"När ledamöterna i kommunfullmäktige ska ta ställning till hur stort inflytande de upplever att olika lokala aktörer har kommer Kommunstyrelsen och Kommunstyrelsens ordförande överst. Tjänstemännen har lika mycket makt som kommunfullmäktige. Och minst inflytande har medborgarna. Det är en dyster observation.
I undersökningar som Demokratiutredningen beställt, framstår fullmäktige som en plats för att formellt underteckna beslut som förhandlats fram någon annanstans. Endast knappt hälften av de förtroendevalda anser att de får gehör för sina argument i fullmäktige. Nästan varannan har övervägt att hoppa av eftersom uppdraget känns meningslöst. 97 procent av de förtroendevalda anser att fullmäktige borde ha mer makt.
I kommunfullmäktige finns heller inte något konstitutionsutskott eller möjlighet till misstroendeförklaringar."
Ja, så är det ju. Och det verkar bero på att uppfattningen om vad demokrati är, eller bör vara, förändrats successivt under decennierna gång. Till att se effektivitet, fr f allt betr ekonomin, och lättheten att styra åt medborgarna som det viktiga.
Den representativ demokratin, kan ses som ett sätt att organisera styrande och beslutsfattande så att det sker enligt folkviljan, genom ombud som har folkets förtroende och som lever i samma verklighet som väljarna. Dvs som inte utgör en separat "överklass", vare sig ekonomiskt eller socialt.
I fortsättningen fokuserar jag på den kommunala demokratin, men en del resonemang har giltighet även på "högre" plan.
För bara sådär 60-talet år sedan var det folkliga deltagandet i de demokratiska organen stort. Snart sagt alla män hade någon gång åtminstone varit suppleant i hästuttagningsnämnden, och frugan suppleant i taxeringsnämnden. Och grannen satt någon period i skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden, eller till och med i kommunfullmäktige. Så kom kommunsammanläggningarna, i flera etapper, kommunerna ansågs vara för små (för att klara ekonomin!) och landsbygdens folk flyttade till stan. Antalet förtroendevalda minskade, men tjänstemännens antal och inflytande ökade, liksom de heltidsanställda politikerna.
För bara sådär 60-talet år sedan var det folkliga deltagandet i de demokratiska organen stort. Snart sagt alla män hade någon gång åtminstone varit suppleant i hästuttagningsnämnden, och frugan suppleant i taxeringsnämnden. Och grannen satt någon period i skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden, eller till och med i kommunfullmäktige. Så kom kommunsammanläggningarna, i flera etapper, kommunerna ansågs vara för små (för att klara ekonomin!) och landsbygdens folk flyttade till stan. Antalet förtroendevalda minskade, men tjänstemännens antal och inflytande ökade, liksom de heltidsanställda politikerna.
Och "fotfolkets" antal minskade drastiskt, liksom deras inflytande och delaktighet i besluten. Den vanlige, ej partianslutne, väljaren känner ingen kommunpolitiker. Möjligen känner han/hon till namnet på ett litet fåtal av kommunalråden eller lokala partiledarna.
Väljarna känner till att det finns partier, men har allt svårare att se vad de står för. Och givetvis allt svårare att se vad de enskilda kandidaterna står för personligen. Man kan möjligen förmoda att de står för resp partis program, men vad innebär det? Föräldrarna trodde sig veta att parti och ideologi var samma sak. Men var är ideologierna idag? Partiernas medlemstal har minskat drastiskt. De som finns är ofta en mix av pensionärer, som blir kvar p g a vad resp parti en gång stod för, och en gles skara något yngre, som främst ser politiken som en karriärväg, inte som ett redskap för att förverkliga politiska idéer av någon substans.
Och både karriäristerna och framför allt de som ännu har någon slags ideologisk föreställning om demokratiskt deltagande i samhällets utformning, de blir besvikna. Hoppar snabbt av.
Och både karriäristerna och framför allt de som ännu har någon slags ideologisk föreställning om demokratiskt deltagande i samhällets utformning, de blir besvikna. Hoppar snabbt av.
Varför?
Ja, en sak är att det finns olika uppfattningar om vad demokrati är eller bör vara. Så är idag det en spridd uppfattning att demokrati innebär att jag ska bestämma, inte bara för mig själv utan även över andra. En annan är att majoriteten ska bestämma allt, 50,1% ska bestämma helt över 49,9%. Problemet är att det lätt blir förtryck över minoriteten, samtidigt som att vad som är majoritet snabbt kan skifta. Med tvära kast. Demokrati måste (=bör) därför innebära att ta hänsyn till olika uppfattningar, genom samarbete och kompromisser komma fram till hållbara beslut som tolereras av fler än en tillfällig knapp majoritet.
Samtidigt så är både majoritetsstyre och samarbete mellan partier grundat på tanken om partier (och block) som det viktigaste. Och det oavsett om partierna (eller blocken) styrs av någon klar ideologi. Och den enskilde förtroendevalde ses bara som en som ska snällt ställa in sig i ledet och göra som ledarna/partierna bestämt. Partilojalitet blir en partipiska, som piskar även om partiet klart avviker från partiets deklarerade ev ideologi eller program.
Ett "problem" är ju att politik genom avideologiserade partier och block förutsätter att det bara finns två åsikter. Som sedan, vid behov, av partiledningarna kompromissas fram till något att fatta beslut om.
Ett "problem" är ju att politik genom avideologiserade partier och block förutsätter att det bara finns två åsikter. Som sedan, vid behov, av partiledningarna kompromissas fram till något att fatta beslut om.
Men, vi har ju många partier, som i vart fall i viss mån har några slags (påstådda) ideologier, eller andra maktpolitiska mål.
Samtidigt finns det olika åsikter - både ideologiskt och sakpolitiskt - inom varje parti. Som tvingar (?) fram partipiskan, så att partiledningens åsikt blir allas åsikt. Vilket kan innebära (och ofta innebär) att "fel" åsikt vinner p g a partiernas piskor än vad som skulle vara fallet om varje ledamot hade större frihet att framföra sin åsikt och rösta utan piska.
Samtidigt finns det olika åsikter - både ideologiskt och sakpolitiskt - inom varje parti. Som tvingar (?) fram partipiskan, så att partiledningens åsikt blir allas åsikt. Vilket kan innebära (och ofta innebär) att "fel" åsikt vinner p g a partiernas piskor än vad som skulle vara fallet om varje ledamot hade större frihet att framföra sin åsikt och rösta utan piska.
Hur ska vi då komma förbi detta?
Jag menar således att det politiska beslutsfattandets utformning idag i sig är ett hinder för deltagande demokrati.
Fler måste känna det meningsfullt att engagera sig politiskt. Antalet uppdrag måste öka, inte minska. Beslutsordningen får inte innebära att fullmäktige bara formellt ska godkänna vad tjänstemän och kommunalråd beslutat. Vare sig formell eller informell delegering till en liten grupp ska få ske som idag är alltför vanligt (ofta med hänvisning till ekonomisk effektivitet och att det är "mindre rutinärenden"). Kommunstyrelsen är viktigare än kommunalråden, skolstyrelsen etc är viktigare än dess ordförande, och kommunfullmäktige är viktigare än kommunstyrelsen.
Visst finns det rutinärenden, och "mindre" ärenden, men de kan i sig ändå innebära viktiga principfrågor som bör diskuteras i den beslutande församlingen, dvs kommunfullmäktige. Utan partipiska.
Visst finns det rutinärenden, och "mindre" ärenden, men de kan i sig ändå innebära viktiga principfrågor som bör diskuteras i den beslutande församlingen, dvs kommunfullmäktige. Utan partipiska.
Idag är partistödet i olika former också alltför fokuserat på just partierna, dvs partikanslierna och partiledningarna, vilket gör ledamöterna beroende av ledningens välvilja och gör dem mindre självständiga och ifrågasättande. Den som inte lyder piskan riskerar ju utfrysning och att inte bli uppsatt på valbar plats vid nästa val.
För att väljarna ska veta vilken person som de vill se som sin representant så måste personvalet förstärkas, och beroendet av partiorganisationen minskas. Stödet till partierna i sig bör minska, kraftigt, och mera gå direkt till att förbättra villkoren för ledamöterna. För deras arbete.
Ser man på den lokala nivån innebär det t ex också att arvoderingen för de förtroendevalda måste förändras. Så bör både antalet heltidsarvoderat minska och deras "lön" justeras ner. Idag innebär det ofta att ett kommunalråd får ett arvode som är dubbelt så högt som han/hon hade i sin civila anställning.
Fotfolket, de vanliga ledamöternas ekonomiska villkor måste förbättras, förutom att deras roll ökar. Idag får en ledamot vanligen bara en ersättning som kompenserar" lönebortfallet" för de timmar han/hon får avdrag för i sitt i sitt civila jobb för sammanträdestimmarna. Ersättning för inläsning (och eget utredningsarbete) är oftast obetydligt eller obefintligt. Och arvodet är inte kopplat till kommunalrådsnivå utan till den vanliga lönen.... Det innebär att för en vanlig ledamot är det en ren förlust ekonomiskt, att engageras sig i kommunpolitiken. I vart fall att vara aktiv och inte bara knapptryckare (men så vill ju partiledningarna ha det). En engagerad ledamot utan "tyngre'' uppdrag (t ex som gruppledare) tappar förutom inkomst oftast även i pension, när den dagen kommer.
Hur man underlättar för samhällsintresserade att engagera sig politiskt är således viktigt. Såväl ekonomiskt som inflytandemässigt.
För att väljarna ska veta vilken person som de vill se som sin representant så måste personvalet förstärkas, och beroendet av partiorganisationen minskas. Stödet till partierna i sig bör minska, kraftigt, och mera gå direkt till att förbättra villkoren för ledamöterna. För deras arbete.
Ser man på den lokala nivån innebär det t ex också att arvoderingen för de förtroendevalda måste förändras. Så bör både antalet heltidsarvoderat minska och deras "lön" justeras ner. Idag innebär det ofta att ett kommunalråd får ett arvode som är dubbelt så högt som han/hon hade i sin civila anställning.
Fotfolket, de vanliga ledamöternas ekonomiska villkor måste förbättras, förutom att deras roll ökar. Idag får en ledamot vanligen bara en ersättning som kompenserar" lönebortfallet" för de timmar han/hon får avdrag för i sitt i sitt civila jobb för sammanträdestimmarna. Ersättning för inläsning (och eget utredningsarbete) är oftast obetydligt eller obefintligt. Och arvodet är inte kopplat till kommunalrådsnivå utan till den vanliga lönen.... Det innebär att för en vanlig ledamot är det en ren förlust ekonomiskt, att engageras sig i kommunpolitiken. I vart fall att vara aktiv och inte bara knapptryckare (men så vill ju partiledningarna ha det). En engagerad ledamot utan "tyngre'' uppdrag (t ex som gruppledare) tappar förutom inkomst oftast även i pension, när den dagen kommer.
Hur man underlättar för samhällsintresserade att engagera sig politiskt är således viktigt. Såväl ekonomiskt som inflytandemässigt.
Men dessutom, och kanske än viktigare (?), är att förändra på dagens syn på demokrati och politikens uppgift.
Som jag antytt så ses det som demokratiskt att "politikerna" ska göra som folk vill, dvs som man tror att "folk" vill. Med följden att de som vill ha politisk makt letar efter förslag som de tror att folk vill ha, t ex sänkta skatter - eller högre bidrag, att försvåra eller stoppa flyktingar. Allt för att få röster. Är inte det bra då?
Nej, det är populism, och betyder ofta dessutom ett konservativt tillbakablickande, då den egna gruppen (vare sig det gäller "de rika", kyrkan eller det "samhällsbärande" partiet) styrde och gynnades.
Och det ger faktiskt inte tillräcklig information till väljaren om vad vare sig partierna eller deras enskilda kandidater står för ideologiskt.
Och det ger faktiskt inte tillräcklig information till väljaren om vad vare sig partierna eller deras enskilda kandidater står för ideologiskt.
Man ska ju veta att politiken ofta innebär kompromisser (eller bör innebära). Vet man inte var ideologin ligger kan man inte heller förutse hur partierna ska se på de frågor om måste kompromissas om.
Varje parti (och ledamot) bör ju rimligen se till att det finns någon logik i hur de vill (och kan) kompromissa i rätt riktning. Är man bara en pragmatisk populism kan politiken hamna var som helst.!!! Och det vill vi väljare väl inte?
Och - ska vi veta - det räcker inte att partier (och kandidater) tar ställning, mer eller mindre klart, i ett antal sakfrågor inför ett val!
Under en mandatperiod uppkommer alltid nya frågor. Som i vart fall jag vill veta hur partierna och deras kandidater kommer att ta ställning till utifrån en kompass. Att de har en kompass som kan användas även i okänd terräng.
Varje parti (och ledamot) bör ju rimligen se till att det finns någon logik i hur de vill (och kan) kompromissa i rätt riktning. Är man bara en pragmatisk populism kan politiken hamna var som helst.!!! Och det vill vi väljare väl inte?
Och - ska vi veta - det räcker inte att partier (och kandidater) tar ställning, mer eller mindre klart, i ett antal sakfrågor inför ett val!
Under en mandatperiod uppkommer alltid nya frågor. Som i vart fall jag vill veta hur partierna och deras kandidater kommer att ta ställning till utifrån en kompass. Att de har en kompass som kan användas även i okänd terräng.
Därför, partierna måste drivas av annat än maktbegär i sig. De måste ha ideologier, som de presenterar och vill vinna väljarna förtroende för. Att övertyga väljarna i st f att stryka populistiska åsikter medhårs. Det konservativa draget inom populismen innebär också stagnation i st f utveckling.
Demokratin i sin tillämpning idag har problem. Många misstror dagens system, dagens politiker och dagens partier. Känner sig inte kunna delta eller ens vilja delta.
En del av de problem jag nämnt ovan kräver, förutom medvetenhet om dem, politiska beslut för att få till stånd positiva förändringar. Vill man inte förändra, t ex genom mera av personval, att lyfta fram den enskilde förtroendevalde, mindre av partipiska/centralstyrning (idag är t ex DÖ ett närmast övertydligt exempel på partipiska), etc, då lär vi inte få ett djupare deltagande i demokratin.
I andra avseenden krävs att både partierna och den allmänna debatten och opinionsbildningen gör klart att ideologierna behövs, även inom partierna. Så att vi får verklig valfrihet.
Demokratin i sin tillämpning idag har problem. Många misstror dagens system, dagens politiker och dagens partier. Känner sig inte kunna delta eller ens vilja delta.
En del av de problem jag nämnt ovan kräver, förutom medvetenhet om dem, politiska beslut för att få till stånd positiva förändringar. Vill man inte förändra, t ex genom mera av personval, att lyfta fram den enskilde förtroendevalde, mindre av partipiska/centralstyrning (idag är t ex DÖ ett närmast övertydligt exempel på partipiska), etc, då lär vi inte få ett djupare deltagande i demokratin.
I andra avseenden krävs att både partierna och den allmänna debatten och opinionsbildningen gör klart att ideologierna behövs, även inom partierna. Så att vi får verklig valfrihet.
---
Detta skrivet av en fd kommunpolitiker, som varit verksam i flera olika mindre/medelstora kommuner. I djupt engagerad opposition. Men även några år som politisk sekreterare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar