Börje Fredriksson på topplistan!

Vem är Börje Fredriksson, undrar vän av ordning.
Då kan jag bara säga detta, du är för ung - eller så har du aldrig varit intresserad av jazzmusik.
Börje Fredriksson var tenorsaxofonist, en av de främsta i Sverige genom tiderna. Komponerade en del, verksam under 1960-talet men avled alltför tidigt.
Personlig, modern, mycket lättlyssnad "trots" sin ofta kraftfulla stil, spelade även ballader.
Och nu har nyligen hans LP, just det LP, med titeln "Intervall" återutgivits. Och jag ser till min glädje och förvåning att skivan hamnat på sjunde plats bland de LP som Ginza sålt sista tiden. Dvs i juni 2015. En jazzskiva, och dessutom en återutgivning med en svensk mästare.
Än är tydligen inte undrens tid förbi!

Har du den inte, köp den!
Titlar: Intervall, En berättelse, Kajsa P, Ballad för Laila, Bröllopsvals. Samtliga av Börje F själv.
Medverkande övriga musiker är  Rolf Ericson tp, Bobo Stensson och Lars Sjösten p, Palle Danielsson och Roman Dylag bas, Fredrik Norén och Albert Heath trumnmor.
Insp 1965-66.

Demokratins villkor, apropå bl a demokratiutredningen

Olle Wästberg, demokratiutredaren, skriver i sitt månadsbrev juni 2015:
"När ledamöterna i kommunfullmäktige ska ta ställning till hur stort inflytande de upplever att olika lokala aktörer har kommer Kommunstyrelsen och Kommunstyrelsens ordförande överst. Tjänstemännen har lika mycket makt som kommunfullmäktige. Och minst inflytande har medborgarna. Det är en dyster observation. 
  I undersökningar som Demokratiutredningen beställt, framstår fullmäktige som en plats för att formellt underteckna beslut som förhandlats fram någon annanstans.  Endast knappt hälften av de förtroendevalda anser att de får gehör för sina argument i fullmäktige. Nästan varannan har övervägt att hoppa av eftersom uppdraget känns meningslöst. 97 procent av de förtroendevalda anser att fullmäktige borde ha mer makt.

 I kommunfullmäktige finns heller inte något konstitutionsutskott eller möjlighet till misstroendeförklaringar."

Ja, så är det ju. Och det verkar bero på att  uppfattningen om vad demokrati är, eller bör vara, förändrats successivt under decennierna gång. Till att se effektivitet, fr f allt betr ekonomin, och lättheten att styra åt medborgarna som det viktiga. 

Den representativ demokratin, kan ses som ett sätt att organisera styrande och beslutsfattande så att det sker enligt folkviljan, genom ombud som har folkets förtroende och som lever i samma verklighet som väljarna. Dvs som inte utgör en separat "överklass", vare sig ekonomiskt eller socialt. 

I fortsättningen fokuserar jag på den kommunala demokratin, men en del resonemang har giltighet även på "högre" plan.

För bara sådär 60-talet år sedan var det folkliga deltagandet i de demokratiska organen stort. Snart sagt alla män hade någon gång åtminstone varit suppleant i hästuttagningsnämnden, och frugan suppleant i taxeringsnämnden. Och grannen satt någon period i skolstyrelsen eller barnavårdsnämnden, eller till och med i kommunfullmäktige. Så kom kommunsammanläggningarna, i flera etapper, kommunerna ansågs vara för små (för att klara ekonomin!) och landsbygdens folk flyttade till stan. Antalet förtroendevalda minskade, men tjänstemännens antal och inflytande ökade, liksom de heltidsanställda politikerna. 

Och "fotfolkets" antal minskade drastiskt, liksom deras inflytande och delaktighet i besluten. Den vanlige, ej partianslutne, väljaren känner ingen kommunpolitiker. Möjligen känner han/hon till namnet på ett litet fåtal av kommunalråden eller lokala partiledarna. 

Väljarna känner till att det finns partier, men har allt svårare att se vad de står för. Och givetvis allt svårare att se vad de enskilda kandidaterna står för personligen. Man kan möjligen förmoda att de står för resp partis program, men vad innebär det?  Föräldrarna trodde sig veta att parti och ideologi var samma  sak. Men var är ideologierna idag? Partiernas medlemstal har minskat drastiskt. De som finns är ofta en mix av pensionärer, som blir kvar p g a vad resp parti en gång stod för, och en gles skara något yngre, som främst ser politiken som en karriärväg, inte som ett redskap för att förverkliga politiska idéer av någon substans.
Och både karriäristerna och framför allt de som ännu har någon slags ideologisk föreställning om demokratiskt deltagande i samhällets utformning, de blir besvikna. Hoppar snabbt av. 

Varför? 

Ja, en sak är att det finns olika uppfattningar om vad demokrati är eller bör vara. Så är idag det en spridd uppfattning att demokrati innebär att jag ska bestämma, inte bara för mig själv utan även över andra. En annan är att majoriteten ska bestämma allt, 50,1% ska bestämma helt över 49,9%. Problemet är att det lätt blir förtryck över minoriteten, samtidigt som att vad som är majoritet snabbt kan skifta. Med tvära kast. Demokrati måste (=bör) därför innebära att ta hänsyn till olika uppfattningar, genom samarbete och kompromisser komma fram till hållbara beslut som tolereras av fler än en tillfällig knapp majoritet. 

Samtidigt så är både majoritetsstyre och samarbete mellan partier grundat på tanken om partier (och block) som det viktigaste. Och det oavsett om partierna (eller blocken) styrs av någon klar ideologi. Och den enskilde förtroendevalde ses bara som en som ska snällt ställa in sig i ledet och göra som ledarna/partierna bestämt. Partilojalitet blir en partipiska, som piskar även om partiet klart avviker från partiets deklarerade ev ideologi eller program.

Ett "problem" är ju att politik genom avideologiserade partier och block förutsätter att det bara finns två åsikter. Som sedan, vid behov, av partiledningarna kompromissas fram till något att fatta beslut om. 

Men, vi har ju många partier, som i vart fall i viss mån har några slags (påstådda) ideologier, eller andra maktpolitiska mål.
Samtidigt finns det olika åsikter - både ideologiskt och sakpolitiskt - inom varje parti. Som tvingar (?) fram partipiskan, så att partiledningens åsikt blir allas åsikt.  Vilket kan innebära (och ofta innebär) att "fel" åsikt vinner p g a partiernas piskor än vad som skulle vara fallet om varje ledamot hade större frihet att framföra sin åsikt och rösta utan piska. 

Hur ska vi då komma förbi detta? 

Jag menar således att det politiska beslutsfattandets utformning idag i sig är ett hinder för deltagande demokrati. 

Fler måste känna det meningsfullt att engagera sig politiskt. Antalet uppdrag måste öka, inte minska. Beslutsordningen får inte innebära att fullmäktige bara formellt ska godkänna vad tjänstemän och kommunalråd beslutat. Vare sig formell eller informell delegering till en liten grupp ska få ske som idag är alltför vanligt (ofta med hänvisning till ekonomisk effektivitet och att det är "mindre  rutinärenden").  Kommunstyrelsen är viktigare än kommunalråden, skolstyrelsen etc är viktigare än dess ordförande, och kommunfullmäktige är viktigare än kommunstyrelsen.
Visst finns det rutinärenden, och "mindre" ärenden, men de kan i sig ändå innebära viktiga principfrågor som bör diskuteras i den beslutande församlingen, dvs kommunfullmäktige. Utan partipiska. 

Idag är partistödet i olika former också alltför fokuserat på just partierna, dvs partikanslierna och partiledningarna, vilket gör ledamöterna beroende av ledningens välvilja och gör dem mindre självständiga och ifrågasättande. Den som inte lyder piskan riskerar ju utfrysning och att inte bli uppsatt på valbar plats vid nästa val.
För att väljarna ska veta vilken person som de vill se som sin representant så måste personvalet förstärkas, och beroendet av partiorganisationen minskas. Stödet till partierna i sig bör minska, kraftigt, och mera gå direkt till att förbättra villkoren för ledamöterna. För deras arbete.
Ser man på den lokala nivån innebär det t ex också att arvoderingen för de förtroendevalda måste förändras. Så bör både antalet heltidsarvoderat minska och deras "lön" justeras ner. Idag innebär det ofta att ett kommunalråd får ett arvode som är dubbelt så högt som han/hon hade i sin civila anställning.
Fotfolket, de vanliga ledamöternas ekonomiska villkor måste förbättras, förutom att deras roll ökar. Idag får en ledamot vanligen bara en ersättning som kompenserar" lönebortfallet" för de timmar han/hon får avdrag för i sitt i sitt civila jobb för sammanträdestimmarna. Ersättning för inläsning (och eget utredningsarbete) är oftast obetydligt eller obefintligt. Och arvodet är inte kopplat till kommunalrådsnivå utan till den vanliga lönen....   Det innebär att för en vanlig ledamot är det en ren förlust ekonomiskt, att engageras sig i kommunpolitiken. I vart fall att vara aktiv och inte bara knapptryckare (men så vill ju partiledningarna ha det).  En engagerad ledamot utan "tyngre'' uppdrag (t ex som gruppledare) tappar förutom inkomst oftast även i pension, när den dagen kommer.

Hur man underlättar för samhällsintresserade att engagera sig politiskt är således viktigt. Såväl ekonomiskt som inflytandemässigt. 

Men dessutom, och kanske än viktigare (?), är att förändra på dagens syn på demokrati och politikens uppgift. 

Som jag antytt så ses det som demokratiskt att "politikerna" ska göra som folk vill, dvs som man tror att "folk" vill. Med följden att de som vill ha politisk makt letar efter förslag som de tror att folk vill ha, t ex sänkta skatter - eller högre bidrag, att försvåra eller stoppa flyktingar. Allt för att få röster. Är inte det bra då? 

Nej, det är populism, och betyder ofta dessutom ett konservativt tillbakablickande, då den egna gruppen (vare sig det gäller "de rika", kyrkan eller det "samhällsbärande" partiet) styrde och gynnades.
Och det ger faktiskt inte tillräcklig information till väljaren om vad vare sig partierna eller deras enskilda kandidater står för ideologiskt. 

Man ska ju veta att politiken ofta innebär kompromisser (eller bör innebära). Vet man inte var ideologin ligger kan man inte heller förutse hur partierna ska se på de frågor om måste kompromissas om.
Varje parti (och ledamot) bör ju rimligen se till att det finns någon logik i hur de vill (och kan) kompromissa i rätt riktning. Är man bara en pragmatisk populism kan politiken hamna var som helst.!!! Och det vill vi väljare väl inte?
Och - ska vi veta - det räcker inte att partier (och kandidater) tar ställning, mer eller mindre klart, i ett antal sakfrågor inför ett val!
Under en mandatperiod uppkommer alltid nya frågor.  Som i vart fall jag vill veta hur partierna och deras kandidater kommer att ta ställning till utifrån en kompass. Att de har en kompass som kan användas även i okänd terräng. 

Därför, partierna måste drivas av annat än maktbegär i sig. De måste ha ideologier, som de presenterar och vill vinna väljarna förtroende för.  Att övertyga väljarna i st f att stryka  populistiska åsikter medhårs. Det konservativa draget inom populismen innebär också stagnation i st f utveckling.

Demokratin i sin tillämpning idag har problem. Många misstror dagens system, dagens politiker och dagens partier. Känner sig inte kunna delta eller ens vilja delta.
En del av de problem jag nämnt ovan kräver, förutom medvetenhet om dem, politiska beslut för att få till stånd positiva förändringar. Vill man inte förändra, t ex genom mera av personval, att lyfta fram den enskilde förtroendevalde, mindre av partipiska/centralstyrning (idag är t ex DÖ ett närmast övertydligt exempel på partipiska), etc, då lär vi inte få ett djupare deltagande i demokratin.

I andra avseenden krävs att både partierna och den allmänna debatten och opinionsbildningen gör klart att ideologierna behövs, även inom partierna. Så att vi får verklig valfrihet. 

---

Detta skrivet av en fd kommunpolitiker, som varit verksam i flera olika mindre/medelstora kommuner. I djupt engagerad opposition. Men även några år som politisk sekreterare. 

Tadd Dameron, bortglömd (?) musikalisk storhet

Jag lyssnade på dessa två LP, med Tadd Dameron och olika grupper, igår kväll. Tyvärr kommer ju vinylskivorna oförtjänt i skymundan. De är så många att man inte hinner med annat än att längtansfullt titta på några av dem medan man spelar en CD. Den  tar ju sin tid...

Men än (lyckligtvis) har jag inte allt dubblerat, om än en del. OK det handlar om Tadd Dameron, en av de stora under 50-60-talen, som spelade med och komponerade för de mer kända men också själv var en fin pianist, och kompositör givetvis.  På den ena LPn spelar han som synes med Kenny Dorham tp, Sahib Shihab alt och Cecil Payne barytonsaax, dessutom Henry Cooker tb, Joe Alexander ts, Shadow Wilson dr, John Simmons bas. Fem långa  låtar av Tamerons bästa, i härliga, vassa versioner.
Den andra skivan insp några år senare med bl a Clark Terry, Joe Wilder, Johnny Griffin  med Philly Joe Jones dr. On a misty night, Fountainbleu, If you could see me now, Our Delight, Dial B for Beauty m fl.
Vilken jazzmusikalisk högtidsstund.
Hann faktiskt spela om några av spåren ett par ggr, vilket förhöjde upplevelsen än mer.
Och jag kan bara tillägga att vinyl, i vart fall i gott skick, är faktiskt överlägset i ljudkvalitet än CD.
Skivmärken Prestige resp Riverside.

Två jazzvokalister och en topporkester att upptäcka

Måste bara skriva några rader om en skiva jag just hör i bakgrunden. Efter en stund är den inte i bakgrunden längre.
Skivtiteln, en CD på lågprismärket Past Perfect, har den lite menlösa titlen JOE WILLIAMS, Carmen McRae & friends, "Blues In My Heart". Köper då och då en del CD för att fylla luckor i min samling, skivor som ibland är direkta återutgivningar av klassiska jazz-LPn, ibland sammanställningar av både de absoluta toppnamnen och skikten därunder, men sällan några av de mera okända.  Skivan är av en klass som borde föranleda att den, sent omsider, ges ut på vinyl, som man numera säger.

Och Joe Williams har jag faktiskt hört LIVE, i Bollnäs Folkets Park en gång i tiden, som tonåring, där han tillsammans med Irene Ried sjön till Count Basies orkester. Och Carmen McRae är ju en av de fina sångerskorna som kom fram ungefär samtidigt med Sarah Vaughan, och ofta lika bra som Sarah.

Det första som slår mig när jag lyssnar skivan är vilken toppenorkester som spelar med Joe och Carmen!  Och tar en del låtar själv också. Kollar nyfiket på skivan. Näe, det står inget på omslaget, jag måste pillra upp det hopvikta lilla papperet och ser: "Live recording with Thad Jones Orchestra."

Inget mer. Ingen sättning, inget inspelningsdatum.
Men CDn är ruskigt bra. Det måste ha varit en sjusärdeles konsert då detta spelande in. Kan den ha getts ut under annat namn tidigare, som LP eller så? Och jag har missat det. Det måste ha varit före 1990-talet, troligen minst ett par decennier tidigare...
Joe Williams avled 1999 och Carmen McRae 1994 efter att inte ha framträtt ett par år.

Nå, båda sångarna gör en fin insats. Inte tu tal om det! Men Thad Jones orkester, vilket gäng! När jag lyssnar med ett halvt öra gissar jag först att det är en upplaga av Count Basies atomband, det gnistrar och sprakar av kraft och swing. Men sen börjar jag misstänka Ellingtons orkester. Eller en grupp med ellingtonmusiker som spelar allt vad tygen håller utan Duke med. Men det är alltså en stor orkester under Thad Jones, och utan att forska en del (vilket jag inte tänker göra) kan jag inte säga mer om sättning eller tidpunkt. Rimligen bör det vara före det kända storbandet som leddes gemensamt av Thad Jones och Mel Lewis. Men, vem vet? Helt säkert är dock att det är yppersta storbandseliten, inget fummel, ingen tvekan, allt är så skärpt och fullödigt det kan vara. Och både sånt som kan ses som Basiemusik och Ellingtonmusik, och annat, framförs som om musikerna inte spelat annat i sina liv. Det sitter så perfekt.

Leta gärna efter skivan, den  kostar nog inte mer än någon tia. Om den inte redan bara finns hos specialister eller samlare.