Ett annat 25-årsminne, och ett positivt sådant. EDSA-revolutionen.

Samtidigt med rapporterna om vad som sker i Libyen så uppmärksammar media här hemma att det den 28/2 är tjugofem år sedan mordet på statsminister Olof Palme. Ja, visst minns jag det. Att en svensk politiker mördades, på öppen gata dessutom, det fick många att inse att inte ens Sverige är förskonat för politiskt våld.

Det dagsaktuella våldsamma skeendet i Nord-afrika och Mellanöstern har dock en aspekt som ger koppling även till ett annat 25-årsminne. I många länder, speciellt där det olja, finns det också en mängd gästarbetare från andra länder. Så t ex finns snart sagt överallt filippinare som arbetar som hembiträden, sjuksköterskor, lärare, sjömän, byggnadsarbetare eller i oljeindustrin. I Libyen lär finnas, ha funnits 30 000 filippinska gästarbetare. Liksom alla andra så försöker de nu komma ut ur Libyen. Att arbeta utomlands har lång tradition, men tog fart under ex-diktatorn Ferdinand Marcos regim, som uppmuntrade arbetslösa unga kvinnor att ta jobb utomlands.


I dagarna (den 25 febr) så firas i Filippinerna minnet av Marcos avgång, den s.k. EDSA-dagen. Information om detta kan man finna på Wikipedia och dagen uppmärksammas även av en svensk bloggare. Då hade Marcos suttit som (vald) president i tjugo år. Vilket visar att även mer el mindre demokratiska val snabbt kan missbrukas av den som vill ha total makt för längre tid än den som valet inneburit. Val behöver som bekant inte innebära demokrati, de skall också vara fria och allmänna och inte kunna manipulseras.


Missnöjet med Marcos blev dock stort och han tvingades bort just för tjugofem år sedan i en demonstrationsvåg som betraktas som en oblodig revolution. Marcos regim var, i likhet med de flesta med dikatorers, väldigt korrupt och han och hans beryktade hustru (Imelda, hon med skorna) levde lyxliv och förde ut väldiga pengasummor.


I likhet med dagens diktatorer försökte han använda militären för att slå ned demokratidemonstranterna, men militären vägrade att skjuta på sitt eget folk. Marcos flydde till Hawaii och efterträddes av Corazon Aquino, hustru till hans politiska motståndare. Därefetr har följt några andra presidenter av skiftande, inte alltid så lyckat slag, men ifjol vann en son till Aquino valet, vilket väckt förnyat hopp om en bättre utveckling för Filippinerna.


En son till Marcos sade i samband med 25-årsfirandet, att under Marcos kunde Filippinerna blivit ett nytt Singapore (dvs med hög levnadsstandard), men den nye presidenten, Noynoy Aquino, replikerade att under Marcos var Filippinerna i den situation som Libyen är idag.

Min kommentar blir att Marcos junior själv vill ta över makten, men att utvecklingen under Ferdinand Marcos inte visade att Filippinerna var på väg att ekonomiskt likna Singapore, dels att Singapore verkligen inte är en demokrati. Filippinerna har lång väg att gå för att nå en dräglig levnadsstandard, men de har demokrati. Kan de bli av med den korruption som finns kvar och lyckas få slut på de terroriströrelser som finns så kan de dock även de få det mycket bättre. Jag vill också mena att stora delar av befolkningen också fått det bättre under det senaste halvdecenniet. Även om det ännu finns en stor grupp väldigt fattiga.