Än finns det liberaler med en kompass som visar rätt. En av dem är Hans Lindblad, fortfarande folkpartist och tidigare fp:s försvarsexpert i riksdagen.
Hans har idag inne en ledare om sekretess och demokrati, detta med hänvisning till Tolgforsaffären, som också handlar om affären med Saudi-arabien. Hans anser att hemligstämpling av statliga dokument kan vara försvarbar, men bara under förutsättning att det finns enskilda med civilkurage nog att slå larm, om sekressen används för att mörka kriminell verksamhet.
Därför bör det finnas en "säkerhetsventil", som gör det möjligt att säga sanningen utan att bryta emot sekretessen.
Då ledaren tog lite för mycket utrymme, så putsades den lite före publiceringen i Gefle Dagblad. Men här finns utrymme, så jag ger er hela originaltexten, inklusive Hans rubrikförslag.
Längst ner lägger jag in några fler kommentarer, som kan vara av intresse.
---
Originalrubriken var: Tack lögnare för att du avgår.
Hela Sverige kan dra en suck av lättnad över att försvarsminister Sten Tolgfors avgår. Ingen demokrati kan i sin regering ha en omdömeslös lögnare. För departementets personal och underlydande myndigheter måste det ha varit en mardröm att uppleva hur Tolgfors gjort det fegaste av allt, att som den högst ansvarige söka rädda eget skinn genom att skylla allt på nära medarbetare och andra underställda. Alltså total motsats till ledarskap. Om Tolgfors haft rent mjöl i påsen hade han självklart stannat för att reda ut skandalen.
För statsminister Reinfeldt och hans moderater är det dubbelt pinsamt att båda försvarsministrarna han utsett avgått i dramatiska former. Den stora skillnaden är att Mikael Odenberg 2007 kunde avgå med hedern i behåll. Avgångarna gör nog extra ont i partiet genom att det tidigare sade sig ha stort intresse för försvaret.
Odenberg såg det som omöjligt att sitta kvar sedan finansminister Borg i ett tal i Almedalen med statsministerns gillande offentliggjorde stora besparingar på försvarsmateriel utan att låta Odenberg få veta något. En rad materielobjekt stoppades sedan av efterträdaren Tolgfors på ett sätt som nyss kritiserats hårt av Riksrevisionen och som ska granskas av KU. Elementära regler sattes ur kraft. Försvarets fackmyndigheter med sin sakkompetens ställdes helt åt sidan. Odenbergs omdöme ”Tomhylsan” om Tolgfors torde bestridas av få.
Nästa försvarsminister måste redan första dagen avskeda FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind, också han skrupelfri lögnare och totalt omdömeslös. Lind har begärt att Justitiekanslern ska söka utforska vem som gav Dagens Eko uppgifterna om tillkomsten av FOI:s olagliga bulvanbolag som skulle hjälpa den saudiska diktaturen att bygga en vapenfabrik.
Det bästa vore om uppgiftslämnaren själv träder fram. Han eller hon har gjort svensk demokrati en stor tjänst och bör tacksamt hyllas för civilkurage, rättskänsla och omdöme.
Varje land har legitim rätt att hemlighålla uppgifter av betydelse för försvar och nationell säkerhet. Men absolut ingenting rörande försvaret och försvarsforskning har röjts i detta fall, utan enbart oegentligheter som helt enkelt måste delges medborgarna.
Haijby-, Telub-, IB-, Ebbe Carlsson-, Geijer-, Osmo Vallo- och flera andra skandaler, nu också Tolgforsaffären, är exempel där regeringsmedlemmar, hovet, polischefer, ÖB, domare och höga byråkrater varit djupt insyltade i vidriga oegentligheter. Den gemensamma nämnaren är just försöken att hemlighålla och söka hindra insyn. I flera fall dröjde det årtionden innan sanningen kom fram. Värst är att det säkerligen funnits rader av liknande härvor som aldrig blivit avslöjade för att alla inblandade lyckades med mörkläggningen.
Tryckfrihet och civilkurage hos enskilda att berätta är i sammanhanget demokratins enda värn. Det gäller också kommunalt liksom i näringslivet rörande miljö och annat. Länets landsting (Gävleborgs län, min anm.) har flera exempel på försök att sätta munkavle på medarbetare. Undersköterskan Sarah Wägnert vägrade 1997 att tiga om hemska förhållanden på ett äldreboende i Solna och fick sedan lagen ”Lex Sarah” uppkallad efter sig.
Diktaturer har som grundläggande princip att undersåtarna inget ska veta, men demokratin måste ha öppenheten som ledstjärna. Daniel Ellsberg blev en stor förebild. Han delgav 1971 New York Times ”Pentagon Papers” som han sett i tjänsten. Därmed avslöjades hur administrationen förde amerikanska folket bakom ljuset rörande kriget i Vietnam.
Hans Lindblad
---
Apropå presskonferensen och Tolgfors/regeringens försök att förskjuta fokus i frågan från skandalen som föranledde avgången.
Pinsamt att Tolgfors åberopar sitt fyraåriga barn. Det finns nog ingen svensk unge i den åldern som funderar kring olagliga bulvanföretag hos myndigheter under försvarsdepartementet.
---
En del hesiterar inför ordet ljuga. Men redan efter ett par dagar erkände Tolgfors att hans första kommentar inte var rätt, utan att det fanns information på departementet rörande kontakterna med Saudiarabien. Palme ljög i Geijeraffären. Jag tror inte Ingvar Carlsson skulle ha gjort det. Ingvar, uppvuxen under knappa villkor, tyckte ztt man i alla sammanhang måste utgå från medborgarna. Palme kom ur en högreståndskultur där staten-nationen var viktigast. För statens skull fick man ljuga, och när Palme sedan satte likhet mellan stat och parti hade han inga moraliska betänkligheter rörande IB och Geijeraffären (som egentligen är en Palmeaffär).
Jag skulle tro att Tolgfors som moderat delvis lever kvar i traditionen att för statens skull kan man tumma på sanningen.
Liberaler och konservativa har ju haft diametralt motsatta utgångspunkter, folkstyre kontra överhetsstat.
Tolgfors har vanan inne att ljuga. Han ljög FRA-motståndarna mitt i ansiktet mer än en gång. När en minister påstår att han inte har en aaaaning om sakers tillstånd och han sedan påträffas med brallorna nere så finns inga förmildrande omständigheter. Inte ens en 2-åring som tittar på Rapport istället för Barnkanalen.
SvaraRadera