Hur länge vill svenskarna bli nedsövda?

Det är skönt, uppfriskande, att läsa goda texter skrivna i ilska. Därför vill jag rekommendera Jan Rejdnells svidande vidräkning med FRA-lagens tillkomst sommaren och hösten 2008, publicerad igår på hand blogg. I farten får flera politiker på huden också. Härligt och, såvitt jag kan se, med verkligheten överensstämmande.

Min korta kommentar kan bli denna: Makt korrumperar.
Jan R:s kommentar är en god illustration av det klassiska citatet från liberalen Lord Acton (se mitt blogghuvud). Och det gäller alla, även liberaler som kommer i maktställning. Tyvärr!

En något längre kommentar. Jans text är skriven i djup, kokande vrede, en snabbresumé av den tragiska FRA-historien. Jan infogar också in en del saker som inte varit helt kända utanför en trängre krets av inblandade. Det är intressanta reflexioner, som tyvärr känns logiska. Betr Mark Klamberg, Birgitta Ohlsons make, så upplever jag inte att han svek då hösten 08. Han blev tvärtom så upprörd att han visade det och lämnade sin korrekta juristprosa! Han var på väg både att lämna alla fp-uppdrag och även medlemsskapet. Men övertalades av bl a Gabriel Romanus (fd socialminister, fp, och medlem av samma fp-avdelning som Mark) att stanna kvar (och kämpa på?). Men Mark orkade inte diskutera vidare med FRA-kramarna och Birgitta fick svårt med argumentationen, vilket är ovanligt för henne.
Men så blev hon EU-minister. Och visst är hon nedtonad i regeringen, inte bara i FRA-frågan. I vart fall så långt som syns utåt. Tyvärr är hon inte det enda exemplet på att även liberaler tappar profil (och ryggrad) när de kommer ett steg upp och i dåligt sällskap. EU-kommissionären Cecilia Malmström är ett annat exempel.

Jag var i kontakt med, argumenterade och försökte peppa alla de 6 fp-kvinnorna som revolterade emot FRA-lagen 1.0, men till slut stod bara Camilla Lindberg (mest synlig utåt) och Agneta Berliner och Cecilia Wikström kvar. Som Jan konstaterar så finns inte Camilla och Agneta kvar i riksdagen. Och Cecilia Wikström hittar vi nu i EU-parlamentet. I riksdagen märker vi nu inga reaktioner av mätbar styrka, när det visar sig hur regeringen steg för steg springer ifrån den 15 punkterna, som skulle göra FRA-lagen lite mera smaklig. Regeringen och Sten Tolgfors ljög och lurade kritikerna. Något integritetsskydd finns de facto inte.
Mycket mer finns att säga, men det räcker just nu.

Det jag inte begriper är att folk glömmer så lätt, och att det märkliga spel som föregick FRA-lagen, liksom dess faktiska innebörd inte gör att hela folket kokar av vrede emot riksdag och regering! Hur länge kommer Sverige att sova?

FRA-lagen måste rivas upp, göras om, göras rätt.