Henrik Alexandersson (HAX) skriver idag på sin blogg en intressant text med rubriken: "Vem bryr sig om demokratin". Läs den, läsvärd. Inte för att jag håller med om varje detalj, men i princip. Kanske jag i annat sammanhang tar upp några aspekter i den.
När jag läser den tänker jag på allt intressant som står i Hans Linblads biografi över den f.d. fp-ledaren Sven Wedén. Denne var verkligen en sann demokratiförkämpe. Demokrati i djupare mening och ur flera aspekter var ett övergripande värde hos Sven Wedén. Bland annat innebar det att han i så hög grad ägnade sig åt utrikespolitiska frågor, försvars- och säkerhetsfrågor och hade åtskilliga invändningar till den politik som Östen Undén och Olof Palme drev.
Det finns åtskilliga exempel, men jag ska här nöja mig med ett. Bakgrunden är en redovisning i olika syn på försvarspolitik - och givetvis det beryktade "hemliga brevet" som Erlander-Palme använde som argument för att smutskasta Wedén i 1968 års valrörelse. Det år som sovjettrupper i augusti invaderade Tjeckoslovakien för att kväsa de frihetssträvanden och demokratiseringstendenser som uppstått under den s k Pragvåren. Och hur historieskrivning inte bara består i hur en händelse beskrivs utan även att den kan förtigas, som om den aldrig ägt rum.
Mot den bakgrunden beskriver Lindblad det som under Palmes tid kallades Palmedoktrinen. "Palmedoktrinen nämns inte i någon av de tre senaste biografierna om Olof Palme, trots att Palme själv återkom till den gång på gång." Den innebar att det kalla kriget var till fördel för små stater, medan skeden av avspänning mellan USA och Sovjet innebar att respektive makt passade på att utöva påtryckningar på mindre länder.
Det enda ställe där Palme fick beröm för sin doktrin var i Peking, dvs av Kommunist-Kina.
Palme talade också om den inför Paasikivisamfundet. Den finländska erfarenheten var dock den rakt motsatta, att tider av ökad spänning mellan supermakterna medfört kyliga vindar för Finland. Där delade man alltså inte Palmes oro för avspänning. Det känns konstigt att en så stor central tankegång hos Palme bara försvinner i de biografiska eftermälena.
Svensk utrikespolitik präglades länge av Östen Undéns starka undfallenhet inför den odemokratiska sovjetiska grannen, och Palmes ovilja att kritisera förekomsten av kommunistisk diktatur i Sovjet och dess lydstater. Sverker Åström hade ju också i mycket samma inställning, att inte kritisera kommunistisk diktatur, dvs att inte försvara demokratins värde framför diktaturen.
I eftermälena till dessa framträdande socialdemokratiska utrikespolitiker så tonas detta ner, ja "glöms" till och med bort.
Det är också ett sätt att skriva historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar