I valrörelsens slutskede är det lätt att tappa fokus om vad valet gäller. Vi översvämmas av disparata utspel - och opinionsundersökningar som också leder oss att tänka på annat än sakfrågorna, grundfrågan. När jag påpekar mina frågor om detta, då skakar valarbetarna från de etablerade partierna irriterade på huvudet och kör fram propaganda i stället för att diskuera.
För mig handlar valet om demokratins framtid i Sverige. Hur ska den se ut, vilket innehåll? Får vi vara delaktiga, eller ska vi av en överhet, i form av ett politiskt etablissemang, sorteras bort från både inflytande och anständigt liv?
Om vi inte får ta och behålla kontrollen över våra liv, vad är då ett litet bidrag eller en skattesänkning hit och dit värd? Visst är det viktigt med arbete. Men till vilket pris? Är det viktigare att arbeta än att låta kroppen, eventuellt med hjälp av läkare och mediciner, återhämta sig, även om det tar tid?
Är det viktigare att bli något slags slavarbetare åt ett företag eller någon offentlig institution med behov av arbetskraft än att få försöka, med rimliga villkor, överleva på det man kan bäst?
Sysselsättningsterapi med märkliga beteckningar som hindrar oss från att göra vettiga saker med våra kunskaper? Utbildningar som nedgraderar vår kunskap, och inte efterfrågas.
Är det viktigare att följa stela reglementen, som dessutom inte stämmer mellan olika överhetsmyndigheter som ålagts att samarbeta men inte förmår det, än att få chansen att överleva?
Det verkar så.
De regelsystem som byggts upp under decennier och dessutom ständigt förändrats, och i syfte att "förfinas" och ge lägre kostnader för staten, de har ju lett dit. Regler för sjuka, långtidssjuka och arbetslösa. Regler som styr försäkringskassa, arbetsförmedling och A-kassor. Och som låser in oss till den grad att vi bör vara friska och med heltidsjobb försedda för att klara av dem. Annars förlorar vi snabbt kontrollen över vår tillvaro. Om det nu inte bara gäller en veckas influensa, ett benbrott eller en månads paus mellan olika jobb i karriärstegen.
Hur ska en företagare (säg en frilansskribent, en författare, en it-konsult, en musiker etc) kunna få ordning på sin inkomst och sitt liv om han/hon måste stänga (lägga ner) sin firma, som börjat svikta som inkomstkälla, för att inte riskera sin SGI. Enl arbetsförmedlingens påbud. Är man företagare är man inte arbetslös (även om firman inte ger några el mycket låga intäkter) och kan inte få a-kassa. Arbetsförmedlingen fixar ju dock inga jobb. Fk däremot säger det är ok att jobba med firman. Motstridiga besked. Lika med kaos. Skulle man dessutom bli sjuk... ahh, kalla på psykdoktorn. Hur nu det ska ge jobb. Det jobb man behöver för att bli frisk och få ordning på tillvaron.
Jag stoppar där med denna beskrivning hur det ser ut för verklighetens folk, den del av folket som kan vara mycket välutbildad och ha familj men som inte är frisk, inte är med fast jobb försedd och stadigt placerad i en trygg medelklass. Eller som trots medelklassplacering mopsat sig emot samhällets övervakningsnoja och blivit "rättshaverist", dvs inte omfattas av den rättssäkerhet som man trodde borde gälla alla.
Är demokratin bara till för friska, välartade och undergivna medelålders medelklassmänniskor med välavlönade fasta anställningar, som inte protesterar emot att bli övervakade och integritetskränkningar?
Ska inte samhällets trygghetssystem gälla alla, även de som behöver dem? Ska den som är sjuk, äldre eller arbetslös klassas som paria, som en som ska skämmas?
Är det rimligt att alla vår verksamheter, inklusive de mest privata, ständigt ska övervakas, registeras, lagras, kollas för alla. Med hänvisning till att det kan finnas skurkar och terrorister.
Naturligtvis finns det skurkar, men de smartaste kommer undan sådan system. Och vore det inte mera motiverat att inrikta sig på brottslighet och misstänkta? I stället för att kolla alla.
Erfarenheten visar att masskontroll och övervakning är dyr och ineffektiv. Varför då kolla allt och alla?
För att just hålla oss på mattan? Så vi inte vågar ha kontrollen över våra liv själva? Så vi inte ska våga tycka eller göra något som Storebror övervakaren inte gillar? Så vi inte vågar tänka fritt, inte vågar kommunicera med varandra? Så vi inte vågar protestera när mobilen blir en elektronisk fotboja? Etc.
Är det demokrati?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar