Klarläggande (?) teve-debatt 10 maj 2015

Jag följde den stora partiledardebatten igår i andra halvlek, och mina kommentarer grundar sig "bara" på den biten. Under den första timmen dominerade ämnen som invandringspolitik och bostäder, och där lyckades sd-ledaren Jimmie Åkesson ta stort utrymme, vilket han skickligt utnyttjade.

Nå, andra halvlek då, med åtta partiledare, med vikarierande kd-ledare och premiär för Anna Batra, m.
En spretig debatt, där flera partiledare kom i skuggan av, ja, av vem då? På sätt och vis var Åsa Romson, mp, mycket i farten, men inte på ett sätt som gav henne några pluspoäng. Jan Björklund fick hålla tyst, vilket kanske var bra för fp. Ändå det han sa var inte så tokigt. Löfven var blek på sitt sammanbitna sätt, Jonas Sjöstedt körde sin vanliga trall på ett sätt som om han bad om ursäkt för vad han sa. Kd-killen verkade kunnig, men fick inte ordet så ofta. Det bestående intrycket av honom var nog att han var mera "anständig" kd-are i stil med Göran Hägglund, inte någon extrem svensk tea-party-variant som den nya högerkvinna. Anna Batra sa inte mycket som man minns, hon nickade mest bifall till en del inlägg från Annie Lööf. Och Jimmie Åkesson, ja han är sig lik, skicklig debattör med en slags aggressiv men samtidigt inlindad argumentering. Det är obehagligt, men skickligt.

Nej, det som debatten gjorde helt klart för mig, det var detta: Det finns ingen enighet inom regeringssidan. Visst, de försökte, i vart fall Löfven, ibland ge sken av det, men Jonas Sjöstedt och hans parti ska ju utgöra en del av regeringsunderlaget, men mycket av det han sa var skarp kritik av regeringen. Och mångordiga Åsa Romson slingrade sig som en hal ål för att låtsas vara enig med s, och samtidigt hålla fast vid mp-linjen, ex-vis betr vapenexport och energipolitik. Nej, det var faktiskt beklämmande att se och höra.
Men det finns ingen allians heller. Även där försökte man tona ner skillnaderna, och ibland nicka bifall när en "kollega" sa något, men det hjälpte inte. Man har olika åsikter om det mesta, och det spretar åt olika håll, från fråga till fråga. Dessutom såg jag ingen klar ideologisk förklaring till skillnaderna, det skulle ju vara en god "ursäkt", nej, skillnaderna var/är nog mesta försök till blygsam profilering och i någon mån för att behålla eller återvinna gamla väljare, som genom allianssamarbetet försvunnit eller blivit tveksamma.

I grunden finns det alltså, av debatten att döma, inga block, trots att man frenetiskt från båda håll försöker påskina det. Och skillnaderna, sprickorna, de är inte ideologiska i egentlig mening och finns inom "blocken" minst lika mycket som mellan "blocken".  Och, anar man, finns även i hög grad inom både socialdemokratin och inom moderaterna.

Samtidigt visar detta att skillnaderna mellan partierna går kors och tvärs, från fråga till fråga. Jag kunde inte se möjligheten till något nytt, djupare samarbete som skulle möjliggöra underlag för en stabil ny regering, vare sig blocköverskridande eller enl traditionellt mönster. Framtiden är mycket oviss.
Och i bakgrunden lurar sverigedemokraterna för att fånga upp förvirrade väljare. Ett sd som dessutom alltmer står i förgrunden.