Psalm 289 mot egoism och rasism

Min mor var inte rik, tvärtom. Men hon hade ett gott hjärta.  En av de lärdomar hon gav mig var att "man blir inte fattigare av att hjälpa de som har det sämre, de som behöver hjälp."  Hon levde också som hon sa, hjälpte många människor i sin omgivning. Inte minst äldre "tanter".  Men hon stannade inte vid de som hon kände eller som bodde geografiskt närmast. Det var också invandrare. Eller behövande i andra länder.

I psalmboken finns en rätt ny psalm, som också är en av de verkar sjungas flitigt. Psalm 289 "Gud kärlek är som stranden", med text av Anders Frostenson. Den beskriver det goda, friheten och tryggheten, men också det som begränsar det  goda, som begränsar eller hotar, det som bygger murar mellan människor. Det är sådant som rädslan, som egoismen.

Några citat, från vers 2-4.
"Vi vill den frihet där vi är oss själva, den frihet vi kan göra något av....

Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse  är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.

Herre. I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla människor, folk och raser här."

 Det är alltså våra egon, att vi bara tänker på oss själva, vår rädsla för varandra, för folk och raser som bygger vår ofrihet, vårt fängelse. Befriar vi oss från rädslan för det okända, från att bara se oss själva, och visar kärlek till varandra, då blir vi fria.

En psalm att begrunda inte minst nu i valtider, där det finns partier som vill utmåla sig som kristna (och då till en kristendom som ser till det begränsat nationella - "fädernas kyrka") och som i stället för givmildhet och kärlek till medmänniskan blåser under främlingsrädslan, rädslan för andra folk och raser och bara ser kostnader i detta.