Tvätta rent det liberala begreppet.

En del diskussioner, bl a på facebook, inspirerar mig till följande klargöranden betr min syn på liberalismen. Förhållandet till borgerlig, konservativ, socialism, och liberalism med olika prefix.

Det här med ideologi är nämligen något svårt, speciellt när vi lever i en tid där ideologiernas inflytande över politiken och partierna kraftigt försvagas, där begreppen lakats ur och delvis skiftat betydelse. Ett aktuellt exempel på det är Timbrodirektörens DN-debattartikel igår, som jag kommenterade på min blogg. Men de senaste årens politiska debatt och utveckling, förstärkt av valresultatet accentuerar det också. Piratpartiets framväxt är en följd därav. Likaså "projektet" liberaldemokraterna.

Den klassiska definitionen på liberal är vänster, liberalerna satt till vänster i den franska nationalförsamlingen efter revolutionen, de konservativa till höger. Och liberal betyder fri, en frisinnad person som är nytänkande, radikal, odogmatisk, en person som ville ha en fri utveckling av näringslivet så att det blir en välståndsbringande kraft. OCH som faktiskt visar omsorg om andra, inte bara står för (egoistisk) frihet. Redan Adam Smith... etc. Han var inte bara en liberal ekonom utan även en liberal moralfilosof som ansåg att arbetaren var värd sin lön. Liberalismen ser alltså längre än bara ett ekonomiskt perspektiv, den ser människan och att människor måste leva i gemenskap med andra.

Detta satt som motsats till det konservativa samhället som stod för maktens och penningens överhöghet, etablissemanget i form av kronan/kungamakten, adeln och kyrkans åsiktsmonopol, för skråväsendets utvecklingshämmade effekter och tullar som skyddade industri och bönder men förhindrade konkurrens och gjorde levnadsomkostnaderna höga för vanliga människor.

Med tiden har tyvärr skett en förskjutning av begreppen. På grund av inte minst socialismens och nyliberalernas betoning på ekonomisk politik har höger-vänster blivit ett allomfattande begrepp som dock egentligen, i grunden, bara anger olika ekonomisk politik. Där socialisterna står för vänster och nyliberalerna/de neoconservativa står för höger.

Till en början stod liberaler och socialister varandra nära och arbetade emot de konservativa och för rösträtt och demokrati och social rättvisa. I och med att socialdemokraterna (och kommunisterna) ville förverkliga sina socialiseringsdrömmar så stod kampen mellan dem på den ena sidan (vänster) och de icke-socialistiska partierna (liberaler/fp och konservativa/högern/bf) på den andra.

Pga både högerns (numera moderaternas) och socialdemokraternas taktiska förkärlek för att i st för icke-socialistisk använda ordet borgerlig så har en begreppsförvirring inträtt. Detta har inträffat samtidigt som moderaterna efter några decenniers nyliberal utflykt återvänt till sin (social-)konservatism och som folkpartiets socialliberalism uttunnats och för en del skiftat innebörd. Kristdemokraterna har blivit ett värdekonservativt parti, där den kristna profilen förtunnats. Centern var länge ett värdekonservativt parti med inriktning på böndernas intressen, men gjorde en kort utflykt till liberalism, något som avstannade i bredare bemärkelse i och med FRA-lagen och numera består av nyliberala/neoconservativa rudiment i den ekonomiska politiken.

På grund av den i det allmänna medvetandet skiftande och diffusa innebörden av ordet liberal (liksom av andra ideologier) så vill en del släta ut det till något som gäller alla - och ingen. En del folkpartister använder ordet socialliberal på den nya politik som innebär hårda straff, övervakning, integritetskränkningar och tvång och en allmän högervridning i form av försämrad välfärd etc. Andra, främst då folkpartister som lämnat partiet (däribland jag) håller fast vid begreppet socialliberal som en beskrivning på en icke-socialistisk liberal politik med socialt ansvar.
Andra vill omdefiniera, omvärdera "liberal" till något som de anser inte finns i dagens politik. (Jfr liberaldemokraterna.)

Jag skulle snarare vilja att ordet liberal återtar sitt värde. Tvätta rent det från den betydelse som både socialister och neoconservativa(nyliberaler) lagt på det.
Då skulle jag slippa behöva lägga till prefixet social- till liberal för att beskriva mig själv. Ett prefix som också det många vantolkar (medvetet eller omedvetet). Men jag förstår i hög grad de som för sitt liv inte vill förknippas med något som luktar "höger" eller konservativ (om än under den falska beteckningen liberal).
För så är det för mig också, det vänder sig i magen. Min liberala övertygelse (socialliberala, som jag definierar den) klarar inte att sammanblandas med "höger", med konservatism, med "nyliberalism" i form av anarkistisk-ultraegoism, vare sig det gäller ekonomi eller livsstil. Lika mycket som jag mår illa av allt som luktar socialism, tvång, kollektivism och grötmyndiga överhetsattityder och andra integritetskränkningar.

Jag är vänster i klassisk mening, dvs liberal. Därmed är jag inte socialist och inte heller egoistisk höger hur än denna höger själv benämner sig. Min liberalism innebär att det är medborgarna som skall kontrollera makten. Inte maktetablissemanget och dess drängar som skall kontrollera medborgarna.