"Borgerlig" och blockpolitik

Borgerlig, borgarna.

Det är ord som är bra och bekväma att användas av dels sossarna, dels av moderaterna (såväl gamla som nya), för att peka ut fienden och att det bara är två partier som räknas. Båda dessa sidor vill med att använda "borgarna" säga att t ex fp och c är små krusiduller utan värde, och obehövliga.

Skrämmande!

I mina ögon/öron är det enda (egentligen) som förenar de icke-socialistiska partierna just det att de inte är socialistiska! I vart fall fanns det ett konservativt parti (högern/moderaterna) och ett socialliberalt parti (fp) med klart skilda och delvis väldigt motstridiga mål och åsikter. Och så fanns bondeförbundet, med ideologin Gunnar Hedlund.

Jag vet att Bertil Ohlin starkt ogillade ordet borgerlig, och att han föredrog ordet "icke-socialistisk", men att han ville gärna se ett mindre klumpigt och ohanterligt ord. Men något sådant har aldrig sett dagens ljus.

Ordet borgerlig är ett sätt att med språket tvinga fram blockpolitik. Vilket jag som socialliberal stark ogillar.

Jag menar att vi som liberaler (vilket för mig är detsamma som socialliberaler, då det var det som var fp´s linje fram till sekelskiftet) ska välja samarbetspartner och fiender allt efter vad som är de aktuella sakfrågorna. Så gjorde fp och dess föregångare tidigare.

Varför inte nu? Varför låter fp´s ledning sig inordnas som ett "borgerligt" parti???????????????????? Då är fp ju bara ett annex till högerpartiet moderaterna. Skam!

Jag har, under de 50 år jag var folkpartist, till snart sagt varje partiledare (i vart fall från Helén och t o m Leijonborg) framfört detta och sagt att de inte ska kalla sig borgerliga. Alla har hållit med mig i sak, men tycker det ändå är ett "praktiskt" ord. (Bengt W var väl den som kände sig mest obekväm med det.)

Men så har det blivit som det blivit också. Inte bra alls. Blockpolitiken är förödande för demokratin och valfriheten. Det finns inte bara ett par sätt att se på tillvaron, samhället.

Alla måste få komma fram, sedan får politikerna samarbeta för att hitta vägar att kompromissa sig fram till det som är mesta naturligt utifrån valresultatet. Inte att göra upp i förväg.

Inget extra val i mars, är det bra det?

Nej, idag tredjedag jul så får vi då veta att det inte blir något extraval i mars. Och att de två regeringspartierna, som inte lyckades få igenom sin budget, de har nu gjort en "decemberöverenskommelse" med alliansblocket som ska göra det möjligt att regera för en minoritetsregering utan att dess budget fälls i riksdagen. Under vissa förutsättningar...

Att det inte blir ett extraval, det överraskar mig inte lika mycket som det verkar ha gjort för en del kommentatorer, det fanns ju en brasklapp i Löfvens första uttalande i frågan.  Jag tycker mig ha förstått att det pågått intensiva förhandlingar eller i vart fall kontakter både kors och tvärs under ett par veckor drygt. Även andra än mellan de åtta personer som ställde upp på den extra presskonferensen idag. Däremot trodde jag nog att, om en slags överenskommelse skulle komma till stånd, så skulle den komma ett par-tre dagar senare.
Nå, men nu är vi där. Och mycket av spekulationer och "önskningar" som förevarit under hand, bortfaller nu. Vi får i stället försöka analysera det uppkomna läget. I skrivande stund ser jag det såhär.

Det är BRA att det inte blir ett extraval nu i mars. Det känns väldigt osäkert vad det skulle kunna ledat till. Det kunde till och med ha lett till att läget inte blivit klarare än idag, men inneburit att SD gått än starkare ur det valet. Vilket bara glatt SD själva. Det jag önskat vore ju att partierna kunnat inse att blockpolitiken borde brytas. Men det förefaller osannolikt att den insikten skulle infinna sig i god tid före ett val i slutet av mars.  Frågan är hur lång tid det kommer att ta nu efter denna "decemberöverenskommelse", som lär ska gälla intill valet 2022. Trots att det faktiskt ska komma ett ordinarie val 2018 också... 

Det finns, som jag ser det, ett antal dåliga saker med denna uppgörelse. En är  att syftet helt verkar ha tillkommit för att bibehålla nuvarande maktstruktur, i det uppenbara (men inte klart uttalade) syftet att utestänga SD från inflytanden. 

Jag är, som alla bör veta, inte en vän av SD utan tvärtom, men att utestänga SD genom någon form av "tekniska karteller" känns mycket odemokratiskt. Även om man uttrycker sig som om avsikten är att politikens innehåll ska vara det viktiga. 
Dels kan "reglerna" (som i o f sig är informella och möjliga att tolka lite hur som helst) snabbt slå tillbaka på de 6 pariterna, snabbare än de anar, dels är syftet att cementera blockpolitiken. Även om just denna överenskommelses om div "samtal" går över blockgränserna.

Det är ju inte uteslutet att både SD och Löfven får bättre opinionssiffror p g a denna uppgörelse. SD då de kan spela ännu mera på att de är det enda partiet i opposition, det enda som tar folks oro på allvar. SD blir än mer det enda parti som de väljare som misstror såväl alliansen som de rödgröna kan vända sig till. Allianspartierna kan säga att de nu "tagit ansvar", genom att släppa fram Löfvens regering (trots att den - och vi väljare - får leva med en alliansbudget i vart fall 4-5 månader till).  Men kommer det att ge några pluspoäng hos tveksamma väljare? 

Ser vi på själva uppgörelsen så anger den (på en mycket kort skriven text)  (1) Statsministerkandidaten släpps fram (vilket ju i sig inte är något nytt mot praxis,
(2) minoritetsregeringen får igenom sin budget, vilket i praktiken innebär att alliansblocket inte lägger något eget förslag eller lägger ner sina röster vid en votering för att inte riskera att SD stödjer dem för att fälla regeringens budget.
(3) det går inte att bryta ut delar ur budgeten, Som skett när s+SD gick ihop en ggn, men som alliansen starkt ogillade. Nu lovar alliansen att inte göra så emot s+mp. Men också s+mp lovar att inte göra så om det blir en alliansblockregering efter nästa val.
(4) tre sakpolitiska områden för samarbete nämns särskilt, nämligen: försvar, pension och energi. Utifrån detta så innebär det att regeringen kommer att få igenom sina skattehöjningar till senvåren när de lägger fram en ny budgetproposition("vårproppen"). 
Att bara dessa tre sakområden nämns känns rätt så ynkligt, som ett förhandlingsresultat rörande regeringsmakten. Visserligen kan de ses som viktiga, men det som sagts innebär i stort sett bara att mp släpps in på riktigt, de har ju varit mer el mindre vid sidan om betr dessa områden. Det kan förstås se som en "seger" för miljöpartiet.
Samtidigt så är formuleringarna något otydliga och talar mest om "samtal", inte att det måste ske ordentliga förhandlingar där de inblandade ska nå en överenskommelse (med större eller mindre kompromissinslag).

Kommer det att finnas utrymme för fler "samtal" i andra frågor? Kommer det ske några förhandlingar betr tillämpningen av den alliansbudget som riksdagen (alliansen och SD) tagit, eller är det hugget i sten?

Som jag uppfattat det så är överenskommelsen faktiskt bara ett sätt att komma förbi att det dels finns åtta partier i riksdagen, dels att man i sakfrågorna faktiskt skiljer sig. Och då inte bara mellan blocken, utan även inom blocken. Vilket gör att jag vill påminna om att senaste valet var en förlust för allianspolitiken, utan att de rödgröna vann tillräckligt (nytt) gehör för sin politik.

Sammantaget så ser jag inte överenskommelsen som att partierna kastat prestigen över bord, utan bara som ett sätt att behålla blocktänkandet även där ingetdera blocket inte har majoritet. Det är inte landets bästa de tänkt på utan på en kortsiktigt metod för att inte behöva komma överens, maskerad som ett sätt att sätta sverigedemokraterna åt sidan. Självfallet ska en opposition kritisera regeringen!
Ekonomiskt kanske det inte leder till någon katastrof, om än det finns områden som råkar i kläm. 

Man kan tycka att väljarna får skylla sig själva, som röstat fram denna situation. Men borde inte partierna tänka efter om de inte har ett ansvar också? Ett ansvar för att ge väljarna faktiska alternativ. Alternativ som inte bara innebär två block (om än till namnet med några partier i varje block), två block som envist kör med en politik som inte tar hänsyn till valresultat och där det enda alternativen för de som inte gillar blockpolitiken är sverigedemokraterna, soffan eller att försöka taktikrösta för att motverka en icke-önskad politik. 
Jag ser det som en politisk dumhet, en halsstarrighet som bortser från både ideologi och sakläget att, som Jan Björklund menade (om jag minns rätt)  att opposition skall bedrivas av ett block! Om så vore är det lika bra att slopa dagens partier! Mp och v in under sossarna. Och fp, kd och c in under moderaterna. Sluta att tala om partier, sluta prata om ideologier i någon begriplig mening. Säg att det bara finns två vägar. Nej tack, det är inget som gör det lättare att välja. Det är fördummande och ökar bara politikerföraktet. Och bereder vägen för populism och extremism av olika slag.

Ideologiskt, demokratiskt, politiskt är det en tveksam väg partierna valt. Som socialliberal skulle jag hellre se en politik som ligger närmare socialliberala värderingar, vilka jag är övertygad om att en majoritet av väljarna stöder, dvs ett samarbete i mitten utan vare sig höger- eller vänsterkantring. 
Och ur demokratisk synpunkt är farligt att trixa med tekniska överenskommelser som utestänger partier.  
Partierna ska kämpa och försöka övertyga väljarna om sin egen politik. Om de har någon. Som partier, inte block. Klarar de inte att nå tillräckligt stöd för det så får de söka finna sakpolitiska kompromisser för att att kunna regera. I olika former av koalitioner eller samverkan. 

Där har de nu visat att de misslyckats.

Adventskalender eller julkalender? Teve och tidsanda.

Nu ska vi vara snälla.

I min barndom hette det adventskalender. Innehållet bakom luckorna var mestadels snällt, med en religiös underton. Med tiden kom ett och annat paket in, för att visa den alltmer kommersialiserade bilden av julen.
Advent betyder ju väntan, väntan på julen, på Kristi födelse. Inte väntan på Kalle Anka, som teve fått oss att tro. Inte heller betyder advent att det är den tid vi ska stressa oss genom att shoppa julklappar, som köpmännen lyckats få oss att tro. Med resultat att vi, ligger proppmätta och utmattade framför teven efter att ha öppnat alla de "kärleksbevis" som dyrt inhandlade onödigheter ska föreställa.

Så kom då teve med Julkalendern. Ett underhållningsprogram för barn. Med ett kort avsnitt varje dag från 1 dec till och med julaftonen. Ofta trevliga program, en del till och med minnesvärda. Men ytterst sällan med någon antydan om att julen eller adventstiden har någon som helst koppling till det kristna budskapet. Men som sagt, snällt, ibland lite spännande, gärna mystiskt med spöken. Eller om en gumma som plötsligt blev liten som en tesked. Så kom då på köpet (ja, visst kostar julen...) beteckningen advent och adventskalender bort. Julkalender blev begreppet även utanför teve. Och en julkalender kan handla om vad som helst.

Men inte riktigt till hundra procent. Vår son fick i år en kalender av Svenska kyrkan,.som kallades adventskalender, och som faktiskt i någon mån hade en ton av advent, speciellt då i de texter på baksidan om handlade om kyrkan, om Jesus, om advent och om att ge barn som föds i fattiga delar av världen en bättre framtid.

Texterna under luckorna är riktade till barn, och snälla. Om att vara snäll, tänka på andra och att var och en duger. Känns kanske lite vagt och svagt. Att vara snäll, är inte det rätt så menlöst?
Nja, det behöver det ju inte vara!

Dagens lucka, den 23 dec, har texten: "Berätta för någon att du tycker om den."  Det bör vi alla göra. Till andra i familjen, om vi har någon. Men även till andra. Tänk efter, visst finns det någon som du tycker om? Och alla vill vi väl vara omtyckta, känna någon annans omtanke. Genom att det sägs, och kanske till och med genom en liten kram. Det behöver inte vara med julpaket. I många fall kanske det vore mycket bättre med någon annan form av konkret omtanke än just en julklapp, förutom ett varmt ord.

Gårdagens lucka dolde texten: "Vad längtar du efter?" Jag tror inte att den som formulerade det i första hand tänkte på en önskelista av julklappar. I vart fall gör inte jag det. Det jag längtar efter är så stort och måhända så orealistiskt som en bättre värld. Genom att bekämpa fattigdom, okunnighet, ofrihet, tvång och förtryck. Genom utbildning, demokrati, samarbete, och den fred som förutsätter frihet i gemenskap och tolerans. Till en värld utan krig - och utan flyktingar.

Låt oss vara "snälla",  och faktiskt hjälpas åt att göra världen bättre. Genom att tänka på varandra, och inte bara på oss själva. Att inse att vi lever i en värld som hänger ihop, att vi inte stänger in oss.

Regeringsstrulet, extraval eller inte?

Det ryktas allt intensivare om att det förhandlas mellan regeringsrepresentanter och alliansen om vägar att lösa regeringsfrågan utan extra val. Inte helt oväntat, men hur sannolikt är det dels att det inte bara är önsketänkande, och dels att det går att komma till en hållbar lösning.

Ja, inte vet jag. Det är dock uppenbart att "ingen" vill ha ett val i mars, egentligen. Sturskast är förstås SD, som dessutom (hittills) bara tycks växa i opinionen, vilka galenskaper de än har för sig eller gör kommentarer som borde få varje tänkande människa att ta sig för pannan och släppa alla tankar på att stödja detta parti.

Sossarna vill förstås "vinna" i ett extraval, men de inser att chanserna är obefintliga att de skulle nå egen majoritet och att det är väldigt osäkert att de, som eget parti, ens går fram i någon väsentlig grad. Sannolikheten, just nu, är att de lika gärna kommer att tappa ett antal mandat. Att Löfven har darrig tilltro betr sin regerings regeringsduglighet vet de också. Moderaterna, liksom hela alliansen, förlorade faktiskt i september, att tilltron till dem skulle öka så väsentligt vid ett extraval att de får egen majoritet, nej det har jag svårt att tro.
M byter ledare, och trots att de utåt talar om samma politik, så verkar det vara en hel del som jäser under ytan i det partiet, och vart det leder vet ingen. Vare sig ändringarna sker före eller efter ett extraval.
Att en slags djupare uppgörelse skulle ske mellan m och s idag, det ser jag som mindre troligt (möjligen tillfälligt trixande för att komma förbi SD:s budgethoppande då), dessutom är det inte önskvärt, anser jag, ur demokratisk synpunkt.
KD verkar desperata. Centern, under järnladyn Lööf, kör sitt race som höger inom alliansen, och fp under Jan Björklund släpper ogärna alliansen och vill även de ligga till höger om moderaterna, i st f att föra en socialliberal politik.
Mp har dragit s åt "vänster" samtidigt som det gjort kompromisser som gör att deras väljare ser det som svek. Vänsterpartiet är nog också rätt osäkra om extravalet, det kan ju göra att det hamnar utanför det inflytande det har idag. Eller att det, mot sin vilja, tvingas ta ansvar för en politik de inte gillar...

Nå, att de flesta är mer eller mindre skräckslagna inför ett extraval i mars, det förstår jag. Men vill och kan de verkligen undvika det? Det kräver nytänkande, och tydliga steg från blockpolitiken.  Jag menar att det vore väldigt kortsiktigt att bara försöka komma runt problemet genom att göra några slags regler som gör att en budget ska kunna antas utan en majoritet bakom sig - med avsikt att utestänga SD.

Vill man utestänga SD från inflytande på grund av deras politik, då måste övriga partier, eller tillräckligt många av dem, hitta samarbetslösningar om en politik, en politik som ligger i mitten och placerar SD där det hör hemma, i en extremposition utan vågmästarmakt.  Dvs hitta en lösning, som inte är kortsiktig taktik utan politik i demokratisk anda.

Kortsiktigt taktiserande av detta slag är inte anständigt, det är ovärdigt i en demokrati.

Bekymmersamt kd-utspel.

Jag är verkligen bekymrad över kd-ledaren Hägglunds utspel. Han talar volym och kostnader. Om sänkta bidrag, om tuffare regler och svårare att få permanent uppehållstillstånd. Att flyktingar ska vänta i tre år på att få veta om de får stanna. Inte om flyktingarnas behov, vad de flyr från. Tyvärr verkar det som om Göran Hägglunds hugskott öppnat dammarna för mer el mindre flyktingfientliga uttalande hos många andra politiker utanför SD också. OK, ofta maskerat som en oro över kostnaderna för Sverige om flyktingströmmen ökar kraftigt.

Självfallet kostar det initialt att ta emot flyktingar, det är ju en självklarhet. Men vi vet ju, i vart fall finns det flera utredningar som visar det, dvs att på lite sikt är det lönsamt även ekonoimiskt att ta emot flyktingar. Samtidigt så är det många som likställer siffran för invandring som om det vore flyktingar. Och allt hamnar snett eftersom man blandar ihop både begrepp och kostnader.

Flyktingars integration underlättas inte av att bara få ett tillfälligt uppehållstillstånd. De behöver trygghet, de flyr ju ifrån otrygghet. De måste få bättre chanser att snabbt komma i jobb, att få hitta rätt jobb, att få göra det de kan (vilket ofta är mycket mer än fyrkantiga svenska myndigheter vill tro), de måste kunna få rota sig. De behöver inte motivation att söka jobb, det som behövs är jobb att söka! Vilket Mark Klamberg påpekar i ett kort blogginlägg. Efterfrågan öht på arbetskraft måste öka, vilket kan ske genom att stimulera ekonomin. Samtidigt är många flyktingar välutbildade och borde snabbare kunna lotsas till rätt jobb, utan alltför mycket byråkratiska hinder.

Flyktingarnas boende, både tillfälligt och permanent, måste man se på kostnadsmässigt. Liksom byråkratin. Det är t ex inte rimligt att entreprenörer som Bert Karlsson och gelikar ska kunna skära guld med täljknivar, men inte heller att asylboenden ofta är ännu kostsammare när de anordnas direkt i offentlig regi. Etc.

Och det verkligt kostnadssänkande, det vore att arbeta för en värld där det finns demokrati och frihet. Inte att räddhågat skyffla över problem på andra länder.
Fast det är klart, då kanske bristen på viss arbetskraft inom vissa områden i Sverige, skulle bli än mera akut. Idag söker ju vissa arbetsgivare aktivt efter utbildad (t ex inom vård och omsorg) arbetskraft på flyktingförläggningarna.
I en värld med frihet, fred och demokrati, där skulle arbetskraftsimporten bli mycket dyrare än idag. Och där skulle inte finnas några flyktingar. En utopi -  kanske det. Men nog är det dit vi borde sträva. Istället för att kortsiktig och snålt stänga våra gränser och hjärtan.

Socialliberaler längtar efter ett socialliberalt parti. (M a a ett öppet brev t Jan Bj.)

På Facebook hittade jag just detta öppna brev från en socialliberal folkpartist. En socialliberal som är starkt kritisk över hur fp utvecklats under senare år.

"Som socialliberal och Folkpartist förväntar jag mig att Sveriges liberala partiledare noga tänker igenom sina uttalanden gällande migration och integrationspolitiken i en tid då våra humanistiska och liberala värdering är så hårt ansatta i den politiska debatten på ett sätt som vi inte har upplevt sedan 40 talet.

För första gången under efterkrigstiden står vi inför ett faktum där opinionen och samhällets normer är avhumaniserande och bakåtsträvande i sin utveckling. Det går inte att lägga hela skulden för den utvecklingen på Jimmie Åkesson och SD. Jag menar att som liberaler så måste vi se vår roll i denna utveckling. Folkpartiet har under de senaste 10 åren misslyckats att vara den tydliga motkraften till denna utveckling. Även om det inom partiet finns krafter som hållit dom liberala värderingarna högt så har dom hållits tillbaka till förmån för en smalare, hårdare och "flexiblare"
politik.

Med denna partiutvecklingen har Folkpartiet radikalt misslyckats med att bedriva en liberal och human opinionsbildning och med att agera som den självklara motkraften till nationalism och främlingsfientlighet som liberalismen ideologiskt är.

En liberal migrationspolitik är öppen och human och en liberal integrationspolitik handlar om att riva hinder och därigenom skapa förutsättningar för en snabb integration. Det här är de politikfrågor där liberalismens motpol har lyckats med sin opinionsbildning på bekostnad av våra humana och liberala värderingar.

Sverige behöver ett starkt liberalt parti och med facit i hand så är det tydligt att dom ideologiska kompromisserna har skadat både Folkpartiet och Sverige. Som partiledare och vice partiledare under större delen av den tid jag talar om så måste du ta ditt ansvar för det läge som vi nu står inför." 

Jag instämmer i den (ännu) aktive folkpartistens analys och beskrivning. Och jag kan i vissa delar skärpa den ytterligare. Brevet kan ses som en uppmaning till Jan Björklund att antingen avgå eller så kraftig korrigera tillbaka kursen till den som den var från Bertil Ohlins tid och via Sven Wedén, Gunnar Helén, Per Ahlmark, Ola Ullsten och fram till och med Bengt Westerberg och Maria Leissner och början av Lars Leijonborgs tid som partiledare. 

Jag hoppas att Jan Björklund, och kretsen omkring honom läser och begrundar. 

En inre kritik och oro över den gradvisa kursändring som skedde med start kring sekelskiftet har alltid funnits, men inte lett till att socialliberalismen fått vara fp´s politik, utom möjligen till namnet ibland. 

Inom partiorganisationen har det lokalt ändå tillämpats socialliberal politik, men på riksnivå har fp alltmer låst fast sig i en blockpolitik som innebär en undanskymd roll för fp under moderat ledning. Speciellt i skymundan har det socialliberala inslaget hamnat. Vilket lett till att många tidigare väljare lämnat partiet - åt olika håll. En och annan nyliberal eller konservativ "allmänborgerlig" kan ha tillkommit, vilket tydligen uppmuntrat ledningen att fortsätta på vägen bort från socialliberalismen.

Jag tycker mig ändå ha märkt en allvarligare oro och kritik de senaste tiden. Troligen på grund av  SD:s framgångar som dessutom lett till en än skarpare blockpolitik, där fp inte förmått att frigöra sig för en socialliberal linje. Det bubblar och sjuder över allt. Jag märker hur missnöjet med läget inom fp ökat markant, man förstår inte den benhårda kopplingen till alliansen, hur Sverigedemokraterna tillåts styra debatten utan att få klara mothugg från liberalt håll,  och hur valhänt alla inviter från sossehåll till samverkan för en mittenpolitik behandlats av fp-ledningen (och från den nyliberala centerledningen).

Och mängder av socialliberaler har som sagt försvunnit från fp, men hoppas på en tillnyktring inom fp. Man saknar fp som ett klart och tydligt socialliberalt parti. Det visar sig t ex också på den partipolitiskt obundna diskussionsgruppen på FB, med namnet socialliberalerna. Tillströmningen av nya deltagare är mycket kraftig. Men även utanför gruppen ropas det efter socialliberalism, och efter ett fp som inte är ett stödparti till högern. De som ropar och längtar är oftast mycket skeptiska emot både vänsterpartiet, miljöpartiet och socialdemokraterna, men då främst när dessa partier betonar socialismen. Men vill se en samverkan med s i dessa tider, efter social nedrustning, en stark höger, och ett rasistiskt parti som växer sig allt starkare. 

Varför är inte fp den klara och starka motkraften till socialism OCH högerpolitik och rasism? Varför förstår inte fp(-ledningen) att det behövs ett parti som kan samarbeta, i nuläget med socialdemokratin, emot extremism?  Om inte socialliberala krafter samverkar med andra partier i mitten, så kantrar de andra över åt endera hållet. Antingen till mera dogmatisk socialism eller till en reaktionär och rasistisk politik bortom all sans och måtta, bortom all humanism.

Kommer fp fortsätta sin nuvarande väg mot avgrunden? Eller förmår fp att staga upp sig för att ta ledningen för ett mera socialliberalt Sverige? 

Eller måste det till ett nytt parti? 

Ett par sorters klasstänkande.... SD:s och "stordirektörer"

Trots kvarstående krångel att få igång alla funktioner i datorn så känner jag behov att skriva av mig betr ett par aktuella frågor. Ett par frågor som på sätt och vis hänger ihop, beroende på hur en del människor ser på sig själva och andra.

Alltså. En del av de som anser sig som näringslivets företrädare, dvs topptjänstemän, VD-ar och styrelseordföranden, de lever och har värderingar som gammaldags brukspatroner, fastän med än större makt och ännu längre från sina underlydande än de gamla patronerna.
Som vi vet har de ofta våldsamt höga löner, plus bonusar (om deras anställa gör ett extra bra jobb), fina pensioner och generösa fallskärmar om de skulle göra bort sig. Vi vet ju också att när en VD gjort det antal år han anser sig behöva göra så, så trappar han av jobbet, men trappar upp i makt och kan sätta sig som styrelseordförande, trots att han/hon i "bästa" fall bara har en blygsam aktiepost och  alltså inte är huvudägare. Samtidigt brukar ett antal andra "tunga" styrelseuppdrag ge bra klirr i kassan, förutom den generösa pensionen.
Sålunda har vi de senaste dagarna fått veta att SE-bankens högsta tjänsteman, Annika Falkengren hade en inkomst 2013 på 29 milj kronor.
Vi läste också om hur SCA göder sin VD, Jan Johansson, genom att han kan använda SCA:s privatjet även för hustruns resor hit och dit. Och att detta privatjet även används av KF:s och Swedbanks ordförande Anders Sundström (tidigare VD för Folksam och fd sossepamp) vid diverse jaktresor.
Vi vet också att SCA seglar för en halv miljard (!).

Just SCA har sista tiden figurerat ofta senaste tiden, idag också genom avslöjandet att bolaget har bekostat ett jaktslott i Härjedalen för sådär hundra miljoner, vilket används av toppcheferna och deras bekanta, och speciellt då av förre VD:n och numera styrelseordföranden Sverker Martin-Löf. Anläggningen beskrivs som ett jaktparadis i lyxklass.

Detta är några exempel på att det finns en ekonomisk (och i viss mån även inflytandemässigt) överklass som lever helt i sin egen värld. I en bekymmerslös värld, utan kontakt med den verklighet som vanliga inkomsttagare (och arbetslösa och sjuka) lever i. Exemplen visar också att de faktiskt har en massa fritid också, tider då de inte arbetar (trots att de brukar sägas att de jobbar dygnet runt) utan har dyrbara nöjen, som firman betalar. Och de är inte ens ägare, inte entreprenörer som satsar egna pengar, nej de är "bara" sällsynt högavlönade tjänstemän, som lever (bättre) än kungar.
En tjänstemannaöverklass i sin egen värld.

En annan grupp i vårt Sverige, som vill leva helt för sig själva, det är Sverigedemokraterna. Man må åsätta dem vilka etiketter man vill, men helt klart är (numera) för alla (?) att de står för vidriga åsikter betr de som inte i allt är som de själva är - eller vill vara. SD:s definition av vad som inte är "svenskt" är minst sagt vid. Och väldigt intolerant, samtidigt som konsekvens och logik inte precis hänger ihop. Detta visar sig ju genom att många av de främsta företrädarna inte skulle platsa som svenskar, om de var konsekventa.
Kent Ekerot, en av SD:s främsta företrädare,  vill t ex registrera inte bara invandrare utan även de svenska medborgare, födda i Sverige OCH som har en invandrare som förälder. Detta p g a att han anser att "invandrare", även i andra led, har annan kultur och därmed inte passar in i Sverige.
Därmed så blir en mängd svenska medborgare, födda i Sverige, diskriminerade  då de har minst en förälder som inte är född i Sverige.
Då ska vi veta att Ekerot själv, med judiskt ursprung, har en mor som inte är född i Sverige, och som är straffad, vilket är väldigt allvarligt för den som inte "svensk"  sedan generationer (Ekeroth, känd bl a för järnrörsaffären). Varifrån modern kommer råder visserligen delade meningar om (Expressen har en uppgift, Wikipedia en annan), men född i Sverige är hon inte. Varför Kent Ekeroth enl de regler han själv sätter upp inte skall godkännas som svensk. Och dessutom registreras, för säkerhets skull.

När Jimmie Åkesson är sjukskriven dansar råttorna på bordet. Åkesson försökte ju genom ett väldigt korrekt uppförande och genom att ständigt dra fram olika brister i välfärden som kunde fixas om bara "invandringen" skulle minskas (med 90%!).  Och det är klart att många är oroade av (de kortsiktiga) kostnaderna för flyktingmottagandet. Men nu är det helt klar, eller borde vara, att det är rasism och främlingsfientlighet som ÄR sverigedemokraterna primära och allt dominerande mål och syfte. Allt som inte är "svenskt" ska stoppas, ska ut.
Så har vice talman (!) Björn Söder (SD) framfört att invandrarna bör "fara hem" (vart far den som flytt från politiskt förtryck?), och att de ska få pengar för att sticka iväg. Utvisning med betald biljett och en liten peng på fickan, kallar jag det.
Han menar därför att gamla minoriteter, som han inte anser "svenska" (samer, judar) också är oönskade och inte är som "vi andra", som inte är riktiga svenskar, de "får" leva i Sverige, men de ska veta att de inte är svenskar. Vilket lämnar fältet öppet för olika behandling, ngt slags apartheid.
SD anser att olika kulturer i Sverige är "samhällssplittrande".

Det blir allt tydligare att det inte är "kostnaderna" som oroar SD. Nej, det viktiga är att allt som de anser är annorlunda, det ska bort. Oavsett om det är etnicitet, färg, ursprung, "fel föräldrar", annan kultur än den kultur som SD godkänner, eller vad som helst annat som inte SD gillar, de ska ut. 

Jag blir inte det minsta förvånad av de krav som nu kommer på att Björn Söder ska avgå som talman. Han vill ju tydligen inte representera ens alla svenska medborgare, än mindre de svenskar som inte hunnit blir medborgare.

Att sätta sig sjävt främst och att inte ha med andra att göra, om än på olika sätt, det förenar våra toppdirektörer och SD:s ledarskikt, och medlemmar (?).

Makt korrumperar, en alltid aktuell sanning. (jfr A Borg och A Sundström)

Makt korrumperar, så sa Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet). Det är ett kallt konstaterande, som har ständig aktualitet. Som vanliga medborgare måste vi ständigt ha det i minne, för de som har makt i något avseende, de "glömmer" eller förnekar att det skulle gälla dem. Politiker som kommit sig upp på höjderna glömmer sina ideal och sina ideologier, och hoppar de av eller blir de avsatta så är många snara att utnyttja sin forna makt och sina förbindelser och kontakter för att skaffa sig lönsamma uppdrag.

Nu avslöjas det att Anders Sundström, bl a f d s-minister och nu ordförande i Swedbank och KF (lönsamma "reträttposter" för sossepolitiker) liksom Sparbanken Nord/Pitedalens sparbank minsann inte bara umgås med s.k. näringslivshöjdare, som knappast delar den ideologi som en sossepolitiker i toppositioner förväntas ha (men som hen nog lämnat) utan också helt "fördomsfritt" (skamlöst, skulle nog många mena) utnyttjar de olika förmåner som han kan få i sitt nya umgänge av kompisar som badar i pengar.

Så här skriver Dagens industri, med uppgifter från SvD/N360. "SCA:s företagsplan har använts för privatresor av Anders Sundström, ordförande i Swedbank, KF och tills nyligen Folksam, tillika jaktkompis med SCA-vd:n Jan Johansson."" Anders Sundström gjort ett tvåsiffrigt antal resor med SCA:s privatjet, enligt flera källor. Bland annat har Anders Sundström fått åka planet flera år i rad för transport till en årlig dovhjortsjakt i Skåne.

Anders Sundström och SCA-chefen Jan Johansson uppges vara gamla bekanta. Samtidigt är relationen pikant med tanke på Swedbanks rivalitet med Handelsbanken, som kontrolleras av SCA:s storägare Industrivärden.
Anders Sundström är tidigare socialdemokratisk minister och tillfrågades att ta över partiledarposten för S men tackade nej. Hans uppdrag för folkrörelseanknutna KF och Folksam andas långt ifrån jaktresor i privatjet.

Di har tidigare avslöjat att SCA:s VD Jan Johansson  låtit sin fru flyga i SCA-planet på privatresor till Dubai, Barcelona och Nice.
Jag anser att SCA:s VD:s privata utnyttjande av firmans jetplan för frun i sig är illa nog.
Men Anders Sundströms resor är än värre, och systematiska, genom att han nått sin nuvarande maktställning genom sin politiska bakgrund som socialdemokrat (kommunalråd, minister etc) med åsikter om minskade skillnader i samhället, rättvisa och socialt ansvar. Och det var inte länge sedan han var aktuell i diskussionerna om ny partiledare för socialdemokraterna. 

Jag blev en gång i tiden (några decennier tillbaka) uppringd av en kvällstidningsjournalist (och även av en annan journalist, som numera sen länge är känd och storsäljande deckarförfattare) om jag, som då var känd som skarp och aktiv oppositionspolitiker (fp) i Piteå, hade några saftiga avslöjanden betr Anders Sundström t ex om hans privatliv eller agerande som kunde ses som omoraliskt i hans kommunalrådsroll. Nej, svarade jag, politiskt är jag väldigt kritisk, men hans privatliv vet jag inget om och bryr mig inte om. Inte heller kan jag anklaga honom för maktkorruption eller något skumt ekonomiskt för hans egen vinning.

Nu kan jag bara konstatera att Sundström privat lämnat de socialdemokratiska värderingar som han hade en gång, och som s än idag gärna hävdar. Att han låtit makten korrumpera sig. Vilket tid efter annan olika journalister kan avslöja. 

I sammanhanget kan jag påminna om att kontakterna mellan näringslivets höjdare, inte minst Wallenbergs, och socialdemokratin varit täta och utan ideologiska "fördomar" och utnyttjats av båda sidor. Sträng t ex gillade att kunna ringa Wallenbergs och vice versa, och komma överens. Sämre, betydligt sämre var det med kontakterna mellan s-topparna och småföretagarna. På senare år har det till och från ifrågasatts om inte fd ministrar o likn borde sitta i karantän några år innan de går till poster inom företag som är beroende av politiska beslut. Detta då ex-ministrar sitter inne både med kunskaper som gör dem jäviga i någon mening och dessutom har kontakter som näringslivet gärna betalar för att kunna påverka. Insiderinformation från avhoppare ger bra pengar.

Och vad läser jag då mera idag? Jo, Anders Borg, helt nyligen finansminister (m) ska börja tjäna pengar på att vara styrelseproffs i storbolag. Di skriver att ex-ministern ska  ta plats i styrelserna för Kinnevik respektive sfärens telekombolag Millicom.styrelse. Med hans oöverträffade marknadsinsikt och globala perspektiv kommer han att bidra med unik kompetens till styrelsen. I ett skede när vi förstärker vår närvaro på utvecklingsmarknader ser jag fram emot att arbeta med Anders Borg för att bygga ett ännu starkare Kinnevik", säger Cristina Stenbeck, ordförande i valberedningen och styrelseordförande i Kinnevik.
 Jojo, Stenbeckssfären har ju inte heller tidigare varit sen att rekrytera en avgången minister, Björn Rosengren (s). Ideologiskt är måhända inte det avhoppet så stort, men ändå, Anders Borg sitter ju på kunskaper (och kontakter) från sin ministertid, som inte ska byta sida. Dvs från vald politiker till att lotsa fram ett par bolag i den politiska djungeln. Nu avser Anders Borg att använda sin maktställning som politiker för att tjäna pengar själv och åt privata företag.

Nu lyfter Göran Persson ett varnande finger åt Anders Borg, Han säger att Borg kan bli misstänkliggjord. Och han tycker att en karenstid på ett år borde vara rimlig för Borg. Riktigt. Samtidigt så var ju inte Persson själv mera blyg än att han själv raskt tog på sig lobbyistuppdrag, för att tjäna pengar på sina ministerkunskaper. Ack, ja. 
I och för sig är det inget fel i att arbeta i privata företag, tvärtom, men inte genom att utnyttja i tid närliggande makt och insiderkunskap etc från politikertiden.

Makt korrumperar. Nu som tidigare. Låt oss inte blunda, utan vara medvetna om detta. 

Flykting och/eller invandringspolitik

Visst finns det problem med invandringen. Eller rättare sagt med invandringspolitiken. Ett är ju hur den definiera, vad ingår i den? Är alla invandrare flyktingar, nej det är de ju inte. Kostar all invandring en massa skattepengar, nej det gör den inte. Många, främst då från EU-länderna, är arbetskraftsinvandring, folk som söker sig hit för att jobba, ofta rekryterade av företag som inte hittar rätt arbetskraft i Sverige. En hel del kommer hit av familjeskäl, dvs har funnit en partner som bor i Sverige. Etc. Eller kommer från nordiska grannländer. Många kommer hit utan att kosta en enda skattekrona i starten ens, de eller anhöriga t ex däremot kan i vissa fall ha en del initiala kostnader.

Men visst finns det problem, i huvudsak då betr flyktinginvandringen. Speciellt när antalet flyktingar ökar kraftig och "plötsligt".  Även om de på sikt går med "vinst" för samhället.

Och visst diskuteras "invandringen" (som SD-folk oftast kallar det som i huvudsak är flyktingar i vart fall när det gäller initiala kostnader).  Det är bara det att SD egentligen inte vill diskutera, de vill bara skrämma folk att tycka som de, att flyktingar - och alla andra invandrare - kostar oerhörda summor utan att det ger intäkter, att de har annan kultur, annan religion, att de inte är riktiga flyktingar, att vi inte har plats för dem etc. Skrämmer genom att påstås att Sverige tar emot "alla" flyktingar.

Det diskuteras alltså, men inte som SD vill. Men det borde nog diskuteras mera, men då ur andra aspekter. Och inte alltid som en ryggmärgsreflex som en motsats till SD:s "förslag" (eller ultimatum). För SD:s företrädare och hårda kärna går inte att diskutera med. Vi andra bör diskutera - och i det inkludera även de mer eftertänksamma och resonabla SD-sympatisörer som inte är helt fixerade i sin främlingsrädsla.  Och jag ser det inte speciellt fruktbart att klistra olika etiketter på SD heller, speciellt inte om man därmed vill sätta etiketter även på alla nuvarande eller presumtiva sd-väljare.  Kanske skulle debatten - och politiken - bli bättre av att vi struntade i SD, inte låter dem sätta dagordningen.  Och då är det ett sidospår att diskutera om de är nyfascister eller något annat.

En sak vi bör göra klart för oss - och andra - är att Sverige i stort sett alltid varit ett invandrarland, och att det berikat landet.
Och att flyktingar, med flyktingskäl, ska tas emot så gott vi kan, av humanitära skäl. Inte för att vi har råd, och inte avvisas p g a dålig svensk ekonomi.
Vi bör veta att väldigt många av de som kommer hit som asylsökande faktiskt avvisas. Det är ett faktum. Och ibland verkar det dessutom ske lite för ofta, och godtyckligt och på lösa grunder. Så inte är Sverige alls helt öppet för alla som vill komma hit. Dessutom vill inte eller kan inte alls "alla" komma hit.

Samtidigt finns det brister i vår s.k. immigrations- och migrationspolitik. Den har nog länge varit lite väl beskäftigt omhändertagande.  Och dessutom inte utgått från att varje människa är en individ. "Vi" (= våra myndigheter och politiker) har sett flyktingar och andra invandrare som ett kollektiv, som alla har samma behov och bakgrund. Det kostar, och det är så fyrkantigt att det skapar problem.

Det faktum att så många flyktingar inte får asyl utan avvisas, det visar inte bara att kraven är höga, utan också att asylboendena fylls av människor som väntar på besked. Att det tar sådan tid, det kostar. Handläggningen måste ske rättssäkert, men snabbare. (Och avvisningarna ska inte ske i former för personalen som liknar lyxsemestrar.)

Jag tror också att vi måste finna former att minska boendekostnaderna. Det är stötande att så stora summor går till profitörer, som tillhandahåller mer el mindre bristfälliga boenden till överpriser. Nog borde det finnas utrymme för mera av ideella insatser! Eller hur? Jag undrar hur villor som står halvtomma hos äldre, vars barn flugit ut? Jag är övertygas om att många, många varken är rädda eller ovilliga att ställa upp, dels för att hjälpa flyktingar, dels för minska kostnaderna för flyktingmottagandet. På köpet får de nya vänner, och hjälper in flyktingarna i det svenska samhället. De finns nog också andra sätt också för privatpersoner att fixa tillfälliga boenden åt flyktingar.
Eller vad tror ni?

Piruetter i landstinget

Den ledande politikerna i Norrbottens läns landsting har länge varit Kent Ögren, (s) förstås. Han började sin politiska karriär i Jokkmokk för 27 år sedan, men har de senaste tolv åren styrt landstinget med järnhand.
För några veckor sedan så hände det helt oväntade, landstingets majoritet beslutade att INTE låta honom fortsätta som landstingsstyrelsens ordförande.  Trots att han var nominerad till det av sin partigrupp, som efter en tids turbulens lyckades tråckla ihop en majoritet tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet. Och det trots att sossarna förlorade en massa mandat i valet.

Vid en sluten omröstning så sprack denna hoplappade majoritet, så oppositionens kandidat vann.
Vilka som hoppade av majoriteten är okänt, men det var av allt att döma två socialdemokrater.
Strax efteråt så blockerades valet av Kent Ögren även till en del "småposter" som vanligen tillfaller lt-styrelsens ordförande/landstingsrådet.  Det blev uppenbart att Ögren inte var älskad.  Så, hur skulle han göra?
Idag fick vi veta det. Ögren höll presskonferens och meddelande att han sitter kvar som ledamot i lt-styrelsen och i lt-fullmäktige.  Plötsligt en man i ledet, som kan benämna sig fritidspolitiker.  Dock ej förrän efter årsskiftet. Och samtidigt säger han att han avgår och inte kandiderar mer. Men det gäller alltså "bara" att han erkänner sig besegrad vad gäller det beslut som redan fattats. Det tog tid innan han kunde smälta det.
Men han sitter alltså kvar hela mandatperioden som en man i ledet. Eller, kommer han ändå försöka leda s-partiet från sin nu mera blygsamma post? Och kommer de interna revoltörerna låta det ske?
Eller ser de helst att han håller tyst, för att de inte ska knäppa honom på näsan igen?

En märklig man, Kent Ögren. De flesta andra som råkar ut för så plötsliga och nesliga motgångar, och då t o m inom sitt eget parti, skulle nog avgå från alla förtroendeuppdrag - omedelbart. Och efter sina många år som heltidspolitiker lär han ha en pension/fallskärm som inte precis tvingar honom att gå till arbetsförmedlingen.

Då kunde han sitta hemma och småle åt de problem som nu den nya "majoriteten" har, den majoritet i ordförandevalet som inte är en majoritet i övrigt. För, enl "revoltörerna",  så kommer de att rösta med den majoritet som utgörs av s+v+mp.
Men vem vet egentligen hur landstinget kommer att styras nu?

---
Här ngra länkar till andra texter om bakgrunden.
http://lars-ericksblogg.blogspot.se/2014/11/partipiska-i-enpartistaten-norrbotten.html
http://lars-ericksblogg.blogspot.se/2014/11/sluten-omrostning-ska-vara-hemlig.html

Extraval; minns hur det gick i sept - och varför!

Del 1. Vad hände?
En besviken, närmast bitter s-ledare Stefan Löfven, tänker utlysa extraval till den 22 mars - men med en liten brasklapp som säger att han formellt fattar det beslutet den 29 december om inget oförutsett inträffar. Vilket han, i en bisats, antyder kan vara att "någon" kontaktar honom vilket skulle göra valet onödigt.

Den bittre Löfven (vilken, som många s-politiker, anser det närmast oförskämt och obegripligt att inte oppositionen stödjer en s-regering utan egen majoritet) skyller på alliansen och alliansens ledare, liksom SD, skyller på Löfven och hans regering.

Alla har rätt! Det vill säga alla har del i skulden, alla partier - och väljarna, som röstade fram den riksdag vi fick, vilken inte lyckades få fram en fungerande regering med tillräckligt underlag. Möjligen p g a att väljarna bl a ville att blockpolitiken skulle brytas. Men så skedde ju inte.

Del 2. Varför blev valresultatet som det blev i sept?
Valet i september var ett missnöjesval.
a) Väljarna gav alliansen, dess politik och valprogram en rungande örfil. Alliansen förlorade stort! Inte bara moderaterna. Nu verkar alliansens ledare ha förträngt detta. Likaså blundar de för att "budgetsegern" inte var deras utan att den skedde med SD:s aktiva stöd.
b) De rödgröna vann inte! Väljarströmmarna är komplicerade, men det var med knapp nöd som s+mp fick några mandat fler än de förlorande allianspartierna sammantaget.
c) De enda som verkligen vann, och det stort, det var sverigedemokraterna, SD. Vilka inga andra vill ta i. Och SD fick ju ingen egen majoritet, vilket de inte tycks inse. Och inte heller dess väljare...

Besvikna tidigare alliansväljare gick till en del till SD, från m och c, en del pga invandrarfieltlighet, en del pga oro över höga kostnader för invandringen, en del pga allmän värdekonservatism, en del pga de orättvisa skatterna för pensionärer som SD sa sig vilja rätta till. En del kd-are gick till SD pga att de tyckte att kd ville framtona mera "liberalt" i st för att vara det klart värdekonservativa parti som de väljarna vill ha.
En hel del tidigare fp och c-väljare var nog trötta på att deras partier helt underordnat sig moderaterna i alliansen, och gick till sossarna med förhoppningen att fp/c skulle frigöra sig från m och att s menade allvar med att söka samarbete över blockgränserna.
Besvikna s-väljare hoppades till en del också på samarbete över blockgränserna, men vart de tog vägen är oklart. Andra "vänstersossar" gick till vänstern och en hel del gick till sd, som ju lovade att reparera en del orättvisor för pensionärer t ex. En och annan sosse gick nog till sd pga ren främlingsfientlighet också. En och annan som tänkt rösta på mp ångrade sig och stannade kvar hos sitt gamla parti då de inte gillade att mp skulle kompromissa bort sig i ett samarbete med s och framförallt med v. De hade nog hellre sett att mp samarbetat med något av mittenpartierna.

Jag konstaterar att många väljare röstade emot något, men ytterst få för något.

Del 3. Men vart leder det, nu inför extravalet?
Det är oerhört svårt att veta eller ens gissa hur det går i extra-valet. Om det nu blir något, minns Löfvens brasklapp (se ovan). Fastän i dagsläget verkar ingen nappa på denna brasklapp.

Det kan gå precis hur som helst. Men en farhåga är att det inte kommer att bli några större ändringar, och då är vi kvar i samma situation. Och ev skillnader emot sept-valet kan bero på hur de olika partierna lyckas få "sina" väljare till valurnorna. Röstbenägenheten lär ju kunna påverkas av årstiden (vinter i st f höst), och det politikerförakt som inte precis minskar av den senaste tidens cirkus.

Men min största farhåga är att partierna, samtliga partier, kör en repris på förra valrörelsen. I princip samma program, samma profilering (eller brist på profilering), samma låsta blocktänkande.
Möjligen kommer SD än klarare att betona att det som de står för är den negativa politiken gentemot flyktingarna. Och att alla (?) andra kommer att se till att denna inhumana negativism lyfts fram. Vart det leder vet ingen, SD tror/hoppas det gynnar dem, men det är inte så säkert. Möjligen kan det gynna mp att nu SD utmålar dem som sin största fiende. Tidigare har ju SD mest älskat att hata folkpartiet som det alltför invandrarvänliga.

Nå, att alliansen åter går till val som en tätt sammansvetsad Allians, som det verkar, det visar ju att de inget lärt av väljarnas dom i september. Jag vill påminna alla partiledare och partikanslier inom de fyra partier som samarbetade under m i åtta år; alliansen förlorade valet! Ni fick underkänt som allians! 
Jag vill också påminna sossarna och miljöpartiet om att ni inte vann valet. Att då köra fram en budget som visserligen hade en del goda inslag, men som i stort ändå var så långt åt vänster (och vänsterpartistisk), det är obegripligt. Och att angripa allianspartierna (alla) för bristande samarbetsvilja och därmed förlusten i budgetomröstningen, det är dålig taktik och insikt om hur politiska förhandlingar går till. Att prata om samarbete, men till och med bryta träffade överenskommelser över blockgränserna, det inger inget förtroende varken hos andra partier eller hos väljarna. Speciellt som den rödgröna politiken har en slagsida åt vänster. Samarbete måste ske mot mitten.
Det är en läxa som jag vill ge till både sossepartiet, miljöpartiet, folkpartiet och centern, och möjligen även kd (även om dess berättigande är att ge värdekonservativa en hemvist).
Vare sig vänsterpartiet eller moderaterna eller sverigedemokraterna inser detta. Eller rättare sagt, de vill inte inse det, då de vill ha ytterkantspolitik som de dikterar.

Inom kort lär vi få se om partierna dragit några lärdomar av senaste valet. Jag befarar att extravalet kommer för snabbt för att de alla ska förmå det.

Alex Riel trio i Piteå - med Mette Juul.

Dessa rader om söndagens jazzspelning på Kårhuset i Piteå är mesta till stöd för mitt eget minne. Ändå vet jag inte riktigt hur jag ska börja, för när jag lägger in det på bloggen kommer andra att läsa det. Också.

Men OK då. En gång i min gröna ungdom for jag ett tre somrar (1965-67) till jazzfestivalen i Molde, Norge. En lång och spännande resa, som skedde olika vägar och på olika sätt varje år. Moldefestivalen hade då bara varit igång ett fåtal år, men var redan berömd både hos musiker och jazzvänner. Det blev fantastiska upplevelser för mig, och sedan dess har jag längtat dit i stort sett varje sommar, men det har aldrig varit lämpligt eller möjligt.

Ett som det verkade stående inslag dessa år var Kenny Drews trio, med Kenny på piano, självaste Niels-Henning Örsted-Pedersen NHÖP kallad,  på bas, ung men redan värlsberömd, och så Alex Riel på trummor. Det var en väldigt samspelt trio, av högsta klass, som dels hade egna framträdanden, dels fungerade som husband/komp för olika solister. Och dessa solister var sannerligen inte fy skam heller. Några exempel ur högen: Ben Webster, J J Johnsson, Freddie Hubbard. (Ett minne. Jag stod precis bakom Ben Webster vid ett jam i Alexandrakällaren, där J J Johnson och Roland Rashaan Kirk höll på att riva hela etablissemanget med sin fantastiska musik!)

Både Kenny Drew och NHÖP har varit avlidna i många år, men Alex Riel lever och spelar än idag. Det var alltså honom jag ville höra i första hand nu, när han och hans trio var kompband till sångerskan Mette Juul.

Efter en superkort paus efter det att förbandet, några elever från Framnäs jazzlinje spelat klart, så sitter plötsligt Alex Riel vid trummorna och en liten tjej med gitarr bekantar sig med mikrofonen, det måste ju vara Mette Juul. Henne hade jag aldrig sett förut, bara hört lite smakprov på internet.

Vad finns då att säga om detta? Nja, sångerskan blev inte min favorit. Verkade i o f sig trevlig, chosefri, hon har en klar, säker och ljus röst, som i o f sig då och då kan få lite mörkare klang och djup. Snyggt och prydligt, men spännande kan man knappast säga om hennes framträdande. I synnerhet som hon mest sjöng långsamma ballader. Lite bättre blev det i något snabbare tempon. Som helhet kändes programmet ändå för jämntjockt.  Pianisten Heine Hansen spelade habilt, men inte mer, och med skapligt sväng i några solon.

Nej, de klart lysande stjärnorna var - förstås - basisten Jesper Lundgaard, en av dessa danske superbasister som kommit fram strax efter NHÖP,  och Alex Riel. Det var de som stod för kryddorna i den anrättning vi serverades denna söndagseftermiddag i november. Så t ex spelade Jesper med stråke på sin stora ståbas i ett nummer. Det är kanske inte helt ovanligt i dessa dagar, men han spelade dessutom sitt solo i uptempo - och bra!
Alex Riel kompade smakfullt med vispar i balladerna, där fanns inte utrymme för mer än så. I några låtar i medium eller uptempo fick han dock chansen till mera livfullt spel i några trumsolon. Där kunde man känna igen honom som den drivne, fantasifulle och musikaliske trumslagare som han är.  Där var det gnista och nerv i musiken.
Synd bara att inte ett par av de såsigare balladerna bytts ut till medium eller upptempolåtar. Det skulle gett Riel, Lundgaard fler tillfällen att visa sina kvaliteter. Och Mette Juul skulle kommit bättre till sin rätt också.  Som exempelvis i avslutande Come Rain or Come Shine. Men då var det som sagt slut.

Varför var det så (relativt) lite folk då (runt ett 30-tal)? Tja Mette Juul är inget känt namn i Sverige. Inte ens Alex Riel är ett namn som ens alla jazzintresserade känner till numera. Trumslagare blir sällan några kändisar, även om de, som Riel, är i snudd på världsklass. Sen det faktum att konserten ägde rum på eftermiddagstid i st för som utannonserat på kvällstid, det var nog en och annan som missat. Själv kom jag på det av en slump bara ett par dagar före.
Och så var det ju skyltsöndag, då folk brukar föredra att gå ut och frysa och se i skyltfönster...

Lasse Werner en lycklig (?) skit, med många vänner

Fick precis hem boken om Lars Werner, "Lasse Werner, En lycklig skit. Den svenska jazzens gossen Ruda", av brodern Mats Werner (Gidlunds förlag).

Hur ska jag börja? Detta är inte en recension, utan mera en redovisning av hur jag känner att ta i boken, bläddra i den och läsa några sidor. Och det är är många sidor - härligt - och massor av bilder. Och med boken (i det facila priset) följer en CD och en DVD.

Förutom att boken redan vid första anblicken ger ett gediget och genomarbetat intryck så slås jag av de härliga musiker som spelar med Lasse Werner på de spår som finns på CD-n. Nej, jag har inte hunnit lyssna på den. Den har 17 spår, varav jag nog har en del i andra versioner, men inte just dessa.

Men musikerna; det är ju i stort sett hela den unga, moderna jazzmusikergenerationen som var aktiv de år jag själv blev frälst av jazzen. "Frälst" är det uttryck som Lasse själv lär ha använt när han beskrev hur Dizzy Gillespies musik fångade honom.
Musiker som Jan Wallgren, Bernt Rosengren, Torbjörn Hultcrantz, Sune Spångberg, Börje Fredriksson, Bosse Skoglund, Bo Wärmell, Kurt Lindgren, Rune Carlsson, Idrees Sulieman, Bertil Lövgren, Göran Östling, Leif Wennerström, Jan Carlsson, Bengt Ernryd, Christer Boustedt, Gösta Wällivaara och många andra.

Jag blir varm och glad i kroppen av dessa namn, hör i mitt inre musik som jag både hört live många gånger och som jag har på otaliga LP-skivor - och på en och annan EP och CD. Men tiden är knapp och mängden skivor gör att många "äldre" skivor nu stått ospelade i skivhyllorna i alltför många år. Ibland räcker det nästan att bara ställa sig vid skivhyllorna och kolla in vad som är där - musiken finns inne i mig. Men visst, önskar att jag kunde spela om dem igen. Inte så lätt när jag får en 20-30 skivor i handen vid en snabbkoll, men möjligen hinner spela en av dem just då...

Nå, Lasse Werner var vad som kallades "modernist"  under 50- och 60-talen. Och det jag först fastnade för var nog hans skriverier i OJ. Jag började med traditionell jazz, även om jag mycket snart inte bara gillade swing utan även be-bop, budskapsjazz och annat som kallades modernt. Lasse verkade, trots sin modernitet, ändå känna till och ha förståelse för äldre jazz i högre grad än andra modernister. Samtidigt som han väckte intresse för modern jazz. För visst var han influerad av och inspirerad av en massa amerikanska musiker, som Gillespie, Parker, Monk, Bud Powell etc, men ändå var han helt unik. Både som musiker och kompositör. Och till det var han knappast den tillbakadragna musikern som satt/stod tyst på scenen. Han gjorde ofta sin musik till en happening, där vad som helst kunde hända. Och gjorde det. Musiken blev teater. Och han skrev och spelade musik till teatersammanhang. Och han var en entusiastisk organisatör och inspiratör till spridande av jazzen och för att ge musiken och musikerna fler chanser att visa upp sin musik.

Och flera, men inte alla, av hans medmusikanter hade denna utåtriktade inställning till (den moderna) jazzen, om än i varierande grad och intensitet.

Jag bodde långt från storstaden dessa år, och lärde känna musikerna främst genom radio och skivor,  men inte minst genom mitt allt intensivare jazzintresse som även innebar ett djupt engagemang i SJR, så tog jag mig till Stockholm då och då och diverse festivaler. (Liksom jag hörde en hel del livejazz under de år runt och strax före 1980) som jag arbetade i Botkyrka utanför Stockholm.) En och annan musiker kom jag lite närmare in på livet, trots min blyghet. Nej, inte Lasse Werner, men t ex Kurt Lindgren (tyvärr sedan länge bortgången som så många andra i de årgångarna) som också hade en hel del intressanta och givande synpunkter på hur SJR skulle arbeta. Dvs som ett slags allmänt "jazzfrämjande", musikerna hade ju Emanon och FSJ.

Inledningssidorna visar att Lasse Werner tycks ha haft en fin och kärleksfull uppväxt, i en välbärgad övre medelklassfamilj, där musiken fanns men knappast var det som fångade honom. Tvärtom, han avskydde lektionerna för pianotanten och att tvingas höra Tjajkovskij. Han hade planer på att bli ingenjör/tekniker. Tills han fick höra Dizzy Gillespie, och han blev frälst på den moderna jazzen. Köpte allt av Dizzy han kunde komma över och sprang på Nalen så ofta han kunde - trots att han egentligen var för ung. Övergav scoutlivet och modellplansbyggandet. Blev jazzmusiker. Och en känd och uppskattad och nydanande sådan inom den tyvärr minskande skaran av jazzlyssnare.

Så nog var han "en lycklig skit" på det sättet. Han spred glädje, musik ska ju byggas utav glädje, och av ett slag som inte bara var yta utan innehöll kvalitativa djup. Samtidigt visste, eller anande jag att det fanns mörkare moln också på hans himmel. Han kunde inte sköta spriten, var nog tidvis alkoholist  och fick diabetes, som han inte skötte om. Hade många svåra år under 80-talet, och dog alltför ung 1992. Boken redovisar tydligen dessa svår förhållanden och år också ärligt.

Nu ska jag försöka fortsätta läsningen av boken. Och vid lämpligt tillfälle även kolla in CD-n och DVD-n. Liksom kolla in även diskografin som ingår. Noterar att förutom broder Mats så skriver en mängd andra vänner och kollegor till Lasse i boken också. I  ett slags introduktion så uttrycker t ex sångerskan Monica Borrfors sin saknad efter Lasse Werner. Hon saknar hans färg, idag är det för mycket av stajlande, grönsaksätande karriärister på jazzscenen, hon saknar det milda vansinnet och det egna uttrycket som Lasse Werner hade.

Jag instämmer.

(Bilden ovan visar Lasse W till vänster och "själsfränden" Christer Boustedt till höger)

Är majoritetsbeslut demokrati?

Demokrati innebär i grunden att folket skall styra. Eftersom det är rätt så opraktiskt, anser de flesta, att varje medborgare ska delta i beslutsfattandet i varje detalj, speciellt i större sammanhang, så avser vi i dagligt tal representativ demokrati med demokrati.

I en demokrati utses folkets representanter i direkta val och med allmän och lika rösträtt för män som kvinnor. Så väljs ledamöterna i riksdagen liksom i landsting och kommuner. Och i dessa församlingar bör man, anser jag, söka komma överens så långt det är möjligt. Men eftersom vi har olika åsikter så är det ofta inte en framkomlig väg. Därför är det majoritetens beslut som gäller. Dock bör, i synnerhet när det skiljer väldigt lite mellan majoritet och minoritet bör majoriteten ta stor hänsyn till den stora minoriteten när det gäller de politiska sakfrågorna. Gör den inte det får det ses som ett majoritetsförtryck av minoriteten.

Men hur bildas då majoriteter? Ja, i mer än hundratalet år så har det tillgått så att de valda ledamöterna samlat sig i partier. Från början var de som regel just riksdagspartier av folk med liknande åsikter. Vanligen kom valmansorganisationer något senare, dvs att partierna hade föreningar av likasinnade ute bland väljarna. I och med det så kom snabbt partierna att bäras upp av hur partifolket såg på sitt partis ideologi.

Numera, och sedan länge, väljs både ledamöter till riksdagen och andra organ under partibeteckningar. Men, det är den enskilde ledamoten som väljs in - inte partiet.  Så är det, enl vallagen, vare sig ledamoten kryssats in personröster eller p g a sin placering på listan. Och det är den enskilde ledamoten som riskerar att inte bli omval. Ett parti kan givetvis åka ur riksdagen eller i vart fall råka ut för kraftiga bakslag, men då beror det på att partiets hela politik underkänts (som den presenteras av partiledningen) av väljarna, inte p g a missnöjet med en enskild ledamot.

Därmed kan man säga att den enskilde ledamoten är suverän. Det är han/hon själv som skall besluta om hur rösten ska läggas. Inte partiet.
Visserligen vill givetvis partiledaren/ledningen att de som har samma partibeteckning rösta likadant. Men det är en intern samarbetsfråga och fritar egentligen inte ledamoten från det personliga ansvarstagandet att ta ställning. Normalt så går det så till att i vart fall i viktigare frågor diskuteras dessa i gruppmöten, och vanligen kristalliseras fram en majoritetsuppfattning inom partigruppen, som ledamöterna rekommenderas att följa. Men den som har en avvikande åsikt kan (och bör) då redovisa den för gruppmötet. Och det är då upp till den enskilda att avgöra om han ska följa den interna majoriteten, att rösta emot den eller avstå. Och det ställningstagande ska partiet respektera. På samma sätt som en minoritet i riksdagen självklart ska få rösta emot majoriteten.

Att det förekommer olika meningar nu och då i olika sakfrågor inom varje parti, det anser jag vara ett tecken på en fungerande demokrati! För hård partipiska, för sträng partidisciplin är av ondo! Den leder dessutom till att när det är slutna omröstningar så vill (vågar) inte alla i förväg anmäla att de kommer att rösta emot partilinjen, av rädsla för repressalier på ett eller annat sätt.

Jag vill alltså mena att de som anser att 100% lojalitet med en inom en partigrupp genom majoritetsbeslut taget ställningstagande är osunt och emot demokratiska principer! I grunden är ledamöterna folkets representanter, inte partiets. Partier är bara samarbetsorgan utan ansvar.

Krav på stenhård partilojalitet leder därför att i slutändan blir det så att många gånger är det en faktiskt minoritet som beslutar.  Jag har själv lång kommunalpolitisk erfarenhet från olika kommuner.  Ofta finns det en enad opposition, mandatmässigt aningen mindre än majoriteten. Men inom majoriteten finns väldigt ofta några, ibland många, som egentligen skulle vilja stöda oppositionens förslag. Men de vågar inte p g a att det egna partiet sagt hur de SKA rösta. Och då gör de så.

På så sätt blir det inte folkviljan genom dess valda representanter som kommer till uttryck i besluten utan en bara en mer eller mindre kraftig majoritet inom det eller de styrande partierna.

Detta är en anledning till att jag anser att de enskilda ledamöternas ställning ska stärkas i förhållande till partiledningarna. Det skulle betyda att folkviljan kommer till ett bättre uttryck än idag där partiledningarna beslutar.

Sluten omröstning ska vara hemlig!

Det har varit ett förfärligt ståhej kring den slutna omröstningen vid landstingsfullmäktiges möte den 20 nov av ny ordförande för landstingsstyrelsen (de facto = landstingsråd). Upprörda kommentarer främst från en skakad sosseledning i landstinget, men även andra prominenta socialdemokrater och vanliga sosseväljare i Norrbotten. Man vill till varje pris ha fram namnen på de (s?) som röstat på ett sätt som partiledningen inte ålagt dem att göra. För att straffa, utesluta, brännmärka för att inte nämna hot om att "förrädarna" skall kastas på bål - som i häxprocesserna fordom.

Vad är då anledningen till att vi har slutna omröstningar ibland i parlamentariska sammanhang? Svar: givetvis för att det ska vara möjligt att rösta hemligt, att kunna rösta enligt sin övertygelse! Utan att bli utsatt för påtryckningar eller bestraffningar. Att inte behöva gå efter partidirektiv. I Sverige väljer vi faktiskt in personer till både riksdag, landsting och kommunfullmäktige. Att sedan dessa personer finns på valsedlarna under en partibeteckning är en helt annan sak.
Slutna omröstningar förekommer oftast i personfrågor, vilka kan vara känsliga utan att därför ha partiideologisk natur. Det viktiga är att ha chansen att rösta efter eget huvud, utan direktiv från andra. Det ser jag som en viktig demokratisk princip.

Enligt Wikipedia så definieras också sluten omröstning sålunda: "Sluten omröstning är en typ av omröstning som innebär att omröstningen sker i hemlighet, inte sällan med hjälp av papperslappar eller dylikt. Motsatsen till sluten omröstning är en öppen omröstning som kan ske genom till exempel handuppräckning eller genom ja- och eventuellt nejrop, acklamation. I allmänna val kallas detta för valhemlighet och brukar ses som en förutsättning för demokrati."

Jag ifrågasätter därför starkt att det ska kunna efterforskas hur ledamöter röstat i en hemlig omröstning. Det strider ju emot principen för slutna val. Sluten omröstning innebär att den är hemlig och skall så vara.

Det är inte heller lämpligt att röstande visar andra röstande hur han/hon röstar. Även det strider mot syftet med och motiven för förekomsten av sluten omröstning. Valhemligheten ska respekteras, såväl av partiledningar som av de röstande själva.

Jag kan tänka mig att sluten omröstning inte ska kunna ske vad gäller val av riksdagens talman. Det är en så viktig fråga, då talmannen i princip är den faktiska statschefen (om än kungen är det formellt).  Men i övrig fall där sluten omröstning kan ske så ska den vara hemlig, hur någon röstat ska inte få efterforskas och inte heller av den röstande redovisas för andra, för att därigenom visa att han/hon följt några partidirektiv (partipiska).

Jag menar dessutom att demokratin skulle stärkas om personval blev vanligare och om de personvalda fick större tyngd i sitt mandat och kunde vara självständigare gentemot partiledningen i det parti de valt att ansluta sig till.

Partipiska i enpartistaten Norrbotten...

Hur får man maktskifte i en enpartistat?
Maktskifte är både naturligt och nödvändigt i en levande demokrati. Därför måste det finnas klara och goda alternativ till det/de styrande partiet/erna i oppositionen. Men också en god interndemokrati inom alla partier.

Nå, socialdemokratin gjorde inget segerval i september.  Trots det var det enda (?) alternativet att s-ledaren Löfven skulle bilda regering. Hur långlivad den nu blir, det lär vi få se med tiden. Folket var dock trötta på m-ledda Alliansen, vilket är helt förståeligt.  Tyvärr insåg inte alliansens småpartier att alliansen skulle förlora, och tog inte chansen att själva visa lite självständighet genom egen politik.

På många håll i landet så blev valet närmast en katastrof för sossarna, speciellt där de tidigare varit mycket starka, och kunnat styra enväldigt. Så t ex i Norrbotten, "evigt" röda Norrbotten, där det enda alternativet varit kommunisterna och deras något ommålade variant kallad vänsterpartiet.

I Piteå kommun tappade s en massa mandat, främst p g a en centraliseringsbenägen skolpolitik (stödd av v) vilket gav röster till centern och det nybildade Skolpartiet. Till slut lyckades dock s-ledningen binda upp vänsterpartiet och miljöpartiet (!) i en slags koalition. Vänsterpartiet såg inte folkets vrede emot sossepolitiken utan agerade utifrån partiets egen ryggmärgsreflex att aldrig gå emot s på ett sätt som skulle ge den icke-socialistiska oppositionen en chans. Vad mp tänkte på är en gåta, det borde ju ändå stå upp för att även byarna skall få leva kvar. Men mp är ju faktiskt ett parti som (numera) består av storstadsbor med väldigt teoretisk syn på miljö, natur och "landet".

Även i landstinget Norrbotten gav väljarna ett kraftig örfil till sossestyret och dess ledning. Kraftlös, dogmatisk och centraliseringsbenägen. Och, tänka sig, även inom vänsterpartiet som troget stött sosseledningen, visade sig en kritik emot s-ledningen och man förhandlade med den verkliga oppositionen om att bilda majoritet med den emot s-väldet. Men då blev det oro hos vänsterfolket, inte kan man väl gå ihop med "borgarna" (som i detta fall främst består av Sjukvårdspartiet!). Så de s-kritiska i v fick ge sig och så kröp v (plus de röda mp) upp i sossepartiets famn igen. Med följd att s-landstingsrådet Kent Ögren kunde förvänta sig omval som landstingsstyrelsens ordförande stödd av knappast möjliga ihoptråcklade majoritet.  Trots ett utbrett missnöje med hans och s-partiets styre av Norrbotten.

Igår, torsdagen 20 nov, hände dock det oväntade.  Landstingsfullmäktige beslutade, efter sluten omröstning, att välja oppositionens kandidat sjukvårdspartiets Kenneth Backgård till lt-styrelsens ordförande/landstingsråd med siffrorna 35 mot 34 för de rödgröna. Plus två blanka!
Full kalabalik inom sossepartiet. V och mp förnekar att blankröstarna skulle finnas hos dem. De har partidisciplin. Därför verkar det som att det är ett par sossar som röstat blankt i st f på sin kandidat.
Upprört kräver s-ledningen få veta vilka det var. Men hittills har ingen trätt fram. Jag gissar att de inte vågar, för partipiskan är hård inom socialdemokratin och enda möjligheten att rösta efter övertygelse är om det är sluten omröstning.
Vad som framgått är att inte heller sjukvårdspartiets ledning kände till i förväg att det fanns någon inom det rödgröna blocket som skulle lägga ner rösten, men klart är att missnöjet inte bara finns inom oppositionen utan även inom sosseleden och inom vänsterpartiet. Och att oppositionen ville testa om den svaga  rödgröna majoriteten skulle hålla.

Visst krävs en viss disciplin inom partierna (och kanske än mer inom koalitioner), men numera har den gått för långt. Normalt ska dock en ledamot som vill gå emot partiet redovisa det, och motiven, före beslut. Och det ska respekteras av partiet, även om ledamoten kan utsättas för påtryckningar.  Men att piskan är så hård att ledamöter inte vågar stå för sin uppfattning annat än (möjligtvis)  vid slutna omröstningar, det är inte bra. Det är ju ledamöterna som väljs - inte partiledningarna. Så hård partidisciplin är ett hot mot demokratin. Klarare personval skulle däremot stärka demokratins legitimitet.

Hur det ska bli i landstinget är nu svårt att bedöma. Sossarna vill riva upp landstingets beslut, vilket verkar mycket desperat - en vägran att acceptera spelregler som går dem emot.
Däremot blir det svårt för sjukvårdspartiet att styra utan att få ihop en fungerande majoritet, som troligen i så fall måste innehålla antingen de okända sosse-avvikarna eller att vänstern (och ev mp) byter sida från s, som de var på väg att göra under någon vecka.
Eller ska Backgård lyckas få en så bred lösning att den även kan få i vart fall partiellt stöd från s? I så fall dock knappast från Ögren och kretsen kring honom.

Valet borde i vart fall få upp ögon hos sosseledningen inom länet att de inte är för tid och evighet förutbestämda att enväldigt härska.

Ger några länkar till PT om detta. (Men PT:s pol chefred är inte spec road... )
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/pitea/backgard-vill-ha-bred-losning-8893316.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/astrom-det-ar-helt-oacceptabelt-8892333.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/ogren-alla-misstanker-alla-8892181.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/ogren-snuvad-pa-ordforandepost-8891409.aspx
http://www.pitea-tidningen.se/nyheter/ovriga-orter/backgard-overraskad-och-odmjuk-8892179.aspx

Ett citat ur NSD, som visar att s partipiska viner över ryggen på  även vänsterpartiet och miljöpartiet, förutom inom s självt, där man nu söker syndabockar att straffa.
"Miljöpartiets gruppledare Agneta Granström slår ... fast att det inte är Miljöpartiet som rösta blankt.

– Den spekulationen är helt felaktig. Vi visade upp våra lappar för varandra och för Kent Ögren och Maria Stenberg innan vi röstade, säger Agneta Granström.

Samma sak med V.

– Vi visade lapparna för varandra innan vi röstade, säger Glenn Berggård, gruppledare. "

Inom s är man rädd att bli straffad, men också inom v och mp.

Socialliberal drogpolitik

På ett debattforum på internet har pågått (och pågår i skrivande stund) en intensiv debatt om det är liberalt, alternativt socialliberalt, med förbud mot användande av (inledningsvis) cannabis, men principiellt att gälla droger som begrepp. En del debattörer menar dels att en del äldre teoretiker sett det som en liberal frihet att bruka droger, dels att det inte går att förbjuda ("nya") droger eftersom man då även borde, i konsekvensens namn, förbjuda äldre droger som alkohol och tobak också. Dels menar man också att kriget mot droger skadar mera än (miss-)bruket av droger/narkotika. Och man menar att bruk inte skadar andra än möjligen brukaren, vilket skulle vara liberalt att tillåta, man har svårt att erkänna att omgivningen drabbas. Samtidigt anser man det viktigt att samhället erbjuder vård till de som blivit drogberoende...

Andra, däribland jag, har klart andra åsikter. Medicinskt bruk, under reglerade och kontrollerade former, det bör kunna ske. Men i övrigt har jag bl a följande invändningar. 

Man kan slänga runt sig citat referera till hur många mer el mindre liberala skribenter som helst betr individens frihet och droganvändning. För mig är det ändå självklart att SOCIAL-liberalismen sätter en gräns där friheten skadar andra.
Det är ju just det som definierar socialliberalismen i förhållande till en mera strikt (och därmed trångsynt) tolkning av den klassiska liberalismen. Att den personliga friheten är viktig, men att den har en gräns där den skadar andra personer. 

Och det som skadar en själv det skadar ofta andra också. Eftersom vi faktiskt lever i gemenskap med andra, både barn/familj och folk i vår omgivning. Ibland även helt okända andra, som medtrafikanter. Därför har vi trafikregler som säger att vi måste ta hänsyn till andra trafikanter, och t ex att vi inte får köra bil alkoholpåverkade. 
 Jag menar också att all erfarenhet visar (vad än droghandlare och förespråkare av legalisering av drogbruket säger) att detta gäller i hög grad också bruket av droger (i den svenska benämningen). 

Ibland måste man lyfta blicken från böckerna och se hur verkligheten ser ut. (Säger jag, som precis upplevt hur drogpåverkade personer i närheten begått mord/dråp på en oskyldig person.) 

OM man ska förbjuda olika droger kan vara en bedömningsfråga om förbud är praktiskt genomförbart, t ex av alkohol eller tobak. Jag tror inte att det går att förbjuda alkohol idag. Det gick inte på tjugotalet, varken i Sverige eller USA (även om man gjorde ett misslyckat försök i USA). Däremot borde det vara en riktig socialliberal linje att på alla sätt söka förhindra bruk (inte bara missbruk) av droger som skadar.
Självfallet ska man dessutom försöka med skadereducering genom vård etc för de som hamnat i ett drogberoende, men första linjen måste vara att FÖRHINDRA bruk (som leder till missbruk) i största möjliga mån. Av medmänskliga skäl, för att minska skador. 

Legalisering av droger vore ett misstag. Att ge upp för drogindustrin, som onekligen nått stora framgångar i sin marknadsföring, och som givetvis vill ha kvar sin inkomstkälla. Det  kan ses som inkonsekvent att försöka hindra (farlig) handel och bruk av "nyare" droger, eftersom det inte är genomförbart betr de gamla. Men varför inte, mitt motiv är att vi ska minska skadeverkningarna så gott det går innan det gått för lång tid. 

Vi måste också erkänna att bruk föder missbruk/beroende, även om förutsättningarna för när och om det blir så varierar mellan olika individer av orsaker som är svåra att förutse. Det som socialliberaler, även de som själva inte är nykterister eller icke-rökare, brukat anföra är att begränsningen av bruk och tillgänglighet måste ske av omsorg om och ansvar för de som drabbas av alkoholens och tobakens skadeverkningar. Samma socialt ansvarstagande resonemang är tillämpligt för att minska/hindra icke-medicinskt bruk av nyare droger/narkotika.

Medicinsk användning av droger/narkotiska preparat ska givetvis ske under läkares kontroll och ev försäljning ske på apotek (mot recept). 

Att kriget emot skulle orsaka fler offer än narkotikan i sig, det verkar märkligt. De som orsakar offren är ju de som vill sälja, dvs ha kvar narkotikaodling och handel. Krigsherrarna i Afghanistan t ex. Och div gerillarörelser som finansierar sig genom knarkförsäljning. Och så förstås knarkmaffian här och där som skjuter de som är emot deras handel och ofta dessutom genom mutor och hot infiltrerar politik och polis.  De som är för narkotikan orsakar många, många offer.  Både i det direkta "kriget" för knarket och i och med narkotikans skadeverkningar.

Så ser jag det. Och så menar jag att en socialliberal drogpolitik bör se ut.  Men jag är medveten om att det finns de som inte anser det "liberalt".

___
Sedan jag skrev detta har jag uppmärksammat detta blogginlägg om Knarkliberaler. Nej, jag är socialliberal och sannerligen inte någon knarkliberal.