Mary X Jensen har i en bloggpost ett intressant resonemang om bloggandet, dess framtid och villkor. Hon ställer där frågan om det politiska bloggandet har någon framtid.
Jag har inte kollat någon statistik (det finns säkert!), men även om antalet politiska bloggar möjligen ökat så är min subjektiva uppfattning att aktiviteten drastiskt minskat under de senaste dryga två åren. Med viss återhämtning strax före valet 2010.
En orsak är utan tvivel att Facebook (och möjligen twitter) tagit över en stor del av aktiviteten. Där blandas dessutom politik med vardagens trivialiteter i en (o)skön blandning. Att skriva en-två rader på FB verkar kännas lättare än att skriva en något längre text på en blogg. Och kräver kanske mindre pregnans.
Visst kan det, ibland, bli en viss debatt kring ett FB-inlägg, och enstaka gånger ett rätt omfattande diskuterande. Men som regel (varje regel har som bekant undantag) blir det rätt ytligt på FB, om ens någon reaktion alls utöver några klick på gilla-knappen.
FB:s tillväxt har också inneburit att kommenterandet på bloggarna minskat kraftigt också. Trots att många bloggare "annonserar" sina bloggposter på FB så verkar det som att de eventuella kommentarerna till bloggen kommer på FB, där det ofta är tydligt att den som kommenterat på FB inte läst den bloggpost som han/hon kommenterar...
Mary Jensen snuddar vid det faktum att många (de flesta) politiker som nyttjar FB och/eller bloggar, de använder dessa fora som megafoner. De vill bara föra ut sitt budskap, kommenterar eller diskuterar inte de eventuella svar som inkommer.
Det är givetvis något som starkt reducerar värdet av deras bloggande och fb-aktiviteter. Samtidigt minskar det intresset för att använda bloggar och FB för diskussion om viktiga samhällsfrågor.
Människor som inte är partipolitiskt aktiva men som har ett intresse av att delta i det demokratiska samtalet vill givetvis ha en reell möjlighet att diskutera med de som har makten. Den som vill ha diskussion nöjer sig inte med att höra en monolog.
Att så många politiker inte inser det är illavarslande. I vart fall för dem själva. Samtidigt kan det faktiskt leda till att engagemanget för samhällsfrågor tar sig andra vägar och/eller förs i andra grupper än inom de krympande, nuvarande partierna.
Jag är en man i mogen ålder med brett samhällsintresse på socialliberal grund. Därtill mycket musikintresserad. Det är främst samhällsintresset som dokumenteras här, enstaka notiser av privat eller allmän karaktär kan förekomma. I likhet med Lord Acton (brittisk liberal på 1800-talet) anser jag att: ”Makt verkar korrumperande, och absolut makt korrumperar absolut. Stora män är nästan alltid dåliga män. Det finns ingen värre irrlära än att ämbetet helgar dess innehavare.”
Detta blir väl vad vi själva gör det till om vi slutar uppröras över att vi måste dela tiden om andras uppmärksamhet med i våra ögon mera triviala ting. Varför tycka illa vara att vi idag kan se med våra egna ögon vad som rör sig i folkdjupet och navigera därefter. Tidigare fanns allt detta under ytan. Den yta som mestadels speglades i gammelmedierna. Om de etablerade politikerna vill ansvända sociala medier som megafoner, är det väl helt OK om de inbillar sig att det är hållbart i längden ;) Själv har jag av hälsoskäl varit a f k men för den skull inte slutat fundera över den kommunikationella revolution, som vi befinner oss i, och där det (med lån av ord från statsvetarna Ulf Bjereld och Marie Demker) handlar om makten över ordet samt sättet att organisera kunskapsproduktionen.
SvaraRaderaI boken Kunskap Kommunikation Kontroll kan du under rubriken "Piratpartiet och Informationssamhällets politiska skiljelinjer" läsa mer om deras analys av politiken i vår tid och varför PP uppstått som politiskt parti och vad som kan tänkas ske inom en överblickbar framtid. Efter att ha läst deras analys ser jag framtiden an med tillförsikt. I den breddningsprocess som nu pågår inom PP hoppas jag att PP:s förankring i den liberala frihetstraditionen blir ännu tydligare samtidigt som vi ökar vår medvetenhet om vår roll i den nya revolution som pågår. Tänker i vart fall försöka påverka i den debatt som pågår här http://breddning.piratpartiet.se/
Farmor. Ja, gammelmedia anser sig nog än idag avspegla folkdjupet. Men vi anser nog båda att det är si och så med det idag. Det är mest ytan som syns, inte djupet.
SvaraRaderaOch ditt konstaterande betr politikerna stämmer bra med mitt resonemang. Dvs de får skylla sig själva om vi andra går andra vägar, t ex kräver 2-vägskommunikation. Och får vi inte det, så....
Men vad som ska hända står skrivet i stjärnorna. Jag är bekymrad över att bloggandet o kommenterandet där minskat så drastiskt. FB är inget bra alternativ, spec som politikerna är "restriktiva" med kommentarer där med.
Man kan hoppas på både PP och t ex liberaldemokraterna el debattgruppen socialliberalerna. Hur realistiskt det är, det är en annan fråga.
Bra skrivet Lars-Erick. Men det hänger mycket även på oss politiska bloggare, att se till vår egen livskraft och genomslag. Vad jag tycker mig se är att det är ett fåtal som vill något, de flesta kanske har tröttnat och skaffat sig egna liv.
SvaraRaderaDe "riktiga" journalisterna har gjort bloggandet till en utökning, av det egna skrivandet i media och tillför inte mer än så. De citerar och hänvisar enbart till sina egna kolleger och inte till de ideologiska medborgarjournalisterna, vilket medför att folk tröttnar när de enbart dissas.
Yes, Jens. De etablerade journalisterna använder bloggar och FB precis som politikerna gör.
SvaraRaderaDvs snävar in det eventuella samtalet på ett sätt som inte känns bra.
Papperstidningarnas insändarsidor är fortfarande en obetalbart effektiv (men gratis!) plats för att nå många läsare! Jag ser dem som gratis annonsplats. Problemet är att man där begränsas av insändarredaktörernas goda vilja (kommer man in eller inte?) samt det delvis därmed sammanhängande kravet på korthet, som ibland är till fördel för pregnansen, ibland till nackdel för djupet i analysen.
SvaraRaderaBloggen är nog för mej av störst värde som "arkiv", men jag blir enormt uppiggad av de enstaka kommentarer jag får ibland av dej Lars-Erick och andra. Tack för meningsutbytet!