Hur ska jag börja? Detta är inte en recension, utan mera en redovisning av hur jag känner att ta i boken, bläddra i den och läsa några sidor. Och det är är många sidor - härligt - och massor av bilder. Och med boken (i det facila priset) följer en CD och en DVD.
Förutom att boken redan vid första anblicken ger ett gediget och genomarbetat intryck så slås jag av de härliga musiker som spelar med Lasse Werner på de spår som finns på CD-n. Nej, jag har inte hunnit lyssna på den. Den har 17 spår, varav jag nog har en del i andra versioner, men inte just dessa.
Men musikerna; det är ju i stort sett hela den unga, moderna jazzmusikergenerationen som var aktiv de år jag själv blev frälst av jazzen. "Frälst" är det uttryck som Lasse själv lär ha använt när han beskrev hur Dizzy Gillespies musik fångade honom.
Musiker som Jan Wallgren, Bernt Rosengren, Torbjörn Hultcrantz, Sune Spångberg, Börje Fredriksson, Bosse Skoglund, Bo Wärmell, Kurt Lindgren, Rune Carlsson, Idrees Sulieman, Bertil Lövgren, Göran Östling, Leif Wennerström, Jan Carlsson, Bengt Ernryd, Christer Boustedt, Gösta Wällivaara och många andra.
Jag blir varm och glad i kroppen av dessa namn, hör i mitt inre musik som jag både hört live många gånger och som jag har på otaliga LP-skivor - och på en och annan EP och CD. Men tiden är knapp och mängden skivor gör att många "äldre" skivor nu stått ospelade i skivhyllorna i alltför många år. Ibland räcker det nästan att bara ställa sig vid skivhyllorna och kolla in vad som är där - musiken finns inne i mig. Men visst, önskar att jag kunde spela om dem igen. Inte så lätt när jag får en 20-30 skivor i handen vid en snabbkoll, men möjligen hinner spela en av dem just då...
Nå, Lasse Werner var vad som kallades "modernist" under 50- och 60-talen. Och det jag först fastnade för var nog hans skriverier i OJ. Jag började med traditionell jazz, även om jag mycket snart inte bara gillade swing utan även be-bop, budskapsjazz och annat som kallades modernt. Lasse verkade, trots sin modernitet, ändå känna till och ha förståelse för äldre jazz i högre grad än andra modernister. Samtidigt som han väckte intresse för modern jazz. För visst var han influerad av och inspirerad av en massa amerikanska musiker, som Gillespie, Parker, Monk, Bud Powell etc, men ändå var han helt unik. Både som musiker och kompositör. Och till det var han knappast den tillbakadragna musikern som satt/stod tyst på scenen. Han gjorde ofta sin musik till en happening, där vad som helst kunde hända. Och gjorde det. Musiken blev teater. Och han skrev och spelade musik till teatersammanhang. Och han var en entusiastisk organisatör och inspiratör till spridande av jazzen och för att ge musiken och musikerna fler chanser att visa upp sin musik.
Och flera, men inte alla, av hans medmusikanter hade denna utåtriktade inställning till (den moderna) jazzen, om än i varierande grad och intensitet.
Jag bodde långt från storstaden dessa år, och lärde känna musikerna främst genom radio och skivor, men inte minst genom mitt allt intensivare jazzintresse som även innebar ett djupt engagemang i SJR, så tog jag mig till Stockholm då och då och diverse festivaler. (Liksom jag hörde en hel del livejazz under de år runt och strax före 1980) som jag arbetade i Botkyrka utanför Stockholm.) En och annan musiker kom jag lite närmare in på livet, trots min blyghet. Nej, inte Lasse Werner, men t ex Kurt Lindgren (tyvärr sedan länge bortgången som så många andra i de årgångarna) som också hade en hel del intressanta och givande synpunkter på hur SJR skulle arbeta. Dvs som ett slags allmänt "jazzfrämjande", musikerna hade ju Emanon och FSJ.
Inledningssidorna visar att Lasse Werner tycks ha haft en fin och kärleksfull uppväxt, i en välbärgad övre medelklassfamilj, där musiken fanns men knappast var det som fångade honom. Tvärtom, han avskydde lektionerna för pianotanten och att tvingas höra Tjajkovskij. Han hade planer på att bli ingenjör/tekniker. Tills han fick höra Dizzy Gillespie, och han blev frälst på den moderna jazzen. Köpte allt av Dizzy han kunde komma över och sprang på Nalen så ofta han kunde - trots att han egentligen var för ung. Övergav scoutlivet och modellplansbyggandet. Blev jazzmusiker. Och en känd och uppskattad och nydanande sådan inom den tyvärr minskande skaran av jazzlyssnare.
Så nog var han "en lycklig skit" på det sättet. Han spred glädje, musik ska ju byggas utav glädje, och av ett slag som inte bara var yta utan innehöll kvalitativa djup. Samtidigt visste, eller anande jag att det fanns mörkare moln också på hans himmel. Han kunde inte sköta spriten, var nog tidvis alkoholist och fick diabetes, som han inte skötte om. Hade många svåra år under 80-talet, och dog alltför ung 1992. Boken redovisar tydligen dessa svår förhållanden och år också ärligt.
Nu ska jag försöka fortsätta läsningen av boken. Och vid lämpligt tillfälle även kolla in CD-n och DVD-n. Liksom kolla in även diskografin som ingår. Noterar att förutom broder Mats så skriver en mängd andra vänner och kollegor till Lasse i boken också. I ett slags introduktion så uttrycker t ex sångerskan Monica Borrfors sin saknad efter Lasse Werner. Hon saknar hans färg, idag är det för mycket av stajlande, grönsaksätande karriärister på jazzscenen, hon saknar det milda vansinnet och det egna uttrycket som Lasse Werner hade.
Jag instämmer.
(Bilden ovan visar Lasse W till vänster och "själsfränden" Christer Boustedt till höger)
Apropå Lasse Werner och hans broders fina bok " Lasse Werner - en lycklig skit", skriver du att Mats redogörelse för de mörka sidorna, missbruk m m i Lasses liv, i boken är ärlig. Jag skulle vilja kommentera detta, genom att hänvisa till Lasses dotter Petra, som på en PDF-fil, har skrivit sin självbiografi om sin uppväxt i en kändisfamilj, en jazzmusikers dotter som berättar om livet i en jazzmusikers familj under 1970-och 80-talet. Författaren Petra Werner är född på 1960-talet, trumslagare, jazzmusiker, bildkonstnär, författare och lärare på Kungl- Musikhögskolan. Hon har en inblick och kännedom om 60-,70- och 80-talens svenska jazzliv, som få delar med henne som inte själva, liksom hon, har vuxit upp i en jazzmusikers familj, som Petra har gjort.
SvaraRaderaHennes levnadsberättelse påminner mig, tycker jag, en del i viss mån om Lucas Moodyssons film "Tillsammans", som ju också skildrar 70-talets friare livsstilar, kollektivboende m m ur ett intressant och annorlunda barnperspektiv, och därmed inte helt okritiskt granskar hur det var att växa upp i dessa kollektiv- eller konstnärsfamiljer på 70-talet. Jag tänker vid läsningen också på Kerstin Dahléns nostalgiska minnesberättelser från Göteborg under sin uppväxt i staden på 1950-talet, som hon skildrar i sin bok "Utsikt från ett cafébord", även det en bok med anknytning till musiklivet, men på ett helt annat sätt än Petra Werners outgivna bok på en PDF-fil, som jag fått läsa genom kontakt med författaren, på senare år. Ja,g och Petra och även jag och Petras farbror Mats Werner, är ju vänner på Facebook, nämligen!
Det finns på gott och ont en motsättning, en oenighet i familjen och släkten Werner, där Petra inte delar sin farbror Mats uppfattning om Lasse Werners liv och gärning, enligt vad han skriver om i sin stort sett annars utmärkta bok. Petra har hävdat att Mats bok i hög grad innehåller oriktiga och icke historiskt korrekta uppgifter. Jag lägger mig inte i denna familje-diskussion, men anser mig behöva kommentera din blogg-kommentar om Mats Werners biografi över sin berömde - och med all rätt prisade - broder Lasse, Lars Werner.
Petra skildrar på ett dokumentärt och levande sätt exempelvis hur hon som litet barn i sitt föräldrarhem i Bromma, en stor gammal patriciervilla, får bevittna sin far och hans medmusiker under ett LSD-rus, och hur jazzmusikerna, inklusive Lasse, tar LSD, " konstiga små frimärken med roliga gubbar på - smilies...." Under rusets inflytande beter sig gänget av jazzmusiker då på ett för ett litet barn, mycket besynnerligt sätt. Dessa vittnesmål är i Petras PDF-bok, alltför detaljerade och trovärdiga, uppenbarligen skrivna med avsikt av författaren att uttrycka och projicera sina traumatiska upplevelser under uppväxten, och på så vis försöka "skriva av sig" de i hög grad hittilldags nedtystade händelserna kring och till följd av bl a Lasse Werners och andra samtida jazzmusikers drog- och alkoholmissbruk, som alltför få skribenter vågat ta sig an att skildra och berätta om, i alla dess detaljer och ofta tragiska episoder. Till dessa episoder räknar jag här det ensamma barnet Petras vittesmål, om sin far i drogrus, under repetitioner med en jazzgrupp hemma i villan, i Bromma i Stockholm.
Petra Werners självbiografiska bok, finns nu endast i PDF-form, som outgivet bokmanus, men förhoppningsvis ger Petra ut sin bok så småningom. Det vore en välgärning för svensk jazzhistoria, att få en mer nyanserad bild av exempelvis Chrille Boustedts och Lasse Werners liv och gärning, båda drogmissbrukare - som ju båda "brände sina ljus i båda ändar", med alltför tidig bortgång - vid sidan om lysande karriärer som två av Sveriges mest framstående jazzprofiler och improvisationsmusiker under 1960- och 70-talen, Lasse även på 50-talet som OJ-skribent och framstående jazzkritiker i media.