Kunskapsbrist orsak till folkpartiets förfall.

Som en och annan känner till, så är jag djupt bedrövad över socialliberalismens ställning i svensk politik. Länge var ju folkpartiet detsamma som det liberala partiet, och då inte bara till namnet. Länge var dessutom svensk liberalism detsamma som socialliberalism. Ja, åtminstone från 40-talet till sent 90-tal.

Jag har till och från diskuterat bl a detta med Hans Lindblad, fd fp-riksdagsman. En sann (social-)liberal. Jag citerar och refererar nedan ur ett mail från honom för snart ett par år sedan. Ett privat mail, men jag vet att han inte har något emot det.

Hans Lindblad påpekar där att en viktig och allvarlig orsak till hur folkpartiet kommit snett i ett antal frågor är den låga kunskapsnivån inom partiet.

”Det är den låga kunskapsnivån ifråga om just liberalism, alltså den interna.
Andra partier är också historielösa, men för dem gör det mindre. Nu har det kommit ut ett bokpaket med alla statsministrar sedan Staaff. Jag ska skriva om några i Gefle Dagblad och börjar med Branting. En person som jag tror att 99 procent av dagens sossar nästan inte vet något om. Jag har aldrig hört någon socialdemokratisk partiledare nämna Branting och något av det han stod för. Inom partiet var han, genom att han ville samarbeta med liberalerna, hatgestalten framför andra hos partiets vänsterflygel som sedan bröt sig ur blev Vänstersocialisterna, sedan Sveriges kommunistiska parti. (En del av de avhoppade gick sedan tillbaka till socialdemokratin.)

(Min kommentar. Flera av Hans Lindblads recensioner av statsministerbiografierna finns publicerade på min blogg. Det är bara att leta sig fram. Och betr Sveriges kommunistiska parti så är det alltså det parti som idag kallar sig vänsterpartiet! )

Den dag socialdemokratin skulle bejaka europatanken och EU, inte bara formellt utan i hjärtat, skulle det vara möjligt för partiet att informera medlemmarna om att Branting under sina senare år var mycket mer europeisk politiker än svensk. Han var på flera sätt den ledande socialdemokraten när Nationernas förbund sökte lösa en rad gränstvister och andra problem i Europa. Han rådde England och Frankrike att med vapenmakt avlägsna den kommuniska regimen i Ryssland, han var starkt västvänlig under första världskriget och svansade aldrig för diktaturer. Om socialdemokratins skulle bejaka internationalismen som idé och som Branting säga att "demokrati är fred" (Per Ahlmark är väl den i Sverige som mest betonat att inget krig någon ägt rum mellan demokratier) skulle man se det som en parentes att s-partiet 1940-1990 svansade för först Hitlertyskland och sedan Sovjet m fl kommunistdiktaturer (som Palmes "leve för revolutionen" sida vid sida med
Castro samtidigt som kubanska socialdemokrater var inspärrade i Castros fängelser).

Historielösheten finns alltså i alla partier. Vänsterpartiet och moderaterna skulle aldrig komma på tanken att ge en sanningsenlig skildring till de egna medlemmarna av respektive partis historia, och särskilt moderaterna har utvecklat en selektiv historieskrivning som gör att medlemmarna starkt
vilseleds om de söker lära sig historia genom partiets egna skrifter. Främst söker man mörka att partiet var stark motståndare till demokratin.

Men det är mångdubbelt olyckligare med historielösheten hos så många i folkpartiet eftersom partiet haft så underbara och härliga pionjärer för just demokrati, mänskliga rättigheter, socialt ansvar.

Det finns en paradox. Tidigare då de flesta bara hade folkskola var man medveten om behovet att lära mer. Så då ordnades studiecirklar, föredrag och medlemmar läste, inte minst Verdandis många folkbildande småskrifter. Dagens riksdagsledamöter är välutbildade, har gått på universitet och tror att de vet mycket,. Men på universitet undervisas ytterst lite om liberalism, min dotter har visat mig listor på kurslitteratur med i princip bara socialistisk litteratuir. Universiteten gick från konservatism till socialism men hade aldrig (bortsett från en del undantag, filosofen och humanisten Hans Larsson i Lund, okänd för de flesta nutida liberaler). Så en mycket stor del av dagens folkpartister är inte ens medvetna om hur lite de vet om liberal ideologi och liberal historia.

Hade ett tillräckligt antal i riksdagsgruppen haft Adolf Hedin som förebild hade hela pariets FRA-skandal aldrig inträffat.

Det är egentligen obegripligt att ett parti som talar om utbildningen och bildningens betydelse i prakten håller på göra sig historiellöst för att så få orkar läsa 20-30 böcker om liberala insatser i Sverige och internationellt.

Andra partier villl nog helst glömma sin historia, bondeförbundets rastänkande och misstro till demokrati och högerns intensiva kamp mot frihandel, rösträtt och parlamentarism. I deras historia finns få förebilder men desto fler varnande exempel.

Men liberaler som struntar i sin historia tappar väldiga källor som borde vara inspiration.”
---
Minns själv hur jag som nybliven folkpartist girigt sög i mig all möjlig kunskap om liberaler och liberalismens historia. Då fanns även studiecirklar inom fp, som faktiskt handlade om ideologi. Detta tunnades genom decenniernas gång ut, och övergick mer och mer till cirkulär från partiledningen. Mer så sent som på 80-talet kom bra, tunga böcker ut om fp:s stolta historiska arv. Och jag minns hur Bengt Westerberg i något tal lyfte fram partiets ideologiska arv.

Som Hans skriver så kan jag förstå att andra partier helst vill glömma sin historia. Men att fp verkar vilja det, det är obegripligt. Om nu inte fp:s partiledning genom ”glömska” vill maskera den kursändring som skett inom fp under senare år.