I sinom tid gifte han sig med min mor, som var betydligt yngre. Vilket gick mycket bra, jag har aldrig kunnat få en bättre karl, sa min mamma ofta. Min mor var sjuklig och de gjorde på äldre dar en del resor till Medelhavet, inte minst Italien, beroende på mammas behov av varmare klimat än i Sverige. Och nu ska jag berätta en episod, som utspelade sig när jag och mina föräldrar var på Sardinien 1972, om jag minns rätt.
Vi bodde i Alghero på Sardinien, på ett hotell som låg en liten bit utanför själva centrum. Sardinien tillhör ju Italien, men är inte en lika stor turistö som Sicilien. Och folket är, eller var i vart fall då, lite mera kärva, inte så fjäskande för turister som det brukar vara på turistorter. Men vänliga på ett genuint sätt.En dag ville mamma och jag gå in till centrum. Nåja gå, vi tog nog en buss, men pappa var trött, ville stanna och läsa och vila på rummet. Det var väl inte precis sol- och strandväder den dagen, trots att detta nog var i maj månad. Så vi lämnade pappa och begav oss till centrum. Gick runt där några timmar och såg oss om tills vi tröttnade och började gå tillbaka till hotellet, hittade ingen buss som passade.
Vi hade inte hunnit så långt på hemvägen förrän vi såg en liten röd bil susa förbi oss. Förare var en ung och mycket snygg kvinna, bredvid satt pappa. Tja, vi undrade ju vad som hänt. Vart skulle pappa?
När vi så småningom kom tillbaka till hotellet så låg pappa på sängen i rummet och läste. Ungefär som vi lämnat honom.
- Är du tillbaka, frågade vi? Vi såg dig ju i en bil med en ung kvinna för ett tag sedan. Ja, förklarade pappa, jag blev less på att ligga och vila mig, vill ut. Inom parentes kan sägas att pappa gärna ville gå ut, och det betydde att han ville ut och se folk, dvs gå ut på stan. Ja, så då gjorde han det. Gick ut och på väg till centrum, hoppades han skulle hitta oss. Men så tyckte han inte att han kände igen sig, var rädd att han gått vilse.
Men det gjorde honom inte bortkommen. Han hade gått in i en liten butik vid vägen. Han hade en lapp med sig i plånboken med adressen till hotellet. Han visade den och undrade hur han skulle gå för att komma tillbaka till hotellet.
(Jag undrar vilket språk han använde. Italienska kunde han inte, och jag har inget minne av att folket på Sardinien var så bra på engelska. Men pappa brukade klara sig oavsett språk. En gång så diskuterade han jordbruk med en bonde på Rhodos. Bonden kunde lite tyska. Pappa kunde varken tyska eller grekiska, men det gick bra ändå. Allt medan mamma och jag var inne i en keramikfabrik.)
Nå, folket i butiken förstod pappa och hjälpte till. En kund erbjöd sig att skjutsa honom till hotellet. Det var den unga snyggingen. Och därmed hade han hunnit tillbaka före oss.... Oj, vad vi skrattade. Så typiskt pappa. Klarade sig i alla väder. Även om han inte höll sig till de snitslade spåren för turister...
Tilläggas kan att när detta hände var pappa i 80-årsåldern. Ett par år tidigare hade vi tre, mamma, pappa och jag, varit på en turistort utanför Rom. En dag for vi in till Rom på en s.k. utfärd anordnad av researrangören. Hamnade bl a i Vatikanen, lotsades runt givetvis. Men pappa tyckte nog att det var lite trist och kom i samspråk (på vilket språk?) med några hantverkare som höll på att renovera ett mosaikgolv. Allt medan vi andra snällt följde guiden. Vi upptäckte att plötsligt var han försvunnen och undrade givetvis var han var, om han gått vilse. Med oss i gruppen var ett par äldre damer, dvs i pappas ålder och därmed mycket äldre än min mamma. Äsch, sa de, den karln skule vi aldrig vara orolig för, han klarar sig.
Och visst, när turen var över i Vatikanen, så där stod pappa vid utgången. Han hade pratat med hantverkarna men när han var klar så såg han inte oss. Men hade ändå tagit sig till utgången, och sett en del intressant på vägen. Damerna hade haft rätt. Sedan gick vi och åt gorgonzola med nånting och tog ett glas vin på en trottoarservering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar