Nationalism är en fredsfara

Att vara fosterlandsvän var ofta det naturliga för många mer eller mindre lätt konservativa personer, främst i medelklassen och överklassen. Ansågs knappast som farligt i någon mening. Och var det kanske inte heller, om det inte gick för långt.
Tyvärr så kunde det gå för långt, dvs i en slags nationalism som inte bara värnade det egna landet, utan dessutom hävdade att det egna landet och dess innevånare var "bäst", överlägsna andra, och att landet borde expandera. Kunde man påvisa att det fanns landsmän i andra, framför allt närliggande, länder så borde de givetvis "befrias" genom att grannlandet införlivades med det egna.

Om vi håller oss till relativt modern tid så är nog nazismen (nationalsocialismen) ett av de mest markanta exemplen på hur farlig sådan expansionslysten nationalism kan vara. Men nationalism trivs också under andra ideologiska förtecken, som kommunism eller socialism. Till och från behöver inte den farliga expansionslusten någon politisk etikett heller, utan lever sitt eget liv och som det förefaller speciellt gott i ett totalitärt klimat.

I en fungerande demokrati har extrem nationalism av det aggressivt expansiva slaget normalt sett svårt att vinna gehör. Däremot i en ny och svag demokrati finns risken att maktsugna (ofta samtidigt giriga) personer använder nationalism som ett instrument för att ta över och behålla makten. Nationalism utvecklas också gärna i länder med vacklande samhällsekonomi där den demokratiska basen är svag.

Min tes är alltså att nationalism kan förekomma med olika förtecken och används för syften som inte behöver vara annat än att en makthunger som den/de makthungriga inte kan uppnå på demokratisk väg, möjligen då just genom att spela på, som ett instrument för att nå makten.

Vi finner då att det inte bara är den "gamla" nazismen som kan vara aggressivt nationalistisk. Det var i hög grad även den kommunism som gjorde Ryssland till ett Stor-Ryssland under beteckningen Sovjetunionen, som dessutom införlivade ett antal lydstater under sitt välde. Även det kommunistiska Kina är klart nationalistiskt expansivt och oroar i hög grad ett antal grannländer. Och håller ett grepp om andra. Att kommunistledarna i Kina bytt till en vulgär och rå kapitalistisk ekonomisk politik har på intet sätt  minskat de nationalistiska tonerna, snarare tvärtom. Trots ny ekonomisk politik (som också gynnar den politiska klassen extremt) så använder de nationalismen för att behålla makten så länge de kan. Och vad är Nordkorea annat än ett extremt farligt land där nationalism och kommunism kombineras?

Dagens Ryssland under Putin är det för dagen mest flagranta och farliga exemplet på hur farligt det blir när en "ledare" använder och spelar på nationalistiska känslor för att behålla och utvidga sin maktsfär även till grannländer. Putins Ryssland är knappast kommunistiskt i den gamla meningen, men är tveklöst (efter några år med spirande demokratiska försök) ett postkommunistiskt land med auktoritetstro, tro på att det är bra med "starka" ledare, att "Moder Ryssland" ska expandera.
(Nog är det ändå märkligt att så många röststarka "vänstermänniskor" i Sverige ser minst sagt förlåtande på Putin-Rysslands extrema och aggressiva nationalism.)
Den extrema nationalismen har blivit en överideologi, som kan förenas med vad som helst, utom demokrati och fredlig samlevnad med andra.

Nationalism är i dess mera uttalade form, och oavsett "höger- eller vänsterstämpel",  farlig för demokrati och fredlig samexistens inom ett land, men vid makten blir det även en fara för fred, frihet, demokrati och samexistens över huvud taget i hela världen.