Är det tillåtet att hoppas på under intill det sista...

Jag hoppas på ett under.
Att osäkerheten i alla dessa gallups verkligen innebär att det finns underströmmar i väljarrörelserna som är positiva.

Det känns märkligt med denna bleka valrörelse när det finns så viktiga frågor. Varför diskuteras de inte. Varför nästan bara opinionsundersökningar och sd? Hur kan en bröstpump bli en valfråga? Men däremot inte att vi är med språngmarsch på väg in i ett hårt reglerat övevakningssamhälle av öststatsmodell. Med kränkt integritet, utan rättssäkerhet.

Varför tog det en sådan tid för Mona Sahlin och hennes sossar att få upp fart och argumentation? Emot Reinfeldts icke-empatiska och övervakningsfixerade allians. Nu hinner de ju inte.

Hur kan man tro att rationella, logiska argument biter på sd-sympatisörerna? Deras övertygelse är ju närmast religiös. Vilket vore OK om det vore religion, men inte när det gäller politiken i dagens Sverige. Det som behövs i svensk politik är skeptisism, ifrågasättande, analys av bakomliggande idéer, eller av frånvaron av ideologi. Inte en statsminister som säger de värsta saker med snälla hundögon.

Tänk om vi finge ett valresultat som dels ledde till att integritet och rättssäkerhet blev frågor högst upp på prio-listan. Så som piratpartiet hävdar. Dels att gammelpartierna skakades om så rejält att de tänkte efter vad de egentligen vill - om de vill något annat än att ha makt åt en politisk elit. Så att fp återfann sin socialliberala själ där empati och förståelse för de som redan ligger förenas med rättspatos och en frisinnad, liberal politik i övrigt. Men då måste de slita sig loss från allianspolitiken och tänka självständigt. Tänka och begrunda vad socialliberal ideologi innebär.

Jag har svårt att se ett troligt valresultat som leder dit. Det kräver ju att piratpartiet röstas in och att sverigedemokraterna stannar hemma. Och att blocken blir jämnstarka utan att någotdera når ensam majoritet.

Men man kan ju alltid hoppas.