Angela Merkel har fått en del gillande instämmanden för sin "balanserade" insats i krisen mellan Ryssland och Ukraina. Dvs att hon vill ha någon form av samtal mellan parterna - och att hon är mycket sval till reaktioner och sanktioner emot Ryssland.
Det är givetvis lätt att instämma i den fromma önskan om samtal, direkta samtal mellan Putin och den Ukrainska regeringen. Det är bara det att Ryssland inte erkänner den regering som parlamentet godkänt som ersättare för den som den till Ryssland flyktade fd president Janukovitj tillsatt.
Angela Merkels negativa inställning till kritik av Ryssland och sanktioner, tror jag tyvärr bottnar i hennes realpolitiska och ekonomiska bedömning av läget, inte i omsorg om Ukrainas suveränitet. Tyskland är beroende av rysk gas. Och är och blir det än mera pga omställningen bort från kärnkraft. Tyskland söker alternativa energikällor inklusive den inte speciellt miljövänliga ryska gasen. Tillgången till (billig) energi är viktigare för Tyskland (och även för andra) än att Putin håller fingrarna borta från Ukraina.
Via Facebook fann jag en intressant länk till en artiken av Alex Voronov i Liberal Debatt. Mycket initierad och bekräftar i allt väsentligt den bild jag har av Ukraina och dess problem.
Således. Det finns en "etnisk" (kulturell-historisk) dimension, som dock är både svårfångad och mycket komplicerad och som underblåses av Putin och hans Stor-Ryska politik. Men i någon mån givetvis även av extremnationalisterna inom Ukraina. Men - som Voronov beskriver - den är inte så stor och entydig som det kan förefalla när dagens kris beskrivs.
citat: "Den senaste ukrainska folkräkningen ägde rum 2001. I den definierade sig 78 procent av befolkningen som ukrainare medan 17 procent såg sig som ryssar. Det bör understrykas att ryss och ukrainare avser här etnicitet – inte nationalitet, samhörighet med en stat och liknande. I ryska språket finns en tydlig sådan åtskillnad mellan ryss och ryssländare.
Det går heller inte att sätta likhetstecken mellan etnicitet och språk. 67 procent ansåg ukrainska vara sitt modersmål. 30 procent angav ryska. Inte alla etniska ukrainare ser alltså ukrainska som sitt modersmål, men de utgör en tillräckligt stor andel för att 22 av landets 25 regioner ska betraktas som ukrainskdominerade enligt denna definition. De tre ryskdominerade är Luhansk, Donetsk och Krim.
Enligt en studie från 2003 gjord av Kievs internationella sociologiska institut visade dock att 53 procent av befolkningen använder i huvudsak ryska i sin kommunikation. Och när Gallup 2008 gjorde en liknande undersökning och lät de svarande välja svarsformulär valde 83 procent det som var tryckt på ryska.
Som synes består alltså inte Ukraina av två distinkta befolkningsgrupper."
Lojaliteten med den Ukrainska staten är stor också i de östra delarna. En förkrossande majoritet även i de östra och mest ryssvänliga delarna röstade för Ukrainsk suveränitet vid omröstningen 1991.
"Men visst finns det skillnader mellan framför allt de yttersta landsändarna i synen på dagens Ukraina och dess historia. Krig, sovjetisk historieskrivning och reaktioner mot denna har satt spår – samt det enkla faktum att människor som lever långt ifrån varandra vet lite om varandras verkligheter."
De två nationalistiska sidorna (Putins Rysslandsnationalism och extremnationalister i Ukraina) utnyttjar och blåser på båda håll upp en konflikt som inte "till vardags" finns bland vanligt folk.
De stora frågorna för de flesta ukrainare (alltså oavsett hur de beskriver sin "tillhörighet") är längtan efter demokrati i västeuropeisk mening (inkl närmande till EU) och längtan efter ett korruptionsfritt Ukraina.
Denna längtan ledde till de långvariga och omfattande demonstrationerna i Kiev (bl a). Men det var något som inte den korrupte och ryssvänlige president Janukovitj gillade, och inte heller Putins Stor-Ryska politik.
Ett Ukraina som tvingas på, direkt eller indirekt, ett Putin-ryskt styre, det lär varken bli av med korruption, antisemitism eller homofobi. Putins Ryssland har ju ett klimat som gynnar korruption, antisemitism, homofobi - och som inte är demokratisk, som inte står upp för mänskliga rättigheter, integritet eller yttrandefrihet. Ett Putin-Ukraina skulle också fördjupa de nationalistiska klyftorna på ett olyckligt sätt.
I skrivande stund talas det om det tillbakadragande av ryska trupper från den västliga gränsen till Ukraina som Putin lär ha beordrat. Givetvis är det ett drag i spelet om Ukraina som Putin gör. Det ska blidka de som protesterar emot Rysslands agerande. Samtidigt är det inte fråga om något tillbaka dragande av de ryska styrkor som redan i stor grad finns inom Ukraina, företrädesvis på Krim. Dessa finns kvar, delvis anonymt "insmugglade" i ryska fordon som avidentifierat sig. Och som "övertalat" ukrainska styrkor att inte göra motstånd. Vilka verkar ligga lågt alternativt kapitulera inför övermakten, möjligen enligt direktiv från regeringen i Kiev som vill lugna ner känslorna för att inte reta Ryssland.
Den ryska björnens sätt att visa musklerna har givetvis orsakat oro även på andra håll, inte bara av principiellt försvar för internationell rätt utan som ett faktiskt hot för andra länder i Rysslands närhet. Och då också för svensk försvarspolitik, där till och med moderaterna inser att Putins upprustning också har sin bakgrund i maktanspråk - som förefallit obefintliga tidigare, men som nu gjorts tydliga.
Krisen är självfallet storpolitik, men har också blivit inrikespolitik. Där fler och fler (även politiker) inser att ska friheten behållas så krävs ett försvar som gör detta tydligt för andra makter.
Och China stöder Putins aggression. Men har problem att förena detta stöd med sin tidigare linje att andra länder inte ska lägga sig i ett lands inrikespolitik. Och ryska Gazprom höjer nu priset på gasen till Ukraina.
PS. Idag tisd em. Kronprinsessan Victoria lär ha ställt in sin resas till Ryssland och Paralympics.
Alltid något. Däremot verkar det som om idrottarna inte ställer in sitt deltagande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar