagen. Då vore det bättre med smärre enheter, närmare piteborna. 

Det är visserligen bra att det finns plats för den stora anstormning av turister under sommarsäsongen, som anges till 5 juni - 20 augusti. Men då finns inte (?) plats för flyktingarna, utan de ska flyttas till andra boenden, som Havsbadet (genom sina samarbetspartners) svarar för.  Flyktingarna behöver en trygghet i sin tillvaro efter sin flykt, att då tvångsförflyttas, det kan vara negativt i  sig och dessutom påverka integrationen negativt. Rimligen sker en "naturlig" omsättning, en del får inte asyl och försvinner, en del får asyl (med TUT) och eget boende (och förhoppningsvis jobb) och flyttar frivilligt, men inte alla till ett visst datum.

I dessa två avseenden ser jag tveksamheter i avtalet. Men det är primärt MIVs och Havsbadets ansvar, inte kommunens.

Lars-Erick Forsgren

---

Tillägg. Insändaren publicerades den 28 jan i PT, förkortad och redigerad, men i allt väsentligt enl manus (men med smärre korrekturfel).

Terrorn fortsätter, antidemokratiska tankar är en orsak

Terrorn fortsätter. Det är trist och tragiskt. Finns något sätt att få stopp på den?

Nu når oss skrämmande nyheter om ännu ett terroristattentat i norra Pakistan, fredspristagaren Malala Yousafsais hemtrakter.
Terroristerna, som är talibaner, tog sig in en bakväg till universitetet. I skrivande stund så uppges att dramat ska vara under upplösning, men förutom minst 21 döda, varav 2 terrorister, har också gisslan tagits.
Som vi vet är det just dessa talibanterrorister som bekämpade det som Malala står för, och som var/är hennes främsta motståndare. Hennes och de mänskliga rättigheternas motståndare. Hon, som själv är troende och utövande muslim, beskriver talibanerna som outbildade och fanatiska människor, som blint följer sina maktgalna ledare. Och talibanerna har uttalat att de kommer att döda Malala så fort hon återkommer till Pakistan, efter sina studier.

Talibanerna är nära allierade med och har samma politiska strävan, nödtorftigt maskerad som en extrem tolkning av islam, som t ex al Quaida, is/Daesh och liknande terroriströrelser i Afrika och Sydostasien.

Ytterligare information om den aktuella händelsen finns på denna länk från Sky News. Trots att vi i Europa mest reagerar när vi utsätts för terroristattacker i vår närhet, som t ex de i Paris ifjol, så ska vi komma ihåg att de som utsätts mest är muslimer och andra som bor där terroristerna är mest verksamma och ibland även har militära aktiviteter, som IS/Daesh har i Syrien och Irak.

Varför blir de fler och fler?
Jag tror inte det finns någon snabb och enkel lösning. Och de aktioner som sker i Europa kan vara desperata försök att visa sin styrka trots att de kan möta motgångar på "hemmaplan".
Och inte ens dessa "smärre" aktioner, som inte kräver mer än en liten grupp som spränger några bomber och skjuter vilt omkring sig, är lätta att effektivt stoppa med id-kontroller och stängda gränser, ökad bevakning fysiskt eller genom övervakning via media och kommunikation.

Jag vet ju inte den totala sanningen, men nog kan man konstatera några orsaker, som kan bidra. En är att terroriströrelserna uppstår genom att skrupelfria och ibland karismatiska "ledare" använder religionen i extrem tolkning, en tolkning som inte omfattas av speciellt många, och som bygger på okunnighet och obildning - och auktoritetstro. Det är ju inte precis några demokrater som leder dessa terrorgrupper. Och därför så är inte heller ett samarbete med "västvänliga" diktaturer en effektiv väg. De som i t ex Pakistan eller Syrien vill bli av med terroristernas inflytande, de vill ju inte bara byta en slags diktatur mot en annan.
Demokrati är det bästa medlet för att avskaffa diktatur. Utbildning ger förutsättning för demokrati, arbete och utveckling och krav på mänskliga fri- och rättigheter. Och att de i "väst" som vill se demokrati och bekämpning av terrorn kan se förutsättningarna för terror och för dess motsats, demokrati i terrorns hemländer - och i demokratierna.
Det duger således inte att i Syrien bekämpa bara IS/Daesh, med eller utan stöd av Putins Ryssland, även Assads diktatur måste bort för att ge utrymme för demokratiska krafter och frihet och fred. Terror och inbördeskrig och diktatur skapar flyktingar.

Således. Diktatur, ofta i kombination med religiöst maskerad opposition mot diktaturen, dålig utbildning, arbetslöshet och dåliga levnadsvillkor är grogrund för terror, ofrihet. Terrorn måste givetvis så långt det är möjligt stoppas "omedelbart", vilket dock kräver medel (militär och övervakning etc) som inte är ensamma räcker på lång sikt. Utbildning, arbete, frihet från olika slag av förtryck måste till för att skapa fredliga, gynnsamma förutsättningar för utveckling och demokrati som håller.

Stängda gränser, rasism, enögdhet och stöd till diktaturer i kampen mot terrorism är faktiskt kontraproduktivt.

Marilyn och Monica, helgblondiner

Det slår mig att de två mycket populära blondinerna - Marilyn Monroe och Monica Zetterlund - som uppmärksammades av SVT i program kring jul- och nyårshelgerna har vissa likheter. OK, den ena var amerikanska och den andra svenska, men ändå.

Båda var aktriser, med stort publiktycke. Marilyn var primärt skådespelare/filmstjärna men sjöng också en del, framför allt i en del av sina filmer. Monica var primärt sångerska, jazz - ofta med svenska texter, vilka nådde en bred publik, men också skådespelerska såväl på scen och på film, både i komedier och seriösare roller. Båda alltså rätt breda, men men något olika fokus. Båda var blondiner, och snygga. Marilyn sågs t o m som en sexsymbol utöver det vanliga.


Båda var gifta tre gånger, men hade dessutom en del kortare eller längre andra förbindelser.  Marilyn var bl a gift med författaren Arthur Miller och var en tid president John F Kennedys älskarinna. Monica fick dottern Eva-Lena med första maken Torbjörn Zetterlund, men hennes längsta äktenskap var med basisten Sture Åkerberg.

Båda hade enkel bakgrund, där Marilyns nog var mera komplicerad än Monicas, men båda fick kämpa sig fram. I och för sig fick Marilyn, född på 20-talet,  en större popularitet världen över genom sina filmer, men Monica var oerhört stor och uppskattad inte bara i Sverige för sin jazzsång och var onekligen mycket bredare som artist än Marilyn, främst då i Sverige genom både sång - till svenska texter bl a av Beppe Wolgers, och revyframträdanden med Hasse & Tage och ex-vis Povel Ramel och genom tv-program med stort genomslag.

Marilyn blev bara 36 år (dog 1962 genom en överdos) medan Monica blev 67 år (dog 2005 i en lägenhetsbrand).  Båda nådde stora framgångar, men genomlevde också stora motgångar och svårigheter. Monica hade alltifrån barndomen skolios, orsakad av en ryggskada, vilken med tiden förvärrades kraftigt, och gjorde henne mer el mindre handikappad, invalidiserad och rullstolsbunden.

När jag såg filmerna i SVT om de båda, dels en (halvdokumentär) berättelse från en ung filmmakare som mötte Marilyn en tid under en inspelning i Storbritannien, dels spelfilmen Monica Z  (2013) som rörde hennes 60-tal, och dels Tom Alandhs dokumentär (med intervjuer av Monica) från 1989 så slår det mig också att båda dessa konstnärligt och publikt mycket framstående aktriser dels var väldigt levnadsglada, dels i grunden rätt osäkra och blyga (även om de publikt inte verkade blyga). De kunde vara generade trots sin utåtriktade läggning, och osäkra om sina egna begåvningar. Samtidigt som de nog "utnyttjade" karlar så blev de nog också utnyttjade av män, av olika orsaker.
De gladde sig åt sina framgångar, men var osäkra om hur länge de skulle räcka och de själva  räcka till. Marilyn dog ung, rätt olycklig av en överdos. Monica levde längre, men hade olika slags bekymmer mest hela livet, även under sina glansår, och var svårt plågad under sina sista decennier.

Att vara en stor stjärna, en artist älskad av många, det är ingen garanti för ogrumlad lycka.