Är det alltid fel att stödja glesbygden?

Ska en kommun inte få stödja butiker i glesbygd? Det tycker inte Konkurrensverket. Vilket Piteå kommun gör, men inte får enligt Konkurrensverket. I de flesta fall har nog KV rätt, stöd med skattepengar snedvrider konkurrensen.
Men här har de inte rätt. Eftersom i vart fall de byar som är aktuella i Piteå kommun finns ingen konkurrens att snedvrida. Det är långt, långt till närmsta butik, inte gång eller cykelavstånd precis. Det är för få invånare för flera butiker, och en stor del av befolkningen är äldre.
Utan stöd skulle butikerna få läggas ner och invånarna stå helt utan butik. Att köra flera  mil till stan är inte att tänka på, och alla har inte bil, t ex p g a för hög ålder. Så då blir det enda alternativet för de äldre (förutom att lägga sig ner och dö svältdöden) att i förtid hamna på ett äldreboende - i någon större by eller i stan. Vilket också lär leda till för tidig död.
De yngre flyttar förstås också. Och så dör byn.

Det är också så att butiker i byarna ofta söker förbättra sin lönsamhet genom att också stå för annan service för invånarna, sådant som post, utlämningsställe för mediciner etc, ja t o m för Systembolaget.  Dör butinen så försvinner även den servicen.
Självfallet ska inte butiker som klarar sig bra (dvs får en liten vinst så att ägarna överlever också)  få stöd.  Men när det inte går runt, trots att det finns ett behov för byborna, då föreligger väl "synnerliga skäl".

Se vad Piteå-Tidningen skriver.

Massregistrering och demokrati - vi får inte skrämmas till tystnad

Apropå detta med registreringsraseriet. Både betr romer (i flera register) och andra.

I grunden är detta massregistrerande tillkommet för att det finns en vi-dom-känsla hos dels myndigheter, dels hos politiska makthavare som har svårt med att inse vad demokrati innebär. Man vill ha koll på vad folk gör, vad folk tänker, alla misstänks, och man vill inte att folk ska våga säga, skriva och tycka fritt.

Därför vill och får FRA en lag (det som kallas FRA-lagen) som tillåter det mesta, med en fernissa av tillsyn som ska låta oss tro att de gör bara "behagliga" ting, lagligt. Men som gör det legitimt att konsekvent bryta till och med emot de alltför vida lagar som finns. 

Därför köper och säljer eller byter  "våra" myndigheter uppgifter om oss som myndigheterna behagar. Därför känner enskilda polismän och andra tjänstemän att det är OK att göra som de själva vill - och de upprättar register ("analysfiler") "som kan vara bra att ha, utifall att"...  utifrån alla möjliga  och omöjliga sorteringsprinciper där etnisk tillhörighet bara är en grupp. När det gäller FRA finns i praktiken ö h t ingen begränsning till grupp - allt om alla kan tas in.  

Minns begreppet sociogram. Skyldig genom bekantskap, med bekantas bekanta, genom att råkat ha befunnit sig på en plats där något hänt samtidigt, eller tidigare eller senare. 

Genom registren så säger sig  polis m fl bekämpa brott och terrorism. Men det klarar de ju inte! Massregistren blir för stora och ohanterbara. 

Självfallet måste polisen få föra anteckningar över misstänkta. Men inte över andra, inte över hela grupper. Och så fort någon inte är misstänkt längre ska den tas bort ur dessa tillfälliga "analysfiler". OCH man kan och får inte registrera hela grupper eller ett helt folk.  Det är emot alla demokratiska principer. 

Därför  får vi  inte låta oss skrämmas att hålla tyst. Då har dessa demokratins dödgrävare vunnit. 

"Vem tror du att du är? "

"Vem tror du att du  är?" 
Det är ju tveksamt.
Men polisen vet. Och SÄPO + FRA. Och därmed även våra översåtar. 
 Det vill säga.  De tror sig veta. Och de säljer eller byter bort och till sig det som de tror sig veta om dig, 

Den vettlösa registreringen av romer är bara det senaste i denna allt mer hysteriska jakt från myndigheternas sida på allt och alla. Att samla på sig, massregistrera allt mellan himmel och jord, bara för att det kan vara bra att ha.  Alltså, varje människa är misstänkt för något - förr eller senare. Utom förstås myndighetspersonerna själva. Med eller utan sanktioner uppifrån. I detta land utan civilkurage. 

När ska detta sluta?  
Började det med Watergate? Knappast, men det var ett steg i fel riktning. Men mera fart på eländet blev det i och med September Eleven 2001. Och i Sverige ytterligare några rejäla snäpp i och med FRA-lagen, som öppnade fördämningarna för alla övervakningsgalna byråkrater och politiker. 

Det har länge varit dags att sätta klackarna i backen och stoppa detta. Men det behövs rejäla besked från väljarna.  Att piratpartiet kommer in i riksdagen nästa år kunde vara ett sådant besked. 

Louis Armstrong on the Sunny Side

Jag hade inte hört inspelningen på länge, länge. Borde förstås ha anat att detta är en Ludde i fin form. Liksom på de oftare hörda två spåren med hans All-Stars på samma skiva. Detta handlar alltså om Louis Armstrong när han vid Newportfestivalen 7 juli 1958 frontar Newport International  Jazz Band, ett storband i andra sammanhang också kallat International Youth Jazz Band. En kombination av yngre musiker, bl a svenskarna Bernt Rosengren (ts) och Kurt Järnberg (tb) men också sådana som t ex Albert Mangelsdorff, Dusco Gojkovic, Jan Wrobleski, Ronnie Ross och Gabor Szabo.

"Ungdomsbandet" hade ett set före Armstrongs avslutande final på söndagskvällen. Tydligen såg festivalledningen det som en god idé att låta Armstrong fronta de unga kommande stjärnornas storband före det egna ssetet.  Vilket Armstrong tar på största allvar, visar att gammal är äldst. När jag nu lyssnar på inspelningen, som återfinns på en dubbel-LP på CBS, så finner jag att Armstrong dominerade On the Sunny Side of the Street helt. Först med trumpeten i introduktionen, sen med ett vokalinslag och så med mera trumpet igen. Spel på mycket hög Armstrongklass. Ungdomsbandet fungerar mest som bakgrund, effektivt men anonymt trots de uppåtgående namnen i det.

Det är dryga sex gyllene minuter.

Premiepension - varför och hur?

För en liten tid sedan skrev jag på internet (FB, ej bloggen) apropå Stefan Löfvens utspel om premiepensionerna att de borde avskaffas. Utformningen han tänkte sig verkade oklar, men jag påpekade att den del av dagens pensionssystem som bygger på det gamla ATP är en kedjebrevskonstruktion. Däremot är premiepensionsdelen ett fonduppbyggande som ger en garanti för att det över huvud taget kommer att finnas någon pension som bygger på det man själv tjänat in. Och är i viss grad oberoende av politikernas klåfingrighet.

Det s genom Löfven inte gillar är att PPM-systemet idag konstruerats på att individen själv ska fatta beslut om hur pengarna ska placeras, att de ska placeras i (ett antal) olika fonder med höga avgifter, och att PPM i sig kostar en hel del i förvaltning.

Nu är det inte självklart att man ska slänga ut barnet med badvattnet!
Som ekonomen Stefan Engström skriver i SvD Brännpunkt (den 18 sept 2013) så används termen "fonderat pensionssystem" synonymt med "individuella val", men det är två olika saker.

Att socialdemokraterna med sin kollektivistiska syn inte gillar individuella val, det kan jag förstå. Jag däremot menar att man som individ ska kunna få välja själv så mycket som  möjligt.  Men, givetvis kan det finnas faktorer som gör individuella val mindre lämpliga.  Det är möjligt att det är så i detta fall, men det bör nog utredas mera.  För visst är det så att dagens system är svårt för många att sätta sig in i, på grund av både brist på tid och brist på tillräckliga ekonomiska kunskaper - inte minst om Sveriges framtida ekonomi....
Det leder till stora administrativa kostnader, liksom till feta inkomstmöjligheter för mer eller mindre kunniga pensionsrådgivare. Vilket ju inte kan vara syftet!
Samtidigt ska vi ju erkänna, och beklaga, att bankers och försäkringsbolags olika privata alternativ för pensionssparande är minst lika svårgenomskådliga och med än högre förvaltningsavgifter - och statliga pålagor.

Nå, att införa en mera direkt koppling mellan intjänad inkomst och pension, i stället för att vara beroende av framtida generationers arbetsvillighet, inkomster och framtida politikers kunskaper och klåfingrighet, det måste vara bra för pensionernas bevarande. Fondering av intjänade medel som grund för största möjliga del av pensionen, det måste vara en bättre metod än ett gigantiskt kedjebrevssystem.

Hur fonderingen ska ske och hur stor grad av valfrihet i denna placering som är lämplig och möjlig, det är en annan historia. Vilket Stefan Engström (se länken) förtjänstfullt påpekar.
Avsikten måste ju vara att upprätthålla en grundtrygghet i pensionssystemet!
Och givetvis att pensioner inte beskattas högre än arbetsinkomster!

Louis A spelade tillsammans med svenske Bernt Rosengren och Kurt Järnberg!

Bernt Rosengren (ts) och Kurt Järnberg (tb) spelande i samma orkester som Louis Armstrong (tp, voc), kan det stämma. Jomen visst!
Såg i (nyinköpta) diskografin av Hans Westerberg om Louis Armstrongs inspelningar detta. Louis spelade med Newport International Jazzband, där bl a dessa svenska jazzmusiker ingick, 1958 "On the Sunny Side of the Street".  I boken (som har några år på nacken) finns ingen notering om att detta utgivits på platta.

Det kändes som detta var en nyhet för mig. Snudd på sensation. 1958 var ungdomarna Rosengren och Järnberg representanter för den nya, moderna jazzen. Louis Armstrong var den store giganten och stjärnan, ännu i bästa form och skaparkraft. Men definitivt inte en person som av samtidens jazzvänner sågs som "modern".  Vad nu det är.

Men, minnet sviker. För säkerhets skull kollade jag i mina skivhyllor. Där finns för många skivor, både LP och CD och annat. (Om det nu kan bli för många, annat än på så sätt att jag knappast lär hinna spela ens en bråkdel av dem en gång till under min livstid.)
Där fanns en dubbel-LP med höjdpunkter från Newportfestivalerna 1956, 1958 och 1963 (CBS 88605). Innehållande bl a spåret med ungdomsorkestern och med Louis Armstrong!  Albumet köpte jag för trettio år sedan, så nog har jag lyssnat på det ett antal gånger, men mindes inte detta.  Nu måste jag förstås hinna spela den igen.

F.ö. ingår flera av de nummer som Louis och hans All-Stars spelade vid samma tillfälle i den klassiska filmen Jazz on a Summers Day".  Se den!

Slutligen, skulle vara kul att veta om Bernt R och Kurre J har några intressanta minnen från just detta att spela med Louis Armstrong ?!

Här Louis i Newport 1958, från filmen. Tyvärr hittade jag inte spåret med svenskarna på Youtube. Men håll tillgodo!

Hans Lindblad om bristerna hos dagens myndigheter - utan ansvar

Jag nämnde igår i ett mail till Hans Lindblad om hur jag såg på sossarnas svek i FRA-frågan, (de backar ju i sitt motstånd) och den ljumma reaktionen, inte minst från politiker, betr de aktuella skandalerna med USA:s massavlyssningar, massövervakning och FRA:s inblandning i detta, med mera. Fick detta mail som snabbt svar:

Lars-Erick,

Jag har ju skrivit om ämbetsmannavälde och hårt kritiserat att det formella ämbetsmannansvaret är avskaffat. (I praktiken ställdes inte tjänstemän till ansvar tidigare heller.)

Engla i Stjärnsund skulle levat idag om polisen inte varit häpnadsväckande slapp rörande utredningen av gärningsmannens förra mord.

Om FRA nu handlat i strid mot gällande lag så är det ju inte myndigheten i sig som kollektiv, inklusive vaktpersonal, som har ansvaret. Det är naturligtvis generaldirektören och ett antal chefer under honom som bör bli föremål för förundersökning i mening att ställas inför rätta. Olagligt agerande kan inte lämnas därhän bara för att lagbrytarna är statliga chefer.

Det mest absurda är när myndigheter åläggs viten. OK om det är pengar som de anställda betalat in. Men man kan inte ta pengar från skattebetalare för sådana ändamål. Det är inte myndigheter som bryter lag, det är individer. Och genom centralstyrning är det i praktiken nästa bara chefer när det gäller större brott. Lägre anställdas brott gäller ofta enklare saker.

Ansvar är enligt min åsikt alltid personligt. I försvaret blev det en rättegång rörande en värnpliktig som tagit två i stället för en smörklick. Men generalerna som misshushållade med miljarder ställdes aldrig till ansvar.

De personer som gav ekot uppgifter om Försvarets forskningsinstitutets olagliga bulvanföretag rörande Saudiarabien borde träda fram och hyllas. En hemligstämpel som bara avser att dölja kriminellt agerande har ingen moralisk giltighet.

Den största bristen i dagens Sverige gäller civilkurage.

Hälsningar
Hans
----------

Alltså, ämbetsmän ska göra sitt jobb, gör de inte det eller bryter emot lagen, ska de ställas till ansvar, personligt ansvar.  Statliga-offentliga tjänstemän ska inte vara slappa, lata eller okunniga. Även statliga chefer ska straffas när de begår lagbrott. Lagbrott/kriminalitet  ska inte döljas under hemligstämplar. 
Den som avslöjar olagligheter hos myndigheter ska inte straffas utan hyllas. 

Anna Lindh, tio år efter

TV-dokumentären om den levande Anna Lindh, väckte många minnen. Tom Alandh är en utomordentlig skildrare, dokumenterare. Nå, till sak.

 Sverige och framför allt, sossepartiet skulle nog ha sett annorlunda ut om Anna Lindh fått leva. Göran Persson hade kunnat avgå lite tidigare och Anna Lindh hade tagit över som partiledare. Och hon hade nog varit en för stark motståndare för Reinfeldt att klara av. 
Jag upplevde inte att hon var en stor nytänkare,  men hon var entusiastisk och gav glädje och entusiasm till sin omgivning.  Många av de partikamrater som intervjuades mindes henne med uppenbar förtjusning. Hon var radikal men öppen för samtal, samtidigt som hon nog ändå i botten var en partigängare.
Jag såg henne som en meningsmotståndare som man kunde respektera. Samtidigt kan man konstatera att hon i sin vänliga-sociala pratglädje inte alltid uträttade så väldigt mycket. Som t ex som miljöminister. 
Ett perfekt val sa Ingvar Carlsson. Och avslöjade därmed att s-partiet och hans syn på miljöfrågorna nog mest var prat.  Men nog blommade hon ut mera, som framgick av Tom Alandhs utmärkta dokumentar visade, när hon blev utrikesminister.
 Carl Bildt hade en reserverad min och ton i sina kommentarer om henne. De var  ju mycket olika personligheter och Bildt är mera av den strikte och kylige diplomaten, medan Anna Lindh hade ett större känsloengagemang, visade sunda mänskliga reaktioner. Vilket fortfarande inte är så vanligt i utrikespolitiken.

En viktig plump i protokollet är den utvisning av "Egypten-svenskarna"  som ägde rum under Anna Lindhs tid. Mona Sahlin sa att hon förstått att frågan plågade Anna Lindh in i det sista.  Vem som bar ansvaret är svårt att veta, de övriga inblandade, som Göran Persson och div medhjälpare i UD försökte svära sig fria. Kanske det kan ses som ett kollektivt ansvar, som ledde till att ingen av de som borde tagit ansvar ansåg sig skyldig. Och kanske gnagde det i Anna Lindhs samvete.  Vad vet jag. 

I sammanhanget vill jag påpeka att det som f.d. riksdagsmannen och genuine liberalen Hans Lindblad (fp) ser som den största bristen i dagens Sverige är civilkurage. Och att ämbetsmannaansvaret borde återinföras.

Liberaler och andra betr dagens integritetsskandaler

Björn Elmbrant beskriver i Dagens Arena  hur en del mer el mindre liberala företrädare för c och fp agerat i frågan om FRA-lagen. Detta mot bakgrund av dagens skandaler på temat.  Med en liten släng på slutet om Birgitta Ohlssont. 

Men visst är det intressant att Elmbrant (s) inte frågar sig var sossarna står idag. Som  Gun Svensson, piratpartiet, påpekar i en kommentar på Facebook. . Man kan konstatera att liberalerna sitter trångt idag inom fp och c, att m också manglade ner den i denna fråga liberala företrädarna. Reinfeldt var verkligen brutal i sitt fördömande av de som tyckte annorlunda som han gjorde - och gör.  Socialdemokraterna sade så sig vilja riva upp FRA-lagen, men idag finns inga som helst liberaler inom sosse-partiet i alla fall. Ingen i de ledande skikten som hittills vågat öppna munnen i alla fall. 

De liberaler som finns idag, de är pensionerade (oftast folkpartister, som Hans Lindblad m fl), som "förflyttats" ... eller  är partilösa. (som jag).  De har åkt ur riksdagen eller tystats.  De centerpartister som ett tag vare emot FRA-lagen är tysta. Ett litet undantag verkar ändå EU- och demokratiministern Birgitta Ohlson. Hon röstade inte för FRA-lagen, men förhoppningen från partiledningen (Jan Björklund och Johan Pehrson) var väl att hon skulle hålla tyst när hon fick bli minister...  Det verkar inte riktigt ha lyckats, hon har ju t o m käftat emot  Reinfeldt och nu protesterar hon och säger att det gått för långt.  Det är ju i alla fall något. 

 Men tyvärr lyssnar inte media på de liberala protesterna från partilösa eller besvikna liberaler inom partierna. Och trots att media uppmärksammar skandalerna i sig, så blir det bara krusningar på ytan i opinionen ... 

Vad händer med demokratin, med integritet och mänskliga rättigheter om till och med de partier som säger sig vara liberala sviker?  Att partier som förespråkar andra ideologier sviker, som sossarna, det är ju inte annat att vänta.  

Den nya samhällspyramiden - klyftorna i Sverige

Jag skrev för några år sedan några bloggtexter om det tredelade samhället. Jag minns att de rönte viss uppmärksamhet och gillande. Leta gärna efter dem igen med någon sökmotor.
Ser nu att i Affärsvärlden, av alla tidningar, så finns en artikel, signerad Lotta Dinkelspiel ("fint namn") en väldigt intressant artikel som har starka beröringspunkter med mina resonemang om det tredelade samhället.

Jag har inga större invändningar emot artikeln, men vill tipsa om den och kommentera något. I artikeln sägs att klassklyftorna ökat under se senaste femton åren. Jag menar nog att det började något tidigare, vilket indirekt framgår även av artikeln.  Jag skulle säga att  det började under Göran Persson(s) tid, i någon mån (som grund) redan när han var skolminister, sedan finansminister och än mera som statsminister.
Utanförskap är det ord som används i artikeln i Affärsvärlden, och ironiskt nog är det samma ord som Reinfeldts moderater använder (använt?) för att beskriva vad de ville minska... Tyvärr har de slagit in på samma väg som Göran Persson och sossarna och fortsatt fler steg, med resultat att utanförskapet ökat. Om det var avsett eller inte, det låter jag vara osagt.

Med exemplifiering av några konkreta fall visar Dinkelspiel hur det gått till, och det mycket utförligt och belagt med statistik. Dvs de konkreta fallen är inga unika undantag.  En mycket viktig faktor till utanförskapet är den kraftigt ökade arbetslösheten. Så var t ex i början av 1980-talet arbetslösheten ca 3%, men då ansågs det fortfarande som en hög arbetslöshet. Idag skulle 3% anses som en mycket låg arbetslöshet... Så kan det gå, när inte haspen är på.

Men inte bara långtidsarbetslösa utan även långtidssjuka och förtidspensionärer anges som förlorare för den samhällsutveckling som skett. Och observera, den utvecklingen har till stora delar sin grund i politiska beslut, om arbetsmarknad och i urholkade sociala skyddsnät.
 Några små citat.
"Enligt arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv lever över en miljon människor i Sverige i det som kallas ”utanförskap”. Det definieras som de som vid ett givet tillfälle erhåller A-kassa, sjukersättning eller annan form av ekonomiskt bistånd plus de som befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt urholkas det svenska socialförsäkringssystemet, där ersättningsnivåerna numera ligger långt från Europa-toppen." (Mina kursiveringar.) 

"Den stora överraskningen i OECD-rapporten i våras var knappast att klyftorna i Sverige ökar. Det visste vi redan. Nej, nyheten var att Sverige är det land i västvärlden där skillnaden mellan de som har det bäst och de som har det sämst har ökat mest."
"Om ungdomsarbetslösheten och integrationen är regeringens två största bekymmer, så får sjukskrivningarna sägas vara det tredje. Under åren strax innan och efter millennieskiftet ökade belastningen på sjukförsäkringen kraftigt."
"Det finns undersökningar som pekar på att människor blir sjukare av att vara sjukskrivna. Men de senaste siffrorna pekar samtidigt på att folk inte heller blir friskare av att arbeta."

Jag vill förtydliga att det sista givetvis först och främst gäller de som är sjuka. Att tvinga ut sjuka i arbete gör dem inte friskare. Men i några (få?) fall kan tillfrisknande underlättas av att den sjuka successivt och gradvis kan få återgå till sitt arbete (om det inte är arbetet som gjort honom/henne sjuk!). 

Det är som sagt en väldigt intressant artikel, som bör leda till eftertanke. Läs den! 

Obamas dilemma, bomba eller överge lidande människor

Att ingripandet i Irak delvis byggde på felaktig information är nog de flesta överens om. Hur det blir med ett ev ingripande emot mördarregimen i Syrien vet vi inte i skrivande stund, varken om, eller bevisens värde betr förekomsten av kemiska stridsmedel. Men håll med om att det är ett stort dilemma hur en demokratiskt sinnad omvärld ska kunna arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter i så extremt hårda diktaturer som Irak och LIbyen var, och som Syrien och NordKorea är. 
Det går inte att bomba fram demokrati. MEN, möjligen går det att få bort en brutal och hänsynslös diktatur. Och om en oppositions lyckas göra sig hörd så vill den ju ha hjälp utifrån emot diktaturen. Till pris av även mer el mindre oskyldiga drabbas, dock. Vilka även skulle ha drabbats av regimen om den fått fortsätta. Men ett jätteproblem är att vi aldrig (nästan aldrig) kan vara säkra på om det som kommer efter tyrannen blir demokratiskt. Det är som att välja mellan pest och kolera.

Jag förstår Obamas tvekan att ingripa i Syrien. Han vill ju hjälpa de demokratiska krafterna och stoppa Assads blodbad på det egna folket. Men han har inte precis ett entusiastiskt folk bakom sig. USA:s folk har aldrig varit så pigga på att hjälpa andra folk.. Och de presidenter som till slut mer el mindre mot sin vilja tvingats ingripa har sällan mötts av tacksamhet varken från det egna folket eller de hjälpta. Var vore världen idag om inte USA hjälpt Europas demokratiska länder både i WW1 och WW2? 

En annan sak är att USA(s styrande) gjort "ett och annat" mindre genomtänkt ingripande under senare decennier också. Men - vem annan skulle ha gjort det? För människor och länder som lider under förtryck ropar efter hjälp?

Att Putins Ryssland per automatik ställer sig på förtryckarnas sida på samma sätt som Sovjetunionen gjorde, det är ju ett starkt bevis för att Putins Ryssland inte är en demokrati annat är till namnet. Hur ska Ryssland komma på rätt spår igen (det var ju på gång ändå)? Går det med icke-våld? 

Jag skulle gärna vilja tro att icke-våld alltid vore en framkomlig väg. Men det är en väg som nog förutsätter en hel del lidande ändå hos folket och att regimerna är någorlunda "demokratiska" och/eller lyhörda för världsopinionens tryck. Vilket ju inte hårda diktaturer brukar vara.