Talmansvalet igår (29 sept 2014) var ovanligt uppmärksammat, och även frånsett kalabaliken kring om SD skulle "få" 2:e vice talmansposten, så väcker det många frågor.
PT skriver att det var en röstcirkus, som bara gav Sverigedemokraterna än mera medial uppmärksamhet, vilket SD också i hög grad gillar eftersom SD därmed kunde visa att de var mobbade av de övriga partierna, men "vann".
PT:s slutsats är att övriga partier tyst och snällt bara skulle ha följt praxis, dvs att utan protester ge SD talmansposten. Det var onödigt att ge SD offerkoftan.
Jag har en hel del synpunkter på det.
SD älskar ju att framställa sig som misshandlade, negligerade och mobbade av övriga partier. Med rätt eller orätt, oftast med orätt.
Att de vill framställa sig som det enda oppositionspartiet och därtill förföljt och som ett parti som inte andra vill tala med, det får inte, ska inte leda till att de får som de vill, att deras politik och strategi ska få vinna!
Det vore ju att ge upp inför deras minst sagt märkliga syn på demokrati. En syn som innebär just att SD:s politik ska bestämma oavsett vad andra partier anser, och oavsett att SD faktiskt inte har egen majoritet (vilket Gud förbjude). SD är, matematiskt sett, vågmästare om övriga partier delar in sig i två block. Men SD´s inställning i demokratiska frågor och betr mänskliga rättigheter är så avvikande att den rimligen inte får vara det som någondera sidan accepterar - eftersom de båda tycker helt annorlunda än SD.
Sverigedemokraterna är inget mittenparti, de har som sagt extrema åsikter även om de plockar in också lite lånegods från både normal "höger" och normal "vänster".
Att då med hänvisning till praxis eller ens formaliserade regler (eller lagar) låta SD ta hand om viktiga funktioner i det demokratiska samhället, det måste vara fel. Praxis och olika spelregler måste utformas efter den faktiska situationen, efter samhällets utveckling. Vi har inte dödsstraff, trots att det länge var lagstiftad praxis. Vi har inte kvar ståndssamhället. Vi har inte kvar Gustav III:s konungsliga enmansvälde. Etc. Nej, vi har på olika sätt moderniserat samhällets "praxis" i mera demokratisk och human riktning. Och i det syftet har vi då och då till och med ändrad i grundlagarna, just för att öka och säkra demokratin.
Åter från den allmänna diskussionen om praxis till frågan om talmannen, talmansval.
Då vill jag först betona att riksdagen väljs i allmänna och hemliga val. Partierna och deras kandidater väljs efter vilka åsikter de har och som de uppfattas av väljarna.
Att det i riksdagen skulle vara möjligt med hemliga (slutna) omröstningar ser jag därför som mycket tveksamt. Varför? Jo, därför att i en hemlig omröstning döljer de sina åsikter. Då kanske de röstar på ett helt annat sätt än de gått till val på. De kan lura, bedra, sina väljare!
När de röstar ska det ske öppet och ärligt.
Att vänsterpartiet begärde sluten omröstning betr valet av 2:e vice talman var inte helt genomtänkt. Det tvingade inte övriga partier att visa korten. Blankröstning är ett ytterst ljumt och svagt ställningstagande, spec i en så viktig fråga som ett talmansval. Hade v nominerat en motkandidat till SD:s, en egen eller t ex från c eller fp, då hade partierna tvingats ta ställning, för eller emot också sina "egna" kandidater. Och det hade dessutom visat det bräckliga i att hänvisa till praxis.
Vid ändrad praxis, vad kan då eller bör då gälla? (Jag tar inte definitiv ställning, vill grunna och höra olika åsikter. Frågorna är viktiga!)
Ja, en fråga är givetvis principen för hur posterna ska fördelas. Ska det ske genom proportionalitet? Och i så fall där varje parti räknas för sig - eller ska man kunna bilda valkoalitioner ("block") för att skapa majoritet?
Ska en majoritet (bestående av ett eller flera partier) tillsätta alla talmän? Eller bör partierna tillsätta en talman i fallande skala efter mandat (som nu skedde)?
Ska en valsamverkan mellan flera, men ej alla, partier kunna ta alla poster, med den fördelning och turordning som de samverkande partierna kommer överens om?
Och ska/bör då icke-samverkande partier som ej når majoritet inte få någon enda talmanspost? Eller få en eller två med lägre rang?
Ska det, i demokratiskyddets namn, ställas något krav på partierna (alla), att de klart deklarerar och även i praktiken står för demokratiska grundprinciper och värderingar? I så fall hur ska kontrollen av det skötas? Vem avgör?
Detta är, anser jag, viktiga frågor om vilka de bärande principerna skall vara. Speciellt mot bakgrund av dagens situation.
Jag ska erkänna att jag gärna såg att det kunde ställas ett krav på partierna betr demokratisk och icke-rasistisk grundsyn för att de skall kunna tilldelas en talmanspost av någon valör. Men jag kan inte se hur den prövningen ska kunna ske på ett objektivt och demokratiskt sätt.
Och jag konstaterar att väljarnas val skall vara fritt (möjligen med reservation för att inte rasistiska organisationer ska tillåtas, enl FN-konventionen, men det är en annan diskussion!), MEN att när väljarna sagt sitt är det riksdagens sak att skydda demokratin. Så att inte demokratins motståndare ska kunna ta över och avskaffa genom att använda luckor i demokratins spelregler.
Hur nu det skyddet ska gå till...
Ordet är fritt! Gärna som kommentarer till denna bloggpost.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
30 september 2014
28 september 2014
Acceptera och t o m respektera SD, eller rent av förbjuda partiet.
Eftervalsdebatten behandlar minst lika mycket Sverigedemokraterna och deras framgångar som regeringsbildandet, i vilket inget annat parti vill blanda in SD.
Sverigedemokraterna är ett vidrigt parti men en grundsyn som vi andra anser är mycket osmaklig, odemokratisk, diskriminerande och till och med rasistisk. Hur ska vi andra förhålla oss till SD då?
Dessutom så aktualiserar SD:s framgångar hur man ska behandla dem när de med sina framgångar kan göra anspråk på viktiga poster i riksdagen - och i någon mån även i kommuner och landsting, inte minst som möjliga vågmästare om man tänker i blockpolitik.
Låt mig försöka analysera - och därmed komplicera bilden.
1) SD har rasistiska rötter. Andra partier har en mörk historia också, om än oftast en bra bit bort i tiden och som är mer el mindre förlåten. Dessutom, även om en historia inte är förlåten så behöver den inte vara oroande i dagens läge.
2) SD:s ledning försöker på olika sätt tvätta bort denna i demokratiska salonger mindre passande stämpel. Bär kostym som de värsta moderater, vill inte låtsas om brunskjortan under.
3) Men kärnväljarna vet och känner i kroppen vad SD står för, dvs rasism i en eller annan mening.
4) SD är invalda i demokratisk ordning.
5) Och SD´s breda väljargrupper är komplicerat sammansatta. En del, även utanför kärngruppen har mer el mindre (dolda) rasistiska motiv, även de. Andra, många andra, blundar för det, vill tro på Åkessons försäkringar om att SD inte är rasistiskt, "bara" vill "minska" invandringen eftersom den är så dyr att den förhindrar förbättringar på andra områden. "Vi måste ju ändå först och främst se till att de gamla får bra pensioner och äldreomsorg." Därför minska invandringen och ställ högre krav på invandrarna.
Hur vi, som betraktar oss som demokratiska och antirasister, ska förhålla oss till SD, det avgörs om vi ser denna komplicerade helhet.
Ska vi respektera SD:s åsikter och ideologi eftersom de är invalda i demokratisk ordning? Eller ska vi skilja på detta, att alla har rätt att ha sin åsikt och få välja parti efter egen vilja, från att respektera denna åsikt?
Och ska/bör vi skärpa till detta med att den åsikt de har, inte bara strider emot vår åsikt, utan konstatera att den också är odemokratisk - och i strid med FN:s konvention om att förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering.
Kan vi lösa den knuten? Jag vill koppla resonemanget till vad som skriv i dagens DN-debatt, i en artikel med rubriken "Följ FN-lag mot rasism och tvinga SD att bekänna färg"
En intressant precisering i artikeln är detta resonemang. "Vi menar att spridningen av rasismen är utbredd i dagens Sverige och Europa. Denna rasism är sällan av biologiskt slag, som tror på fasta rasskillnader och rashierarkier. Den bygger snarare på uppfattningen att människor av olika skäl är till den graden olika att detta legitimerar att de ska hållas isär och behandlas olika. Huruvida det är etnicitet, kultur eller religion som påstås göra människor olika spelar här mindre roll. Det avgörande är att olikheterna ursäktar eller rent av uppmuntrar till att vissa utesluts från rättigheter som andra har. Denna rasism existerar och växer i dagens Sverige. Den drabbar invandrare och flyktingar liksom unga svenskar som växer upp i segregerade områden och av många ”med-borgare” uppfattas som icke-svenskar."
Därmed, menar artikelförfattarna, "bör tillträdande regering i sin regeringsförklaring deklarera att Sverige avser följa den FN-konvention vi undertecknat men aldrig verkställt, och som förpliktar oss att ”förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering”.
Alltså: förbjud SD.
Nå, om vi gör så, förbjuder SD som en organisation som främjar rasdiskriminering, har vi då löst problemet?
Nej, SD kanske klyvs eller återuppstår i annan skepnad. Och fångar upp de som är trötta och besvikna på dagens politiska etablissemang, och vill se ett antal frågor lösta, som SD vill finansiera eller lösta på andra sätt genom att drastiskt minska invandringen.
Och, OBS, detta måste vi inse, och bemöta, oavsett hur vi ser på och behandlar dagens SD - i talmansval, i bemötande, eller genom lagstiftning.
Sverigedemokraterna är ett vidrigt parti men en grundsyn som vi andra anser är mycket osmaklig, odemokratisk, diskriminerande och till och med rasistisk. Hur ska vi andra förhålla oss till SD då?
Dessutom så aktualiserar SD:s framgångar hur man ska behandla dem när de med sina framgångar kan göra anspråk på viktiga poster i riksdagen - och i någon mån även i kommuner och landsting, inte minst som möjliga vågmästare om man tänker i blockpolitik.
Låt mig försöka analysera - och därmed komplicera bilden.
1) SD har rasistiska rötter. Andra partier har en mörk historia också, om än oftast en bra bit bort i tiden och som är mer el mindre förlåten. Dessutom, även om en historia inte är förlåten så behöver den inte vara oroande i dagens läge.
2) SD:s ledning försöker på olika sätt tvätta bort denna i demokratiska salonger mindre passande stämpel. Bär kostym som de värsta moderater, vill inte låtsas om brunskjortan under.
3) Men kärnväljarna vet och känner i kroppen vad SD står för, dvs rasism i en eller annan mening.
4) SD är invalda i demokratisk ordning.
5) Och SD´s breda väljargrupper är komplicerat sammansatta. En del, även utanför kärngruppen har mer el mindre (dolda) rasistiska motiv, även de. Andra, många andra, blundar för det, vill tro på Åkessons försäkringar om att SD inte är rasistiskt, "bara" vill "minska" invandringen eftersom den är så dyr att den förhindrar förbättringar på andra områden. "Vi måste ju ändå först och främst se till att de gamla får bra pensioner och äldreomsorg." Därför minska invandringen och ställ högre krav på invandrarna.
Hur vi, som betraktar oss som demokratiska och antirasister, ska förhålla oss till SD, det avgörs om vi ser denna komplicerade helhet.
Ska vi respektera SD:s åsikter och ideologi eftersom de är invalda i demokratisk ordning? Eller ska vi skilja på detta, att alla har rätt att ha sin åsikt och få välja parti efter egen vilja, från att respektera denna åsikt?
Och ska/bör vi skärpa till detta med att den åsikt de har, inte bara strider emot vår åsikt, utan konstatera att den också är odemokratisk - och i strid med FN:s konvention om att förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering.
Kan vi lösa den knuten? Jag vill koppla resonemanget till vad som skriv i dagens DN-debatt, i en artikel med rubriken "Följ FN-lag mot rasism och tvinga SD att bekänna färg"
En intressant precisering i artikeln är detta resonemang. "Vi menar att spridningen av rasismen är utbredd i dagens Sverige och Europa. Denna rasism är sällan av biologiskt slag, som tror på fasta rasskillnader och rashierarkier. Den bygger snarare på uppfattningen att människor av olika skäl är till den graden olika att detta legitimerar att de ska hållas isär och behandlas olika. Huruvida det är etnicitet, kultur eller religion som påstås göra människor olika spelar här mindre roll. Det avgörande är att olikheterna ursäktar eller rent av uppmuntrar till att vissa utesluts från rättigheter som andra har. Denna rasism existerar och växer i dagens Sverige. Den drabbar invandrare och flyktingar liksom unga svenskar som växer upp i segregerade områden och av många ”med-borgare” uppfattas som icke-svenskar."
Därmed, menar artikelförfattarna, "bör tillträdande regering i sin regeringsförklaring deklarera att Sverige avser följa den FN-konvention vi undertecknat men aldrig verkställt, och som förpliktar oss att ”förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering”.
Alltså: förbjud SD.
Nå, om vi gör så, förbjuder SD som en organisation som främjar rasdiskriminering, har vi då löst problemet?
Nej, SD kanske klyvs eller återuppstår i annan skepnad. Och fångar upp de som är trötta och besvikna på dagens politiska etablissemang, och vill se ett antal frågor lösta, som SD vill finansiera eller lösta på andra sätt genom att drastiskt minska invandringen.
Och, OBS, detta måste vi inse, och bemöta, oavsett hur vi ser på och behandlar dagens SD - i talmansval, i bemötande, eller genom lagstiftning.
27 september 2014
Stefan Löfven vs Olof Palme, Jan Björklund vs Ola Ullsten. Om regeringsförhandlande
Apropå regeringsförhandlingarna. Där i skrivande stund s-ledaren Löfven är i full fart att söka bilda en minoritetsregering med miljöpartiet, då vill jag påminna om hur det gått till tidigare och hur man grunnade då.
Därför vore det vore intressant att veta om några av de närmast inblandade har läst (och minns) vad Ola Ullsten skrev i 'Så blev det", som utkom så sent som sept 2013, dvs bara för precis ett år sedan. .
Jag tycker mig förstå att bedömningen av Ullsten hos många idag är lätt föraktfull och ytlig, inte grundar sig på djupare kunskap om hur svensk politik såg ut bara för 30-40 år sedan. Och vilka överväganden och ideologier (faktiskt, de levde då!) som låg till grund för både strategiska beslut och praktisk politik.
Jag tycker mig förstå att bedömningen av Ullsten hos många idag är lätt föraktfull och ytlig, inte grundar sig på djupare kunskap om hur svensk politik såg ut bara för 30-40 år sedan. Och vilka överväganden och ideologier (faktiskt, de levde då!) som låg till grund för både strategiska beslut och praktisk politik.
Intressant i Ullstens bok är (borde vara, för t ex både Jan Björklund och Staffan Löfven) de kapitel där han redogöra för de samarbetsförsök som föregick maktskiftet 1976, och med tillbakablickar ytterligare ca 25 år. Och varför och hur även då under sjuttiotalet (då enkammarriksdagen avlöst tvåkammarsystemet) diskuterades blocköverskridande samarbeten, t ex hur Olof Palme sände ut trevare till fp-ledaren Gunnar Helén. Hur mycket ideologiska partiföreträdare samtidigt såg det nödvändigt att genom samarbete komma framåt - för att i mesta möjlig mån uppnå resultat som låg i linje med ideologin. Trots frånvaro av egen majoritet.
Hur man då såg på koalitioner och olika enpartiregeringar utan majoritet. Så hade ju den ickesocialistiska regeringen som tillträdde efter 1976 år val egen majoritet. Den "behövde" inte samarbeta med socialdemokraterna. Liksom dessa oftast tidigare inte behövt samarbeta med oppositionen eftersom s alltid kunnat lita på kommunisternas (förbehållslösa) stöd.
Att problemen uppstod inom regeringen, mellan de däri ingående tre partierna. Att den sprack på kärnkraftsfrågan. Och att då uppstod en situation så att det till slut visade sig att det enda praktiskta alternativet var en ren fp-regering. Den "tolererades" av socialdemokraterna, eftersom dessa inte kunde få majoritet, p g a kärnkraftsfrågans inbyggda sprängkraft, och centerns (som var stort) och moderaternas (som var rätt litet och lett av den koleriske Gösta Bohman) egna krumsprång. Det skulle alltså inte vara möjligt att förhandla en minoritetskoalition, där partierna låst sig, för att sedan förhandla med ännu ett-två partier för att få majoritet i skilda frågor.
Den framkomliga vägen då var en fp-regering (med bara ca 10% av mandaten - vilket dock är dubbelt så mycket som idag) som utifrån sin mittenposition kunde förhandla fritt med det eller de andra partier som var näraliggande i den aktuella frågan.
Sen visade det sig ju att det också var en framgångsrik strategi - inte bara för att få igenom beslut i riksdagen utan även för att i mycket hög grad få en socialliberal prägel på besluten. Det är idag inte så känt, men det kan man också läsa om i boken (om man inte minns det själv, vilket jag gör... )
Jag funderar på hur det ska gå med en tvåpartikoalition, som den Löfven vill åstadkomma. Dels så har den ju inte egen majoritet, och måste förhandla inför varje fråga i riksdagen, dels måste den ju först se till att s och mp är överens vilket betyder att förhandlingsutrymmet "utåt" blir mycket begränsat spec i de frågor där s och mp tycker olika. Till råga på allt måste (enl Löfvens taktik) en s+mp-regering inta en position som gör att vänsterpartiet godkänner förslagen, utan att därför regeringen ens då får majoritet. SD vill man inte förhandla med, fullt förståeligt, och inte heller ge moderaterna ett inflytande som stör v+mp.
Sen visade det sig ju att det också var en framgångsrik strategi - inte bara för att få igenom beslut i riksdagen utan även för att i mycket hög grad få en socialliberal prägel på besluten. Det är idag inte så känt, men det kan man också läsa om i boken (om man inte minns det själv, vilket jag gör... )
Jag funderar på hur det ska gå med en tvåpartikoalition, som den Löfven vill åstadkomma. Dels så har den ju inte egen majoritet, och måste förhandla inför varje fråga i riksdagen, dels måste den ju först se till att s och mp är överens vilket betyder att förhandlingsutrymmet "utåt" blir mycket begränsat spec i de frågor där s och mp tycker olika. Till råga på allt måste (enl Löfvens taktik) en s+mp-regering inta en position som gör att vänsterpartiet godkänner förslagen, utan att därför regeringen ens då får majoritet. SD vill man inte förhandla med, fullt förståeligt, och inte heller ge moderaterna ett inflytande som stör v+mp.
Min slutsats blir att antingen så bör en regeringsbildare faktiskt bilda en majoritetskoalition (vilket inte är lätt, pga hur fp och c låst sig fast vid m i något slags "allianspolitik") ELLER så att det bildas en regering av bara ett (inte två) parti, som befinner sig i en lämplig mittenposition och utifrån den kan söka behövligt stöd i varje enskild fråga.
Jag rekommenderar alla i dagens ledarskikt läsa Ullstens bok. (Ekerlids förlag). Ta ett par timmar ledigt från förhandlandet för lite eftertanke och lär av historien.
Jag rekommenderar alla i dagens ledarskikt läsa Ullstens bok. (Ekerlids förlag). Ta ett par timmar ledigt från förhandlandet för lite eftertanke och lär av historien.
Och begrunda varför man vill det man vill - om de inblandade har "rätt" motiv för sin strategi.
Vill man "bara" ha makt för maktens skull?
Vill man, trots valutslaget (som ju var mer el mindre negativt för samtliga utom SD) ändå söka få genomslag för sin politik?
Vågar man ta ansvar för att Sverige få en regerings som kan regera Sverige? Eller vill man sitta och tjura och bedriva "konstruktiv" oppositionspolitik för att profilera sig inför nästa val - som kan komma väldigt snart...
Är blockpolitik viktigare än att försöka genomföra resp partis grundideologi?
Vill man, trots valutslaget (som ju var mer el mindre negativt för samtliga utom SD) ändå söka få genomslag för sin politik?
Vågar man ta ansvar för att Sverige få en regerings som kan regera Sverige? Eller vill man sitta och tjura och bedriva "konstruktiv" oppositionspolitik för att profilera sig inför nästa val - som kan komma väldigt snart...
Är blockpolitik viktigare än att försöka genomföra resp partis grundideologi?
25 september 2014
Edward Snowden, en hjälte för mänskliga rättigheter, ogillas av Bildt
Rättvist och bra att visselblåsaren Edward Snowden nu belönas med Right Livelihood Award (som populärt kallas "alternativa Nobelpriset").
Det är rättvist och fantastiskt att Snowden får detta prestigefyllda pris - för mänskliga rättigheter!
Självklart är det uppseendeväckande att UD (Carl Bildt) plötsligt vägrar ställa sitt pressrum till förfogande för presentationen (kaffe och bullar var ju beställda)
Inte för att UD måste presentera pristagaren där, utan för att de alltid tidigare gjort det. Att nu vägra det just i detta fall är självfallet en kraftig markering att UD ( Carl Bild, som försvarare av USA och dess övervakning) inte gillar denne pristagare. Och att Carl Bildt inte alls är "neutral" till vem som får priset.
Självklart är det uppseendeväckande att UD (Carl Bildt) plötsligt vägrar ställa sitt pressrum till förfogande för presentationen (kaffe och bullar var ju beställda)
Inte för att UD måste presentera pristagaren där, utan för att de alltid tidigare gjort det. Att nu vägra det just i detta fall är självfallet en kraftig markering att UD ( Carl Bild, som försvarare av USA och dess övervakning) inte gillar denne pristagare. Och att Carl Bildt inte alls är "neutral" till vem som får priset.
Beklämmande av Bildt, och upplysande.
Grattis till Edward Snowden, en förkämpe för mänskliga rättigheter och emot myndigheters lagbrott. Och fy skäms till Carl Bildt.
Jag påminner mig att den sanne liberalen och fd riksdagsmannen Hans Lindblad (fp) i ett e-mail till mig för kanske ett par år sedan skrev att whistle-blowers som avslöjar oegentligheter och lagbrott hos myndigheter etc, de bör hyllas som hjältar - inte jagas och straffas.
Jag har skrivit om och citerat detta på min blogg några ggr, bl a i samband med Saudi-affären.
Om priset kan nämnas att det inrättades av Jakob von Uexkull 1980 och ska utdelas till personer som "på ett tappert sätt levt efter principen att varje person ska ha ett ärligt yrke som till fullo respekterar andra människor och den naturliga världen, samt ta ansvar för våra handlingars konsekvenser och bara använda en rättvis del av jordens tillgångar". I praktiken översätts detta till att belöna och hedra dem som arbetar praktiskt för jordens och dess invånares bästa på något sätt.
Jag har skrivit om och citerat detta på min blogg några ggr, bl a i samband med Saudi-affären.
Om priset kan nämnas att det inrättades av Jakob von Uexkull 1980 och ska utdelas till personer som "på ett tappert sätt levt efter principen att varje person ska ha ett ärligt yrke som till fullo respekterar andra människor och den naturliga världen, samt ta ansvar för våra handlingars konsekvenser och bara använda en rättvis del av jordens tillgångar". I praktiken översätts detta till att belöna och hedra dem som arbetar praktiskt för jordens och dess invånares bästa på något sätt.
Priset administreras av den allmännyttiga stiftelsen Right Livelihood-stiftelsen, som är politiskt och religiöst obunden. Pristagarna arbetar ofta inom områden som miljö, mänskliga rättigheter, hållbar utveckling, hälsovård, utbildning, fredsarbete och liknande.
23 september 2014
Detta med flyktingar, antal, kostnader och välfärdsbygge. Demokratisk debatt, det är svårt det.
Demokrati är svårt det. I praktisk tillämpning. Och likaså att diskutera om den, med bibehållande av de demokratiska principernas hållfasthet.
En sådan debatt är om ett i demokratisk ordning invalt (och numera än större) parti (SD) som anser sig vara demokratiskt, men i sitt program och även i sin allmänna framtoning visar allvarliga brister i demokratiskt hänseende - och i sin historia. Är det ett "vanligt" parti p g a sitt röstetal? Ska ett sådant parti kunna besätta en (vice) talmanspost. Besätta poster som ordförande i riksdagens utskott? Besätta nämndemansposter i domstolarna?
Till och med kunna få bidrag för "biståndsarbete" i demokratisyfte?
Betr det sista säger jag definitivt NEJ. Om reglerna tillåter det, måste de ändras så de stämmer med avsikten och andan för sådan biståndsverksamhet. I övrigt känner jag tvekan och motvilja även de, med motvilja och tvekan, "måste" erkännas kunna tillsätta en vice talmanspost.
En annan debatt är den som man vill föra om SD som parti, respektive deras väljare och sympatiers åsikter och bevekelsegrunder. Där menar jag att en mindre del av sd-väljarna är rasister i egentlig mening. Men det finns en glidande skala via allmänt flyktingfientliga och främlingsrädsla till de som "bara" är rädda för kostnaderna för "invandrare" (som de oftast kallar flyktingarna), Dvs en ovilja att se flyktingfrågan ur humanitär synpunkt, och en ovilja att se mottagande av flyktingar (och andra invandrare) som en investering som med tiden "förräntar" sig och faktiskt skapar välfärd.
Ett exempel från en FB-debatt denna dag. En sd-sympatisör reagerade negativt på en artikel av ett par ledande sossar med en rubrik som sa att SD ska blockeras. Det var givetvis en provocerande rubrik för sd-sympatisörer som ansåg det vara s-hyckleri och att det inte var demokrati att inte SD godtas som ett parti som de andra (fastän lite bättre). Det tyckte jag var överdrivet, och menade att har man inte majoritet så måste man komma överens, och att det inte kan vara ett tvång för andra att gå med på saker hos SD som man inte gillar.
Det föranledde ett inlägg som, med citat från en anonym källa, sökte beräkna kostnaderna för flyktingarna, som klagade över att de andra inte ställer upp på SD:s "fakta" etc och ifrågasatte om de andras agerande och åsikter är demokratiska. En summerings som slutade i en kostnad (inga inkomster) på drygt 122 miljarder plus ytterligare 87 miljarder, bara för bostäder. Samt de 42 miljarder ytterligare som MIV sagt sig komma behöva vid ökad flyktingström.
Till det invände jag ungefär detta, något förkortat:
Jag är skeptisk till att åberopa anonyma fb-källor. Samtidigt vet jag ju att det kan vara tidsödande att snabbt hitta objektiva källor till det man tror sig veta, har i sin hjärna. Men, det den anonyma fb-källan skrivet är inte bara "fakta" utan faktiskt till stor del subjektiva bedömningar som grund för räkneexempel, som jag till viss del starkt ifrågasätter.
Exempel. Om jag godtar påstående att 14 000 pers väntar på bostad så betyder det inte att det är = 10.000 lägenheter. Alla kvinnor lever inte i parrelationer. Det finns singlar, och dessutom är nog en del "barn" som bor med sina föräldrar. (Vilket jag ju ser när jag möter dem "på stan" etc.) Jag räknade inte på det, men påpekade att mina invändningar innebär ett kraftigt mindre behov av lägenheter jfrt påståendet. Men förnekade inte att ökat antal flyktingar medför ett behov av fler bostäder.
De kostar att bygga, och delvis i "drift" initialt (där tiden varierar), men där flyktingen givetvis betalar hyra (el köper hus el lgh) när hen skaffat sig jobb. Därför är det självfallet viktigt att de får jobb, helst i det de är utbildade för.
(En bekant, i det privata näringslivet, sa en ggn att Sverige kunde/behövde snabbt ta in säg 5 milj ryssar hit. Vi har plats i detta glesbefolkade land. De skulle ju snabbt försörja sig själva. Genom t ex att bygga bostäder, ge varandra service, starta affärer och större el mindre företag. Och därmed öka Sveriges ekonomi, skatteintäkter och välfärd. - Ett liknande resonemang kan man nog föra för flyktingarna, med reservation för att 5 milj pers kan vi inte ta emot på 3-5 år, samt att flyktingars utbildning är mera blandad än "normal arbetskraftsinvandring".)
Nå, p g a de grymma krig som pågår just nu så MÅSTE Sverige ta emot flyktingar. Om än det blir fler än vi varit vana några år. Av humanitära skäl. Krigen slutar inte för att vi stänger gränserna. Enda sättet att få stopp på och förhindra krig är att hjälpa till att avsätta krigstokiga diktatorer och bygga upp demokratiska styren världen runt. Vilket innebär utbildning och handel och bistånd. Men det är långsiktigt, tyvärr, inte något som gör det onödigt att ta emot dagens flyktingar. Av vilka, trots allt, ändå bara en rännil kommer till Sverige, jfrt med närområdena. Men hur ska de klara av, som Turkiet nu, att ta emot 130.000 flyktingar på 3 dygn och där strömmen fortsätter så länge det finns överlevande kvar... och där Turkiet redan har minst en miljon flyktingar som kommit på relativt kort tid. Liknande situation finns i många andra grannländer, t ex i lilla Libanon.
Sverige måste anstränga sig, och akut skulle jag gärna se att privatpersoner kunde ta emot flyktingar under akutläget. Många har nog utrymme i sina kåkar när barnen flyttat ut, och som kan upplåtas utan att de begär el får några överdrivna ersättningar. Det finns tomma hus också, som kan användas till ringa kostnader under en övergångstid, tills bostäder på orter där det finns jobb har fixats. Om vi bjuder till kan nog mycket fixas till rimliga kostnader. Och tills bostäder byggts. Vilka som sagt, där hyror kommer in som med tiden betalar investeringen. Och vi har fått nya invånare som bygger upp och förbättrar Sveriges välfärd.
Detta svar gillade inte sd-sympatisören. Som skrev (förkortat) att den anonyma källan är en vän som vill förhålla sig anonym när jag lägger ut uppgifterna och som jag har mycket stort förtroende för. I övrigt håller jag inte med dig ett dugg, speciellt inte din ton. Jag lägger upp en artikel och ger mina åsikter till den. Du går i argumentation utan anledning, Hon menade att jag argumenterade på gränsen till otrevlig, eftersom hon "inte har de minsta förståelse" för vad jag skrivit. Förstår inte mig, är ingen offentlig person, politiker eller debattör, jag är bara en vanlig liten arg medborgare som uttrycker mina åsikter, p g a den ilska jag känner. Jag är inte intresserad av att argumentera med personer som inte överhuvudtaget förstår mina ståndpunkter och åsikter, det överlåter jag åt de personer som kallar sig offentliga debattörer. Jag har rätt till mina åsikter, skrev hon.
Jag tyckte allt att jag hade en lugn och resonerande ton, utan överord. Och menade att måste kunna diskutera lugnt och behärskat. Även om man inte tycker samma sak. Jag skrev att jag förstår hennes åsikter, men det betyder inte att jag delar dem, utan förbehåller mig rätten att diskutera dem. Lugnt och behärskat, utan att någon ska bli arg för att vi har olika åsikter.
Vilka slutsatser kan man då dra av detta? (Och även mot bakgrund av andra jag resonerat med.)
Först och främst detta att hur demokratin och det demokratiska samtalet bör fungera, det har många ingen större förståelse för. Nu är ju detta bara ett exempel, men jag har mött mängder liknande tidigare.
Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer är en mycket blandad skara. Kärnan och partiledningen är givetvis starkt fientlig emot alla typer av invandring och invandrare, möjligen med något undantag för andra nord-européer. Där finns klara rasistiska inslag.
Men hur mycket rasism finns i den stora väljarskaran? Det är svårt att mäta. Men, som sagt, klart är ändå att det är en blandad skara. En del har mer eller mindre rasistiska sympatier, eller i vart fall drag i den riktningen. Men ofta är det inte helt klart för dem själva, och dessutom så motiverar de sin ståndpunkt med oro för kostnaderna för invandringen - vad den medför för olika delar av välfärden.
Jag har sålunda mött mycket respektabla personer som är genuint oroliga för kostnaderna, en del kan inte nog ekonomi för att se helheten, en del överdriver kostnaderna, en del vill inte se att finns en inkomstsida också, trots att de nog förstår ekonomi. Många har svårt att se de humanistiska aspekterna, de försvinner ur synfältet på grund av deras uppfattning om kostnaderna.
Och inte minst de förutsätter att de är orsak till de välfärdsbrister som finns. Och då blir man "arg på invandrarna", dvs vill låsa gränsen för flyktingar. I detta ligger dock inte som det viktigaste att kostnaderna uppstår (menar de) pga flyktingarna. De känner, eller befarar, välfärdsbristerna så mycket att det är det som väger tyngst. Och då köper de SD:s argument. För att få lägre pensionärsskatt, bättre sjukvård, bättre äldreomsorg, bättre och högre sjukpeng och a-kassa. Och i vissa fall, för att få lägre skatt dessutom.
Samtidigt känner de att de gamla politikerna, de etablerade partierna "inte lyssnar" på dem. För politikerna sitter i sitt glashus. Och gör som de vill, inte som folk vill...
Att de inte får som de vill måste ju innebära att partierna inte vill lyssna, menar de. Och när inte det går fram, vill de inte diskutera heller. För de blir ju bara emotsagda, "mobbade", blockerade. En känsla och attityd som SD skickligt profiterar på och blåser under. För, menar SD och dess väljare, ett så stort parti som dessutom är vågmästare, det borde ju bestämma... det anser de "demokratiskt".
De klara och tydliga rasisterna tror jag inte det går att övertyga, de är förlorade. De är ändå inte så många, men det farliga är när de lyckas få sympatisörer, som visserligen till en del kan ligga i ett gränsfält, men som ändå mest är oroliga för välfärdsbristerna i samhället. Och det är något som alla övriga partier, de etablerade, måste inse och förhålla sig till.
De demokratiska partierna måste upp till bevis att det demokratiska systemet inte bara garanterar (?) fria, demokratiska val, utan även är det system som bäst skapar välfärd för alla. Det klarade inte de demokratiska partierna i Tyskland mellan WW1 och WW2. Och det har inte de sju partierna i riksdagen klarat av heller. I folks ögon.
Att få in en kil mellan SD/kärntruppen och de med mera "lösa" sympatier, det måste vara den riktiga vägen.
Då duger det inte att bara "blockera" SD, att manövrera bort SD och partiegoistiskt gynna sig själva. Då måste man gemensamt försvara de demokratiska värdena på ett sätt som också alla (eller i vart fall 95-97% av) väljare förstår och uppskattar. Och samverka för att reparera de sprickor och välfärdsbrister som uppstått under de senaste två decennierna.
En sådan debatt är om ett i demokratisk ordning invalt (och numera än större) parti (SD) som anser sig vara demokratiskt, men i sitt program och även i sin allmänna framtoning visar allvarliga brister i demokratiskt hänseende - och i sin historia. Är det ett "vanligt" parti p g a sitt röstetal? Ska ett sådant parti kunna besätta en (vice) talmanspost. Besätta poster som ordförande i riksdagens utskott? Besätta nämndemansposter i domstolarna?
Till och med kunna få bidrag för "biståndsarbete" i demokratisyfte?
Betr det sista säger jag definitivt NEJ. Om reglerna tillåter det, måste de ändras så de stämmer med avsikten och andan för sådan biståndsverksamhet. I övrigt känner jag tvekan och motvilja även de, med motvilja och tvekan, "måste" erkännas kunna tillsätta en vice talmanspost.
En annan debatt är den som man vill föra om SD som parti, respektive deras väljare och sympatiers åsikter och bevekelsegrunder. Där menar jag att en mindre del av sd-väljarna är rasister i egentlig mening. Men det finns en glidande skala via allmänt flyktingfientliga och främlingsrädsla till de som "bara" är rädda för kostnaderna för "invandrare" (som de oftast kallar flyktingarna), Dvs en ovilja att se flyktingfrågan ur humanitär synpunkt, och en ovilja att se mottagande av flyktingar (och andra invandrare) som en investering som med tiden "förräntar" sig och faktiskt skapar välfärd.
Ett exempel från en FB-debatt denna dag. En sd-sympatisör reagerade negativt på en artikel av ett par ledande sossar med en rubrik som sa att SD ska blockeras. Det var givetvis en provocerande rubrik för sd-sympatisörer som ansåg det vara s-hyckleri och att det inte var demokrati att inte SD godtas som ett parti som de andra (fastän lite bättre). Det tyckte jag var överdrivet, och menade att har man inte majoritet så måste man komma överens, och att det inte kan vara ett tvång för andra att gå med på saker hos SD som man inte gillar.
Det föranledde ett inlägg som, med citat från en anonym källa, sökte beräkna kostnaderna för flyktingarna, som klagade över att de andra inte ställer upp på SD:s "fakta" etc och ifrågasatte om de andras agerande och åsikter är demokratiska. En summerings som slutade i en kostnad (inga inkomster) på drygt 122 miljarder plus ytterligare 87 miljarder, bara för bostäder. Samt de 42 miljarder ytterligare som MIV sagt sig komma behöva vid ökad flyktingström.
Till det invände jag ungefär detta, något förkortat:
Jag är skeptisk till att åberopa anonyma fb-källor. Samtidigt vet jag ju att det kan vara tidsödande att snabbt hitta objektiva källor till det man tror sig veta, har i sin hjärna. Men, det den anonyma fb-källan skrivet är inte bara "fakta" utan faktiskt till stor del subjektiva bedömningar som grund för räkneexempel, som jag till viss del starkt ifrågasätter.
Exempel. Om jag godtar påstående att 14 000 pers väntar på bostad så betyder det inte att det är = 10.000 lägenheter. Alla kvinnor lever inte i parrelationer. Det finns singlar, och dessutom är nog en del "barn" som bor med sina föräldrar. (Vilket jag ju ser när jag möter dem "på stan" etc.) Jag räknade inte på det, men påpekade att mina invändningar innebär ett kraftigt mindre behov av lägenheter jfrt påståendet. Men förnekade inte att ökat antal flyktingar medför ett behov av fler bostäder.
De kostar att bygga, och delvis i "drift" initialt (där tiden varierar), men där flyktingen givetvis betalar hyra (el köper hus el lgh) när hen skaffat sig jobb. Därför är det självfallet viktigt att de får jobb, helst i det de är utbildade för.
(En bekant, i det privata näringslivet, sa en ggn att Sverige kunde/behövde snabbt ta in säg 5 milj ryssar hit. Vi har plats i detta glesbefolkade land. De skulle ju snabbt försörja sig själva. Genom t ex att bygga bostäder, ge varandra service, starta affärer och större el mindre företag. Och därmed öka Sveriges ekonomi, skatteintäkter och välfärd. - Ett liknande resonemang kan man nog föra för flyktingarna, med reservation för att 5 milj pers kan vi inte ta emot på 3-5 år, samt att flyktingars utbildning är mera blandad än "normal arbetskraftsinvandring".)
Nå, p g a de grymma krig som pågår just nu så MÅSTE Sverige ta emot flyktingar. Om än det blir fler än vi varit vana några år. Av humanitära skäl. Krigen slutar inte för att vi stänger gränserna. Enda sättet att få stopp på och förhindra krig är att hjälpa till att avsätta krigstokiga diktatorer och bygga upp demokratiska styren världen runt. Vilket innebär utbildning och handel och bistånd. Men det är långsiktigt, tyvärr, inte något som gör det onödigt att ta emot dagens flyktingar. Av vilka, trots allt, ändå bara en rännil kommer till Sverige, jfrt med närområdena. Men hur ska de klara av, som Turkiet nu, att ta emot 130.000 flyktingar på 3 dygn och där strömmen fortsätter så länge det finns överlevande kvar... och där Turkiet redan har minst en miljon flyktingar som kommit på relativt kort tid. Liknande situation finns i många andra grannländer, t ex i lilla Libanon.
Sverige måste anstränga sig, och akut skulle jag gärna se att privatpersoner kunde ta emot flyktingar under akutläget. Många har nog utrymme i sina kåkar när barnen flyttat ut, och som kan upplåtas utan att de begär el får några överdrivna ersättningar. Det finns tomma hus också, som kan användas till ringa kostnader under en övergångstid, tills bostäder på orter där det finns jobb har fixats. Om vi bjuder till kan nog mycket fixas till rimliga kostnader. Och tills bostäder byggts. Vilka som sagt, där hyror kommer in som med tiden betalar investeringen. Och vi har fått nya invånare som bygger upp och förbättrar Sveriges välfärd.
Detta svar gillade inte sd-sympatisören. Som skrev (förkortat) att den anonyma källan är en vän som vill förhålla sig anonym när jag lägger ut uppgifterna och som jag har mycket stort förtroende för. I övrigt håller jag inte med dig ett dugg, speciellt inte din ton. Jag lägger upp en artikel och ger mina åsikter till den. Du går i argumentation utan anledning, Hon menade att jag argumenterade på gränsen till otrevlig, eftersom hon "inte har de minsta förståelse" för vad jag skrivit. Förstår inte mig, är ingen offentlig person, politiker eller debattör, jag är bara en vanlig liten arg medborgare som uttrycker mina åsikter, p g a den ilska jag känner. Jag är inte intresserad av att argumentera med personer som inte överhuvudtaget förstår mina ståndpunkter och åsikter, det överlåter jag åt de personer som kallar sig offentliga debattörer. Jag har rätt till mina åsikter, skrev hon.
Jag tyckte allt att jag hade en lugn och resonerande ton, utan överord. Och menade att måste kunna diskutera lugnt och behärskat. Även om man inte tycker samma sak. Jag skrev att jag förstår hennes åsikter, men det betyder inte att jag delar dem, utan förbehåller mig rätten att diskutera dem. Lugnt och behärskat, utan att någon ska bli arg för att vi har olika åsikter.
Vilka slutsatser kan man då dra av detta? (Och även mot bakgrund av andra jag resonerat med.)
Först och främst detta att hur demokratin och det demokratiska samtalet bör fungera, det har många ingen större förståelse för. Nu är ju detta bara ett exempel, men jag har mött mängder liknande tidigare.
Sverigedemokraternas väljare och sympatisörer är en mycket blandad skara. Kärnan och partiledningen är givetvis starkt fientlig emot alla typer av invandring och invandrare, möjligen med något undantag för andra nord-européer. Där finns klara rasistiska inslag.
Men hur mycket rasism finns i den stora väljarskaran? Det är svårt att mäta. Men, som sagt, klart är ändå att det är en blandad skara. En del har mer eller mindre rasistiska sympatier, eller i vart fall drag i den riktningen. Men ofta är det inte helt klart för dem själva, och dessutom så motiverar de sin ståndpunkt med oro för kostnaderna för invandringen - vad den medför för olika delar av välfärden.
Jag har sålunda mött mycket respektabla personer som är genuint oroliga för kostnaderna, en del kan inte nog ekonomi för att se helheten, en del överdriver kostnaderna, en del vill inte se att finns en inkomstsida också, trots att de nog förstår ekonomi. Många har svårt att se de humanistiska aspekterna, de försvinner ur synfältet på grund av deras uppfattning om kostnaderna.
Och inte minst de förutsätter att de är orsak till de välfärdsbrister som finns. Och då blir man "arg på invandrarna", dvs vill låsa gränsen för flyktingar. I detta ligger dock inte som det viktigaste att kostnaderna uppstår (menar de) pga flyktingarna. De känner, eller befarar, välfärdsbristerna så mycket att det är det som väger tyngst. Och då köper de SD:s argument. För att få lägre pensionärsskatt, bättre sjukvård, bättre äldreomsorg, bättre och högre sjukpeng och a-kassa. Och i vissa fall, för att få lägre skatt dessutom.
Samtidigt känner de att de gamla politikerna, de etablerade partierna "inte lyssnar" på dem. För politikerna sitter i sitt glashus. Och gör som de vill, inte som folk vill...
Att de inte får som de vill måste ju innebära att partierna inte vill lyssna, menar de. Och när inte det går fram, vill de inte diskutera heller. För de blir ju bara emotsagda, "mobbade", blockerade. En känsla och attityd som SD skickligt profiterar på och blåser under. För, menar SD och dess väljare, ett så stort parti som dessutom är vågmästare, det borde ju bestämma... det anser de "demokratiskt".
De klara och tydliga rasisterna tror jag inte det går att övertyga, de är förlorade. De är ändå inte så många, men det farliga är när de lyckas få sympatisörer, som visserligen till en del kan ligga i ett gränsfält, men som ändå mest är oroliga för välfärdsbristerna i samhället. Och det är något som alla övriga partier, de etablerade, måste inse och förhålla sig till.
De demokratiska partierna måste upp till bevis att det demokratiska systemet inte bara garanterar (?) fria, demokratiska val, utan även är det system som bäst skapar välfärd för alla. Det klarade inte de demokratiska partierna i Tyskland mellan WW1 och WW2. Och det har inte de sju partierna i riksdagen klarat av heller. I folks ögon.
Att få in en kil mellan SD/kärntruppen och de med mera "lösa" sympatier, det måste vara den riktiga vägen.
Då duger det inte att bara "blockera" SD, att manövrera bort SD och partiegoistiskt gynna sig själva. Då måste man gemensamt försvara de demokratiska värdena på ett sätt som också alla (eller i vart fall 95-97% av) väljare förstår och uppskattar. Och samverka för att reparera de sprickor och välfärdsbrister som uppstått under de senaste två decennierna.
19 september 2014
Putsa SD:s martyrgloria, eller ?
Känslomässigt vill jag givetvis inte att SD får en talmanspost alls. Eftersom de i så hög grad avviker från grundläggande demokratiska och medborgerliga anständighetskrav.
MEN - de är lagligt inröstade i riksdagen, tyvärr. De älskar att bära offerkoftan, att utmåla sig som mobbade av övriga partier. Och därmed blir de automatiskt det enda alternativet för missnöjda väljare att gå till. Oavsett missnöjets art.
Ge inte SD fler chanser att spela martyrer.
Avslöja i stället deras egentliga avsikter. Klä av dem in på kroppen, dvs partiet. Väck deras väljare, som inte är rasistiska i någon större utsträckning. Jag tror att de flesta av de som röstade på SD gjorde det i protest emot de andra partiernas oförmåga att lyssna på medborgarna, att vara otydliga, att inte se flera av de stora problemen i samhället - av en allmän oro inför framtiden.
Förklara vad som är demokrati, och vad det inte är - att det inte är att var och en ska få precis som den vill.
Men att demokrati ska innebära att söka att så många som möjligt kommer överens om hur landet ska styras och i vilken riktning. Under respektfulla kompromisser - inte diktat varken från en knapp majoritet eller en strategiskt placerad vågmästare som hör hemma på endera ytterkanten.
Det innebär att demokratiska spelreglerna ska följas, men att det måste finnas mod och kraft att samverka för att skapa ett demokratiskt samhälle, som medborgarna känner sig delaktiga i.
Sverige är ett samhälle där klyftorna successivt blivit djupare under många år. Kanske inte bredare klyftor, men djupare.
Det stora flertalet av svenska folket tycker att vi ska ha en generös invandringspolitik. Samtidigt kan vi inte blunda för att många är osäkra över hur integrationen fungerar. MEN - det innebär inte att de är rasister.
Jag citerar från en debattartikel som Robert Hannah, ny fp-riksdagsman, skrivit i Di. Han lyfter tre områden.
"Jobbpolitik
Klyftorna beror inte på att vi släppt in flyktingar, utan på hur invandringspolitiken skötts. Och har därmed koppling till andra viktiga frågor också.
Andra klyftor beror på försämrade villkor i välfärdens trygghetssystem, den alltför höga arbetslösheten överhuvud taget (där det verkar som om båda blockens ekonomer okritiskt helt svalt Milton Friedmans nyliberala idéer), att man inte lyckats rätta till bristerna i skolan (vilket i o f s kräver längre tid än vad många tror) vilket lett till att alltför många har en utbildning som inte fyller dagens krav, att skatten sänkts för mycket för de som har det bra (dvs de med fasta, och välavlönade jobb), men för lite för pensionärer, långtidssjuka och arbetslösa. Många oroas också av att det blir allt svårare att leva i glesbygden p g a avfolkning, färre jobb och mindre skatteinkomster där, fortsatta skolnedläggningar etc. Att politiker från centralorterna i kommunerna och storstäderna inte förstår, eller vill förstå vad centraliseringen medför för nackdelar, både i levnadsstandard och brist på valfrihet. Det finns också en stark oro för all oro i omvärlden (Ryssland, Ukraina, Syrien, Irak och terrorhot "överallt" etc), vilket det verkar som om de ledande politikerna ofta blundar för. Samtidigt som den "politiska klassen" inte respekterar människors personliga integritet, dvs avlyssnar i st för lyssnar och för en dialog.
Detta, och en del annat, har medfört vad som kan kallas politikerförakt, som leder till proteströstande.
Tillägg. Sedan ovanstående skrevs har jag läst Maciej Zarembas intelligenta analys i DN. Läs även det, det är så lysande skrivet!
Vill också betona att det är, som jag skrev ovan, rätt att ställa en del krav på invandraren (som oftast är den f.d. flyktingen) för att denne ska känna sig integrerad i samhället och för svenskt medborgarskap, dvs en vilja inte bara att få jobb, men också till integrering och att lära sig språket för att kunna både jobba och integrera sig och kommunicera med andra. Och att detta verkligen inte är rasism.
Likaså att underlaget för SD till en del beror på att alla andra partier idag riktar in sig på den breda medelklassen, som har det bra och inte känner någon oro för framtiden. Men "medelklassen" ser inte bara till plånboken, även där kan man se den oro andra känner, och dela den. Däremot leder partiernas målgruppstänkande till oro, en oro som kan leda till extrema rörelser. Som tidigare till nazism eller kommunism. Men som idag i hög grad till SD.
Eftersom inte partierna verkar kunna möta medborgarna i en förstående dialog, så att alla känner delaktighet i demokratin.
MEN - de är lagligt inröstade i riksdagen, tyvärr. De älskar att bära offerkoftan, att utmåla sig som mobbade av övriga partier. Och därmed blir de automatiskt det enda alternativet för missnöjda väljare att gå till. Oavsett missnöjets art.
Ge inte SD fler chanser att spela martyrer.
Avslöja i stället deras egentliga avsikter. Klä av dem in på kroppen, dvs partiet. Väck deras väljare, som inte är rasistiska i någon större utsträckning. Jag tror att de flesta av de som röstade på SD gjorde det i protest emot de andra partiernas oförmåga att lyssna på medborgarna, att vara otydliga, att inte se flera av de stora problemen i samhället - av en allmän oro inför framtiden.
Förklara vad som är demokrati, och vad det inte är - att det inte är att var och en ska få precis som den vill.
Men att demokrati ska innebära att söka att så många som möjligt kommer överens om hur landet ska styras och i vilken riktning. Under respektfulla kompromisser - inte diktat varken från en knapp majoritet eller en strategiskt placerad vågmästare som hör hemma på endera ytterkanten.
Det innebär att demokratiska spelreglerna ska följas, men att det måste finnas mod och kraft att samverka för att skapa ett demokratiskt samhälle, som medborgarna känner sig delaktiga i.
Sverige är ett samhälle där klyftorna successivt blivit djupare under många år. Kanske inte bredare klyftor, men djupare.
Det stora flertalet av svenska folket tycker att vi ska ha en generös invandringspolitik. Samtidigt kan vi inte blunda för att många är osäkra över hur integrationen fungerar. MEN - det innebär inte att de är rasister.
Jag citerar från en debattartikel som Robert Hannah, ny fp-riksdagsman, skrivit i Di. Han lyfter tre områden.
"Jobbpolitik
Vi måste ha en arbetsmarknadspolitik som slutar göra skillnad på jobb och jobb. Den svenska flyktinginvandringen har en annan prägel i dag, med fler lågutbildade personer som kommer till Sverige, samtidigt som det svenska industrisamhället och dess stora behov av arbetskraft kraftigt har minskat. En diversifierad arbetsmarknad med olika krav på kunskaper och därmed även löner är väsentlig för att Sverige ska lyckas få invandrare i jobb.
- Kunskaper i det svenska språket
Kunskaper inom det svenska språket är väsentligt för att bli en del av samhället. Det är början på en klassresa. När mina föräldrar kom till Sverige på 1980-talet lärde de sig språket genom att jobba på fabrik. Detta är i dag en svårare väg att lära sig svenska då fabriksjobben mer och mer har rationaliserats bort och de enklare serviceyrken som i stället växt fram ställer högre krav på att man kan språket från start. Vi har även stora utmaningar i förorter som Göteborgsförorten Angered där det bor över 100 nationaliteter och där man på grund av bristande svenskkunskaper har svårt att kommunicera med varandra och samhällsinstitutioner.
- Flyktingmottagande
En central fråga handlar om flyktingars möjligheter till bra boende. Med dagens regler kan flyktingar välja mellan eget boende, EBO, eller anläggningsboende, ABO. Väljer de EBO får de bosätta sig var de vill i landet – förutsatt att de kan uppge en adress. Väljer de ABO får man med hjälp av Migrationsverket ett boende någonstans i Sverige.
EBO kom till för att man skulle kunna bosätta sig där det finns jobb och bostäder. I stället har det visat sig att flyktingar väljer att bosätta sig hos anhöriga. I städer som Södertälje har det lett till en situation där assyriska flyktingar från Syrien och Irak efter många år i landet inte ens har varit i kontakt med det svenska samhället.
Vi måste se över EBO-lagstiftningen och se till att alla svenska kommuner solidariskt tar ansvar för flyktingmottagandet. Här måste rika kommuner bidra för att vi ska kunna få ett sammanhållet land.
Integrations- och utanförskapsfrågor är inte lätta, men det vore ansvarslöst att inte ta debatten. "
Klyftorna beror inte på att vi släppt in flyktingar, utan på hur invandringspolitiken skötts. Och har därmed koppling till andra viktiga frågor också.
Andra klyftor beror på försämrade villkor i välfärdens trygghetssystem, den alltför höga arbetslösheten överhuvud taget (där det verkar som om båda blockens ekonomer okritiskt helt svalt Milton Friedmans nyliberala idéer), att man inte lyckats rätta till bristerna i skolan (vilket i o f s kräver längre tid än vad många tror) vilket lett till att alltför många har en utbildning som inte fyller dagens krav, att skatten sänkts för mycket för de som har det bra (dvs de med fasta, och välavlönade jobb), men för lite för pensionärer, långtidssjuka och arbetslösa. Många oroas också av att det blir allt svårare att leva i glesbygden p g a avfolkning, färre jobb och mindre skatteinkomster där, fortsatta skolnedläggningar etc. Att politiker från centralorterna i kommunerna och storstäderna inte förstår, eller vill förstå vad centraliseringen medför för nackdelar, både i levnadsstandard och brist på valfrihet. Det finns också en stark oro för all oro i omvärlden (Ryssland, Ukraina, Syrien, Irak och terrorhot "överallt" etc), vilket det verkar som om de ledande politikerna ofta blundar för. Samtidigt som den "politiska klassen" inte respekterar människors personliga integritet, dvs avlyssnar i st för lyssnar och för en dialog.
Detta, och en del annat, har medfört vad som kan kallas politikerförakt, som leder till proteströstande.
Tillägg. Sedan ovanstående skrevs har jag läst Maciej Zarembas intelligenta analys i DN. Läs även det, det är så lysande skrivet!
Vill också betona att det är, som jag skrev ovan, rätt att ställa en del krav på invandraren (som oftast är den f.d. flyktingen) för att denne ska känna sig integrerad i samhället och för svenskt medborgarskap, dvs en vilja inte bara att få jobb, men också till integrering och att lära sig språket för att kunna både jobba och integrera sig och kommunicera med andra. Och att detta verkligen inte är rasism.
Likaså att underlaget för SD till en del beror på att alla andra partier idag riktar in sig på den breda medelklassen, som har det bra och inte känner någon oro för framtiden. Men "medelklassen" ser inte bara till plånboken, även där kan man se den oro andra känner, och dela den. Däremot leder partiernas målgruppstänkande till oro, en oro som kan leda till extrema rörelser. Som tidigare till nazism eller kommunism. Men som idag i hög grad till SD.
Eftersom inte partierna verkar kunna möta medborgarna i en förstående dialog, så att alla känner delaktighet i demokratin.
18 september 2014
Mera av personval och klara ideologier skulle minska politikerföraktet
Nedanstående reflektion får mig givetvis att grunna över varför SD gått fram så starkt i senaste valet. (Dessutom kan man läsa och begrunda detta i DI om varför fp gick så dåligt i valet. En inkryssad fp-are som inte är "svensk" enl SD:s definition.)
Uppdrag granskning igår kväll visade hur valkampanjen i ÖverKalix gick till, samt resultatet. Kommunen ligger högt upp i Norrbotten mot finska gränsen, avfolkningsbygd och styrd av sossarna så länge någon minns och mer, det talades om minst 80 år. En tredjedel är pensionärer, hög arbetslöshet etc. Den vanliga inställningen hos många, inte minst äldre, är att man röstar som man alltid gjort, man sviker inte föräldrarnas partival.
Men hos en del människor finns en trötthet över detta initiativlösa harvande, denna rätt håglösa konservatism som sossarna symboliserar. Framför allt yngre företrädare för oppositionen vill vara med, få in nya perspektiv och tankar i kommunalhuset. Bryta den maktfullkomlighet som s visat (och som är så vanlig i de kommuner där de regerat i decennier om än numera ofta med stöd av vänsterpartiet).
Före valet samlade oppositionen sig för ett samarbete. Från höger till vänster, dvs inklusive även vänsterpartiet, en koalition. En koalition med något diffust program, men som andades framtidstro och initiativförmåga. Och där den unga centerkvinnan och den unga vänsterpartisten visade sig ha de personliga egenskaper som drog väljare. Och som samarbetade, trots olika grundideologi, men med målet förändring. S-företrädarna andades konservatism, samtidigt som kommunalrådet (s) också rabblade lite s-fraser, men hade svårt att förklara vad det skulle innebära för positivt för ÖverKalix, då det hittills bara burit utför. Hon kunde inte förklara vad ideologin innebär i praktiken.
Framtidskoalitionen tog till slut sjutton mandat mot sossarnas fjorton. Så nu ska Överkalix få två kommunalråd till priset av ett. De två stora partierna i koalitionen är centern och vänsterpartiet, men den innefattar alla de andra partierna. Utom SD. SD hade inget mandat i förra perioden, och fick inget denna gång heller! Bara ett fåtal röster och ingen kandidat.
Framför allt i små kommuner, inte minst om de är på tillbakagång, kan det ofta vara lättare att samarbeta även över blockgränserna eller bilda koalitioner emot det/de partier som styrt "för länge". Dessutom beror det förstås på personkemin mellan de olika partiernas företrädare.
Jag ser också en lärdom av de "studiebesök" som SVT gjorde (genom Anders Jansson) i de kommuner där de olika partierna fått bäst resultat senaste. Visst kunde ofta, men inte alltid, de lokala företrädarna sina partiers program, med det var inte det som var det viktiga. Det var personerna som drog röster! Ibland hade väljarna inte helt klart för sig vilket parti som de personer som de röstat på tillhör, men de hade förtroende för dem. Och de som valdes var/är nog inte alltid så helt fixerade vid det officiella partiprogrammen, de har egna åsikter.
Slutsatsen av detta är att redan idag kan personval ge väljarna bättre besked om vilka de kan välja, starka och ibland självständiga kandidater, inger mer förtroende än anonyma centralstyrda partigängare. Men flyttar de, minskar partiet igen, liksom om partiet på riksplanet eller den lokale företrädare misslyckas.
Samtidigt så finns oklarheter om vad de flesta partier, framför allt på riksplanet, står för ideologiskt. Där sticker på ett sätt sverigedemokraterna (SD) ut från de övriga. Visserligen försöker SD i viss mån mörka för sitt ursprung och för väsentliga delar av sin politik, men alla vet ändå att de är väldigt emot invandring, invandrare, flyktingar, integrationspolitiken liksom att det är en drastisk neddragning av flyktingpolitiken som ska betala de mera smakliga inslagen i partiets politik. Många väljare blundar för detta faktum, då de är rädda för höga pensionärsskatter, dålig sjuk- och äldrevård etc. Och de anser, utan att vara rasister, att immigrations- och integrationspolitiken kostar för mycket, och att arbetslösheten är för hög.
Bl a detta gör att SD är i vissa avseenden är tydligare än de andra partierna, som alla är mer eller mindre ansvariga för dagens situation. Man är bekymrad över mycket, och ju mer politikerna i de andra partierna visar att de inte förstår oron och de allt djupare klyftorna i samhället, ju mer ökar politikerföraktet. De förefaller dessutom som att det hos en del politiker finns ett förakt för väljarna, som visar sig i den integritetskränkande politik som förs, och som i uttryck som att "lantisar inte är så smarta" och att det är Stockholmarna som är de intelligenta. Mediakoncentrationen till storstäderna (sskt Sthlm) bidrar också till denna klyfta mellan stad och land.
Jag menar alltså att ett starkare personval skulle ge goda kandidater (i alla partier) större chanser att komma fram på bekostnad av partikanslitrogna politruker.
Samtidigt så vill det till att alla partier visar vad de står för, om de har någon sammanhängande ideologi. Inte bara med lapptäcken av olika sakförslag.
Hur ser de på samarbete och ansvar? Vill och vågar de visa sina åsikter, och ändå försöka få genomslag för dem även om de inte kom i majoritet och det måste innebära samarbete med andra?
Hur ofta hör jag inte att: De är ändå samma skit. De lyssnar ju inte på folk. Det gör detsamma hur jag röstar. De vill bara sitta kvar och lyfta sina höga löner. Jag struntar i att rösta.
Fastän i senaste valet var det många som struntade i soffan och istället tog en valsedel där det stod Sverigedemokraterna - även om den inte innehöll några namn...
Det visar att personer som kan skapa förtroende för sina åsikter måste släppas fram - och att partierna måste visa vad de står för ideologiskt.
Alltså: tydlighet både på personplanet och partiplanet.
Uppdrag granskning igår kväll visade hur valkampanjen i ÖverKalix gick till, samt resultatet. Kommunen ligger högt upp i Norrbotten mot finska gränsen, avfolkningsbygd och styrd av sossarna så länge någon minns och mer, det talades om minst 80 år. En tredjedel är pensionärer, hög arbetslöshet etc. Den vanliga inställningen hos många, inte minst äldre, är att man röstar som man alltid gjort, man sviker inte föräldrarnas partival.
Men hos en del människor finns en trötthet över detta initiativlösa harvande, denna rätt håglösa konservatism som sossarna symboliserar. Framför allt yngre företrädare för oppositionen vill vara med, få in nya perspektiv och tankar i kommunalhuset. Bryta den maktfullkomlighet som s visat (och som är så vanlig i de kommuner där de regerat i decennier om än numera ofta med stöd av vänsterpartiet).
Före valet samlade oppositionen sig för ett samarbete. Från höger till vänster, dvs inklusive även vänsterpartiet, en koalition. En koalition med något diffust program, men som andades framtidstro och initiativförmåga. Och där den unga centerkvinnan och den unga vänsterpartisten visade sig ha de personliga egenskaper som drog väljare. Och som samarbetade, trots olika grundideologi, men med målet förändring. S-företrädarna andades konservatism, samtidigt som kommunalrådet (s) också rabblade lite s-fraser, men hade svårt att förklara vad det skulle innebära för positivt för ÖverKalix, då det hittills bara burit utför. Hon kunde inte förklara vad ideologin innebär i praktiken.
Framtidskoalitionen tog till slut sjutton mandat mot sossarnas fjorton. Så nu ska Överkalix få två kommunalråd till priset av ett. De två stora partierna i koalitionen är centern och vänsterpartiet, men den innefattar alla de andra partierna. Utom SD. SD hade inget mandat i förra perioden, och fick inget denna gång heller! Bara ett fåtal röster och ingen kandidat.
Framför allt i små kommuner, inte minst om de är på tillbakagång, kan det ofta vara lättare att samarbeta även över blockgränserna eller bilda koalitioner emot det/de partier som styrt "för länge". Dessutom beror det förstås på personkemin mellan de olika partiernas företrädare.
Jag ser också en lärdom av de "studiebesök" som SVT gjorde (genom Anders Jansson) i de kommuner där de olika partierna fått bäst resultat senaste. Visst kunde ofta, men inte alltid, de lokala företrädarna sina partiers program, med det var inte det som var det viktiga. Det var personerna som drog röster! Ibland hade väljarna inte helt klart för sig vilket parti som de personer som de röstat på tillhör, men de hade förtroende för dem. Och de som valdes var/är nog inte alltid så helt fixerade vid det officiella partiprogrammen, de har egna åsikter.
Slutsatsen av detta är att redan idag kan personval ge väljarna bättre besked om vilka de kan välja, starka och ibland självständiga kandidater, inger mer förtroende än anonyma centralstyrda partigängare. Men flyttar de, minskar partiet igen, liksom om partiet på riksplanet eller den lokale företrädare misslyckas.
Samtidigt så finns oklarheter om vad de flesta partier, framför allt på riksplanet, står för ideologiskt. Där sticker på ett sätt sverigedemokraterna (SD) ut från de övriga. Visserligen försöker SD i viss mån mörka för sitt ursprung och för väsentliga delar av sin politik, men alla vet ändå att de är väldigt emot invandring, invandrare, flyktingar, integrationspolitiken liksom att det är en drastisk neddragning av flyktingpolitiken som ska betala de mera smakliga inslagen i partiets politik. Många väljare blundar för detta faktum, då de är rädda för höga pensionärsskatter, dålig sjuk- och äldrevård etc. Och de anser, utan att vara rasister, att immigrations- och integrationspolitiken kostar för mycket, och att arbetslösheten är för hög.
Bl a detta gör att SD är i vissa avseenden är tydligare än de andra partierna, som alla är mer eller mindre ansvariga för dagens situation. Man är bekymrad över mycket, och ju mer politikerna i de andra partierna visar att de inte förstår oron och de allt djupare klyftorna i samhället, ju mer ökar politikerföraktet. De förefaller dessutom som att det hos en del politiker finns ett förakt för väljarna, som visar sig i den integritetskränkande politik som förs, och som i uttryck som att "lantisar inte är så smarta" och att det är Stockholmarna som är de intelligenta. Mediakoncentrationen till storstäderna (sskt Sthlm) bidrar också till denna klyfta mellan stad och land.
Jag menar alltså att ett starkare personval skulle ge goda kandidater (i alla partier) större chanser att komma fram på bekostnad av partikanslitrogna politruker.
Samtidigt så vill det till att alla partier visar vad de står för, om de har någon sammanhängande ideologi. Inte bara med lapptäcken av olika sakförslag.
Hur ser de på samarbete och ansvar? Vill och vågar de visa sina åsikter, och ändå försöka få genomslag för dem även om de inte kom i majoritet och det måste innebära samarbete med andra?
Hur ofta hör jag inte att: De är ändå samma skit. De lyssnar ju inte på folk. Det gör detsamma hur jag röstar. De vill bara sitta kvar och lyfta sina höga löner. Jag struntar i att rösta.
Fastän i senaste valet var det många som struntade i soffan och istället tog en valsedel där det stod Sverigedemokraterna - även om den inte innehöll några namn...
Det visar att personer som kan skapa förtroende för sina åsikter måste släppas fram - och att partierna måste visa vad de står för ideologiskt.
Alltså: tydlighet både på personplanet och partiplanet.
16 september 2014
Också i Piteå rör det sig....
Det var inte lätt att få den information om kommun- och landstingsval under valnatten eller gårdagen som jag ville ha. Men nu finns den. Nåja, helt klart är det ju inte, exakt var mandaten hamnar blir inte klart förrän om någon dag när alla poströster från söndagen räknats och allt kontrollräknats.
Alltnog. I röda Piteå kommun så hände saker. S-partiet har styrt i sjuttio år, sägs det. Mestadels med egen majoritet, i andra fall med stöd av vänsterpartiet. S-partiet gick inte så bra i riksdagsvalet, men Stefan Löfven får i vart fall första tjing på att försöka bilda regering. I skrivande stund osäkert hur han lyckas, och i så fall hur.
I hela Norrbotten är det stor oro betr landstingspolitiken, dvs betr sjukhusens vara eller inte vara. I Piteå tillkom dessutom bl a den klantiga och överslätande hantering av sossemajoriteten betr SSU-skandalen, och så skolfrågan, som handlar om indragna skolor i byarna och hur den försämrar för barnen, men också om byarnas överlevnad. Resultatet blev en ordentlig käftsmäll mot s-partiet. Sossarna förlorade sådär 14 procentenheter. I vissa byar utplånades de nästan. Rösterna gick i stället till centern och det nystartade Skolpartiet i Piteå - under förre språkröret för mp, Anders Nordin. I någon mån kan Norrbottens sjukvårdsparti även ha tagit en del "skolröster". Hade skolpartiet haft lite resurser och mera tid hade de säkert tagit än fler röster. Då hade s-partiet kanske inte kunnat fortsätta att regera med vänsterns stöd ens. Eftersom då vänsterns tveksamma inställning i skolfrågan hade blivit klarare.
Alltså, s räknar med att styra i Piteå med vänsterpartiets benägna hjälp. Dvs rimligen blir styret i Piteå ett snäpp rödare än hittills till och med. V säger sig först vilja "utveckla" byarna innan de går emot nedläggningarna av skolorna, om jag förstått det rätt. Vilket knappast är logiskt. För att byarna ska ha livskraft och kunna utvecklas måste först av allt det vara solklart att skolorna blir kvar. Det är grunden för byarnas överlevnad. Då kan man med viss förtröstan tillföra även annat för att ge byarna en framtid, t ex jobb och bostäder och samhällsservice.
Det stora felet med s-styret är ju att sossarna de ser det självklart att de skall ha makten för evigt, att om de "samarbetar" så sker det helt på deras villkor.
På riksplanet har nog sossepartiet insett att de inte är självskrivna att ha makten, de måste lyssna på andra och samarbeta på riktigt. Spela på samma villkor som andra partier. Att s i Piteå därför styr vidare med v till hjälp är därför olyckligt ur demokratisk synpunkt. Men man kan konstatera att oppositionen inte har lyckats föra fram sin politik speciellt väl.
S gick alltså rejält back. SD fick ett par mandat, trots obefintlig kommunal valrörelse och få kandidater. Sjukvårdspartiet gick framåt, medan de vanliga "gamla" partierna gick lite tillbaka. Utom centern vilken tog "skolröster" - i likhet med Skolpartiet.
Alltnog. I röda Piteå kommun så hände saker. S-partiet har styrt i sjuttio år, sägs det. Mestadels med egen majoritet, i andra fall med stöd av vänsterpartiet. S-partiet gick inte så bra i riksdagsvalet, men Stefan Löfven får i vart fall första tjing på att försöka bilda regering. I skrivande stund osäkert hur han lyckas, och i så fall hur.
I hela Norrbotten är det stor oro betr landstingspolitiken, dvs betr sjukhusens vara eller inte vara. I Piteå tillkom dessutom bl a den klantiga och överslätande hantering av sossemajoriteten betr SSU-skandalen, och så skolfrågan, som handlar om indragna skolor i byarna och hur den försämrar för barnen, men också om byarnas överlevnad. Resultatet blev en ordentlig käftsmäll mot s-partiet. Sossarna förlorade sådär 14 procentenheter. I vissa byar utplånades de nästan. Rösterna gick i stället till centern och det nystartade Skolpartiet i Piteå - under förre språkröret för mp, Anders Nordin. I någon mån kan Norrbottens sjukvårdsparti även ha tagit en del "skolröster". Hade skolpartiet haft lite resurser och mera tid hade de säkert tagit än fler röster. Då hade s-partiet kanske inte kunnat fortsätta att regera med vänsterns stöd ens. Eftersom då vänsterns tveksamma inställning i skolfrågan hade blivit klarare.
Alltså, s räknar med att styra i Piteå med vänsterpartiets benägna hjälp. Dvs rimligen blir styret i Piteå ett snäpp rödare än hittills till och med. V säger sig först vilja "utveckla" byarna innan de går emot nedläggningarna av skolorna, om jag förstått det rätt. Vilket knappast är logiskt. För att byarna ska ha livskraft och kunna utvecklas måste först av allt det vara solklart att skolorna blir kvar. Det är grunden för byarnas överlevnad. Då kan man med viss förtröstan tillföra även annat för att ge byarna en framtid, t ex jobb och bostäder och samhällsservice.
Det stora felet med s-styret är ju att sossarna de ser det självklart att de skall ha makten för evigt, att om de "samarbetar" så sker det helt på deras villkor.
På riksplanet har nog sossepartiet insett att de inte är självskrivna att ha makten, de måste lyssna på andra och samarbeta på riktigt. Spela på samma villkor som andra partier. Att s i Piteå därför styr vidare med v till hjälp är därför olyckligt ur demokratisk synpunkt. Men man kan konstatera att oppositionen inte har lyckats föra fram sin politik speciellt väl.
S gick alltså rejält back. SD fick ett par mandat, trots obefintlig kommunal valrörelse och få kandidater. Sjukvårdspartiet gick framåt, medan de vanliga "gamla" partierna gick lite tillbaka. Utom centern vilken tog "skolröster" - i likhet med Skolpartiet.
Löfven verkar ha lärt läxan, har fler gjort det?
Det verkar vara rena fanflykten hos m nu. Väljarna försvann, men även ledningen. Reinfeldt, Borg, Peter Norman, Carl Bildt. M är i en smärtsam process, jag hoppas att de uppfattat väljarnas dom. Att de lär sig läxan.
Löfven har kapat bort v-svansen. Han vill inte ha v med. Bra. Och han vill i stället ha med fp och c. BRA. Då har fp+c chansen till större inflytande över politiken. Större än de haft som stödpartier åt moderaterna, det m-parti som nu faller sönder.
Näringslivet vill att fp och c de tar den utsträckta handen. Gör det!
Inte i första hand för näringslivets och dess VD:ars skull, utan för Sveriges skull.
Samtidigt skulle det visa att fp+c lärt sig läxan av valet. Att spela lakejer åt m, det är inte det folket vill, ivart fall inte mittens tidigare väljare och inte så många av de nuvarande heller.
Löfven har kapat bort v-svansen. Han vill inte ha v med. Bra. Och han vill i stället ha med fp och c. BRA. Då har fp+c chansen till större inflytande över politiken. Större än de haft som stödpartier åt moderaterna, det m-parti som nu faller sönder.
Miljöpartiet bör förstå att de inte kan driva sina mest extrema krav, de blev inte tredje största parti. Gå in i en regering med inte bara s utan även med fp + c.
Näringslivet vill att fp och c de tar den utsträckta handen. Gör det!
Inte i första hand för näringslivets och dess VD:ars skull, utan för Sveriges skull.
Samtidigt skulle det visa att fp+c lärt sig läxan av valet. Att spela lakejer åt m, det är inte det folket vill, ivart fall inte mittens tidigare väljare och inte så många av de nuvarande heller.
Om fp + c återgick till sin mera radikala liberala politik med en rejäl dos av social-LIBERALISM, det skulle kännas skönt. Möjligen krävs då att Björklund och kanske Löf avgår. Men så låt dem gå då. Fp behöver rannsaka sig, spec då partitoppen.
http://www.di.se/artiklar/2014/9/16/naringslivet-satter-press-pa-c-och-fp/
OBS, det gäller inte att "hjälpa" Löfven, det gäller att få en regering för Sverige. En regering där ingen får precis som den vill, där partierna lär den läxa valet gett dem. Alla partier. En regerings om kompromissar sig fram till en hyfsad politik där mera extrema åsikter får läggas åt sidan. En politiks om inte hamnar i någotdera av dikena. S kan inte diktera, den moderatpolitik som fp+c fört i alliansen kan inte diktera. Däremot ge utrymme för den politik som fp och c egentligen borde stå för... i "lagom" mån.
OBS, det gäller inte att "hjälpa" Löfven, det gäller att få en regering för Sverige. En regering där ingen får precis som den vill, där partierna lär den läxa valet gett dem. Alla partier. En regerings om kompromissar sig fram till en hyfsad politik där mera extrema åsikter får läggas åt sidan. En politiks om inte hamnar i någotdera av dikena. S kan inte diktera, den moderatpolitik som fp+c fört i alliansen kan inte diktera. Däremot ge utrymme för den politik som fp och c egentligen borde stå för... i "lagom" mån.
15 september 2014
Valresultatet på riks, vad göra?
En enda vinnare, och en rejält stor sådan, Sverigedemokraterna, det är summa av riksdagsvalet. Ingen vill ta i partiet, men det bekymrar dem inte.
Alliansen gjorde ett väldigt dåligt val, där moderaterna störtdök. Just i valspurten lyckades i viss mån de mindre partierna komma tillbaka, men ingen gjorde något lysande val bland de heller. Kd t ex ligger bara just över spärren och folkpartiet är nu riksdagens näst minsta parti! Det är ett svidande nederlag för den linje Jan Björklund valt för fp, en linje där partiet utöver skolfrågorna i huvudsak underordnat sig moderaterna. Dessutom ville m själva ta hand om alliansens linje i skolfrågorna, utan att det blev bättre opinionsmässigt för det. Väljarna gav ett klart underbetyg till alliansen som sådan, och med extra kraft mot moderaterna.
Att de mindre partierna inte kunde motverka det tror jag beror på just underordningen under m, att de i viss mån försökte profilera sig lite på sluttampen var inte nog. Det kändes inte trovärdigt, och partiledarna betygade att de verkligen inte tänkte ompröva sitt underordnande under m för att t ex genom ett samarbete med andra partier (läs: s) driva igenom det som var (är?) deras hjärtefrågor.
Löfven lyckades inte att nå målet på 35% för s-partiet, hamnade i stort sett på samma resultat som 2010 år katastrofala nivå. Vänsterpartiet gjorde ingen succe heller, men gläds åt att (kanske få ingå i, eller i vart fall få påverka en s-regering. Löfven får en svår sits att hitta lämpliga och villiga samarbetspartners, hur han än vill se positivt på chansen att samverka över blockgränsen.
Miljöpartiet måste vara besviken med sin tillbakagång och frånvaron av plusmandat. Troligen en bestraffning för den socialistiska sväng som mp tagit med de senaste språkrören.
Hur ska Löfven då göra? Hur ska de andra partierna agera?
Tja, han måste samarbeta, över gränsen. Som han flaggat för rätt ofta den sista tiden före valet. Något som inte mp och fr f a inte vänsterpartiet gillat. Nu får de inse att deras stöd inte räcker för en majoritetsregering med s. Hur mycket än v och vänsterflanken inom s vill det. Mp kan nog däremot anpassa sig... (Liksom kd om de får frågan.)
Fp och centern borde ta den utsträckta handen. Kanske, troligen, kräver det partiledarbyten. Björklund och Lööf har ju alltför mycket svurit tro och loven till Reinfeldt. Men möjligen innebär Reinfeldts förestående avgång som partiledare en öppning för fp och c att bli lite mera karska. Och samarbetsvilliga med s (+ mp).
Så borde det bli, men tyvärr ser det mörkt ut just nu. Om det inte lossar inom några dagar så kan det bli en långdragen historia med en s-regering med minoritet och att det blir nödvändigt med nyval inom ett antal månader. Men, det borde inte vara nödvändigt om alla berörda (som jag ser berörda) tar ansvar både för landet - och för sina partiers bästa.
Om jag får tid och lust kanske jag senare analyserar parti för parti mera noga , utifrån min synvinkel.
Alliansen gjorde ett väldigt dåligt val, där moderaterna störtdök. Just i valspurten lyckades i viss mån de mindre partierna komma tillbaka, men ingen gjorde något lysande val bland de heller. Kd t ex ligger bara just över spärren och folkpartiet är nu riksdagens näst minsta parti! Det är ett svidande nederlag för den linje Jan Björklund valt för fp, en linje där partiet utöver skolfrågorna i huvudsak underordnat sig moderaterna. Dessutom ville m själva ta hand om alliansens linje i skolfrågorna, utan att det blev bättre opinionsmässigt för det. Väljarna gav ett klart underbetyg till alliansen som sådan, och med extra kraft mot moderaterna.
Att de mindre partierna inte kunde motverka det tror jag beror på just underordningen under m, att de i viss mån försökte profilera sig lite på sluttampen var inte nog. Det kändes inte trovärdigt, och partiledarna betygade att de verkligen inte tänkte ompröva sitt underordnande under m för att t ex genom ett samarbete med andra partier (läs: s) driva igenom det som var (är?) deras hjärtefrågor.
Löfven lyckades inte att nå målet på 35% för s-partiet, hamnade i stort sett på samma resultat som 2010 år katastrofala nivå. Vänsterpartiet gjorde ingen succe heller, men gläds åt att (kanske få ingå i, eller i vart fall få påverka en s-regering. Löfven får en svår sits att hitta lämpliga och villiga samarbetspartners, hur han än vill se positivt på chansen att samverka över blockgränsen.
Miljöpartiet måste vara besviken med sin tillbakagång och frånvaron av plusmandat. Troligen en bestraffning för den socialistiska sväng som mp tagit med de senaste språkrören.
Hur ska Löfven då göra? Hur ska de andra partierna agera?
Tja, han måste samarbeta, över gränsen. Som han flaggat för rätt ofta den sista tiden före valet. Något som inte mp och fr f a inte vänsterpartiet gillat. Nu får de inse att deras stöd inte räcker för en majoritetsregering med s. Hur mycket än v och vänsterflanken inom s vill det. Mp kan nog däremot anpassa sig... (Liksom kd om de får frågan.)
Fp och centern borde ta den utsträckta handen. Kanske, troligen, kräver det partiledarbyten. Björklund och Lööf har ju alltför mycket svurit tro och loven till Reinfeldt. Men möjligen innebär Reinfeldts förestående avgång som partiledare en öppning för fp och c att bli lite mera karska. Och samarbetsvilliga med s (+ mp).
Så borde det bli, men tyvärr ser det mörkt ut just nu. Om det inte lossar inom några dagar så kan det bli en långdragen historia med en s-regering med minoritet och att det blir nödvändigt med nyval inom ett antal månader. Men, det borde inte vara nödvändigt om alla berörda (som jag ser berörda) tar ansvar både för landet - och för sina partiers bästa.
Om jag får tid och lust kanske jag senare analyserar parti för parti mera noga , utifrån min synvinkel.
14 september 2014
Valsöndagens text, Matteus 7 kap, vers 12.
Jag menar att man ska skilja på politik och religion. Alltför ofta har religionen använts i politiskt syfte. Och då inte bara i det förfärande exemplet i dag där IS/ISIS hänsynslöst dödar, stympar, våldtar i religionens namn. Det har skett i flera religioners namn under seklernas lopp. Präster, mullor och politiker har använt religionen med mycket egna tolkningar för att själva skaffa sig makt och fördelar.
Än idag, också i länder som kallar sig kristna, används religionen i politiskt syfte. Olika partier anser sig till och med vara mera kristna än andra, ja att de till och med är de enda som praktiserar kristendomen på rätt sätt. Det anser jag vara helt fel. Religionen ska och bör inte partipolitiseras.
En helt annan sak är att inom partier och inom den politiska vardagen tillämpa en religions kärna och innehåll. I vart fall om det sker inom partier som hyllar demokratiska och medmänskliga värden, som att göra samhället bättre för oss människor. Vilket ju är (sägs vara) målet för de flesta partier i Sverige.
Det är sådana tankar som slår mig när jag hör och läser dagens text i Svenska kyrkans predikordning den 14 sept 2014, som också är den 13:e söndagen efter trefaldighet, tredje årgången, där predikotexten kommer från Matteus evangelium 7 kapitlet, vers 12.
"Jesus sade, Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna sagt."
Mycket kort, men koncist. Och något som bör begrundas av alla en dag som denna. Inte minst av de politiker som söker mandat att regera. Vare sig de anser sig religiösa eller inte. Och oavsett religion.
Alltså. Det handlar inte om att andra ska göra det vi vill. Att de som inte är partiets väljargrupp ska göra något för oss, för partiets målgrupp.
Det handlar inte heller om att vi, partiets målgrupp, ska låta bli att göra det andra vill.
Det är fråga om ett OCH.
Att OM vi vill bli väl behandlade, få hjälp, sjukvård, få gå i en bra och nära skola, ska ha låga skatter och frihet.
Då ska vi OCKSÅ behandla andra väl, ge dem hjälp, sjukvård, ge även andras barn bra skola nära hemmet. Och skatt efter bärkraft och få leva i frihet.
Solidaritet enl ovan, i politisk mening, innebär inte att kräva fördelar för en själv och den egna gruppen, utan att ge fördelarna även till andra. Att inte bara se till sig själv, den egna plånboken etc, utan att vara medmänskligt rättvisa till andra. Att respektera andras rätt till integritet lika mycket som vi själva vill inte vill kränkas.
Om vi vill bli väl behandlade.
Än idag, också i länder som kallar sig kristna, används religionen i politiskt syfte. Olika partier anser sig till och med vara mera kristna än andra, ja att de till och med är de enda som praktiserar kristendomen på rätt sätt. Det anser jag vara helt fel. Religionen ska och bör inte partipolitiseras.
En helt annan sak är att inom partier och inom den politiska vardagen tillämpa en religions kärna och innehåll. I vart fall om det sker inom partier som hyllar demokratiska och medmänskliga värden, som att göra samhället bättre för oss människor. Vilket ju är (sägs vara) målet för de flesta partier i Sverige.
Det är sådana tankar som slår mig när jag hör och läser dagens text i Svenska kyrkans predikordning den 14 sept 2014, som också är den 13:e söndagen efter trefaldighet, tredje årgången, där predikotexten kommer från Matteus evangelium 7 kapitlet, vers 12.
"Jesus sade, Allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna sagt."
Mycket kort, men koncist. Och något som bör begrundas av alla en dag som denna. Inte minst av de politiker som söker mandat att regera. Vare sig de anser sig religiösa eller inte. Och oavsett religion.
Alltså. Det handlar inte om att andra ska göra det vi vill. Att de som inte är partiets väljargrupp ska göra något för oss, för partiets målgrupp.
Det handlar inte heller om att vi, partiets målgrupp, ska låta bli att göra det andra vill.
Det är fråga om ett OCH.
Att OM vi vill bli väl behandlade, få hjälp, sjukvård, få gå i en bra och nära skola, ska ha låga skatter och frihet.
Då ska vi OCKSÅ behandla andra väl, ge dem hjälp, sjukvård, ge även andras barn bra skola nära hemmet. Och skatt efter bärkraft och få leva i frihet.
Solidaritet enl ovan, i politisk mening, innebär inte att kräva fördelar för en själv och den egna gruppen, utan att ge fördelarna även till andra. Att inte bara se till sig själv, den egna plånboken etc, utan att vara medmänskligt rättvisa till andra. Att respektera andras rätt till integritet lika mycket som vi själva vill inte vill kränkas.
Om vi vill bli väl behandlade.
13 september 2014
Slutdebatten 2014 i SVT
Blockbildningen är olycklig, det visar debatten.
Dock blev jag positivt överraskad igen av Jan Björklund, och även av Annie Löf. Fr f a Jan var lugn och trygg samtidigt som han var aktiv. Göran Hägglund verkade nervös och skärrad. Reinfeldt blev arg en ggn, och märktes f ö knappt alls. Löfven verkade också lite nervös och hade en svår sits att samtidigt låtsas överens med sina blockkompisar och ändå inte bränna broarna till fp och c. V-ledaren körde sitt race, men lyckades inte så bra, liksom det gröna språkröret med hans svada utan större innehåll.
Åkesson var rätt nedtonad, kom inte in i debatten trots att han hade förslag som åtminstone ngn av de andra borde gillat. Det stora undantaget var givetvis flyktingpolitiken och invandringen, där Åkesson talade klarspråk om sin inhumana politik, om än han förgäves försökte ge intryck av att han var mest inv-vänlig... Där fick han rejält mothugg av samtliga andra, fullt förtjänat.
Som helhet en mycket intressant debatt, "lagom" livlig. Upplysande, men gav föga ledning ändå. Och blir nog en spännande valvaka. Beroende på dels hur debatten påverkat folk, och hur många som till slut bestämmer sig. Och hur.
Dock blev jag positivt överraskad igen av Jan Björklund, och även av Annie Löf. Fr f a Jan var lugn och trygg samtidigt som han var aktiv. Göran Hägglund verkade nervös och skärrad. Reinfeldt blev arg en ggn, och märktes f ö knappt alls. Löfven verkade också lite nervös och hade en svår sits att samtidigt låtsas överens med sina blockkompisar och ändå inte bränna broarna till fp och c. V-ledaren körde sitt race, men lyckades inte så bra, liksom det gröna språkröret med hans svada utan större innehåll.
Åkesson var rätt nedtonad, kom inte in i debatten trots att han hade förslag som åtminstone ngn av de andra borde gillat. Det stora undantaget var givetvis flyktingpolitiken och invandringen, där Åkesson talade klarspråk om sin inhumana politik, om än han förgäves försökte ge intryck av att han var mest inv-vänlig... Där fick han rejält mothugg av samtliga andra, fullt förtjänat.
Som helhet en mycket intressant debatt, "lagom" livlig. Upplysande, men gav föga ledning ändå. Och blir nog en spännande valvaka. Beroende på dels hur debatten påverkat folk, och hur många som till slut bestämmer sig. Och hur.
Det här med levande och snabb debatt ... ;)
Konstaterar idag lördag, sista chansen, PT tog inte heller idag in någon av de sju debattartiklar jag sänt dem. Att det gallras under valtider, det är jag van. Men nu verkar det ovanligt selektivt. Tidigare har jag nog fått in ca hälften av det jag skrivit, så ej i år. Dessutom brukade jag, under mina mest aktiva år skriva mycket, mycket mera.
Minns en ggn då jag på lördagen före valet hade minst 4-5 insändare och ett par debattartiklar inne. Fick syrliga kommentarer efteråt från sossepolitiker, som sa att PR var fylld av mina texter. Och just den dagen var det nästan så. Alltför mycket hopklumpat till sista dagen.
De flesta även av de mera framskjutna s-politiker brukade inte orka med att skriva mer än 1-2 insändare under en valkampanj (och sällan så välskrivna heller... ), så det är klart de var avundsjuka på mig. Kanske ägaren (s) sagt till redaktionen att ransonera den där Forsgrens inlägg, vad vet jag.
Men jag har ju under senare år ofta bara haft en-två debattsaker per år. Plus möjligen ett par extra under valkampanjen, och då inte partimärkta.
Men de flesta iår framhöll inte ngt särskilt parti heller (utom ett par som stödde Skolpartiet) , utan var mera resonerande om olika frågor.
Minns en ggn då jag på lördagen före valet hade minst 4-5 insändare och ett par debattartiklar inne. Fick syrliga kommentarer efteråt från sossepolitiker, som sa att PR var fylld av mina texter. Och just den dagen var det nästan så. Alltför mycket hopklumpat till sista dagen.
De flesta även av de mera framskjutna s-politiker brukade inte orka med att skriva mer än 1-2 insändare under en valkampanj (och sällan så välskrivna heller... ), så det är klart de var avundsjuka på mig. Kanske ägaren (s) sagt till redaktionen att ransonera den där Forsgrens inlägg, vad vet jag.
Men jag har ju under senare år ofta bara haft en-två debattsaker per år. Plus möjligen ett par extra under valkampanjen, och då inte partimärkta.
Men de flesta iår framhöll inte ngt särskilt parti heller (utom ett par som stödde Skolpartiet) , utan var mera resonerande om olika frågor.
12 september 2014
Vilka vill samarbeta med Åkessons SD?
I morse redovisade i SR en undersökning om vilka som vill samarbeta med Sverigedemokraterna, SD.
Inget annat parti i riksdagen förstås. Och inte 66% av de andra partiernas sympatisörer heller. Men ändå 25%, som ville att SD, de bör man samarbeta med.
Vilka är då det?
Jag tror att när det gäller moderater så är det sådana som är oroliga för de höga kostnaderna för flyktingarna , och som inte ser det som en investering eller tror att det också finns plusposter.
Och på s-sidan då? Ja, det är nog i stor utsträckning sånna som saknar det gamla sossepartiets politik, de som är rädda för pensionerna, för dålig äldreomsorg etc. Gammelsossar som blundar för de humanistiska skälen för att ta emot flyktingar, men vill ha en hyfsad pension och bättre sjukvård.
Att det skulle vara några rasister (kvar) hos varken moderaterna, sossarna eller de andra partierna i riksdagen tror jag inte. Inte många i vart fall, de har nog reda röstat på SD förra valet.
Det är därför som Åkesson vill mörka rasismen i sitt parti. Rasisterna har han redan. Nu vill han ha de oroliga, men anständiga, som av andra skäl ser positiva saker hos SD.
Rasisterna vet att det är flykting- och invandrarpolitiken som är SD:s hårda kärna. Men det vill Åkesson och hans krets inte att det ska synas för mycket. För han vill nu få röster från "de anständiga" också.
Inget annat parti i riksdagen förstås. Och inte 66% av de andra partiernas sympatisörer heller. Men ändå 25%, som ville att SD, de bör man samarbeta med.
Vilka är då det?
Jag tror att när det gäller moderater så är det sådana som är oroliga för de höga kostnaderna för flyktingarna , och som inte ser det som en investering eller tror att det också finns plusposter.
Och på s-sidan då? Ja, det är nog i stor utsträckning sånna som saknar det gamla sossepartiets politik, de som är rädda för pensionerna, för dålig äldreomsorg etc. Gammelsossar som blundar för de humanistiska skälen för att ta emot flyktingar, men vill ha en hyfsad pension och bättre sjukvård.
Att det skulle vara några rasister (kvar) hos varken moderaterna, sossarna eller de andra partierna i riksdagen tror jag inte. Inte många i vart fall, de har nog reda röstat på SD förra valet.
Det är därför som Åkesson vill mörka rasismen i sitt parti. Rasisterna har han redan. Nu vill han ha de oroliga, men anständiga, som av andra skäl ser positiva saker hos SD.
Rasisterna vet att det är flykting- och invandrarpolitiken som är SD:s hårda kärna. Men det vill Åkesson och hans krets inte att det ska synas för mycket. För han vill nu få röster från "de anständiga" också.
11 september 2014
Oro och ängslan, i valet och kvalet.
En mycket intressant och läsvärd text av Gun Svensson, bloggaren "Farmor Gun", ledde mig till följande kommentar, med koppling till både valet den 14 sept och till tiden därefter.
Oro och ängslan.
Det kan leda till olika reaktioner. Den ena, att det var bättre förr. En annan, det är illa idag, och därför bör vi antingen gå tillbaka till det gamla, eller se framåt och förbättra tillvaron.
Och så har vi ju de som förfalskar både historien och nutiden, och därigenom skapar oro. Som SD. Som tydligen också Ronnie Sandahl i Aftonbladet, som refereras till i Farmor Guns text.
Men oro och ängslan, åt olika håll, beror också på att vi lever i olika verkligheter, och har svårt att se den andres verklighet. P g a t ex sociala klyftor.
I den verklighet jag lever oroas jag av de allt djupare sociala klyftorna. De kanske inte blivit bredare, men onekligen djupare.
Varför?
En förklaring är väl att partierna i hög grad vänder sig till de breda grupperna, de som har det ganska eller mycket bra och lockar och lugnar dem med främst ekonomiska förmåner.
Jag blir oroad av denna förenklade syn på människors prioriteringar, att plånboken är det som styr. Visst vill vi alla ha en hygglig ekonomi, genom egen inkomst, genom en dräglig pension eller genom bidrag. Men därför kan vi faktiskt också vilja känna att vår integritet inte kränks, att vi har frihet och har rätt och möjlighet att fritt uttrycka oss och påverka vårt samhälle med demokratiska medel. Att få och kunna ta ansvar för andra utan att förtryckas av andra.
Därför är det skrämmande att det finns partier och politiker som vill ha makten genom att skapa oro. Som kränker vår integritet genom odemokratisk övervakning. Som blåser under främlingsfientlighet för att få väljare att stödja rasistiska och invandrarfientliga åtgärder. Som tillgriper mer eller mindre sofistikerad censur för att "skydda oss" från andra åsikter än makten själv har. Jag skräms av politiker som baserar sin makt eller maktsträvan på att underblåsa våra sämsta sidor. Egoism, konservatism, rädsla för det nya, girighet, etc.
Oro och ängslan.
Det kan leda till olika reaktioner. Den ena, att det var bättre förr. En annan, det är illa idag, och därför bör vi antingen gå tillbaka till det gamla, eller se framåt och förbättra tillvaron.
Och så har vi ju de som förfalskar både historien och nutiden, och därigenom skapar oro. Som SD. Som tydligen också Ronnie Sandahl i Aftonbladet, som refereras till i Farmor Guns text.
Men oro och ängslan, åt olika håll, beror också på att vi lever i olika verkligheter, och har svårt att se den andres verklighet. P g a t ex sociala klyftor.
I den verklighet jag lever oroas jag av de allt djupare sociala klyftorna. De kanske inte blivit bredare, men onekligen djupare.
Varför?
En förklaring är väl att partierna i hög grad vänder sig till de breda grupperna, de som har det ganska eller mycket bra och lockar och lugnar dem med främst ekonomiska förmåner.
Jag blir oroad av denna förenklade syn på människors prioriteringar, att plånboken är det som styr. Visst vill vi alla ha en hygglig ekonomi, genom egen inkomst, genom en dräglig pension eller genom bidrag. Men därför kan vi faktiskt också vilja känna att vår integritet inte kränks, att vi har frihet och har rätt och möjlighet att fritt uttrycka oss och påverka vårt samhälle med demokratiska medel. Att få och kunna ta ansvar för andra utan att förtryckas av andra.
Därför är det skrämmande att det finns partier och politiker som vill ha makten genom att skapa oro. Som kränker vår integritet genom odemokratisk övervakning. Som blåser under främlingsfientlighet för att få väljare att stödja rasistiska och invandrarfientliga åtgärder. Som tillgriper mer eller mindre sofistikerad censur för att "skydda oss" från andra åsikter än makten själv har. Jag skräms av politiker som baserar sin makt eller maktsträvan på att underblåsa våra sämsta sidor. Egoism, konservatism, rädsla för det nya, girighet, etc.
09 september 2014
Tavelträff, men ingen tia, Stig-Björn!
Måste bara kort kommentera Stig-Björn Ljunggrens krönika i dagens PT (9/9) med rubriken Blockblockering.
Där påstår Stickan Ljunggren att partierna inte skiljer sig så mycket åt. Samt att blockpolitiken är fördummande. Rätt, så långt, men ändå lite snett.
I sakfrågorna och i det allmänna flummet är de alla lika, med undantag för galningarna i SD, som skyller allt på invandrarna men ändå låtsas vilja dölja sin främlingsfientlighet genom att i stället prata om svältande åldringar och hög skatt på pensioner.
Samtidigt så säger man att man är såå oense, att man ger klara alternativ. Dock, hur mycket de ("alla") tjatar om skillnader så ser vi att det alla vill ha är makten, men inte varför de vill ha den. Dvs vi kan inte urskilja någon ideologisk klarhet eller konsekvens.
Då blir vi väljare väldigt trötta och besvikna på politikerna.
Vi vill veta vad partierna står för, vilken värdegrund, vilken kompass de har. Inte bara vad de tycker i en del sakfrågor som just nu diskuteras.
Vet vi vad de står för i grunden, då vill vi gärna att de samarbetar efter valet, för att kunna hitta kompromisser som vi kan leva med. För att visa om man kan hitta gemensamma vägar för de mål man möjligen är ense om.
Alltså. Ge oss klarhet om era ideologier, om ni har några. Så vi kan rösta utifrån det, och vår egen övertygelse. När det är gjort kan ni samarbeta för breda överenskommelser över blockgränserna. Sedan kan vi i nästa val betygsätta er.
Visa korten, och visa ansvar.
Där påstår Stickan Ljunggren att partierna inte skiljer sig så mycket åt. Samt att blockpolitiken är fördummande. Rätt, så långt, men ändå lite snett.
I sakfrågorna och i det allmänna flummet är de alla lika, med undantag för galningarna i SD, som skyller allt på invandrarna men ändå låtsas vilja dölja sin främlingsfientlighet genom att i stället prata om svältande åldringar och hög skatt på pensioner.
Samtidigt så säger man att man är såå oense, att man ger klara alternativ. Dock, hur mycket de ("alla") tjatar om skillnader så ser vi att det alla vill ha är makten, men inte varför de vill ha den. Dvs vi kan inte urskilja någon ideologisk klarhet eller konsekvens.
Då blir vi väljare väldigt trötta och besvikna på politikerna.
Vi vill veta vad partierna står för, vilken värdegrund, vilken kompass de har. Inte bara vad de tycker i en del sakfrågor som just nu diskuteras.
Vet vi vad de står för i grunden, då vill vi gärna att de samarbetar efter valet, för att kunna hitta kompromisser som vi kan leva med. För att visa om man kan hitta gemensamma vägar för de mål man möjligen är ense om.
Alltså. Ge oss klarhet om era ideologier, om ni har några. Så vi kan rösta utifrån det, och vår egen övertygelse. När det är gjort kan ni samarbeta för breda överenskommelser över blockgränserna. Sedan kan vi i nästa val betygsätta er.
Visa korten, och visa ansvar.