Varför är inte rättssäkerhet självklar?

Jag har varit slö med bloggandet några dagar. Men radions nyhet om Madelaine Leijonhufvuds angrepp på HD-domen om behovet av bevisning även när det gäller sexövergrepp mot barn, kan jag inte få ur huvudet. Läste i DN hennes artikel om detta, där hon uppenbart menar att bevis inte behövs i dessa fall. Det viktiga är att sätta dit någon. HD menar däremot att ingen ska dömas utan tillräckliga bevis. Inte på tyckande och hörsägen, ex-vis från personer som kan ha andra motiv än de som är kopplade till fallet.

Självfallet är sexövergrepp mot barn ett av det värsta brott som finns. Möjligen mord undantaget. För mord, liksom för alla andra brott, krävs dock bevis. Och den som ej är dömd är oskyldig. Det är en gammal god rättsregel.

Före dom, oskyldig. Och dom skall vila på bevis. Varför då denna upprördhet, inte bara hos Leijonhufvud utan även hos andra? De menar att det ska räcka med påståenden och hörsägen?
Det är ju helt barockt! Det strider helt emot rättsstatens grundläggande principer.

Summa. Jag kan inte tänka mig något värre än att bli dömd oskyldig. Och då speciellt för ett sådant brott.

Det skrämmande är att det uppdagats flera fall där oskyldiga dömts för påhittade sexbrott, och för brott de ej varit skyldiga till. Därför ser jag HD:s dom som ett steg i rätt riktning för en viss ökad rättssäkerhet.

(Nej, jag hittar i en hast inte länken till HD:s dom, men den finns på internet.)