Alice Babs på knä. Nu får hon inte gå i kyrkan. Bilden från Mats Werners blogg, se nedan.
En del människor har ifrågasatt att programmet presenterades som en dokumentär. Att inte de som fråntagit Alice hennes rättigheter inte fick komma till tals. Nå, nu fick ju "förvaltaren" få komma till tals, hon gav uttryck för hur hon såg på saken. Vilket i och för sig knappast ökade tilltron till hennes lämplighet, eller till de som tillsatt henne. Alice familj lär ha vägrat att uttala sig i programmet. De har i stället gått till kvällspressen och uttalat sig via internet, utan besvärande frågor. Ändå redovisades, menar jag, att det var en svår problematik, och att det fanns olika synpunkter.
Det som programmet centrerade ikring var att ett antal gamla, goda vänner till Alice inte fick träffa henne. Deras önskemål om att få visa sin tillgivenhet för henne avvisas genom förvaltaren. Det visades också att Alice själv ville träffa fler än de hon fick träffa, och det menar jag är än värre. Rimligen måste Alice (och alla gamla och kanske sjuka) själva få bestämma vilka de ska få träffa. Hon är ju ingen farlig kriminell, som måste isoleras från sina kriminella bulvaner! Inte ens om den gamle också är dement!
Demens är inte något som kommer plötsligt. Det kommer sakta smygande. Och därför finns alla chanser i världen att lugnt och sansat avgöra vilken vård och omsorg som krävs, liksom om i vilken grad och hur som denna hjälp ska ske -och det i samråd med den gamle. Att det skulle behövas en förvaltare (som inte ska vara en förmyndare!) måste vara ytterst sällsynt. Och - det ska inte innebära att personens mest elementära mänskliga rättigheter ska fråntas denne! Jag kan inte tro att umgänge med gamla vänner, eller att få ta del av musik t ex, ska försvåra demensen, tvärtom! En dement ska också ha rätt att få uppleva glädje!
Som regel så har dementa också många mer eller mindre klara stunder. De minns och vet mycket och ser sammanhang. Om än inte alltid. Därför ska de också kunna få vara "vanliga" i de stunder de kan. Allt annat är kränkningar.
Att riskera att de, som hjälper den gamle att berätta om sin situation, ska riskera att stämmas för förtal, det är ju horribelt. Advokater bör i stället hjälpa den gamle att återfå sina rättigheter.
Jag vill inte själv riskera att kunna råka ut för detta om jag blir gammal och/eller dement. Jag har ju erfarenhet hur det var för mina föräldrar deras sista tid. De behövde vård och viss hjälp. Men inte att fråntas sina rättigheter. Jag skulle aldrig kunna drömt om att frånta dem någon bestämmanderätt över sin vardag.
Hela denna fråga bör också lyftas till ett större och principiellt sammanhang. Att frågan om de äldres rättigheter tas upp och säkras genom någon slags äldrekonvention eller lagstiftning. Som omöjliggör de kränkningar som skett betr Alice Babs, och som förmodligen skett även betr andra mindre kända, och som kan ske även i framtiden om inget görs.
Avslutningsvis vill jag länka till ett par oerhört intressanta och upplysande bloggtexter, skrivna av några insatta personer.
Det är dels Mats Werner, som går in också på varför och hur förvaltare insats för Alice och för hennes förtvivlan att inte få agera i egen sak, utan tystats. Läs den noga och begrunda.
Där finns också några fina bilder på Alice, tagna av en vän som Alice nu inte får träffa.
Ett litet citat. "”Allt ska tas ifrån mig!” säger Alice Babs som inledning på den inspelning från i mars 2013 som finns att lyssna till på YouTube.
För så är det ju! Allt har tagits ifrån Alice! Bara för att hon fick en stroke och hamnade på äldreboendet Sjötäppan i Saltsjöbaden. Allt togs ifrån henne: hennes hem, hennes tillhörigheter och hennes vänner!
Hon låstes in på sitt rum utan möjlighet att kommunicera med sina vänner för att till slut helt sonika rövas bort till okänd ort. Allt för att förhindra kontakt mellan Alice och en vänkrets som måhända kunde hjälpa Alice att få sina rättigheter tillgodosedda."
Dels också en fin och medkännande text av Ann Allan (gift med trumpetaren Jan Allan, en av Alice vänner sedan många decennier). Hennes bloggtext har rubriken "Hur man vingklipper en sångfågel".
Jag citerar lite: I kvällspressen har de ansvariga för isoleringen av Alice försvarat sitt handlande med att säga att hon mått dåligt efter “vissa besök”. Ingen har dock frågat varför hon mått dåligt.
Det finns en förklaring: Alice öste inför sina nära vänner ibland ur sig sin ilska. Hon upplevde att de var de enda som lyssnade på henne. Hennes förtvivlan över hur hon behandlades, hennes desperation över att i praktiken vara omyndigförklarad gjorde henne sjuk. Och hon blev än mer upprörd då hon insåg att ingen gjorde något för att rädda henne.
Samtidigt stoppades hennes överklagan om förvaltarskapet in under sekretessens beskydd och hon kände att hon trampades till småsmulor, av systemet självt.
Alices vanmakt var stor och hon behövde ösa ur sig. Det var just det hon ofta gjorde under dessa “vissa besök”, vilket fick till följd att hon ibland var uppriven.
Alices vanmakt var stor och hon behövde ösa ur sig. Det var just det hon ofta gjorde under dessa “vissa besök”, vilket fick till följd att hon ibland var uppriven.
Detta talade Alice själv om för mig."
Ann Allan avslutar med: Nu hoppas jag att frågan om förvaltarskap kommer upp till kraftfull konstruktiv diskussion vilket ända från början varit min intention. Och jag upprepar ännu en gång mitt mantra:
Det är hög tid för en Lex Alice."
Jag instämmer till fullo.
Alice Babs var en sångfågel under sina aktiva år. Har uppenbarligen kvar sin musikalitet. Och nu tog hon sig ton igen. Om sin situation. Varvid hon sattes i bur.
Alice Babs ska inte sitt isolerad i en bur. Inte hon, och inte någon annan heller, bara på grund av ålder eller att hon/han drabbats av demens i skiftande grad.
Även Ann Allans text har en fin bild av Alice, tagen av Jan Allan.
Det är skamligt att behandla en människa såsom Alice Babs blivit behandlad. Alla har rätt att umgås
SvaraRaderaoch träffa vänner. Speciellt viktigt för henne då hon har svårt att röra sig.